Fristad - RFHL

er i pannan”
på rättspsyk. Eller rättare sagt
bristen på vård:
– Man kan inte kalla det för
vård det här, det är förvaring,
säger Helena på sin breda göteborgska.
– Visst fi nns det vård, men
det är liksom så lite av den. De
fi nns en tolvstegbehandling, men
det händer ingenting.
Ingen behandling
Det är maj månad 2008. Vi
talas vid över telefon. Helenas
frustration hörs och känns genom
teleledningen. Helena är
kritisk mot vården hon får inne
oberoende 3/2008
väldigt pigga på att ställa diagnoser
som skrivs av. Jag har haft
antisocial personlighetsstörning,
schizofreni misstänkte de
ett tag, bipolär har jag varit, och
ADHD har jag också.
– Mitt problem är drogrelaterat.
Jag går upp i varv när jag tar
droger och det är mitt problem
men det får jag ingen hjälp med.
Eller… Jag kan inte säga ingen,
uppe på Karsudden var det psykologsamtal.
Det hjälpte mej.
Jag var ute två gånger på långpermission
men jag kunde inte
hålla fast i det för när jag kom
ner till Göteborg så började jag
missbruka.
– Här på Lillhagen har jag
haft missbrukssamtal men jag
sa precis det de ville höra. Jag
ville bara komma ut så jag kunde
missbruka.
Hårdare restriktioner
För ett tag sedan, på sin födelsedag,
avvek Helena från en
permission. Det har lett till hårdare
restriktioner för henne:
– Jag är punktmarkerad, vårdare
följer mej överallt och så
har jag indragna permissioner.
Det har lett till att jag har blivit
av med min lägenhet. Soc. ansåg
att jag inte behövde den längre
när jag inte fi ck några permissioner
till den. Men det har inte
varit så mycket permissioner på
senaste året.
– Förut hade jag nattpermis-
”Jag fi ck ADHDdiagnos
när jag
var fem. 37 år
senare får jag
min medicin.
sioner. Mamma var med mej i
lägenheten, eller så var vi hemma
hos mamma i Kungälv. Det
var mycket bättre då. Livet fl yter
på på ett annat sätt. Nu är
jag rädd för verkligheten på utsidan,
att kunna komma ut och
leva på utsidan.
Håller på att hospitaliseras
– Jag fattar ju det mer och mer
att jag håller på och bli hospitaliserad.
Jag märker det på hela
mej, det är inte samma gamla
vanliga Helena, det är någon
annan. Det är en himla trygghet
att vara här, hur dumt det än låter.
Men jag vill ju inte vara här
för resten av mitt liv.
– Jag har två töser på 15 och
16 som verkligen behöver mej
på utsidan. Det handlar om
någon sorts jävla apati. Det är
som det är. Man lunkar med i
gången som är. Det är klart att
det fi nns stunder när jag ger
upp men jag hämtar mej åter
igen.
– Jag har satt ett mål nu om
att när jag känner mej trygg och
27