Km 2 2010 - Katolskt Magasin

#2 12 februari 2010 

Pris 40 kr 

Hopp efter katastrofen 

Biskopens herdabrev 

Josephinahemmets granne 

Orgelinvigning i Göteborg

12 februari 2010 Årg 85. ISSN 1402-3385 

Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala 

(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) 

Tel: 018-13 61 40, Fax 018-13 61 45 

E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se 

Hemsida: www.katolsktmagasin.se 

Utges som tidning för Stockholms katolska stift 

av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. 

STYRELSEORDFÖRANDE 

ANSVARIG UTGIVARE 

Kjell Blückert 

REDAKTION 

Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) 

margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se 

018 – 13 61 40, 070-321 06 35 

Birgit Ahlberg-Hyse 

biahyse@bredband.net 

021-12 73 20, 070-735 34 75 

Ryszard Antonius Klinger 

ryszard.antonius@katolsktmagasin.se 

073-950 06 04 

Annonser, prenumerationsärenden, ekonomi 

Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42 

sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se 

Pren. pris Sverige: 300:- 

Europa 440:- Utom Europa 480:- 

Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 

Tryck: AlfaPrint 

Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala 

Nr 3 utkommer 5/3 2010. Manusstopp 15/2 2010. 

För icke beställt material ansvaras ej. 

#2 

OMSLAGSBILD: CARITAS FINNS PÅ PLATS – OCH STANNAR KVAR – 

PÅ KATASTROFOMRÅDENA. 

FOTO: CHARLES CÂMARA 

Ur innehållet 

Många följde pater Wilhelm Feussner 

till sista vilan sidan 4 

Caritas insatser i Haiti sidan 6 

Stiftets största piporgel invigd i Kristus 

Konungens kyrka i Göteborg sidan 9 

Åke Göransson ny generalsekreterare 

i SST sidan 12 

Katolska Ekumeniska Nämnden ger ut 

meditationer inför fastan sidan 14 

Respekt med i ekumenisk konferens 

om livets slutskede sidan 17 

Projektet framskrider för katolskt boende 

bredvid Josephinahemmet… sidan 18 

… där vardagen fortsätter för de äldre sidan 20 

Biskop Anders herdabrev 

inför fastetiden sidan 26 

Ny suppleant i Km:s styrelse sidan 42 

Familjesidan: 

Anna Dunér tar tillfälligt farväl sidan 45

Eutanasi är ett grekiskt ord, vars innebörd 

är ”god död”. Ursprungligen avsågs åt - 

gärder att med medicinska och andra 

medel underlätta den döendes avsked från 

jordelivet. 

I nutida debatt används ordet eutanasi 

om en avsiktlig handling som syftar till att 

avsluta patientens liv. Röster höjs för att 

Sverige borde följa Nederländernas, 

Belgiens och Luxemburgs exempel och 

legalisera dödshjälp – tillåta läkaren att 

förkorta en patients liv, detta förutsatt att 

den vårdkrävande befinner sig i livets 

slutskede och till följd av hans eller hennes 

uttalade eller förmodade önskan. Vissa 

filosofer, som Torbjörn Tännsjö, eller medi - 

cinetiker, däribland Nils Lynöe i Statens 

Medicinsk-Etiska Råd, SMER, pläderar 

för sådan dödshjälp. 

I riksdagen väcks varje år motioner i 

frågan. Eftersom abort är något som lag - 

stiftningen tillåter ”måste vi också tillåta 

aktiv dödshjälp för gamla och svårt sjuka”, 

skriver centerpartisten Staffan Danielsson 

(2007/08 So 232) och fortsätter: ”Vid döds - 

hjälp kan organen tas om hand, vilket leder 

till att människor som är i behov av organ 

överlever.” 

Det är inte underligt att eutanasidebatten 

väcker starka känslor. Människor som 

Eutanasi och den goda döden 

I februarinumret av Km minns vi tre avlidna präster, jesuitpatern 

Wilhelm Feussner, franciskanpatern Gerard Peters och passionistpatern 

Richard Appleyard. De två senare lämnade Sverige 1992 

respektive 1996. Pater Feussner blev kvar, sammantaget närmare 

femtio år. 

Det senaste året pratade vi då och då om Wilhelm Feussner på 

redaktionen. Vi mötte pater Feussner i samband med att S:t 

Franciskus av Assisi församling i Märsta upprättades på 

Trettondagen förra året och vi hörde då om hur han följt utvecklingen 

i Märsta med omnejd på nära håll sedan mitten av 60-talet. 

Pater Feussner ville gärna berätta mera och vi såg fram emot att 

möta honom igen, för en intervju om ”församlingens förhistoria” 

och ”fortsättningen” – Tensta/Rinkeby på 70-talet. Vi insåg gans ka 

snart att han inte önskade komma i centrum själv, däremot gärna 

ge ord åt den mer eller mindre anonyma skara som tillsammans 

med honom ”byggt församling”. 

Pater Feussner förklarade sig beredd att bidra också på annat 

sätt. När redaktionen i slutet av vårterminen diskuterade hur vi 

lever med sjukdomar och funktionshinder 

kan känna sig ifrågasatta. Av bland annat 

detta skäl har också handikapporganisationerna 

kraftigt pläderat mot att eutanasi 

skulle bli laglig. 

Debatten om dödshjälp fick näring då 

SMER hösten 2008 i en skrivelse till 

regeringen, ”Avgöranden i livets slut - 

skede”, pläderade för möjligheten av 

läkarassisterat självmord, suicid. SMER:s 

agerande var föremål för en konferens 

som Sveriges Kristna Råd och Betania - 

stiftelsen arrangerade nu i januari, och 

där representanter för kyrkorna och samfunden 

ställde sig avvisande till såväl 

läkarassisterat självmord som legaliserad 

eutanasi. 

Den medicinska utvecklingen kan väcka 

oro för att ”hållas vid liv in absurdum”. 

En ”värdig död” har därmed blivit ett 

begrepp, något eftersträvansvärt. 

Kanske är det tid att reflektera över vad 

vi lägger in i begreppet. Alla människor av 

god vilja torde kunna enas om att det handlar 

om att in i det sista erbjudas god omvårdnad, 

medicinsk och mänsklig sådan. Kato - 

liken, och många med honom eller henne, 

tillägger: andlig om vårdnad. 

ledare | sid. 3 

Det av kanslern för Paris-universitetet, 

Jean Gerson, utgivna verket Ars moriendi, 

”Om konsten att dö”, fick stor spridning 

när boken utkom år 1408. I höstas lät 

Skara stiftshistoriska sällskap publicera en 

nyöversättning av texten (övers. Per-Axel 

Wiktorsson). Det är som om avstånden 

mellan århundradena luckrades upp: 

Eftersom det är så att när en människa ligger 

svårt sjuk och ser ingenting annat framför 

sig än döden, då brukar hennes goda 

vänner lägga sig vinn om att vårda hennes 

läkande och ge henne hälsan tillbaka och 

friskhet å kroppens vägnar så att hon kan 

få leva och förlänga kroppens liv, som är 

alltför kort och snabbt får ett slut. 

Mycket mer klokt och nyttigt är det att 

en sådan sjuk människas goda vänner 

främjar hennes andliga läkande och skaffar 

henne andlig hälsa och friskhet å själens 

vägnar, som förblir vid själen till evig tid. I 

en sådan människas yttersta tid och största 

nöd kan man pröva vem som är en riktig 

och trogen vän. 

Det är när någon står ensam med sig själv 

och sina upplevelser som lidandet blir 

oförklarligt och till slut outhärdligt. 

Pater Feussner – om samtal som sköts upp 

Km 11/2008 innehöll ett antal artiklar där skribenterna på olika 

vägar närmade sig ämnet ”Död och liv”. 

Under år 2009 publicerade Km följande artiklar om döende och död: 

”Debatt om dödshjälp väckte stort engagemang” (nummer 3) 

”Hearing om vård i livets slutskede” (nummer 11) 

Recension av Ars moriendi: Om konsten att dö (nummer 11) 

skulle kunna behandla frågor kring åldrande, ensamhet och död 

föll våra tankar igen på Wilhelm Feussner. Även nu sa han, när vi 

vände oss till honom, att han var villig att dela med sig – under 

ett samtal eller eventuellt genom att lämna ifrån sig en egenhändigt 

skriven artikel. 

Det blev inte så. Både de möten som skulle ha gällt Märsta, och 

de om åldrande och död, kolliderade med annat och sköts framåt 

i tiden – och det berodde snarare på redaktionen än på pater 

Feussner. Och så, i början av hösten, fick vi höra att Wilhelm 

Feussner var svårt sjuk. 

Det känns smärtsamt att de samtal vi hoppades på under 

året som gick inte blev av. 

Margareta Murray-Nyman 

Nästa uppslag ägnas åt pater Wilhelm Feussners begravning. 

Minnesord över pater Feussner och ovan nämnda medbröder står att 

läsa på sidorna 37-39. 

I detta nummer behandlas frågor kring döende och död i artikeln 

”Stor enighet bland kyrkorna om nej till assisterat självmord” (sidan 

17) och i recensionen av Torbjörn Tännsjös bok Döden är förhandlingsbar 

(sidan 33). Se också artiklarna från Josephinahemmet 

(sidorna 20-23).

sid. 4 | aktuellt 

Wilhelm Feussner var född i Tyskland 

1928. Han trädde in i jesuitorden vid 19 

års ålder. Efter sin prästvigning 1958 var 

han kaplan i Frankfurt men flyttade redan 

1962 till Sverige. 

I nära 50 år hade han alltså sin gärning 

Pater Wilhelm Feussners begravning 

Ett rörande farväl 

av en älskad själasörjare 

- Jag har aldrig sett någon så glad över att få möta den uppståndne Kristus som pater 

Feussner! Det sade biskop Anders Arborelius när han inledde begravningsmässan för 

Wilhelm Feussner SJ den 21 januari. 

Omkring 200 personer, däribland drygt 50 präster, hade samlats för att ta avsked av en 

älskad själasörjare och ämbetsbroder. 

i vårt stift, 18 år i S:ta Eugenia församling 

i Stockholm, 16 år i Vår frus församling i 

Västerås, något år i S:ta Maria församling 

i Halmstad och, som emeritus, i Bromma 

kapellförsamling från 1997 och fram till 

sin dödsdag den 5 januari i år. 

Prästen har lagt ner sina attribut. Wilhelm Feussners stola, kalk och kors var placerade på 

den enkla kistan i S:ta Eugenia kyrka. 

Begravningsmässan hölls i S:ta Euge nia 

kyrka. I koret stod en enkel kista och på 

den var prästämbetets insignier placerade, 

pater Feussners stola, kalk och det kors 

som han fick under sin studietid och som 

följde honom under hela hans prästbana. 

I välkomsttalet berättade biskop An - 

d ers om sitt sista besök, under julen, vid 

dödsbädden på Josephinahemmet. Det var 

då han noterade Wilhelm Feussners vilja 

till total överlåtelse och längtan efter att få 

möta Den uppstånd ne. 

Biskopen uppmanade alla att tacka Gud 

för en trogen tjänare. Troheten och plikten 

att utföra sitt uppdrag framhöll också 

kyrkoherden i S:ta Eugenia, pater Klaus 

Dietz SJ, i sin predikan som kom att utformas 

som en hyllning till ordensbrodern. 

Pater Feussners totala avsaknad av 

fåfänga var ett av de karaktärsdrag som 

pater Dietz nämnde. 

- På alla bilder ser man hur han håller 

sig i bakgrunden, med allvarligt ansikte. 

