You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
inte, alla var upptagna (och då hade vi ändå sagt både vilken dag och vilken tid vi skulle komma, samt blivit<br />
lovade exakt samma rum <strong>som</strong> vi hade innan (suck)). Vi fick tillfälligt langa in oss och vårt bagage i ett stort<br />
fint rum med AC i väntan på att få nåt annat. Efter att ha tagit det lungt ett tag och njutit(!) av en varm(!)<br />
dusch så ville dom ge oss det där rummet <strong>som</strong> vi bytte från förra gången och <strong>som</strong> dom alltså visste att vi<br />
inte ville ha. Efter ytterligare tjafsande blev det så att jag och brorsan stannade kvar i AC-rummet, och<br />
morsan tog det dumma oväsniga rummet.<br />
Efter en stund bestämde jag och brorsan oss för att sticka ut en sväng (och passa på att fylla i alla<br />
papprena på vägen ut (dom hade bett oss flera gånger och verkade lite oroliga att vi skulle skippa<br />
ifyllningen)), men då mötte vi Satio i trappan så vi knatade upp till morsans rum alla tre och satt där och<br />
vimsade (man gör det om morsan vill planera nåt när andra personer (än hon själv alltså) är närvarande)<br />
ett tag i stället. Så småningom knatade jag och brorsan ner för att fylla i papprena (och lät Satio och<br />
morsan vimsa vidare utan oss (papprena är alltså den första stora liggare (med farsans namn osv), den<br />
andra stora liggaren (med hans namn igen, plus ännu fler saker) samt det rosa specialpappret)), och<br />
knatade efter en halvtimme upp för att vimsa vidare (under det här vimsandet ville dom ett par gånger få<br />
ner morsan för hennes ifyllande men Satio fick dom att komma upp istället (han skrattade åt hur vansinnigt<br />
mycket papparestrassel det var)). Under vimsandet lyckades vi också få morsan att ge oss en beskrivning<br />
av hur man tog sig till den banken (<strong>som</strong> hon också namngav) hon tyckte var bäst och vilken bank (<strong>som</strong><br />
autoförarna ofta ville ta en till) <strong>som</strong> man inte skulle in på.<br />
Jag och brorsan knatade ner och försökte förklara för en autoförare vart vi ville, och visade dessutom<br />
lappen med bankens namn på, vilket fick till följd att där efter en stund var ett helt gäng med autoförare<br />
<strong>som</strong> försökte lista ut vart vi ville. Efter ett tag verkade det <strong>som</strong> om dom kommit underfund med det så vi<br />
hoppade in i en auto och åkte iväg. Mdean vi åkte höll vi koll på vägen också för att förgäves jämföra den<br />
med morsans beskrivning (enligt den skulle vi till höger efter två rondeller nära varandra, men där fanns<br />
ingen bank alls (men efter en hel radda av ytterliggare rondeller (varav flera nära varandra) började det<br />
dyka upp en del banker), och autoföraren stannade så småningom vid en bank <strong>som</strong> hette nåt helt annat än<br />
den vi hade uppskriven på lappen. Efter<strong>som</strong> vi strax innan passerat en bank <strong>som</strong> funkade (även om<br />
morsan sagt att vi inte skulle till den) så hoppade vi av och knatade bakåt en bit och gick in på den banken<br />
<strong>som</strong> visade sig vara precis den bank vi skulle till (fast den låg till vänster och inte höger, och hade fel namn<br />
(och var dessutom den morsan sagt att vi inte skulle till (om det överhuvudtaget existerade nån bank med<br />
det namn morsan skrivit upp har jag ingen aning om))). Vi knatade alltså in på banken och fick sätta oss<br />
vid ett bord innanför disken där vi langade fram resecheckar och dollarsedlar. Först fick inte brorsan växla<br />
in alla checkarna efter<strong>som</strong> dom hade ett tak på $200, men när killen på andra sidan bordet insåg att vi var<br />
Ingrid Eckermans söner så gick det ur bra <strong>som</strong> helst. Vi fick skriva under checkerna (två extragånger för<br />
mig efter<strong>som</strong> mina namnteckningar var slarviga) och extrappren (tre undesrskrifter per extrapapper) och<br />
fick våra små nummrerade mynt <strong>som</strong> vi tog med oss utanför disken där vi satt och väntade på att den<br />
fruktansvärda nummermojängen (den spelade en otäck trudelutt varje gång den bytte nummer) skulle visa<br />
nåt trevligt. När vi väntat en alldeles väldigt lång stund så visade den brorsans nummer och han gick fram<br />
och fick sina pengar, och efter en inte lika lång stund dök även mitt nummer upp och även jag fick mina<br />
pengar, och vi kunde lämna banken igen.<br />
Då vi lämnat banken tog vi en auto för att åka vidare till Ghnadi Medical Collage där morsan skulle hålla<br />
föredrag (samma föredrag <strong>som</strong> i industristaden, fast i version anpassad för medicinstuderande den här<br />
gången (och med TV och tidning på plats också (det hade medan vi var borta blivit nåt mycket större av det<br />
än det var från början (dom pratade om att nån borgmästare eller så skulle dyka upp också)))). På colleget<br />
letade vi oss ganska lätt fram till rätt sal, där det än så länge var tomt men där vi till vår förvåning såg en<br />
stor skylt om att morsan kom från nåt WHO-projekt och<br />
talade (att det hade anknytning till WHO var en lika stor<br />
överaskning för henne <strong>som</strong> för oss (och att WHO-projektet<br />
var något hon inte helt stödde var ju också en underlig detalj<br />
i det hela)). Vi la våra saker där och väntade lite och tog en<br />
kort sväng förbi deras läbbiga museum (fult med foster och<br />
människordelar i flaskor och burkar) och efter en stund dör<br />
Satio upp också med diabilderna. Efter att vi varit där en<br />
stund utan att hjälpa till (Satio hade bett oss vara där för att<br />
hjälpa honom med diaprojektorer och sånt, men det skötte<br />
en annan lirare <strong>som</strong> hörde till platsen) annat än genom att<br />
låna ut en bok <strong>som</strong> fick ligga under ena diaprojektorn så dök<br />
även morsan upp och tittade på den underliga skylten och<br />
började förbereda sig. Ytterligare en stund senare dök<br />
Indien 33 2000
Change language