Forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse och de ...

Resultatet av dessa tre individuella, betydande forskarinsatser
kom tyvärr inte ut i publikationer i den grad det förtjänade.
När Riksantikvarieämbetet började utföra omfattande kulturhistoriska
undersökningar i samband med sjöregleringar
och kraftverksbyggen i Norrland, inleddes en ny epok i den
norrländska stenåldersforskningen. Undersökningarna, som
pågått utan avbrott alltsedan 1942, har omfattat dokumentation
av kulturlandskapet, inventering av fornlämningar och
bebyggelse samt arkeologiska och etnologiska undersökningar.
Ledare för undersökningarna var under större delen av
denna tid dåvarande förste antikvarien Sverker Janson. De
arkeologiska arbetena har resulterat i, att ett mycket stort
antal tidigare okända förhistoriska boplatser kunnat registreras.
Antalet kända förhistoriska boplatser i Norrland torde
nu närma sig 2.000. Ett par hundra boplatser har också blivit
mer eller mindre fullständigt utgrävda av arkeologer från
Riksantikvarieämbetet. Undersökningarna har sträckt sig
över hela Norrland från Torne älv i norr till Dalälven och
Klarälven i söder. Fynden från utgrävningarna är utomordentligt
talrika och mångskiftande.
En översiktlig redovisning av fyndmaterialet från 1940- och
1950-talet gjordes av Sverker Janson och Harald Hvarfner i
Från norrlandsälvar och fjällsjöar år 1960. Men det fanns
varken ekonomiska eller personella resurser att göra en mer
omfattande bearbetning av den oerhörda fyndmängden, som
ökade i takt med den snabbt utbyggda vattenkraftförsörjningen.
Undersökningarna och rapporter om undersökningarna
har i enlighet med fornminneslagens bestämmelser bekostats
av vattenkraftintressenterna. Däremot kunde en vetenskaplig
bearbetning och publicering av materialet inte bekostas
på samma sätt. A andra sidan vore det oförsvarligt att
låta det värdefulla materialet ligga outnyttjat. Målet för arkeologiska
utgrävningar är icke blott att göra nya fynd utan
--------------
33

34
även att publicera forskningsresultaten för att få ut största
möjliga kunskap om den äldsta kulturhistorien.
I början av 1960-talet planerade Riksantikvarieämbetet en
publicering av i första hand materialet från de arkeologiska
undersökningarna vid Ume älv och vissa delarbeten utfördes
(Fornvännen 1966:2). Hösten 1963 lades fram ett förslag om
vetenskaplig bearbetning av norrlandsmaterialet i samarbete
mellan Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
och institutionen för nordisk fornkunskap vid Stockholms
universitet. Samarbetet förverkligades genom en serie diskussioner
rörande grundläggande problem vid bearbetningen av
fynden. Vi försökte utarbeta system för registrering av spetsar
av kvartsit, föremål av skiffer samt klubbor och sänken
av sten. Arbetet resulterade bl. a. i en uppsats i Fornvännen
1966:2 med ett förslag till gruppering av fyndmaterialet av
sten på norrländska stenåldersboplatser. En uppsats i Fornvännen
1967:1 behandlar den petrografiska bearbetningen av
norrlandsmaterialet. Men utan större ekonomiska resurser
var det omöjligt att föra arbetet vidare.
I maj 1967 föreslog jag Riksantikvarieämbetet en plan för
den fortsatta bearbetningen av hela norrlandsmaterialet med
stöd av anslag från Riksbankens Jubileumsfond. Programmet
för forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse, »Norrlandsundersökningen»,
utarbetades sommaren 1967. Den 15
december 1967 beviljade Riksbankens Jubilumsfond ett anslag
av 794.000 kronor för en första treårsperiod (Fornvännen
1968:3) .
Projektet är upplagt som ett tvärvetenskapligt samarbete,
där flera institutioner medverkar. Riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum och Stockholms universitet med
antikvarie Margareta Biörnstad och undertecknad som ansvariga
projektledare skall tillsammans med docent Mats P.
Malmer svara för den arkeologiska delen av arbetet. Övriga
medverkande är Avdelningen för ekologisk botanik, biologiska
institutionen vid Umeå universitet under ledning av pro-

