Fristad - RFHL

”
Det är klart
man blir obstinat.
Det är
klart man gör
motstånd.
allt är bra runt omkring mej vill
jag ha en egen lägenhet och ta
hand om mina barn. Jag ska inte
skämmas så mycket som jag gör
nu.
Sitter inne för småbrott
– Det känns som att krysset
lyser i pannan på mej. Trots allt
är det ganska mycket fördomar
om rättspsykiatrin. Alla hemska
saker som står i tidningen,
det är ju bara det de skriver
om. Visst, det är ingen som sitter
för skoskav härinne men de
flesta av oss sitter för lindriga
brott. Hade jag vetat det här när
jag begick mina brott hade jag
nog stoppat mig!
Det är med en känsla av hopplöshet
vi avslutar intervjun. Här
har en person suttit inspärrad
för småbrott. Trots att hon upprepade
gånger har påtalat att
det är hennes missbruk som är
hennes största problem har hon
inte fått behandling för det. Och
där sitter hon.
”Jag har funnit mej själv”
Sommaren går och i början
av september pratar vi igen. Det
är en betydligt gladare röst som
svarar på mina frågor:
– Nu vill de ha ut mej… så nu
gäller det för mej att skaffa lägenhet.
Jag ska bo i en vanlig lägenhet
med vanliga grannar…
På frågan om vad det är som
hänt berättar Helena:
– Jag har fått byta avdelning.
Nu jobbar jag med mitt missbruk.
Och i början av juli fick jag Concerta.
Det är konstigt, jag fick min
ADHD-diagnos när jag var fem
år. 37 år senare får jag min medicin.
Jag har funnit mig själv.
– Förra veckan pratade jag
med en i personalen här. Hon
sa att jag var helt förändrad, att
jag hade blivit så mycket lugnare.
Men det beror ju inte på
mig. Jag är samma Helena som
jag var förut. Men på den förra
avdelningen bestraffade de mig
för att jag blev förbannad och
jag blev arg och kränkt över deras
bestraffningar. Det är klart
att man blir obstinat. Det är
klart att man gör motstånd.
Helena har full frigång nu.
Hon får vara ute från åtta på
morgonen till 20.00 på kvällen.
Ibland har hon permissioner.
Över en sommar har Helena
Koskinens hela situation förändrats.
Hon har fått den behandling
hon efterfrågat under
lång tid. Hon har fått en medicin
hon skulle haft för längesen.
Plötsligt bedöms hon kunna
leva ett liv utanför rättspsykiatriska
kliniken.
Frågan som infinner sig är:
Varför har det inte skett tidigare?
Och hur många andra personer
tvingas leva sina liv inlåsta,
år efter år? Per Sternbeck
28 oberoende 3/2008