Han gillade inte uppsluppna samtal och 

tomt prat. Han gick hellre undan och bad 

rosenkransen. 

Ett annat drag var envisheten. 

- Under stiftssynoden och i prästrådet, 

exempelvis, höll han fast vid sina synpunkter 

även om han var ensam om dem. 

Som kaplan och kyrkoherde gick han 

rakt på sak i sina församlingar, fortsatte 

Klaus Dietz: 

- Barnen kom till undervisning, ogiltiga 

äktenskap rättades till, tider för mässor 

och bikttillfällen organiserades. Det blev 

ordning och reda! 

Om Wilhelm Feussner i Stockholm och 

Västerås hade uppfattats av en del som

en sträng och kantig pater verkade 

han gladare när han hade kommit till 

Bromma. Klaus Dietz berättade hur 

han, kanske i påverkan av en karismatisk 

bönegemenskap, blev förändrad. 

- Man kunde ana en försynt humor 

bakom en sträv fasad. Det fanns en 

charm i hans korrekta uppträdande. 

På Josephinahemmet, vars kapell är 

en samlingsplats inte bara för hemmets 

boende utan för katoliker i 

närområdet, tog pater Feussner emot 

många för samtal. Och det är som 

klok och barmhärtig själasörjare vi 

kommer att minnas honom, framhöll 

Klaus Dietz. 

- Han hade hjärta för dem som 

kom till honom med sina sorger och 

hans modell var Maria Conso latrix, de 

bedrövades tröstarinna. 

Pater Dietz vakade hos sin ordensbroder 

fram till dödsögonblicket och 

bad rosen kransen med den återkommande 

bönen ”… nu och i vår döds - 

stund”. 

- Som en sorts sammanfattning av 

sitt liv hade pater Feussner några 

dagar innan avslutat ett telefonsamtal 

med orden ”Deo gratias!” 

Jesu bleibet meine Freude, ’’Jesus är 

min fröjd och glädje’’. Predi k an följdes 

av denna Bachkantat, framförd av en 

liten kör under ledning av orga nisten 

Ulf Samuelsson. 

Efter mässan gick bussar till gravsätt - 

ningen på katolska kyrkogården vid 

Haga. 

Wilhelm Feussners grav var grävd 

alldeles utanför det lilla vackra kalkstenskapellet 

och bredvid den grav där 

aktuellt | sid. 5 

kvarlevorna efter hans föregångare på 

kyrkoherdeposten i Västerås, pater 

August Adelkamp SJ, vilar. 

Kyrkogården fick en säregen atmosfär. 

De nakna träden stod som naturliga 

kors kring gravarna. Snön låg kompakt. 

Luften var stilla och grå och den 

råa kylan bet i skinnet. Den stora ska - 

r an sörjande köade tålmodigt, i lågmälda 

samtal, för att ta avsked av den 

älskade prästen. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

Fotnot: 

Minnesord över pater Feussner står att 

läsa på sidan 38-39 

Avsked. Ett par hundra människor deltog i pater Feussners begravning. I kylan på katolska kyrkogården väntade hans vänner tålmodigt på att ta 

avsked. Här är det pater Jan Buczkowski SDB som stänker vigvatten över sin ämbetsbroders kista. Ceremoniar är pater Fredrik Emanuelson OMI.

sid. 6 | aktuellt utrikes 

Det fanns det som fungerade i Haiti 

Varje dag mötte oss den hemska verkligheten 

i det jordbävningsdrabbade 

Haiti. Otaliga döda, svårt skadade, svältande 

och uttorkade, barn som förlorat 

föräldrar och syskon, plundringar och 

gatustrider om vatten och mat – fruktansvärda 

bilder och berättelser i tidningar 

och TV. Skakade journalister rapporterade 

om maktlöshet och hjälplöshet 

och tröghet i humanitära insatser. Den 

värsta naturkatastrofen någonsin, enligt 

FN och biståndsorganisationerna – och 

ända från början det obegripliga, 

tragiska, skandalösa: hjälpen uteblev, 

kom för sent och nådde inte fram till de 

fattiga, de mest behövande. 

Men så började andra röster höras. 

Varför fick man aldrig se och höra något 

om medmänsklighet, solidaritet, hjälp 

man och man emellan bland de drabbade 

på platsen? Johan Croneman (DN 21/1) 

till exempel ifrågasatte sakligheten i rapporterna 

– hemmaredaktionerna kräver 

”en viss typ av rapporter, och här är 

reportrar som sannerligen kan leverera. 

Det är ju givetvis katastrofen som säljer 

bäst.” 

Frågan är berättigad. Så mycket mera 

som det finns lokala organisationer som 

fungerade, som satte igång omedelbart 

och nådde de fattiga och mest utsatta. De 

försvann i bakgrunden när de influgna 

journalisterna skulle förmedla sina 

intryck. 

Haiti är till 80 procent katolskt, heter det. 

Samtidigt är den lokala voodookulten, 

ett afrikanskt arv med betoning på förfäderskult, 

levande och på olika sätt 

verksam som ingrediens i människors 

religiösa liv. Men kyrkan har funnits på 

plats sedan de spanska, senare franska 

kolonisatörernas tid. Den gamla katedra - 

len i Cap Haitien, Notre Dame de 

l’Assom p tion, är från 1670, när ön ännu 

var spansk alltsedan Columbus besök 

1492. År 1697 överläts västra delen av 

ön till Frankrike. Efter ett uppror lett av 

den före detta slaven Toussaint l’Ouver - 

ture och ett långt frihetskrig proklame - 

rades den nya nationen Haiti år 1804 – 

den enda stat som framgått ur ett slav upp - 

ror. 

32 statskupper på 200 år följde. 1915 

– 1934 var ön ockuperad av USA, som 

upprättade den bestående gränsen till 

spansktalande grannstaten Domini - 

kanska Republiken på öns östra sida. 

1957 till 1986 styrdes Haiti av diktatorsfamiljen 

Duvalier, och 1990 valdes den 

före detta prästen Jean-Bertrand Aristide 

till president. I två omgångar, med 

statskupper och USA-intervention emellan, 

ledde Aristide landet, tills han tving - 

ades avgå 2004. Sedan dess har politisk 

oro, socialt våld och ohämmad kriminalitet 

plågat landet, som är västra halv - 

klotets fattigaste stat. 

I denna instabila, våldsamma miljö har 

kyrkan kommit att spela en viktig som 

förhållandevis trygg punkt, som utbildare 

och social kraft. 1975 grundades 

Caritas Haiti av landets biskopskonfe - 

rens för att bistå de fattigaste med sociala 

insatser. Omedelbart efter jordbävningen 

den 12 januari i år var Caritas Haiti i 

kontakt med regeringen och med 

Catholic Relief Services’ regionkontor, 

samtidigt som man ställde 60 tält som 

fanns i förråd till förfogande för behövande, 

rapporterar Caritas Haitis kata - 

strofhandläggare Joseph Jonideès Villar - 

son på hemsidan. Caritas ordförande, 

biskop Pierre Dumas, förlorade sin ett 

och ett halvt år gamla systerdotter och 

sin svåger i jordbävningen. 

- Alla de som dog förtjänade inte att 

gå bort så plötsligt. För oss som är kvar 

finns bara smärta för ögonblicket. Det är 

en prövning för oss alla. Den varar inte 

för evigt, men vi måste gå igenom denna 

prövning med tro, så att vi kommer ut på 

andra sidan mera hela, säger Dumas i en 

intervju. 

Catholic Relief Services, CRS, är USAkatolikernas 

biståndsorganisation. CRS 

koordinerar katolska kyrkans humanitära 

insatser och återuppbyggnadsprogram på 

Haiti och hade möjlighet att rivstarta med 

biståndet därför att man hade lager som 

återstod från arbetet efter orkanernas 

förstörelse i Haiti under 2008. CRS har 

arbetat i Haiti i 55 år. Före jordbävningen 

hade organisationen redan 300 medarbetare 

i Haiti, 100 av dem i Port-au- 

Prince, och många volontärer har tillkommit. 

Man samarbetar genom ett utvecklat 

nätverk med katolska församlingar 

och institutioner i hela landet. Man 

började med att fördela plastduk, vattencontainers, 

myggnät och hygienartiklar 

från lagret i Port-au-Prince den 14 janu - 

ari och distribuerade därefter varorna 

från lagret i Les Cayes, 90 miles från 

huvudstaden. Volontärer och personal 

från CRS i Dominikanska Re publiken 

köpte in och satte samman matpaket, 

med bland annat sardiner och jordnötssmör, 

för leverans till Port-au- 

Prince. Målet var att nå ut med matpaket 

till 50 000 människor. CRS 

skickade kort därefter ytterligare nödhjälp 

från Do mini kanska Republiken: 

vattentankar, vattenreningstabletter för

2 000 familjer, myggnät och hygienartiklar 

för ytterligare 500 familjer. 

CRS är medlem i biståndsfederationen 

Caritas Internationalis, som har lanserat en 

jättekampanj för jordbävningsoffren på 

Haiti. Förutom att utsända caritasmedarbetare 

är med och gräver fram överlevande 

ur ruinerna – tre personer kunde räddas 

under en kollapsad byggnad så sent som 

fem dagar efter jordbävningen – samlar det 

internationella nätverket pengar och 

materiel till Haiti. 200 000 filtar, 15 000 

tält, vattendunkar och vattenreningstabletter 

är bland de transporter som levererades 

redan de första dagarna. Man satte upp två 

mobila operationskliniker med läkemedel 

och bränsle. Sex mobila kliniker var på 

gång första veckan. 20 långtradare med 

hjälputrustning anlände till Port-au-Prince 

efter fyra dagar. Caritas arbetade i 20 

tillfälliga läger för hemlösa och genomförde 

utdelning av nödhjälp genom sina 

kontakter med 58 präster och ett stort 

antal systrar i 32 församlingar om sammanlagt 

150 000 människor. 

Den 21 januari skickade Caritas 

Internationalis ut en internationell vädjan 

om 42 miljoner dollar (ca 300 miljoner 

kronor) till alla sina medlemorganisationer. 

Syftet var att förse 200 000 överlevande 

efter katastrofen med baslivs - 

medel, tak över huvudet, medicinsk 

hjälp och rent vatten. 230 miljoner kronor 

kom in omgående, och därefter har 

kollekter och insamlingar gjorts över 

hela världen. 

Förutom Caritas Haiti och CRS är 

även Caritas Schweiz på plats i Haiti 

sedan tidigare. Kanske kommer Caritas 

Schweiz så småningom i åtnjutande av 

några av de extrapengar för Haiti som 

svenska Sida ger till certifierade bistånds - 

organisationer, säger Charles Câmara, 

biståndsansvarig vid Caritas Sverige 

som rekommenderat sina schweiziska 

kolleger till den svenska biståndsmyndigheten. 

Caritas Sverige självt har inte 

personella resurser för att direkt arbeta 

på Haiti. 

Caritas Sveriges chef msgr Stjepan 

Biletic har beslutat anslå 150 000 kronor 

för Haiti, pengar som redan överlämnats 

till Caritas Internationalis. 

Biskop Anders Arborelius brev och 

kollekten i alla katolska kyrkor i Sverige 

den 17 januari gav närmare 700 000 

kronor. Det är medel som avser den 

humanitära hjälpen under denna den 

första fasen av insatser i Haiti. 