fessor Bengt Pettersson, Osteologiska forskningslaboratoriet
vid Stockholms universitet under docent Nils-Gustaf Gejvalls
ledning, Sveriges geologiska undersökning med byråchefen
Otto Brotzen som närmast ansvarig och med förste statsgeologen
Erik Ahman som petrografisk expert samt för det etnologiska
arbetet landsantikvarie Harald Hvarfner, Luleå, och
Nordiska museet med förste intendenten Marshall Lagerqvist
som huvudansvarig.
Syftet med undersökningen är att under två treårsperioder,
1968-1973, studera den forntida bebyggelsens förändringar i
Norrland och anknytningen till historiskt kända förhållanden.
Undersökningen utgår dels från det arkeologiska och etnologiska
material, som insamlats vid Riksantikvarieämbetets
norrlandsundersökningar, dels från naturvetenskapliga och
kulturhistoriska undersökningar av de ekologiska faktorerna.
Fynden från norrlandsundersökningarna skall göras tillgängliga
för forskare och allmänhet genom materialpublicering
och samtidigt skall materialet bearbetas som en källa för
Norrlands tidiga bebyggelsehistoria. Under den första treårsperioden
planeras materialet från Angermanälvens, Umeälvens
och Skellefteälvens vattenområden bli bearbetat, medan
fyndmaterialet från övriga vattendrag i Norrland beräknas bli
behandlat på samma sätt under den därefter följande treårsperioden.
Bearbetningens problemställningar utgår ifrån, att det
grundläggande problemet om boplatsernas kronologi kan lösas.
Problemställningarna kan sammanfattas i följande punkter:
1. När sker den första bebyggelsen i Norrland, varifrån
kommer nybyggarna och hur sker den första kolonisationen?
2. I vilken utsträckning kan man i det förhistoriska materialet
urskilja näringsformer och befolkningsgrupper samt
sambandet mellan dessa?
3. När kommer den samiska kulturen in och hur breder
den ut sig?
__i--------------
35

36
4. Hur påverkas norrländska kulturförhållanden av utifrån
kommande handelsaktiviteter under senare delen av förhistorisk
tid och början av historisk tid?
5. I vilka avseenden går kontinuitet att fastställa mellan
den historiskt kända bebyggelsen och den förhistoriska?
Den arkeologiska bearbetningen har som främsta mål att
bygga upp ett detaljerat definitionssystem för det norrländska
fyndmaterialet och att lösa problemet rörande boplatsernas
kronologi. Definitionsarbetet utgår i hög grad från metodiken
i Mats P. Malmers avhandling Jungeolithische Studien 1962.
Svårigheten med boplatsernas kronologi ligger i, att man på
många platser med gynnsamma bosättnings- och näringsförhållanden
bott mer eller mindre oavbrutet under flera tusen
år eller kommit tillbaka efter längre uppehåll. Tjocka fyndlager
med tydlig uppdelning i äldre och yngre material förekommer
dock ytterst sällan. Vanligen ligger material, som
troligen är från stenåldern blandat med redskap och vapen
från bronsåldern och järnåldern och t. o. m. från historisk tid.
Därmed kan man praktiskt taget inte säga någonting om, när
en boplats började användas och hur länge eller under vilka
perioder den använts.
En väg att lösa det kronologiska problemet är att utnyttja
den starka landhöjningen utmed norrlandskusten för datering
av strandbundna förhistoriska boplatser. På grund av den
starka strandförskjutningen har dessa boplatser jämförelsevis
snabbt kommit i ogynnsamt läge och övergivits. På sådana
boplatser får man därför ett fyndmaterial, som ganska väl
kan bestämmas med hjälp av på kvartärgeologiska studier
grundade strandförskjutningsdiagram, särskilt i Ängermanland.
Genom utgrävningar vid den forntida kusten av boplatser
på olika höjd över havet kan man få ett tidsbestämt material,
som bildar stommen i kronologien även för inlandets
boplatser under förutsättning, att man kan påvisa mer eller
mindre regelbundna förbindelser mellan kust och inland
(Fornvännen 1967:2).

