Fristad - RFHL

More documents

Recommendations

Info

”Vill vi verkligen Hans Johansson om tillvaron som hemlös efter fängelsevistelsen – Tredje maj tvåtusensex klockan 12.00 tilläts jag att lämna kriminalvårdsanstalten Skenäs på Vikbolandet utanför Norrköping. Jag hade då tillbringat arton månader av mitt liv som statens fånge. Jag utrustades med en bussbiljett till min hemkommun, trehundra kronor i kontanter samt en svart sopsäck som innehöll kläder och ett tiotal böcker. I den stunden utgjorde säcken mina samlade tillhörigheter, en plastsäck att förvara drömmar och ambitioner i, en svart sopsäck till hälften fylld med resultatet av mitt livs strävan, förhoppningar och kamp. Femhundrafyrtio dygn efter att jag påbörjade min verkställighet förväntades jag att återerövra det liv som så många tar för självklart, men som för mig då tedde sig lika underligt och främmande som de dokusåpor som jag använt som själslig onani under fängelselivet. Jag hade försökt att förbereda mig efter bästa förmåga bl.a. hade jag ansökt om en familjehemsvistelse för att överbrygga gapet mellan total fångenskap och an- svarsbefrielse och ett liv i frihet med totalt ansvar. Hemkommunen hade gett avslag på min ansökan med motiveringen att den hjälp som jag behövde kunde jag få genom den interna kommunala verksamheten. Jag hade överklagat men länsstyrelsen hade kollegialt fastställt tjänstemännens beslut. Tre dagar efter villkorlig frigivning träffade jag två stycken socialsekreterare som log sött och lade huvudet på sned. Jag blev informerad om att normen var tretusenfyrahundratrettiosex kronor men att jag kunde få extra anslag för att teckna en hemförsäkring. Jag svarade att hemförsäkring var nog bra, men vi kanske skulle börja med ett hem. Jag fick då veta att tjänstemännen inte kunde bistå med någon bostad, det fanns visserligen en del lägenheter som socialförvaltningen disponerade men de behövdes till behövande. ”De behövdes till behövande” Jag smakade på orden och konstaterade att landets socialhögskolor uppenbarligen stod i förändring. På nåder fick jag bo på ett pensionat under fyra veckor, men när turistsäsongen kom i gång an- sågs det för dyrt och jag fick ekonomiskt bistånd till att köpa ett tält och ett stormkök. Campingplatserna på orten är dyra och de var dessutom fullbelagda så jag slog upp min nya bostad i Guds fria natur. Om det beror på den så kallade sekulariseringen eller några andra sublima mekanismer vet jag inte, men det visade sig att guds fria natur inte längre var så fri som poeterna berättar i sina visor. Efter fem nätter i tältet fick jag besök av tre män i rutiga golfbyxor och matchande färgglada cardigans. De informerade mig om att de bodde i villorna som vi tillsammans kunde skymta mellan lövverken en kilometer bort. Vidare informerade de mig om att de hade barn. Männen berättade att det hade hänt så mycket underligt och obehagligt sista tiden, bland annat hade en av villaägarna fått sin utegrill vandaliserad så det var nog bäst för samtliga parter om jag packade ihop mitt tält och flyttade till någon annan del av kommunen. Jag berättade att jag också hade barn, var en fredlig människa och att jag inte hade för avsikt att vandalisera några utegrillar. Männen gick muttrande därifrån och jag fortsatte att steka den bångstyriga falukorven på mitt flottiga stormkök. Efter middagen satt jag några timmar vid Laholmsbukten och tittade på medan vattnet långsamt åt upp den kvällsröda solen. Livet var trots allt värt att leva, kanske fanns det hopp även för mig? När jag kom tillbaka till mitt provisoriska hem var tältet sön- 32 oberoende 3/2008