– Efter de första tio dagarnas hjälparbete 

börjar ett en till två månader långt 

rehabiliteringsarbete och därefter börjar 

det omfattande återuppbyggnadsarbetet 

med att bygga bostäder, sjukhus, skolor 

med mera, säger Charles Câmara. Det 

arbetet blir minst lika viktigt som den 

humanitära insatsen och måste ske 

långsiktigt, så att Haiti kommer bättre ur 

katastrofen än vad läget var när den inträffade. 

Här finns en unik chans att äntligen 

skapa ett stabilt och människovärdigt 

samhälle i det hårt prövade landet. 

”Rapporteringen kommer också så 

småningom att bli alltmer ointressant för 

hemmaredaktionerna när läget ’stabili - 

seras’”, skriver Johan Croneman i sin kritiska 

kommentar. Det är möjligt att han får 

rätt, så brukar det tyvärr vara. Så mycket 

viktigare då att vi andra håller grytan 

kokande. Viktigare än vad som säljer bäst 

i medierna är hur vi bäst stöder det som 

gagnar medmänniskorna i Haiti. 

Jordbävningens första dag. Förenta Nationernas högkvarter kollapsade omedelbart när jordbävningen den 10 januari skakade Haiti. 

Foto: AP Photo/United Nations, Marco Domino 

aktuellt utrikes | sid. 7 

Kaj Engelhart


Inför fasteinsamlingen: 

”Katastrofhjälp behövs länge 

- och på många ställen” 

Inför årets fastetid blir vi påminda om att katastrofer sker ständigt runt om i världen och 

att engagemang från de kristna behövs långt efter det att en katastrof har inträffat. 

Biståndschefen för Caritas Sverige, Charles Câmara, 

säger till Km att det visserligen är viktigt just nu att vi 

särskilt tänker på akutläget i Haiti men att vi inte får glömma 

de katastrofer som dagligen sker i Afrika genom bland 

annat klimatförändringar, väpnade konflikter, AIDS och fattigdom. 

Inför årets fasteinsamling har msgr Stjepan Biletic, an - 

svarig för stiftets karitativa arbete, skickat ut ett brev där 

han meddelar att årets fasteinsamling går till kyrkans 

hjälpverksamhet ”för att förebygga och lindra katastrofer 

Text till affischbild i årets fasteinsamling: ”Genom Din gåva kan vi hjälpa de drabbade 

av katastrofer att leva ett värdigare liv.” 

Foto: Charles Câmara 

som drabbar våra bröder och systrar på olika håll i världen, 

särskilt i Afrika”. 

Precis när brevet hade gått ut inträffade jordbävningen i 

Haiti. 

- Därför kommer en viss omprioritering att ske så att en 

del av behållningen från fasteinsamlingen, troligen hälften, 

går till de drabbade i Haiti, säger Charles Câmara. 

Det finns alltså en risk, när människor drabbas av katastrof 

på ett håll i världen, att andra lidande människor glöms 

bort. Charles Câmara säger att det är förståeligt eftersom 

det blir ett stort massmedialt fokus på de akut lidande. 

– I hjälparbetet har Caritas nätverket en stor fördel, eftersom 

våra präster, systrar och församlingar finns på plats 

långt innan en katastrof sker och känner till förhållandena. 

Hjälparbetet sätter omedelbart igång och vi finns kvar långt 

efter det att flesta andra hjälporganisationer lämnat om - 

rådet. 

Det är också lätt att glömma platser som tycks ha repat sig 

efter en katastrof. Det är nu fem år sedan tsunamin i Indiska 

oceanen drabbade flera länder, bland dem Sri Lanka, och 

världen frågar inte längre efter hur livet har gått vidare där. 

Just nu besöker Charles Câmara några av stiftets församlingar 

för att informera om det arbete som Caritas inledde 

samma dag som tsunamin hade drabbat Sri Lanka. 

- Arbetet har fortsatt i olika faser och pågår än, med ett 

bidrag även från Caritas Sverige i samarbete med församling - 

ar, Radio hjälp en och Svenska missionsrådet/Sida. 

Bilden som Charles Câmara tog strax efter tsunamin, och 

som också finns på framsidan av detta Km-nummer, får stå 

för det hopp som kristna väcker med sitt bistånd, både 

ekonomiskt och praktiskt. 

Stöd till stiftets fasteinsamling: 

Bg 5810-1312 

eller 

Pg 317176-6 

Birgit Ahlberg-Hyse

katolskt 

FORUM 

ett samarbete mellan Eugeniaförsamlingen 

och S:ta Birgitta fhsk 

Katolskt Forum 

VT 2010 

Kalendarium 

( med reservation för tillägg) 

12/1 kl 11 Kursstart:Obs! Ny kurs! Nutidskonst: 

Var kommer Gud in i bilden? 

M. Andersson 

20/2 kl 16 Forum Filmklubben. T Nordlöf 

23/2 kl 19 Författarafton: Ett möte mellan 

kristendom och judendom - en personlig 

berättelse. Sr S Hamring OP 

4/3 kl 19 Moderna martyrer: Begreppet martyrium 

och Pierre Claverie. R Jacobsson 

11/3 kl 19 Moderna martyrer: Motstånd mot nazismen. 

R Jacobsson 

12-14/3 Ikonmåleri. A Deriev 

18/3 kl 19 Moderna martyrer: Mänskliga rättigheter i 

Centralamerika. R Jacobsson 

23/3 kl 18.45 ca Dansföreställning: Se din tjänarinna. 

Dellárte Dansproduktion. 


16-18/4 Ikonmåleri. A Deriev 



Ordinarie kurser är igång som vanligt! 

Aktuellt från Katolska 

Pedagogiska Nämnden 

Baskurs för kateketer 

Göteborg - del 3 om Bibeln: 6 februari, kl 10-16, 

Johannesgården, Västra Frölunda. 

Jönköping - del 3 om Bibeln: 20 februari, kl 10- 

16, S:t Franciskus församling, Klostergatan 70B 

Katolsk Vuxenutbildning 

Marielund, Stockholm "Att leva och växa i sitt 

dop", Sr Veronica Tournier OP, 12-14 mars 

Göteborg, Johannesgården, ”Om människovärdet”, 

P Erwin Bischofberger SJ, Helena DʼArcy, 

12-14 mars 

Presentation av konfirmandmaterialet Krisma 

Stockholm, 13 mars, kl 10-16, S:ta Birgittas 

folkhögskola 

Kurserna ges i samarbete med 

S:ta Birgittas folkhögskola 

Upplysning och anmälan: www.kpn.se 

08- 462 66 30 (32), fax 08-462 94 35 


Stiftets största piporgel invigd: 

Musikalisk glädje i Göteborg 

Stiftets största piporgel finns i Kristus Konungens kyrka i 

Göteborg. Den är ursprungligen byggd 1907, har 45 

stämmor, är i mycket gott skick och välsignades nyligen av 

biskop Anders Arborelius. 

Att ett så magnifikt instrument har kommit 

in i en katolsk kyrka i Sverige kan tillskrivas 

en ung musikers naiva reaktion på en ospelbar 

orgel: 

Lukas Arvidsson kom som 18-åring till 

Göteborg 2003 för att studera på Musikhög - 

skolan. Året därpå anställdes han som org a - 

nist i Kristus Konungens församling. Den 

orgel han mötte då, en 15-stämmig Grön - 

wallsorgel från 1941, gav honom en chock. 

- Jag visste inte att det fanns så dåliga 

instrument. 

Det här berättar Lukas Arvidsson vid kyrk - 

kaffet dagen efter invigningen. Hög mäs san är 

över och omkring sig har han flera av dem 

som har varit in blandade i orgelprojektet. 

Stämningen är uppsluppen. Man har kommit 

i mål med ett jättelikt arbete som har 

engagerat stiftet, församlingen och många 

utomstående. 

Alla är överens om att orgeln i Kristus 

Konungen kan bidra till en större medvetenhet 

om musikens värde i det liturgiska 

livet och att den kommer att uppmärksammas 

långt utanför församlingen, i konsertsammanhang. 

Lukas fick använda en hel del list för att få 

den dåvarande kyrkoherden, msgr Göran 

Degen, att förstå att kyrkan behövde en ny 

orgel. 

Dubbel glädje på pallen. 

Organisten i Kristus Konungens församling 

i Göteborg, Lukas Arvidsson, 

närmast kameran, improviserar ett 

fyrhändigt orgelspel med stiftets 

musikkonsulent, Ulf Samuelsson. 

Deras glädje är stor över att 

orgelprojektet äntligen är i mål. 

Fortsättning


Invigningskonsert. En av landets främsta konsertorganister, Mikael Wahlin, håller invigningskonsert i Kristus Konungens kyrka. Notera hur hans skjorta matchar orgelns 

registerandrag! 

Göran Degen minns det väl. 

- Jag är själv inte så musikaliskt bevand rad att jag störde 

mig nämnvärt på den befintliga orgeln. Och först sade jag att 

det var omöjligt att skaffa en ny. Det fanns ingen budget för 

det. Men när stiftsledningen lovade att gå in med en tredjedel 

av kostnaderna vågade jag ge mitt samtycke. 

Innan de ekonomiska förhandlingarna var avslutade kontaktade 

Lukas Tore Johansson på Tostareds kyrkorgelfabrik som 

ligger några mil söder om Göteborg. 

- Det är en av landets allra mest välrenommerade orgelfabriker, 

påpekar Ulf Samuelsson, som sedan han blev stiftets 

musikkonsulent har deltagit i slutskedet av orgelprojektet. 

Lukas hade forskat på nätet och fått korn på en Walkerorgel 

som hade varit placerad i First Church of Christ Scientist i 

London. Den var byggd 1907 och sparsamt använd. Nu låg 

den nerpackad eftersom kyrkan hade avsakraliserats. 

Tore och Lukas for till England och inspekterade instrumentet. 

Det befanns vara i ett så gott skick att Tore köpte det. 

Så går det till i orgelbyggarkretsar, förklarar Ulf Samuelsson. 

- De köper värdefulla orglar på spekulation eftersom de vet 

att de alltid får dem avyttrade. 

Och så blev det även i detta fall. När församlingens ekonomiansvariga 

ansåg sig ha en budget för projektet köpte de orgeln. 

Totalpriset, inklusive uppbyggnadsarbete, snickeri, elektronik 

och stämjusteringar, blev cirka tre miljoner kronor. 

Vid tiden för köpet hade fader Tobias Unnerstål blivit 

kyrkoherde. 

- Jag hade kommit in mitt i processen och såg bara till så att 

den avslutades. Men jag förstod att det var ett riktigt steg att ta. 

Förutom stiftet är de stora bidragsgivarna Ansgarwerk 

Schweiz och den egna församlingen. 

- Därutöver har Föreningen Musik i Kristus Konungen

gjort ett stort insamlingsarbete och givmildheten har varit 

stor, kommenterar fader Tobias. 

Ett sätt att få in pengar har varit att låta folk ”adoptera” 

fasadpiporna. 

- Det finns 61 stycken och var och en har kostat 5 000 

kronor. 

Inför invigningen återstod ändå närmare 100 000 kronor 

att betala. Den summan, berättar fader Tobias, skänktes av 

en församlingsmedlem som vill vara anonym. 

I storlek överträffar orgeln alla andra i stiftet. 

- Fast det finns förstås inte så många än, säger Ulf 

Samuelsson som vid en snabb räkning på fingrarna kommer 

fram till åtta, möjligen tio, piporglar. 

- De flesta kyrkor har små kororglar med få stämmor, en 

del nöjer sig med en keyboard, andra har inget instrument 

alls. 

