Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
som kan förklara varför barnen under 1800 -talet kom att tillbringa en
allt längre tid av sitt liv i skolans värld. Folkskolan blev under 1800 -talets
slut ett viktigt socialpolitiskt instrument för centrala och lokala myndigheter.
Det blev också ett forum för en ny yrkesgrupps professionaliseringssträvanden.
Folkskollärarna och lärarinnorna arbetade för att förbättra
skolans standard och undervisningens kvalitet. Lärarna var tidens pedagogiska
experter som visste hur barn skulle fostras till fungerande medborgare
i samhället. Konkret handlade det om att skolan fick en allt större
myndighet i förhållande till barnens hemmiljöer.
Samtidigt som förhållandena i skolan förbättrades under 1880 -talet lanserades
också tanken om bottenskolan – en skola för alla samhällsklassers
barn. Ledande skolpolitiker uppfattade det som en samhällsfara att endast
arbetarbarn gick i folkskolan, medan bättre ställdas barn gick i läroverket
och privata skolor av olika slag. På sikt måste man skapa en skola
för alla klasser. Bakgrunden till dessa nya tankegångar var rädslan för
konsekvenserna av arbetarrörelsens framväxt – den socialistiska faran –
men troligtvis också de kostnader som för borgerligheten var förknippad
med den privata skolgången. Kravet på att också bättre ställda skulle
kunna skicka sitt barn till folkets skola förutsatte emellertid att förhållandena
i skolan förbättrades. Om inte klasserna blir mindre och de sanitära
förhållandena bättre kan vi inte förvänta oss att borgerligheten skickar
sina barn till folkets skola hävdades det. För lärarna var tanken att också
bättre ställdas barn skulle gå i skolan attraktiv. Här igenom skulle också
deras verksamhet få högre status och betalas bättre. De skulle inte endast
vara »pågapiskare« utan riktiga pedagoger.
… och skolans professionalisering
Kring sekelskiftet 1900 omformulerades också synen på barndomens
innebörd samtidigt som synen på skolan som en socialpolitiks arena markerades.
I debatten kring sekelskiftet betonades att barndomen skulle ge
utrymme för lek och ordnad skolgång. Ett arbetande barn var per definition
ett exploaterat barn. Exploaterat inte endast av företagare utan också
av föräldrar vars kortsiktiga försörjarperspektiv gick ut över barnens
framtid. Barn borde endast vara en känslomässig tillgång. Barn skulle
räddas från att vara arbetande, nyttiga. Folkundervisningens utveckling
etablerade också föreställningar om en ny normalitet. Det normala för
barnen var att gå skolan och följa det regelsystem som skapades kring
denna. Bilden av barndomen som ett evigt sommarlov, där varje barn
växer i frihet i enlighet med sina egna inre förutsättningar, manades fram
som ett ideal och 1900 -talet skulle bli barnens århundrade. Samtidigt är
föreställningsramen motsägelsefull. Den innebar krav både på ordnad
skolgång och på barns frihet att växa enligt sina egna inre förutsättningar.
60