Fig. 1. Boplatsen på den höga nipan norr om Moälven vid Mellansel. Bo.
platsen markeras aven rad sandhögar på nipans krön. Fotot taget från bron
över Moälven (E. Baudou).
Arbetet i forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse
började den 5 februari 1968. Under det gångna året har vi
framför allt arbetat med arkeologisk och petrografisk klassificering
av det stora avslagsmaterialet av sten. Det är material
från boplatser i Angermanälvens och Moälvens vattensystem,
som bearbetats. I stället för en oöverskådlig och
oformlig mängd slagen sten börjar nu framträda boplatser
med individuella drag. Att det visat sig möjligt att differentiera
boplatserna i långt större utsträckning, än man från
början föreställt sig, torde vara den största vinsten i det hittills
genomförda arbetet. Den påbörjade bearbetningen av de
differentierade boplatserna kan leda till slutsatser främst beträffande
kronologi och kulturtillhörighet. Ju bättre differentieringen
lyckas, desto fullständigare blir de kulturhistoriska
resultaten. Vidare har en arbetsgång för topografisk beskrivning
av boplatserna utarbetats av antikvarie Christian
Meschke. Osteologiska bestämningar har utförts på i det närmaste
hela benmaterialet från Angermanälven av amanuens
37

38
Fig. 2. Boplatsen på nipan vid Moälven. Nipan sluttar brant ner mot älven.
Foto Per Bergström.
Elisabeth Iregren-Björkquist. Petrografiska bestämningar har
utförts av statsgeologen Erik Ahman, Sveriges geologiska
undersökning.
Under sommaren 1968 genomfördes mindre utgrävningar
på fyra boplatser vid Anundsjön och Moälven vid eller nära
den forntida havsstranden. Utgrävningarna är ett försök att
utnyttja landhöjningen till datering av fornsaksmaterialet.
Boplatsen vid Moälven ligger på en hög nipa på älvens norra
strand vid Mellansel, 200-300 m nordväst om bron över
Moälven (fig. 1-2). Boplatsen sträcker sig i en vid båge över
ett åtminstone 100 m långt och 50 m brett område. Den upptäcktes
i samband med rekognoscering efter spår av förhistoriska
boplatser i Anundsjö socken 1966 (Fornvännen 1967:2).
Eftersom nipan skall utnyttjas för grustäkt, blev det nödvändigt
att göra en arkeologisk undersökning. En mindre undersökning
gjordes 1967 och den utvidgades något 1968. Hittills
har 432 m 2 undersökts. Fynden kan förefalla enkla: 35 skrapor,
ett par eggredskap (sticklar), en stenyxa samt 178 avslag