Lukas beskriver orgelns kapacitet. Den har 45 egenklingan - 

de stämmor men kommer upp i 55 med transmissioner, som 

innebär att man ökar de befintliga stämmornas flexibilitet. 

Byggd 1907 är den mest lämpad för senromantisk musik, 

vilket innebär att Lukas får utöka sin repertoar. 

- Men på orglar med den här kapaciteten kan man förstås 

spela allt. Man kan få fram vilka klanger man vill. När 

Mikael Wahlin spelade Bach i går lät det som en Bach-orgel 

Ja, Mikael Wahlin, en av landets främsta konsertorganister, 

var anlitad för invigningskonserten, lördagen den 16 januari. 

Förutom det Bach-verk som Lukas talade om, Toccata och 

fuga i d moll, spelade han verk från tiden då orgeln var 

ung. 

Bland de moderna numren fanns Rondoletto av Ernest 

Tomlinson och Toccata, helt nyskrivet, av Anne Wilson. 

Wahlin spelade också en egen komposition, Divertimento. 

Han avslutade med Louis Viernes överdådiga Carillon 

de Westminster, där Big Bens klockor dånar mäktigt. 

När Km talade med Mikael Wahlin efter konserten var han 

nöjd med orgelns instrumentala kapacitet men inte med 

stabiliteten. 

- Mot slutet blev det ostämt. Det återstår många justeringar 

innan orgeln har vant sig vid det här rummet. Men 

kyrkan, och även Göteborg som orgelstad, har fått ett 

vackert instrument med en unik prägel. Också på det 

nationella planet är den här orgeln ett betydande tillskott 

med sin engelsk-romantiska profil. 

Mikael Wahlin fick ta emot stående ovationer tillsammans 

med självaste orgelbyggaren Tore Johansson. 

I den fullsatta kyrkan skymtade Anders Ekenberg, en av 

stiftets musikansvariga, ledamot av Katolska Liturgiska 

Nämnden och delaktig i orgelprojektet. Bland åhörarna 

fanns också biskop Anders Arborelius som senare under 

dagen firade en högmässa som han inledde med att gå upp 

på läktaren och välsigna orgeln. 


Under högmässan framträdde Göteborgs gosskör och 

biskopen uttryckte allas glädje över att den mäktiga sången 

förstärktes av orgeln. 

- Den hjälper oss till jubel och tacksamhet i vårt liv. 

Under pontifikalmässan gjorde Lukas Arvidsson sin första 

offentliga spelning. Men bakom låg oräkneliga, ofta nattliga, 

övningstimmar på orgelpallen. 

Vid söndagens högmässa spelade Ulf Samuelsson och för 

sången stod kyrkokören, ledd av Siri Leonardz. 

Och nu, vid kyrkkaffet, när Lukas Arvidsson pustar ut, 

skiner han av lycka, inte bara för att hans envishet har givit 

bästa möjliga resultat utan för att projektet har blivit så uppmärksammat. 

- Orglar brukar inte dra så mycket folk. Därför är jag är 

tagen av det stora intresset för vår orgel och att så många är 

glada! 


Ovanlig välsignelse. I dunklet på läktaren välsignar biskop Anders den nya orgeln, 

assisterad av kyrkoherden i Kristurs Konungens församling, fader Tobias Unnerstål. På 

orgelpallen sitter Lukas Arvidsson, som gör sin första offentliga spelning under pontifikalmässan.

sid. 12 | aktuell intervju 

Åke Göransson, ny generalsekreterare för SST: 

”Det är en demokratisk rättighet 

att kunna praktisera sin tro” 

Åke Göransson flyttar 75 meter nästa månad. Från det krypin som varit hans under de sju år 

då han på deltid – vid sidan av styrelseuppdrag och egen konsultverksamhet – varit ekumenisk 

samordnare för Stockholms katolska stift vid SKR, Sveriges Kristna Råd. 

Till det mer luftiga utrymme – också det inrymt i Ekumeniska Centret i Sundbyberg – som 

disponeras av generalsekreteraren för SST, Nämnden för statligt stöd för trossamfund. 

Göransson efterträder den 15 mars den tidigare generalsekreteraren Jan-Erik Levy, 

som går i pension. 

SST är den statliga myndighet som har 

till uppgift att fördela statliga bidrag till 

trossamfunden, cirka 50 miljoner kronor 

årligen under de senaste åtta åren. 40 år av 

propositioner, motioner, utredningar och 

lobbyverksamhet ligger bakom denna 

”världsunika myndighet som samlar alla 

religioner vid samma bord” – för att låna 

en formulering från SST:s före detta 

styrelseordförande Samuel Borg. 

Frågan om bidrag till de fria samfunden 

kom först upp i samband med 1968 års 

stat-kyrka-beredning, säger Åke Görans - 

son. 

- Beredningen, under Alva Myrdals 

ordförandeskap, menade att ekonomiska 

stödåtgärder borde gynna samtliga 

trossamfund och inte bara vissa etablerade 

former. 

Statsbidrag till fria trossamfund infördes 

tre år senare. 1968 års stat-kyrka-beredning 

utmynnade aldrig i någon proposition 

från regeringens sida men beredning - 

ens argumentation kändes igen när riksdagen 

år 1971 beslutade om statsbidrag. 

Argumenten hos beredningen hade i 

huvudsak varit tre: 

1. Servicargumentet. Samhällets främsta 

uppgift är att garantera att invånarnas in - 

dividuella behov, och dit hör också reli - 

 

giösa och kulturella behov, kan täckas. 

2. Demokratiargumentet. En fungerande 

demokrati är beroende av att olika ideologier 

och trosriktningar kan göra sig gällande. 

3. Värderingsargumentet. Demokratin är 

förankrad i vissa grundläggande vär - 

deringar som utformats under stark på - 

verkan av humanistiska ideal, såväl kristna 

som icke-kristna. 

Åke Göransson anknyter till det statliga 

partistöd som infördes på 1960-talet. 

- Det blev en förebild för bidraget till 

de fria samfunden. 

- Från statens sida ställdes inga krav på 

kontroll av partiernas verksamhet. Från 

trossamfundens sida påpekades då att 

samma regler borde gälla samfunden: sta - 

ten skulle inte ha någonting med samfundens 

teologiska grund och innehåll att 

göra. 

Att samfundens teologiska grund inte 

får ”recenseras” bekräftades, menar 

Göransson, i regeringens proposition till 

stat-kyrka-reformen år 2000, när det 

apropå villkoren för statsbidrag hette: 

De krav som ställs upp bör främst vara av 

formell natur, men det bör också ske en 

prövning av hur trossamfundet förhåller 

sig till samhällets grundläggande värde - 

ringar. Detta får dock inte innebära att det 

sker någon närmare prövning och värde - 

ring av samfundets lära i förhållande till 

samhällets gemensamma värdegrund. 

Det kommer emellertid att råda olika 

meningar om hur denna skrivning ska 

tolkas och år 2004 ger regeringen SST i 

uppdrag att utreda i vilken mån de samfund 

som får statsbidrag ”bidrar till att 

upprätthålla och stärka de grundläggande 

värderingar som det svenska samhället 

vilar på”. Resultatet av utredningen är 

spännande läsning – intresserade hänvisas 

till boken Samfunden och bidragen (Pro p - 

rius, 2006). 

Åke Göransson tillträder i ett skede när 

bidragens vara eller icke-vara diskuteras 

såväl i som utanför Sveriges riksdag. Ska 

samfund som inte erkänner jämställdhet i 

det kyrkliga ämbetet, eller samlevnad 

bland personer av samma kön, få behålla 

rätten till statsbidrag? Göransson kommenterar: 

- Religionsfrihet inkluderar också rätten 

att iaktta vissa religiösa sedvänjor. Det 

är en demokratisk rättighet att ha möjlighet 

att praktisera sin tro. 

- En förutsättning för detta är att en 

långsiktig verksamhet kan byggas upp, 

något som inte låter sig göras utan 

ekonomiskt stöd.

Han tycker att det känns märkligt att 

diskutera en eventuell minskning av bidragen 

när bidragsnivån legat på samma nivå 

i åtta år. Göransson gör en jämförelse med 

det stöd som erbjuds Svenska kyrkan. 

- Svenska kyrkan har inte del av statsbidrag 

via SST men betalar i gengäld 

ingenting för den statliga hjälpen med 

uppbörden av kyrkoavgift, en kostnad 

som exempelvis Katolska kyrkan får stå 

för själv. 

- Värdet av den hjälp som Svenska 

kyrkan på detta sätt får gratis beräknas till 

123 miljoner kronor, anslaget till SST ligger 

kvar på knappt 50 miljoner. 

Och samtidigt är antalet "aktörer" 

eller "betjänade" i Svenska kyrkan ändå 

nästan identiskt med antalet inom övriga 

tros samfund sammantaget, tillägger han. 

Åke Göransson fick tjänsten som gene - 

ral sekreterare för SST i konkurrens med 

45 andra sökande. Vi ringer upp Samuel 

Borg, SST:s styrelseordförande när ansök - 

ningarna vägdes mot varandra, och frågar 

honom om varför det slutligen blev 

Göransson som utsågs. 

Borg nämner den nye generalsekrete - 

rarens ledaregenskaper och erfarenhet av 

personalfrågor och budgetansvar, liksom 

mixen av politisk, ideologisk och admini - 

strativ kunnighet. 

- Sammanfattningsvis har Göransson, 

som nu blir nämndens ansikte utåt, goda 

ambassadörsegenskaper. 

Eller för att konkretisera: Åke Göransson 

har suttit i Sveriges Kristna Råds styrelse 

under sammanlagt 16 år. Har varit ordförande 

för Kyrkornas EU-kontor. Sitter 

sedan 1988 i Sensus förbundsstyrelse. 

Sam arbetade med SST och Frikyrkorådet 

inför stat-kyrka-reformen. Är sedan 1998 

vice ordförande i Arbetsgivaralliansen. Är 

ledamot av Trygghetsrådets styrelse. Har 

under de senaste åren arbetat mer och mer 

med interreligiösa frågor… 

Bland Km:s läsare finns det ju många som 

stött på Åke Göransson i andra sammanhang. 

Mellan 1985 och 2001 var Görans - 

son anställd som studierektor inom stiftet, 

de sista åren som biskopsdelegat för 

utvecklings- och organisationsfrågor. I 

Km, och tidigare i Katolsk Kyrkotidning, 

har han bland annat figurerat i samband 

med påvebesöket och stiftssynoden, under 

uppbyggandet av präst- och diakonutbildningarna 

och som ordförande i styrelserna 

för de två katolska folkhögskolorna. 

I och med att han tillträder tjänsten som 

generalsekreterare måste Göransson frånsäga 

sig alla nationella uppdrag, inklusive 

förtroendeuppdrag, med koppling till 

stiftet. 

- Jag kan ju inte ha några uppdrag hos 

ett samfund som tar emot statsbidrag från 

SST, det vore att sitta på två stolar samtidigt. 

I framtiden kommer jag att vara 

bara en vanlig mässbesökare. 

Det är inte så bara, tillägger han. 


aktuell intervju | sid. 13 

Brobyggare. SST är en viktig länk mellan trossamfunden 

och staten, säger nye generalsekreteraren Åke 

Göransson. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

Fotnot: 

SST:s styrelse tillsätts av regeringen. Den 1 

januari 2010 efterträddes Samuel Borg av 

stiftets finanschef Charlotte Byström som 

SST:s styrelseordförande. Ordförandens 

huvuduppgift är att leda nämndens arbete 

och framför allt sammanträdena. 

