tas hem som PDF-fil - Jonas

sånt och inga städer med brungrå dimma kring. Fint och trevligt (både i sig och som oväxling).
Skumpetiskump (men skön bil och en mycket duktig förare).
Efter en stund kom vi fram till en skola (som
med stor sannolikhet hade ett namn, vilket
står uppskrivet på ett papper tillsammans med
namn på de ansvariga lärarna och sånt (fast
det pappret har jag självklart inte här). På den
skolan dök fyra svenska lärarinnor (finklädda
dessutom (dom hade finklätts av kvinnorna i
skolan), fast en av dom (yngre än de andra)
var fritidspedagog och inte lärare). Lite
förvånande eftersom iaf jag inte hade minsta
aning om att dom skulle dyka upp (dom kom
fför övrigt från Strängnäs där dom i 10 års tid
skickat stålarna från operation dagsverke till
det här projektet). Även denna skola var
väldigt fin, med fina hus och målat och gjort
med. Vi åt lunch där (ordet ”bas” som ju är
extremt användbart så fort man blir bjuden på
mat betyder för något i stil med ”det räcker
nu”, och används oftast med ett ”tack” efteråt (och tack hette nåt i stil med ”abar” eller så på gujarati (som
dom pratar i den delstaten) och ”shugeria” eller nåt liknande (kommer inte ihåg riktigt) på hindi (annat
användbart ord (eller två ord snarare) är ”obla pani” som betyder kokat vatten (också på hindi))), i ett litet
rum, och kollade i klassrummen och så och gick omkring lite och tittade och fick lite saker beskrivna och
berättade av lärarinnorna. Dessutom fick jag nån att umgås med när jag knatade iväg för att ta en cigg
(ville inte göra det så barnen såg det, är ingen alls bra idé att de främmande västerlänningarna gör det
tycker jag) eftersom fritidspedagogen också var rykare.
Så småningom lämnade vi den skolan för att tillsammans med
lärarinnorna fara iväg på de små vägarna igen och ta oss längre
bort från världen och så småningom fram till ännu en skola.
Denna skola var lika fin den (alla skolorna är det verkar det som).
Vid den här skolan var det massor med folk. Visade sig att det var
deras föräldradag (dvs, ungarnas föräldrar kom dit och dan var
ägnad åt att låta ungarna visa upp sig och för att ungarna och
föräldrarna skulle få umgås med varandra (skolorna är alltså
internattjosan)). Dessutom fanns där vitklädda studenter från nåt
universitet (Gandhi Vidjapith tror jag (det ligger nära där Bikhu och
Cookie bor (Cookie har nån sorts position där)), har nåt sorts vagt
minne att dom bla utbildar sig till nån sorts socialarbetare eller nåt
liknande). På den här skolan placerades vi på podie (dvs, en
radda stollar sattes i kanten på scenen för uppträdandena och där
placerades vi så att hlea publiken skulle se oss). Att sitta på podie
på det där sättet är obsalut inte något jag trivs med måste jag
säga, men dom ville ha oss där och tyckte det var så speciellt
med de svenskiska gästerna så, tja, bara att sitta och känna sig
idiotisk då. Medan vi satt där på podiet körde dom sitt balla
uppträdande med en massa ball sång och saker, och en pjäs
också har jag för mig. Dom är nåt ruskigt duktiga dom där barnen.
Fantastiskt! Efter uppträdandet var det förstås dags att dricka te
efter en stund (vi han knata runt ett tag innan dess och titta på
skolan och så också (ungarna hade försvunnit iväg för att äta och
umgås med sina föräldrar här och där i omgivningen, men lite stundenter fanns det kvar att prata med).
Den här gången var det ingen mjölk i teet, men lika mycket socker som vanligt, med resultatet att det var
som att dricka varm sirap (teet smakar nästan inget te alls i det där konstiga landet). Efter teet knatade
lärarinnorna och lite annat folk iväg nedför en stig ner mot floden och sa att vi skulel följa med (ingen
förklarade varför vi skulle göra det, men jag och brorsan hakade förstås på för att se vad det var dom ville
att vi skulle se. Väl nere vid floden fanns en stor öppen brunn (de brunnar som inte är djupa borrade
brunnar är helas tiden betydligt större än svenska brunnar). Efter en stund insåg vi att brunnen hette ”The
Indien 17 2000