och kärnor av kvarts. Flera härdar påträffades. Fyndmaterialet
är mycket enhetligt. Det består till 97 % av kvarts, blott
2 % är kvartsit.
Fynden ligger 68,5-73,5 m ö. h. Den högsta punkten vid
boplatsen ligger 73,8 m ö. h. Boplatsen låg på en udde.
Bosättning var knappast möjlig, förrän vattnet stod ca 70 m
ö. h., vilket enligt Lidens diagram över strandförskjutningen
i Angermanland är tiden omkring 3.000 f. Kr. (Geol. Fören.
Förhand!. Bd. 60. H. 3, s. 403. 1938). Diagrammet kan innehålla
ett fel på ett par meter uppåt eller nedåt, vilket skulle
motsvara en förskjutning i tid uppåt eller nedåt med ett par
hundra år. Eftersom fynden upphör vid 68,5 ID ö. h., skulle
det teoretiskt kunna innebära, att boplatsen varit i bruk blott
ett par hundra år. Men å andra sidan kan man naturligtvis
ha kommit tillbaka till boplatsen, då vattnet stod lägre än
68,5 m ö. h.
Hur kan man veta, att inte hela bosättningen är yngre och
skett vid en tid, då vattenlinjen stod ett längre stycke från
fyndplatsen? En viktig iakttagelse talar för att bosättning
måste ha funnits vid vattennivån 69-70 m ö. h. På nivån
68,7-69,1 m ö. h. ett stycke ovanför nipans spets låg ca 150
små skärvstenar (kokstenar) på en sträcka av 3 m och koncentrerade
till undersökningsrutans västra del i en tät, naturlig
stenpackning av 1-2 dm stora, rundade stenar blandade
med rödsand. I rutans östra del låg blott fyra små skärvstenar
samt något mosand. Skärvstenarna (kokstenarna) var alla
2-8 cm långa, flertalet blott 2-4 cm stora. Detta är den enda
del av boplatsen, där en sådan uppdelning av skärvstenen
förekommer. På andra delar av boplatsen utgöres skärvstenen
både av större och mindre stenar. Flertalet är då under
10 cm men det finns alltid en del, som är 11-15 cm stora.
Jag uppfattar den märkliga koncentrationen av blott små,
delvis mycket små och lätta skärvstenar i den nämnda rutan
som en sortering, som skett i svagt strömmande vatten. Vattnet
har hela tiden strömmat mot öster och vid västlig vind
__2-------------
39

40
har uppstått en svag strömning i den mjuka bukten, där boplatsen
låg. Strömningen förde de fina fraktionerna (mo)
längst ut, där vi finner dem fläckvis på nipans spets samt i
bakvattnet på nipans östra sida. De små skärvstenarna sorterades
ut i vattnet på nipans västra sida tätt intill boplatsen.
Skulle skärvstenarna däremot ha tillhört ett senare skede, då
vattenlinjen stod lägre, borde vi finna samma blandning av
storlekar som på andra delar av boplatsen.
Är denna tolkning riktig, vilket jag icke betvivlar, finns en
bosättning på nipan strax efter 3.000 f. Kr. Tidpunkten kan
med hänsyn till osäkerheten i den geologiska dateringen förläggas
ett par hundra år tIdigare eller senare. I arkeologiska
termer betyder detta, att en bosättning fanns på platsen i
början av den yngre stenåldern, d. v. s. i tidigneolitisk tid.
Det enhetliga fyndmaterialet antyder en bosättning under
förhållandevis kort tid. Det enda avvikande föremålet är stenyxan,
som hittades 72,5 m ö. h. Den är ej färdigslipad och
något osäker till sin typ. Eventuellt kan den tillhöra mellersta
delen av den yngre stenåldern, d. v. s. mellanneolitisk tid.
Senare inslag finns inte, såvitt vi nu känner boplatsen.
Vid Sandudden vid Anundsjön undersöktes två boplatser,
dels en nere på badstranden ca 49,5-51 m ö. h., dels en uppe
på brinken ca 58,5-60 m ö. h. (fig. 3). Den nedre boplatsen
visade sig vara nästan helt utspolad i sjön. Den smala landtunga,
där boplatsen ligger, är ett deltaland, som under årtusendenas
lopp ändrat utsträckning avsevärt. Vid kraftig västlig
vind om vårarna skjuts isen upp på land och förstör vegetationstäcket
och bryter ned träden. När ingenting binder
deltalandets sand, sköljs den ut i sjön. Av boplatsen återstod
endast en sista rest. Sammanlagt 375 m 2 grävdes, dels på
sandstranden, dels inom den ännu torvtäckta delen. Endast
12 avslag och kärnor samt 3 skrapor påträffades. Av de 15
stenarna är en av kvarts, övriga av kvartsit. Flera härdrester
registrerades.