SST, Nämnden för statligt stöd till trossamfund 

SST fördelar tre typer av bidrag: organisationsbidrag, verksamhetsbidrag och projektbidrag. 

Större delen av bidraget ges som organisationsbidrag. Staten beslutar om vilka som kan komma i fråga för bidrag men 

påverkar inte trossamfundens egna prioriteringar av hur organisationsbidraget ska användas. 

Vissa verksamheter kan vara av sådan art att staten vill sätta in särskilda stödåtgärder. SST fördelar två typer av verksamhetsbidrag: 

för teologisk utbildning och för andlig vård inom sjukvården. 

Projektbidrag gäller för verksamhet som har en tydlig början och ett tydligt slut. SST fördelar tre typer av projektbidrag: 

lokalbidrag (bland annat handikappanpassning), etableringsbidrag (till nykommande samfund) och ”särskilt utbildningsbidrag”. 

Drygt 40 kyrkor/samfund/församlingar fick bidrag under år 2009. Till bidragsberättigade, vid sidan av kristna kyrkor och 

samfund, hör judiska, islamiska och buddhistiska församlingar. 

Storleken på bidraget påverkas av hur många de ”betjänade” medlemmarna är. Under år 2009 delades 4 586 000 kronor 

ut i bidrag till Katolska kyrkan (summan ska minskas med den avgift som staten tar för uppbörd av kyrkoavgiften). Antalet 

registrerade katoliker uppgick den 25 januari 2010 till 94 024. 

Mera information om bidrag och bidragsberättigade finns på SST:s hemsida, www.sst.a.se.


Meditationer i ny form 

ger vägledning inför påsken 

Till årets fastetid erbjuds stiftets församlingar ett material som heter 

Ett heligt folk. Dagliga meditationer och gruppreflektioner. 

- Vi hoppas att det ska hjälpa smågrupper och enskilda att bereda sig inför 

påsken, säger diakon Stefan Nordström, ordförande i 

Katolska Utskottet för Evangelisation, KUE. 

Det är första gången som en andlig vägledning av denna typ 

ges ut i vårt stift. Idén kommer från det katolska stiftet 

Westminster i London som Stefan Nordström har besökt. 

- Där har de material för fastan och för oktober/november. 

Vi väljer fastan till att börja med. Ytterligare 

ett material kommer till hösten och gäller från den 10 oktober 

till Kristus Konungens dag. Efter nästa års fasteperiod 

gör vi en utvärdering av intresset i våra församlingar. 

Ett heligt folk, som KUE ger ut i samarbete med studieförbundet 

Bilda, är en översättning och lätt bearbetning av det 

engelska materialet. Det tar upp tiden från första söndagen i 

fastan till påskafton och varje avsnitt inleds med söndagens 

evangelieläsning, årgång C. 

- För varje dag i veckan som följer ges en kort reflexion 

och citat ur Katolska kyrkans lilla katekes och officiella 

dokument som Apostolicam Actuositatem, Andra Vatikan - 

Ett heligt folk. Framsidan på häftet med evangelietexter, 

reflexioner och böner i fastan. 

koncilets dekret om lekmannaapostolatet, Lumen Gentium, 

Andra Vatikankoncilets konstitution om Kyrkan, och 

Christifidelis Laici, Johannes Paulus II:s apostoliska uppmaning 

om lekfolkets kallelse och mission. 

Materialet ska kunna användas för personlig bön och meditation 

men Stefan Nordström hoppas att det också ska inbjuda 

till samtal i små grupper. Med häftet följer därför en hand - 

ledning i hur man startar och leder en grupp i sin församling. 

Den heter Smågrupper i kyrkans liv. 

Man behöver inte vara teolog eller själavårdare eller tera - 

peut för att leda en smågrupp. Det räcker att ta initiativ till 

en grupp och hålla ihop samtalet, framhåller Stefan. 

- Idealet är om någon åtar sig självmant att vara ledare 

men kanske kan kyrkoherdarna handplocka lämpliga personer. 

Man kan även få stöd från sitt lokala Bildakontor med 

att fungera som smågruppsledare. 

Små grupper av människor som ber och reflekterar tillsammans 

är en del av kyrkans tradition. 

Det kan komma mycket gott ur dessa gemenskaper, säger 

Stefan och påminner om Kristi löfte: ”Ty där två eller tre är 

samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” 

Genom erbjudandet till församlingarna att studera evangeliet 

i smågrupper förverkligas en av de uppgifter som KUE 

har fått från biskop Anders. 

- Den handlar om att medvetandegöra församlingarna om 

varje kristens sändning och uppdrag att föra evangeliet till 

världen. 

Stiftets alla kyrkoherdar har fått materialet lagom till första 

söndagen i fastan och Stefan hoppas att de sprider det, till en 

liten kostnad, i församlingarna. 

- Jag har inga stora visioner inför detta. Det är något som 

ska växa långsamt, med en grupp i taget, så att det så 

småningom förankras i stiftet. 

Birgit Ahlberg-Hyse

Aldrig tidigare har den nordiska biskopskonferensen nämnt 

vuxenkatekumenatet i ett herdabrev. Men söndagen den 24 

januari skedde det, berättar Stefan Nordström. 

- Detta aktualiserar vår kyrkas uppdrag att vara förberedda 

och omsorgsfulla mot de personer som genom dop eller 

konversion vill leva i vår gemenskap. De som vill komma in i 

vår gemenskap är en gåva och kan verkligen vara inspirerande 

för hela församlingen. 

Vuxenkatekumenatet är en ordning för vuxna människors 

kristna initiation och innebär speciella riter under en vandring 

mot en gemenskap genom dopet. Man följer den fornkyrkliga 

ordningen som återupprättades efter Andra Vatikankonciliet 

och kom 1972. 

Inlemmandet i den kristna gemenskapen sker stegvis och 

kräver att församlingen är väl förberedd att ta emot sin nya 

medlem, säger Stefan Nordström. 

- Den nya medlemmen får inte bara bli ett nummer i re - 

gistret utan ska vara sedd och uppmärksammad. En nytill - 

kommen behöver hjälp med att leva som kristen och det är församlingens 

uppgift att undervisa, inte bara prästens. 

aktuell intervju | sid. 15 

De nordiska biskoparna 

uppmärksammar vuxenkatekumenatet 

För mer information om 

vuxenkatekumenatet se 

KUE:s hemsida: 

www.katolskevangelisation.se 

Starta en bön- och samtalsgrupp! Det 

uppmanar diakon Stefan Nordström som 

hoppas att Ett heligt folk ska spridas 

över stiftet. 

I S:ta Eugenia församling i Stockholm, där Stefan Nordström 

är diakon, finns sedan tio år ett arbete med vuxenkatekumenatet. 

Varje påsknatt upptas där nya kristna i gemenskapen 

genom dopet, efter att ha gått igenom olika steg i en process 

som föreskrivs i Katolska kyrkans katekes. 

Andra församlingar i stiftet där vuxendop till viss del sker 

efter denna katekumenatsprocess är Kristus Konungens församling 

i Göteborg, Heliga Trefaldighets församling i Järfälla 

och spanska missionen i Stockholm. 

Vuxenkatekumenatet blir allt viktigare i vår tid då kristendomen 

riskerar att förlora sin identitet, menar Stefan 

Nordström. 

- Många vet inte vad tro är. Vi kristna behöver påminna 

människor om varför de är döpta. Och alla har ett uppdrag att 

missionera, det gäller lekmän likaväl som präster. 

Stefan Nordström gläder sig över de nordiska bi skoparnas 

herdabrev eftersom det lyfter fram vikten av vuxenkatekumenatet 

- Där får människor hjälp att hitta och fördjupa sig i tron. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse


Fredrik Emanuelson OMI: 

”Katolska lekmän behöver utbildas i att 

påverka det svenska samhället” 

Utbildning av präster och ständiga diakoner och ökade insatser på stiftets 

informationsavdelning. Det är nya ansvarsområden från årsskiftet för 

pater Fredrik Emanuelson OMI. Men han vill också arbeta med 

bildning för lekmännen. 

- De måste få fler möjligheter att lära sig mer om Kyrkans tro och ta mer 

plats i samhällsutvecklingen, säger han. 

Pater Fredriks nya tillvaro inleddes vid 

årsskiftet men det tar en del tid att genomföra 

kyrkoherdebytet i Järfälla och introducera 

efterträdaren, fader Benoy José 

Thottiyil MST, i det som tjänsten kräver. 

Kyrkoherdetjänsten är det enda pater 

Fredrik lämnar. Uppdraget som stiftets ekumeniske 

samordnare har han kvar. 

Men den största delen av sin tid kommer 

han att ägna utbildning på olika nivåer. 

Hans nya titel är studieprefekt och den 

övertar han från fader Ingvar Fogelqvist 

som numera är kyrkoherde i Växjö. 

Högst upp på pater Fredriks priorite - 

ringslista står ett program för utbildning av 

nyutnämnda kyrkoherdar. Det är ett arbete 

som tidigare har initierats av msgr 

Miroslaw Dudek och pater Klaus Dietz och 

som fader Ingvar har genomfört i mindre 

omfattning. 

På andra poster. Pater Fredrik Emanuelson 

OMI har fått flera nya arbetsuppgifter efter 

årsskiftet. 

- Även om prästerna har arbetat som 

kaplaner i församlingar är det mycket nytt 

för dem när de blir kyrkoherdar, säger pater 

Fredrik. 

- En del pastorala frågor är nya. Men 

främst handlar det om själva hantverket, 

sakramentsförvaltning, ekonomiansvaret, 

arbetet med ekonomi- och pastoralråd, 

civilrättsliga frågor, blanketthantering och 

hantering av kyrkböckerna vid förrätt - 

ningar. 

En annan målgrupp är nyanlända präster 

som vid sidan av språkutbildning behöver 

information om svenskt samhälle och 

svensk kultur. 

Pater Fredrik ska i framtiden även an - 

svara för utbildningen av ständiga diakoner. 

Fader Ingvar har dock hand om den 

pågående utbildningen, som avslutas i vår. 

Fredrik Emanuelson ser sig just nu om - 

kring efter samarbetspartners. Han nämner 

det breda spann av institutioner med olika 

kompetens som stiftet har till förfogande: 

prästseminariet, Newman in stitutet, folk - 

hög skolorna, Katolska Peda gogiska 

Nämn d en och studieförbunden Bilda och 

Sensus. 

Utöver utbildningen av klerus, det vill säga 

präster och ständiga diakoner, vill han rikta 

sig till lekmän med det han kallar bildning. 

Vad menar du med det begreppet? 

- Jag menar att vi mer och bättre måste 

lära oss att leva i vår katolska tro i Sverige. 

Lekmännen behöver lära sig mer om 

Kyrkan och bli starkare i samtalet om det 

samhälle som vi lever i. 

De som tillhör den världsvida kyrkan har 

unika resurser att tillföra utvecklingen, 

menar pater Fredrik. 

- Vi behöver dela med oss av Kyrkans 

människosyn och engagera oss mera i frågor 

som rör integration där många av oss 

har viktiga erfarenheter. 

Bildning, fortsätter han, är att lära sig 

mera om vad som sker i omvärlden och 

använda sin tro och sina erfarenheter för att 

påverka skeendena. 

Från årsskiftet är pater Fredrik också 

fastare knuten till stiftets informations - 

avdelning. 

- Den är hårt ansträngd och jag ska vara 

en resursförstärkning. Mina exakta arbets - 

uppgifter har vi inte diskuterat än. Jag vet 

bara att jag mer formellt går in i ett samarbete 

som vi har sedan tidigare. 

