Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

att avskaffa klassrummet
genomfördes byggde de oftare på allmän trångboddhet eller på att de tidstypiska
stora skåphallarna inte visade sig vara särskilt trivsamma miljöer.
Barnomsorgens integration i skolan under 1980 -talet bidrog otvivelaktigt
till förändringar i skolmiljön och en ny småskalighet. Bredängsskolan i
Stockholm, byggd 1966, är ett exempel på hur man på 70 -, 80 - eller 90 -
talet byggde om stora skåphallar till mindre lekrum.
En lärofader bakom den nya svenska skolan var utan tvekan den amerikanske
filosofen och pedagogen John Dewey som i början av 1900 -talet
syftade till att överbrygga klyftan mellan tanke och handling. Dewey betonade
skolans betydelse för samhällets demokratiska utveckling och stod
för vad som kallas reformpedagogik eller progressiv pedagogik. Han är
inte minst bekant för uttrycket »learning by doing«. Lika stor vikt skulle
enligt Deweys mening läggas vid handens som vid hjärnans arbete.
Deweys idéer har fått betydelse även för skolbyggnadens utveckling.
Det har exempelvis gällt att skapa och strategiskt placera utrymmen för
praktisk-estetiska ämnen och för laborativa moment i de teoretiska ämnena.
Deweys tankar kan också sammanfattas i paroller som: Gör skolan till ett
laboratorium, inte ett auditorium! Avskaffa klassrummet! Bland dagens
skolplanerare har sådana tankar fått stort genomslag. När man idag diskuterar
»rum för lärande« är det närmast tabu att tala om att bygga klassrum.
Men att avskaffa klassrummet har inte gått i ett steg utan det har varit en
lång resa. I slutet av 1950 -talet började man komplettera klassrummen med
grupprum. Under 1970 -talet laborerade man med att slå samman grupprum
i form av komplementutrymmen, till studiehallar och mediatek, och man
satte in vikväggar för att parvis kunna slå samman klassrum. Men ännu var
det normala klassrummet på 60 kvadratmeter och den normala klasstorleken
på ca 25 elever givna storheter att arbeta med i skolbyggnadsplaneringen.
Först på 1990 -talet började detta tänkande på allvar ifrågasättas.
Sven Hartman har skrivit om skiftet från ett separerande till ett integrerande
perspektiv där det senare ligger i linje med Dewey.
Enligt det separerande perspektivet bör arbetsdagen indelas i korta pass
med mellanliggande raster enligt fast schema. Läraren leder och fördelar
arbetet. Betygen ges stor vikt och styr arbetsuppläggningen. Enligt det
integrerande perspektivet bör arbetet organiseras i större flexibla enheter.
Tidsindelningen, material och metod anpassas till arbetsuppgiftens art.
Lärare och elever planerar gemensamt. Arbetet sker ofta i grupp och inriktas
på ämnesövergripande helheter. Individualisering görs efter intresse
och behov. Betygens roll tonas ned.
Enligt det separerande perspektivet bör skolhusen separera linjer och
klasser, rymma huvudsakligen klassrum och ha få gemensamma utrymmen.
Enligt det integrerande perspektivet bör skolhusen underlätta kontakter
mellan olika linjer och klasser. Där finns stora gemensamma ytor
och goda utrymmen för enskilda studier och arbete i grupp.
Att skapa de fysiska formerna för en modern, integrerad skola är onekligen
en spännande uppgift för arkitekter. Frågan om separerande eller
41