42
mellanneolitisk tid. Däremot kan den vara yngre. Den nedre
boplatsen vid Sandudden kan på motsvarande sätt inte vara
äldre än 1.800 f. Kr., d. v. s. senneolitisk tid men den kan vara
yngre. För Norrböle-boplatsen ligger motsvarande bortre
gräns vid ca 2.000 f. Kr.
Fynden på de tre sistnämnda boplatserna är alltför få, för
att man skall kunna dra några säkrare slutsatser om det kronologiska
förhållandet mellan olika fornsaksformer. Utgrävningarna
måste fortsätta, där det är möjligt. Dessutom borde
fler boplatser vid den forntida kusten undersökas, i första
hand inom det område där de nu undersökta ligger. Det stämmer
bra med tidigare kända förhållanden, att asbestkeramiken
förekommer på låg nivå. Detsamma gäller den tunna
kvartsitpilspetsen med svagt konkav bas. Men utgrävningarna
ger även ett annat och helt överraskande resultat. Jämför
man Mellansel-boplatsen med den övre boplatsen vid Sandudden,
finner man, att den förra boplatsen har nästan uteslutande
kvarts och den senare enbart kvartsit. Är detta en
tillfällighet? Boplatserna ligger blott 3 km från varandra och
har haft tillgång till samma stenmaterial på platsen. Kvarts
saknas i det lokala stenmaterialet, medan kvartsiter förekommer
i moränen. Kvartsen måste ha blivit förd till Mellanselboplatsen
och bearbetad där. Kanske har också färdiga
kvartsskrapor förts dit. Vi vet ännu inte varifrån kvartsen
kommit. Det är också märkligt, att man inte använt det lokala
stenmaterialet vid Mellansel. Kan detta innebära, att vi
i början av den yngre stenåldern har en period, då man blott
använt kvarts som råmaterial och först senare övergått till
kvartsit?
Det finns en nyligen undersökt boplats vid Hälla vid Angermanälven
i Asele socken i södra Lappland, som bekräftar
ett sådant antagande. Boplatsen Hälla 869-870 undersöktes
1966 av antikvarie Elisabeth Allard under ledning av
förste antikvarien Björn Ambrosiani vid Riksantikvarieämbetet.
Den ligger fågelvägen 77 km nordväst om Mellansel.

På en liten del av denna boplats finns en sådan sällsynthet i
Norrland som tjocka, orörda fyndlager i en klar vertikal stratigrafi.
Enligt den preliminära genomgången av materialet
ligger underst och således äldst ett lager kvartsavslag och
kvartsredskap. Däröver följer ett lager flintavslag och en del
kvartsit. Högre upp försvinner flintan och kvartsiten dominerar,
nu med inblandning av skiffer. Den kronologiska skillnaden
mellan kvarts och kvartsit vid Moälven och Anundsjön
bekräftas således av fynden vid Hälla 869-870. I förstnämnda
fallet bygger iakttagelserna på den vertikala stratigrafi,
som strandförskjutningen innebär, och i sistnämnda fallet på
en direkt iakttagbar vertikal stratigrafi.
Detta resultat är nytt och oväntat. Det behövs fler undersökningar
för att kontrollera riktigheten. Studier av andra
boplatser visar, att man inte får se alltför ensidigt på den
eventuella uppdelningen av stenmaterial i skilda tider. Dels
kan kvarts förekomma vid sidan av och samtidigt med ett
helt dominerande kvartsitmaterial, dels kan det finnas i det
närmaste rena kvartsboplatser, som är yngre än Mellanselboplatsen.
Trots dessa inskränkningar skulle resultatet från
Moälven-Anundsjön och Hälla 869-870 få mycket stor betydelse,
om det bekräftas vid fortsatta undersökningar.
Bearbetningen aven färdigkatalogiserad boplats börjar vi
som regel med en horisontalstratigrafisk undersökning av det
vanligen stora avslags- och kärnmaterialet av sten. Med horisontal
stratigrafi avses, att två eller flera olika material fördelar
sig i samma plan på helt eller delvis skilda delar av ett
bestämt område. Vid en vertikal stratigrafi såsom vid Hälla
ligger ett material över ett annat och anger därigenom en bestämd
tidsföljd. En horisontal stratigrafi behöver däremot
inte bero på skillnader i tid mellan olika material utan kan ha
andra förklaringar. Det är t. ex. möjligt, att man använt olika
råmaterial till olika slag av redskap eller vapen. Man tillverkar
i Norrland pilspetsar av kvartsit eller skiffer men yxor
43