Fredrik Emanuelson kommer att bo i 

dom kyrkoförsamlingen. Det innebär att 

han till allt det nya från årsskiftet även är 

subsidiar i Domkyrkan. 

- En präst får inte enbart ha en admi - 

ni stra tiv tjänst utan ska ha en församlingstillhörighet. 

Jag står till förfogande i 

för samlingen även om jag har en annan 

tjänst. 


Fotnot: 

Pater Fredrik Emanuelson har utnämns att 

ingå som adjungerad ledamot i Katolska 

Pedagogiska Nämnden från den 1 januari 

2010 till och med den 1 juni 2012. Sr 

Basma Yousif OP är ny ordinarie ledamot.

Stor enighet bland kyrkorna om 

nej till assisterat självmord 

”Avgörande frågor i livets slutskede.” Det var ämnet för den 

konferens som Sveriges Kristna Råd och Betaniastiftelsen nyligen 

arrangerade i Stockholm. Konferensen ville uppmärksamma 

och fördjupa den debatt om vård i livets slutskede som 

intensifierades efter att Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) 

hösten 2008 överlämnat en promemoria till regeringen om 

överväganden vid livets slutskede. 

I promemorian tydliggjorde SMER fem överväganden i livets 

slutskede: 

att avstå från att inleda livsuppehållande behandling 

att avbryta livsuppehållande behandling 

att erbjuda palliativ behandling och palliativ sedering 

att erbjuda läkarhjälp vid förskrivning av läkemedel vid ett 

självvalt livsslut 

att erbjuda aktiv läkarhjälp vid ett självvalt livsslut 

Under dagens första del förklarade de tre ledamöterna i 

SMER som stod bakom promemorian, Barbro Westerholm, 

Daniel Brattgård och Niels Lynöe, tillsammans med SMER:s 

ordförande Daniel Tarschys, hur de hade resonerat när de 

skrev promemorian, och varför de ansåg den angelägen. De 

beklagade också att SMER ännu inte fått något svar från 

socialminister Göran Hägglund annat än i de debattartiklar 

som publicerades efter att SMER överlämnat promemorian, 

där han bestämt tar avstånd från läkarassisterat självmord och 

dödshjälp. 

Representanterna från SMER uppmanade regeringen att 

låta tillsätta en utredning om vård i livets slutskede med 

särskild tonvikt på de två sistnämnda övervägandena och 

Daniel Brattgård, sjukhuspräst i Svenska kyrkan, förklarade 

att han är öppen för läkarassisterat självmord. Niels Lynöe, 

professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet, redogjorde 

för att han önskar att Socialstyrelsen på försök legitimerar ett 

aktuellt inrikes | sid. 17 

antal läkare som får skriva ut läkemedel som deras patienter 

kan använda för att avsluta sina liv. 

Efter det yttrade sig två mycket sakkunniga läkare, Ingrid 

Underskog, palliativläkare, och Lennart Persson, neurolog, 

som berättade om sina erfarenheter av döende patienter och 

vård av patienter med ALS. Båda förklarade varför de anser att 

varken läkarassisterat självmord eller dödshjälp är något eftersträvansvärt, 

berättade att det heller inte är något som deras 

patienter på allvar efterfrågar och redogjorde sedan för vad de 

i stället kan göra för att hjälpa patienterna fram till den 

naturliga döden. 

Till sist vidtog en panel med Anders Wejryd, ärkebiskop i 

Svenska kyrkan, Misha Jaksic, präst i Serbisk-ortodoxa 

kyrkan, Christina Wåhlin, sjukhuspastor från Pingst, och 

Helena D’Arcy, Respekts ordförande. De fyra förklarade varför 

de inte ser någon kontrovers i de första tre övervägandena 

i SMER:s promemoria så länge det som föreslås där, när så är 

möjligt, sker i fullt samförstånd mellan läkare och patient – 

och alltid för patientens bästa. 

Samtidigt tog alla fyra bestämt avstånd från legalisering av 

assisterat självmord. Chrstina Wåhlin kommenterade: ”Ska vi 

ha pillerbrukar i stället för medmänniskor?” 

Anders Wejryd sa sig dela den önskan om en statlig utredning 

om läkarassisterat självmord och dödshjälp som fördes 

fram från SMER:s sida. Ingen av de andra tre i panelen tog upp 

denna tråd. 

Helena D’Arcy 

Fotnot: 

Betaniastiftelsen, som arbetar med kompetensutveckling inom äldrevård 

och palliativ vård,är en fristående stiftelse med anknytning till 

Metodistkyrkan . 

Panelen. Från vänster ser vi Misha Jaksic, präst i Serbisk-ortodoxa kyrkan och samordnare för den ortodoxa kyrkofamiljen inom Sveriges Kristna Råd, Christina 

Wåhlin, sjukhuspastor, Pingst - fria församlingar i samverkan, ärkebiskop Anders Wejryd, Svenska kyrkan, och Respekts ordförande Helena D'Arcy. 

Foto: Peter Carlsson, Sveriges Kristna Råd

sid. 18 | aktuellt inrikes 

Byggprojektet framskrider 

Josephinahemmet får en ny granne 

Nu tar projektet med ett nytt katolskt boende vid Josephinahemmet ett steg 

framåt. Hemmets stiftelse har avtalat att sälja mark till det fastighetsbolag 

som ansvarar för bygget och detaljplanen blir klar under våren. I höst tas 

det första spadtaget. 

Som Km berättade i nr 12/09 ska ett 

punkthus med 40 lägenheter byggas 

vid det katolska ålderdomshemmet, 

Josephinahemmet, i Blackeberg i väst - 

ra Stockholm. 

Projektet drivs av Josephina hem - 

mets stiftelse i samarbete med Fortis 

fastigheter AB. 

Lägenheterna blir bostadsrätter och 

av dem räknar stiftelsen med att köpa 

mellan fem och tio för att hyra ut till 

katoliker. 

- De som inte har råd att köpa en 

lägenhet ska ändå ha möjlighet att bo 

där. Därför vill stiftelsen äga några 

lägenheter för uthyrning, säger Erik 

Kellner, ordförande i styrelsen för 

Stiftelsen Josephinahemmet. 

Katoliker kommer att ha förtur 

även till de bostadsrätter som säljs till 

marknadsmässiga priser av Fortis fastig - 

heter. 

- De ska först och främst förmedlas 

inom vårt nätverk, säger Erik 

Kellner. 

Vi har stämt träff utanför Josephina - 

hemmet för att titta på platsen där 

huset ska byggas. Med är också 

fastighetsföretagets representanter, 

Björn Berg och Johan Berg, och 

arkitekten Kri Bennström, som har 

ritat huset. 

Björn Berg berättar att Fortis 

fastigheter i flera år har haft kontakt 

med styrelsen för Stiftelsen Josep hina - 

hemmet om möjligheterna till en 

utbyggnad och att de 2006 fick uppdraget 

att komma med förslag på ett 

Här ska huset ligga. Erik Kellner, ordförande i styrelsen för Stiftelsen Josephinahemmet, Kri Bennström från Bergkrantz arkitekter och Johan Berg från 

Fortis fastigheter AB, står vid Josephinahemmets sydöstra gavel och markerar det övre hörnet på det nya huset för katolskt boende. Erik Kellner pekar ut 

huskroppens läge åt söder. En del träd kommer att fällas men många ska bevaras. Det framgår av Kri Bennströms plan. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

hus med ett modernt boende för katoliker. 

- Det var först då styrelsen ansåg 

att stiftelsen hade tillräcklig ekonomi 

för att ge sig in i ett projekt, kommenterar 

Erik Kellner. 

Samråd har skett med grannar och 

myndigheter gällande bland annat det 

nya huset och underlaget för en ny 

detaljplan är i princip klar. I vår 

upprättas en detaljplan för bygget. 

Den gäller främst parkeringsplatserna, 

som till stor del kommer att ligga 

under jord. 

En säljplan för lägenheterna blir 

ock så klar under våren. 

Kri Bennström är anställd hos Berg - 

krantz arkitekter som haft många uppdrag 

inom bostadsbyggandet i Blacke - 

berg under de senaste åren. 

- Området är kulturskyddat som 

ett typiskt 50-talsområde. Med sin 

höjd bryter det nya huset av mot den 

lägre bebyggelsen omkring men det 

kommer ändå att smälta in i miljön 

eftersom det delvis får fasadbeklädnad 

av tegel. Runt Blackeberg finns också 

sedan tidigare högre hus i liknande 

lägen. 

Ursprungligen hade Kri tänkt sig 

elva våningar men fick ta bort en vå - 

ning av hänsyn till Luftfartsverkets 

regler kring Bromma flygplats. 

Huset ska byggas i sluttningen ned - 

an för Josephinahemmets sydöstra 

gavel. Det betyder att långsidans fasad 

inte blir skymd. Däremot kommer 

huset att skugga hemmets altan under 

morgontimmarna, kommenterar Kri 

Bennström. 

Många av lägenheterna får en 

vacker utsikt mot söder och från de 

översta våningarna kommer man att se 

Mälaren, säger Johan Berg. 

- Boendekvalitet är en hel vetenskap 

och Kri Bennströms förslag är mycket 

väl genomtänkt för att varje lägenhet 

ska få en optimal planlösning. 

Söderläge. Så här kommer det nya 

huset att se ut från söder. 

Bild: Bergkrantz arkitekter (bild framtagen 

i dator) 

Mer information på Stiftelsen Josephinahemmets 

hemsida www.josephinahemmet.se under rubriken 

”Nybygget” 

Alla lägenheter får balkong, många i 

söderläge. Även de som vetter åt öster 

och väster får en aning söderutsikt 

genom burspråk och utanpåliggande 

balkonger. 

Lägenheternas storlek varierar mellan 

två-, tre- och fyrarummare. För 

dem som bokar lägenhet tidigt finns 

möjligheter att påverka planlösningen. 

Syftet med bygget är att skapa möjligheter 

för människor, ensamstående 

katoliker eller par där en av makarna 

ska vara katolik, att bo bredvid Jo se p hina - 

hemmet. 

Erik Kellner berättar hur stiftelsens 

styrelse resonerar: 

- Vi tänker oss att de som kommer 

kan liva upp den katolska miljön där, 

umgås med andra katoliker, besöka 

mässorna och delta i övriga aktiviteter 

aktuellt inrikes | sid. 19 

på hemmet. De ska exempelvis kunna 

äta där, men då självklart mot betalning. 

Styrelsen hoppas att folk i olika 

åldrar och kategorier, gärna barnfamiljer, 

ska vara intresserade av det 

nya boendet. 

För äldre personer som behöver 

service gäller Stockholms stads regler 

för kommunal hemtjänst. 

- De som flyttar in ska inte ha 

något vårdbehov men de har förtur till 

Josephinahemmet. För att bo där 

krävs dock särskild prövning av vårdoch 

biståndsbehovet, förklarar Erik 

Kellner, som påpekar att erbjudandet 

om det nya boendet givetvis gäller 

katoliker i hela landet. 

Birgit Ahlberg-Hyse

sid. 20 | aktuellt reportage 

Frostig information. En pil mot S:ta Ragnhilds kapell och en pil mot det katolska servicehuset 

visar var vi har hamnat, framför Josephinahemmets entré. 

Km tittar in på hemmet en kulen januari - 

dag och Patricia Crone, som är verksamhetschef, 

visar runt. Vi stannar till 

vid en tavla full av fotografier från de 

senaste festerna, advent, Lucia, jul. 