att alla ska med?” och om hjälpandets fyrkantiga psykologi i samhällsmaskineriet derskuret och stormköket söndersparkat, sovsäcken var visserligen hel, men fuktig och stanken påminde starkt om urin. Den natten frös jag ordentligt, nästa dag tvättade jag sovsäcken i det salta havsvattnet. Jag övervägde att vandalisera en utegrill eller att börja med heroin, men beslutade mig för att i görligaste mån behålla min värdighet och därmed även tron på människligheten. Det hade gått en dryg månad från min villkorliga frigivning. Jag pendlade som kulan i ett flipperspel mellan arbetsförmedling, bostadsbolag, socialtjänst och frivård. Jag var utan pengar, saknade arbete och hade ingen bostad. Sverige hade precis blivit utslagna ur fotbolls- VM och socialdemokratin höll en valupptakt under parollen ”Alla skall med”. I skrivande stund har två år förflutit, Sverige har nyligen blivit utslaget ur fotbolls- EM. Jag saknar bostad, pengar och arbete. Sossarna förlorade valet och det är väl bara att konstatera att alla inte kom med den här gången heller. Det kanske är dags att acceptera och att kalkylera med att allt flera inte är med och att vi aldrig kommer att få vara med. Verkligheten ger vid handen att två tredjedelar skall med, den sista tredjedelen skall ruttna bort i fängelser, betongförorter, jobbgarantier eller ändlösa vårdköer. I landet där jag lever är Guds fria natur inte längre fri. Medmänsklighet har vi ersatt med kemiska preparat och campande slödder får det välmenande rådet att det kanske är bäst att flytta till en annan del av kommunen, allt medan soci- oberoende 3/2008 alarbetarna och sjukhuspersonalen drömmer mardrömmar om Janne Josefssons dolda mikrofoner och kameror. En av de välmenande socialsekreterarna hade en fotostatkopia uppsatt på sin anslagstavla. Det var en dansk tänkare som hade formulerat sina tankar. Han heter Sören Kirkegaard och uttryckte sina funderingar långt innan det fanns socialhögskolor, subutex eller Prozac. Jag blev tagen av det enkla budskapet och letade sedan upp det via den hjälpsamma personalen på ortens bibliotek. Kirkegaard skrev följande: ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.” På min vandring genom tjänstemannasverige har jag sedan sett samma devis på många anslagstavlor. Jag vill inte på något vis förringa Kirkegaards klokhet och vackra formuleringar, men jag börjar allt mera uppleva fotostatkopiorna som ett hån, en påminnelse om hur det borde vara, hur det hade kunnat vara. A4bladet som står i sådan kontrast till verkligheten ställer frågan: Vad gick fel? Enligt Kirkegaard är det är ju egentligen ganska enkelt: ”att hjälpa är inte att vilja härska utan att vilja tjäna” Jag är en fullt frisk, högskoleutbildad människa som knackade på dörren och bad om att bli insläppt. Det har gått två år och det enda som har hänt är att mina knogar blivit blodiga och min framtidstro förbytts till cynisk pessimism. Jag kan stå ut med det, men jag är inte ensam, och jag är säkert inte värst drabbad. Frågan är om nationen har råd till att cyniskt kasta människor på soptippen. Om vi verkligen har ekonomiskt och socialt utrymme till detta gigantiska resursslöseri? Jag menar att detta inte primärt handlar om politiska dogmer eller en heltäckande lagstiftning. Den barmärtige samariten var inte politisk medveten. Han grundade inte sin humanism och hjälpsamhet på någon lagstiftning. Han var en människa bland människor, det räckte gott då och det räcker gott nu! Vi har alla ett ansvar, vi har alla ett val. Vill vi härska eller hjälpa? Vill vi verkligen att alla skall med? Fortsättning följer… Hans Johansson 33
Page 1 and 2: Lyckopiller dödar sexlivet Varanna
Page 3 and 4: Läkemedelsberoende - ett folkhäls
Page 5 and 6: ter höll på ders livet Historien
Page 7 and 8: RUBBAD SÖMN Anders låg i sängen,
Page 9 and 10: Dagabstinens av sömnpillret - SÅ
Page 11 and 12: NEDTRAPPNING ”Redan utjämningen
Page 13 and 14: ”INGA FLER KAFFEREP! VI VILL PÅV
Page 15 and 16: I Linköping vann frivilligorganisa
Page 17 and 18: oberoende 3/2008 ” NU VILL VI VAR
Page 19 and 20: - Istället slår man sig för brö
Page 21 and 22: På en avdelning på fängelset i N
Page 23 and 24: Projektet är en chans för dem, ma
Page 25 and 26: OTILLRÄCKLIG SATSNING PÅ PSYKIATR
Page 27 and 28: er i pannan” på rättspsyk. Elle
Page 29 and 30: ”Priset man får betala” Det ä
Page 31: kvinnojour. handlats hur många gå
Page 35 and 36: met inte särskilt mycket. Varken m
Page 37 and 38: ”De flesta som använder droger
Page 39 and 40: SÄLJ DITT TJUV- GODS! Är du intag

Fristad - RFHL

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?