44
av grönsten. Vilken innebörd en horisontal stratigrafi än har,
så är den av stor betydelse och måste undersökas och tolkas.
Det synes av de första bearbetningarna att döma vara vanligt,
att en horisontal stratigrafi föreligger. Det förekommer
t. ex. vid Agnsjön i Anundsjö socken, på en annan stor boplats
vid Hälla, nr 863, och vid Lesjön i Bodum socken. På
boplatser, där horisontal stratigrafi icke föreligger, är fynden
ofta koncentrerade till några få kvadratmeter och är samtidigt
mycket enhetliga. Ett exempel är Sämsjön 915 i Äsele
socken med 937 avslag och kärnor samt en enda skrapa. 96,2
% är mörk kvartsit, 2,6 % ljus kvartsit och 1,2 % kvarts.
Ett utmärkt exempel på horisontal stratigrafi har bearbetats
av Barbro Eriksson vid Norrlandsundersökningen. Det är
boplatsen S 101, Grananäset, i Bodum socken. Där hittades
vid utgrävningen 1963-1964 ca 1.100 avslag och kärnor, ca
215 skrapor, föremål av skiffer, keramik, sänkestenar m. m.
Boplatsen är minst 160 m lång. Vid bearbetningen delades den
i tre områden: I i väster, II i centrum och III i öster. Några
mindre, mellanliggande delar är uteslutna vid denna indelning.
Avslag och kärnor delades i fem grupper: kvarts,
kvartsit, hälleflinta, skiffer och flinta. 87,4 % av kvartsen och
85,0 % av flintan ligger i område I. Kvartsiten, skiffern och
hälleflintan fördelar sig över alla tre områdena med övervikt
för I och II. Skraporna, som är av kvarts, kvartsit, hälleflinta
och flinta, fördelar sig med avseende på material på samma
sätt mellan områdena som avslag-kärnor. En förklaring till
den fullständiga överensstämmelsen kan vara, att boplatsen
haft olika utsträckning under olika tider. I så fall kan område
I tillhöra en första bosättningsperiod, då kvarts och flinta
spelar en väsentlig roll som råmaterial. Under en andra period
har bosättningen täckt alla tre områdena. Kvartsiten har
varit det dominerande råmaterialet men även skiffer och hälleflinta
har använts i jämförelsevis stor omfattning. En liknande
fördelning finns på flera boplatser. Den fortsatta bear-

etningen får visa, om dessa skillnader i materialfördelningen
på en del boplatser har en kronologisk innebörd.
J ag nämnde tidigare i denna uppsats, att det nu visat sig
möjligt att differentiera boplatserna i långt större utsträckning,
än man väntat sig. Det är icke blott den petrografiska
grupperingen, som givit resultat, utan även den arkeologiska.
Boplatserna får individuella drag och hittills har jag inte sett
ett boplatsmaterial, som är helt likt ett annat. Den mödosamma
klassificeringen och bearbetningen av det stora avslagsoch
kärnmaterialet, som utgör huvuddelen av de norrländska
stenåldersfynden, börjar ge kulturhistoriska resultat.
LZ--------------
45