Uppskattade är Luciatåget från S:t 

Eriks katolska skola och besöken från 

dagisbarnen, utklädda till tomtar och 

pepparkaksgubbar. 

- De boende blir så glada då! 

Josephinahemmet, berättar Patricia, 

har 36 lägenheter, en- och tvårummare. 

- Här bor människor som är mycket 

gamla. Två fyller 100 i år, en blir 101. 

Medelåldern är 88 år. 

De som kommer hit nu är så kallade 

äldre äldre och i sämre tillstånd än de 

som kom tidigare. Förklaringen kan vara 

att allt fler bor i eget boende längre upp 

i åren numera. 

För att få bo på Josephinahemmet 

krävs ett kommunalt biståndsbeslut. 

- Det går alltså inte bara att anmäla 

sitt intresse för att bo här, även om 

många skulle vilja komma hit, säger 

Patricia med ett leende. 

När vårt besök här är slut ska vi 

förstå vad hon menar. Josephinahemmet 

är ett ålderdomshem utöver det vanliga. 

Patricia har arbetat här sedan hösten 

2003 och har lång erfarenhet av 

äldrevård. I botten är hon sjuksköterska. 

- Cirka 35 personer arbetar här. 

Mest arbetskrävande är mornarna, när 

alla ska komma igång för dagen. 

Personalkategorierna är sjuksköterska, 

undersköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, 

administratör. En läkare 

kommer en gång i veckan. 

Hemmet är mångkulturellt. För närvarande 

representerar de boende sex 

nationaliteter och personalen tolv. 

- Alla boende är katoliker, såsom 

stadgarna påbjuder. I personalen är 

många katoliker men detta är inget 

krav. Däremot ska alla acceptera 

katolska värderingar. 

Och vad säger Patricia om det plane - 

rade bygget av höghus inpå knuten? 

- Det är lite synd att en bit av 

trädgården försvinner. Men att det 

samlas flera katoliker här är bara en 

fördel. Det blir ett litet katolskt 

samhälle som kan skapa trygghet för 

alla. 

Vi knackar på dörren till sjuksköter - 

skeepeditionen och träffar syster Lud - 

wika. Även hon tycker att det blir bra 

med flera katoliker i grannskapet. 

- Fast det blir trångt i kapellet. 

Eftersom villkoren för äldre i det 

nya boendet är helt andra än på 

Josephinahemmet blir det inte något 

merarbete för henne och den personal 

som hon ansvarar för, säger hon. 

Och här är det ändå fullt upp? 

En vanlig dag på 

Josephinahemmet 

Josephinahemmet är ett modernt 

äldreboende men ännu vårdas 

minnena efter drottning Josephina 

som grundande det 1873. Medan 

planeringen av nybygget pågår 

utanför husknuten fortsätter vardagen 

här med motion, opera, 

högläsning och god mat – och så 

förstås regelbunden mässa och 

rosenkransbön. 

- Ja. De boende behöver mycket 

vård och hjälp. Här finns ju kvarboenderätt, 

vilket betyder att man ska 

kunna bo här intill livet slut. 

Vi går vidare. Salongen är vackert in - 

redd med stilmöbler som anstår ett hem 

som har grundats av en drottning. 

Patricia pekar på ett skåp som lär 

ha varit drottningens privata egendom. 

I en av de två matsalarna är borden 

flyttade mot väggarna för att ge plats åt 

dagens gymnastik. 

I den andra matsalen, där det är 

lugnt så här på förmiddagen, träffar vi 

Anna Lozinska som ansvarar för 

serveringen av frukost och lunch 

- Några av de boende får en bricka 

Ansiktet utåt. Patricia Crone är verksamhetschef 

på Josephinahemmet.

Gymnastik. Arbetsterapeuten Jolanta Valczak Masete har ett bollpass 

som tränar både kropp och hjärna. Omkring henne sitter Rainer Kunze, 

Henrika Saers och Ulla-Britt Karlsson. 

med frukost på sängen. Alla måste få ha sin egen rytm. Vi tving - 

ar inte upp någon tidigt på morgonen för att passa en tid. 

Gymnastiken har kommit igång. Tre gånger i veckan samlar 

arbetsterapeuten Jolanta Walczak Masete alla som vill 

till träning. 

Det är en trivsam stämning i rummet, även om alla inte 

kan utföra precis de rörelser som Jolanta visar. Här och där 

hjälper hon till att sträcka armar över huvudet och klappa 

händer i kors mot knän. 

Riktig fart blir det på slutet när bollarna kommer fram. 

Får man en boll ska man studsa iväg den till någon annan 

som måste anropas med namn. 

- Det här är en bra minnesträning. Vi ska ju hålla igång 

både kropp och hjärna, förklarar Jolanta. 

Efter en avrundning, där Inger Bengtsson läser en liten 

skildring av en historisk händelse, bjuds det på en läskande 

fruktcocktail . 

- Skål för er och tack för idag, ropar Jolanta. 

Rainer Kunze hör till dem som med liv och lust har följt med 

i både gymnastiken och läsningen. 

- Jolanta är väldigt engagerad. Det är rörande att se hur 

hon bryr sig om alla, trots att många inte kan följa med 

särskilt bra. En del sitter mest och sover men hon inkluderar 

dem också. 

Rainer kom hit med sin fru Margareta när det blev för 

tungt att bo kvar hemma. 

- Margareta har Alzheimer och det är svårt att klara all - 

ting ensam. Här har jag fått ett nytt liv, Margareta också 

eftersom hon får den hjälp och omsorg hon behöver. 

Det börjar lukta gott från köket. Där träffar vi Paul Degen, 

egen företagare i cateringbranchen och med Josephina - 

hemmets kök på entreprenad. Han har en anställd, Julio 

Zambrana, som jobbar fram dagens lunch, fläskfilégryta med 

chorizokorv och ris. Paul förbereder lördagens middag, rödtungsrullader 

med kräftsås. 

- De flesta brukar vara nöjda med maten, säger han 

anspråkslöst. 

aktuellt reportage | sid. 21 

Lunchen äter vi tillsammans med Teresia Svenblom. Hon 

kom till Sverige från Ungern 1966 och har bott på 

Josephinahemmet i ett år. 

Jodå, allting är bra här, säger hon, även maten, fast hon 

vill hellre ha svensk husmanskost än ris och stark korv! 

Förbereder festmåltid. Paul Degen ansvarar för maten på 

Josephinahemmet. I bakgrunden hans medhjälpare Julio 

Zambrana. 

Nu blir det opera! Josephinahemmet har dagligen ett rikt utbud av aktiviteter. 

Lilian Matthiessen är på väg till det som hon anser vara veckans höjd - 

punkt, opera på storbild i salongen. 

Fortsättning

sid. 22 | aktuellt reportage 

Central samlingsplats. Altaret i S:ta Ragnhilds kapell, som samlar inte bara de 

boende på Josephinahemmet utan katoliker i Bromma-Blackebergsnärområdet. 

Vid söndagsmässorna är kapellet fullt. 

Framåt eftermiddagen blir det livligt i korridoren. Det är 

dags för operaföreställning på storbildsskärmen i salongen. 

I dag blir det Puccinis Tosca, berättar Lilian Matthiessen. Det 

är hon, och Ernst-Folke Lindberg, som ser till att skaffa dvdfilmer 

med opera. 

- Det började med musiklyssning, klassiskt förstås, och det 

har vi fortfarande. Men så blev det opera också, som jag är 

jag helt fascinerad av. Min dotter förser mig med nya skivor 

och filmer, sade Lilian. 

Lilian har bott på Josepinahemmet i åtta år. 

- Bästa tänkbara ställe! Personalen är fantastisk och vi har 

allt vad vi behöver. 

Fast Lilian saknar pater Feussner som har bott här som 

kaplan i många år men som just har avlidit. 

- Han var en så god samtalspartner. Jag gick alltid till 

honom när jag var ledsen över någonting inom Kyrkan. Han 

fick mig att stanna kvar även om det känns tungt. 

Syster Jadwiga kommer förbi och det uppstår ett kort, 

muntert möte. 

Lilian försvinner mot salongen och vi går till kapellet, S:ta 

Ragnhilds kapell, tillsammans med Patricia och syster 

Jadwiga som skjutsar syster Theresia i rullstol. 

Syster Theresia fyller 98 i år och ska fira 70 år som 

Elisabethsyster. Patricia berättar att hon har varit lärare och 

har spelat orgel och sjungit i många år i Malmö. 

- Nu säger hon inte ett ord utom när hon är i mässan. Då 

sjunger hon och svarar, högt och tydligt. Det är så märkligt! 

Vårt besök avslutas i sakristian där syster Jadwiga visar en 

raritet, drottning Josephinas resealtare. Det kanske inte ser 

så märkvärdigt ut, bara som en hög byrå med två lådor. 

Men i lådorna finns de liturgiska plagg och föremål som 

behövs för att fira mässa. 

- Den här möbeln har gjort många resor genom Europa, 

säger syster Jadwiga och tar fram drottningens ljus, krucifix, 

rosenkrans och bönbok. 

Bönboken, på tyska, är tryckt 1850 och drottning 

Josephina fick den tydligen 1852. 

Det årtalet har hon skrivit själv med sin prydliga handstil 

på försättsbladet. 


Fotnot: 

Drottning Josefina (1807 – 1876) var gift med Oscar I, kung av 

Sverige och Norge, död 1859. Som änkedrottning grundade hon 

två hem för äldre, Oscar I:s minne, för kvinnor utan avseende på 

trosbekännelse, och Josephinahemmet, för män och kvinnor med 

katolsk tro. 

Dyrgrip. Syster Jadwiga står vid drottning Josephinas resealtare och läser i 

hennes bönbok från 1852.

”Vi respekterar och älskar de gamla” 

Sjuksköterskan Ludwika tillhör Sancta Elisabeths systrar, den 

kongregation som har ansvarat för Josephinahemmet från den 

dag det grundades, 1873. 

- Vi fick uppdraget av drottning Josephina och håller fast vid 

hennes vilja att hjälpa de gamla på Josephinahemmet, säger syster 

Ludwika. 

Som flest har det varit 12 systrar på hemmet. Nu är de fyra. 

Den äldsta, syster Theresia, är snart 98 år och är boende här nu. 

Syster Salomea är kommunitetens föreståndare. Hon ansvarar 

också för kapellet. 

Syster Ludwika och syster Jadwiga arbetar inom omvårdnad 

av de boende. 

Fram till år 1988, när systrarna var många och de boende var 

friskare, klarade systrarna själva skötseln av hemmet. Nu är hemmet 

beroende av personal utifrån. 

Precis i dagarna har syster Ludwika fått en extra sjuksköterska, 

Karin Bäckstrand. Hon kommer från akutvården på Bromma 

sjukhus och ser en stor skillnad när hon jämför med Josephina - 

hemmet. 

- Här lär man känna patienter och deras symptom. Det blir 

mer omvårdnad, inte bara vård. 

Karin gillar kontakten med de äldre. 

- De är så tacksamma för allt man gör. Man får mycket tillbaka. 

Det är viktigt med välutbildad personal, att alla är insatta i de 

kroppsliga problemen, säger syster Ludwika. 

- Men lika viktigt som examen och betyg är empatin. Här ska 

vi ge de boende både tid och individuell hjälp. 

Genom att personalen är kontaktpersoner till två-tre boende 

vardera uppstår personliga relationer som ger trygghet. 

aktuellt reportage | sid. 23 

- Vi respekterar och älskar de gamla. De får aldrig bli förödmjukade 

och kränkta bara för att de behöver mycket vård. 

Just därför vill syster Ludwika gärna att ungdomar kommer 

hit och arbetar. 

- De som går in i arbetet här brukar säga att de får ett helt 

annat förhållande till äldre, att de vågar närma sig dem och 

vidröra dem, som de kanske inte har gjort tidigare. 


En erfaren och en ny sjuksköterska. Syster Ludwika har både 

personal ansvar och ansvar för de boendes medicinering. Hon står vid 

medicinskåpet med Karin Bäckstrand som just har börjat arbeta på 

Josephinahemmet. 

STIPENDIUM UR ÄNKEDROTTNING 

JOSEPHINAS STIPENDIEFOND 

Härmed utlyses två stipendier à 5000 kr ur Änkedrottning Josephinas 

stipendiefond. Behöriga till dessa stipendier är unga svenska katolska studenter, 

som aktivt studerar vid universitet eller högskola. 

Sökande skall vara svensk medborgare och 

tillhöra romersk-katolska kyrkan i Sverige. 

Ansökningsblankett laddas ner från www.josephinahemmet.se 

ANSÖKAN (MED BIF. CV) SKALL VARA STIFTELSEN TILLHANDA 

SENAST DEN 31 MARS 2010 UNDER ADRESS 

STYRELSEN FÖR STIFTELSEN JOSEPHINAHEMMET. 

ATT. MIKAELA LUTHMAN 

DRACHMANNSGATAN 2, 168 49 BROMMA

Den apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus, 

utfärdad den 4 november, har väckt stor uppmärksamhet i 

världen. Den vill öppna vägen till den katolska kyrkan för 

olika anglikanska grupper som är villiga att ansluta sig till den 

katolska kyrkan och ge dem möjlighet att behålla sin identitet 

mer än vad som är fallet vid en vanlig konversion. Det är en 

generositet som man annars inte varit van vid. 

Meningen är att i olika länder inrätta en ny organisationsform, 

personalordinariat, som står under ledning av en ordinarius, 

vanligen en biskop, utsedd av Troskongregationen. 

Ordinariatet fungerar ungefär som ett stift. Det utgör inte 

någon sluten enklav – ordinariatets präster skall kunna tjänstgöra 

i vanliga katolska församlingar och vice versa. 

Ordinariaten skall ha rätt till en egen liturgisk ordning där 

något av det anglikanska arvet bevaras – hur mycket har hittills 

inte presenterats. En annan fråga som har väckt intresse är 

att tidigare anglikanska präster kan ha möjligheten att få 

katolsk prästvigning, men det förutsätts att de flesta präster 

skall leva i celibat. Biskopar som är ogifta kan få katolsk 

biskopsvigning, men de som är gifta kan få ställning som ordinarier 

och till och med rätt att bära biskopliga insignier. Något 

som inte står uttryckligen i förklaringarna, men tycks förutsatt, 

är att präster skall kunna ha ett borgerligt yrke vid sidan 

om sin prästtjänst. 

På sistone har detta diskuterats flitigt i engelskspråkiga medier, 

både på katolskt och anglikanskt håll, tyvärr inte alltid så 

välinformerade. De ”grupper” som konstitutionen talar om är 

tänkta att alla ha en kyrklig struktur som provinser, biskops - 

stift eller församlingar. Det handlar alltså inte om lösare 

intressegrupper och inte heller om kommuniteter – vi vet ju i 

Sverige att de kan upptas i den katolska kyrkan utan några 

särskilda arrangemang. Också ärkebiskopen av Canterbury 

tycks uppfatta konstitutionen som ett bisarrt hugskott av 

påven, men så är inte fallet. Konstitutionen har kommit som 

svar på en direkt begäran från anglikanskt håll, närmare 

bestämt från den grupp som kallar sig Traditional Anglican 

Communion (TAC), och den inlämnades till Vatikanen i oktober 

2007. 

TAC är ett förbund av anglikanska kyrkor som bröt 

gemenskapen med Canterbury på 1990-talet och står den 

Docent Per Beskow. Förbundet för Kristen Enhet, FKE, inbjöd 

till medlemsmöte i domkyrkosalen under böneveckan för kristen 

enhet. Per Beskow höll då det här återgivna föredraget 

apropå den nya apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus. 

Beskow är en av FKE:s rådgivare. 

Foto: Per Englund 

Anglikansk begäran, 

påvens svar - och sedan? 

katolska kyrkan mycket nära. Den påstås ha omkring 400 000 

medlemmar, men den siffran bör tas med försiktighet. TAC är 

svagt representerad i England men har sitt fäste i andra länder 

som har tillhört eller tillhör det brittiska samväldet. TAC är en 

union av fristående och självbestämmande kyrkosamfund. 

Ledningen finns i Australien, och enskilda kyrkor finns i 

Japan, Centralamerika, USA, Canada, Indien, Afrika, Nya 

Zeeland och Torres Strait, en ögrupp mellan Nya Guinea och 

Australien. 

Konstitutionen har väckt intresse också i England, särskilt 

inom den rörelse som kallar sig Forward in Faith. Fyra engels ka 

biskopar har uttryckt sin sympati för den. Mest intressant av 

dessa är den förre biskopen av Rochester, Michael Nazir-Ali, 

av pakistanskt ursprung. Han är känd som en talför opponent 

inom den anglikanska kyrkan men räknas som evangelikal. De 

övriga biskoparna tillhör anglokatolikerna. 

TAC:s ledare, biskop John Hepworth i Australien, berättade 

nyligen i en rapport om hur framtiden planeras. Han 

håller nu nära kontakt med de olika kyrkornas ledare. Vid 

påsktiden skall TAC:s biskopar – eller så många som är 

möjligt – träffas för att diskutera hur saken skall föras vidare. 

”Med andra ord handlar det alltför ofta om 

att vilja äta upp kakan och ha den kvar.” 

Det är möjligt att andra anglikanska grupper kommer att 

ansluta sig. Bara i Amerika finns ett tjugotal utbrytningar från 

episkopalkyrkan med olika namn, och åtminstone några av 

dem är intressenter. 

Detta är som vi ser en anglikansk fråga. Vilket intresse har 

den då för liknande grupper inom andra kyrkor? Vissa trevare 

tycks komma från tyska lutheraner, men det är återigen frågan 

om intressegrupper mer än om kyrkliga strukturer. Ett gemensamt 

drag för sådana grupper är att de är angelägna om att 

bevara egna traditioner, särskilt på gudstjänstens område . Vi 

skall se på detta och får återigen börja på anglikanskt håll. 

Konstitutionen har en föregångare i den så kallade pastoral

provision som tillskapades av Johannes Paulus II omkring 

1980. Det finns sju församlingar i Texas, och på andra håll i 

USA, som har övergått från episkopalkyrkan och som har fått 

rätt till en egen gudstjänstordning, Book of Divine Worship. I 

detta fall är det framför allt två ting som man har velat föra 

med sig: 1500-talets gudstjänstspråk, som ännu lever kvar på 

sina håll, och särskilt älskade böner i Book of Common 

Prayer. Mässordningen är till största delen identisk med den 

nuvarande romerska mässan, men på gammalengelska, och i 

den finner vi fyra inskott från Book of Common Prayer: en 

sammanfattning av de tio budorden före Kyrie, en synda - 

bekännelse vid offertoriet, en bön före kommunionen och en 

längre tackbön efter kommunionen där den romerska mässan 

bara har en kort kollektbön. 

Är det så här det kommer att se ut i ordinariaten? Jag har 

svårt att tro det. Språkfrågan är en sak. På engelskspråkigt håll 

använder många redan det romerska missalet, och det är långt 

ifrån alla som vill återgå till 1500-talets språk, allra minst i 

länder som Uganda eller Indien. Sedan man alltmer har övergett 

Book of Common Prayer finns det inte heller någon 

enhetlig anglikansk gudstjänsttradition och därför inte någon 

enhetlig uppfattning om vilka traditioner man vill föra med 

sig. Vi kan jämföra det med svenska förhållanden. När FKE en 

gång startades hade den efterkonciliära liturgireformen ännu 

inte kommit igång. Det var framför allt tre krav som man 

ställde för en anslutning: att mässan skulle kunna firas på folkspråket, 

att kalken kunde delas ut vid kommunionen, och att 

det skulle kunna finnas gifta präster. Alla dessa tre har blivit 

verklighet sedan dess, och jag vet inte vilka ytterligare krav 

som skulle vara aktuella idag. 

Det är framför allt två ting som gör att den apostoliska konsti - 

tutionen är irrelevant för svenska förhållanden: här finns inga 

hela församlingar som skulle vara villiga att gå över till 

Katolska kyrkan. Inte heller finns det några levande liturgiska 

traditioner inom Svenska kyrkan som inte redan nu skulle 

kunna tas i bruk inom det katolska stiftet. 

Jag vill nu dra några personliga slutsatser som självklart utgår 

från mitt eget perspektiv. I Sverige är situationen en helt annan 

än för trettio – fyrtio år sedan då Svenska kyrkan åtnjöt en 

internationell och ekumenisk respektabilitet. Det kristna livet 

befinner sig i djup kris, och det ställer nya krav på dem som 

tror. Hur skall den kristna tron överhuvudtaget kunna överföras 

till nya generationer? Det räcker då inte med att försöka 

kommentar | sid. 25 

överleva själv som kristen – det är nödvändigt att också ta an - 

svar för andra. Vi har som uppgift att förverkliga Guds 

kallelse i våra liv under den tid som vi har till förfogande. Det 

handlar inte om var jag trivs utan var jag har min uppgift. Det 

är frestande att vilja skapa sig en egen kyrklig miljö där allting 

är just som jag vill ha det – jag är rädd att sådana önskedrömmar 

finns hos en del av de anglikaner vi talar om. Med 

andra ord handlar det alltför ofta om att vilja äta upp kakan 

och ha den kvar. 

Det här talet om särtraditioner, som anglikanerna är 

mästare i, fungerar ofta som ett hinder för att se var de verkliga 

problemen ligger. Att många har svårt att lämna Svenska 

kyrkan beror inte på att det finns något dyrbart liturgiskt arv 

som måste räddas. Det handlar i stället om vad som känns 

hemmavant och vad som känns främmande. Många som hör 

till Svenska kyrkan har religiösa rötter som förbinder den med 

minnen från barndomen och ungdomen med värme och 

gemenskap och vanor som man ogärna vill slita banden till. 

”Det är framför allt två ting som gör att den apostoliska konstitutionen är irrelevant 

för svenska förhållanden: här finns inga hela församlingar som skulle vara 

villiga att gå över till Katolska kyrkan. Inte heller finns det några levande liturgiska 

traditioner inom Svenska kyrkan som inte redan nu skulle kunna tas i bruk inom 

det katolska stiftet.” 

Den katolska kyrkan framstår i det perspektivet som kylig och 

främmande, och det ligger något i det. 

Den katolska kyrkan har självklart sin tyngd utanför Sverige. Det 

ger en stor trygghet – för kyrkans existens är inte på mins ta vis 

hotad – men den är inte en del av den svenska miljön, och klyf - 

t an hotar att bli större. Antalet konvertiter har länge legat på 

omkring 100 per år, men de senaste åren har siffran sjunkit. 

Bristen på svenska präster är stor. Det finns alltså ett stort behov 

av människor som kan bidra till att kyrkan blir bättre förankrad 

i den svenska miljön. 

För dem som ser den katolska kyrkan som ett mål för kyrklig 

enhet är en viktig uppgift att sätta sig in i hur katoliker tänker och 

upplever sin situation. Men ett positivt engagemang är också viktigt. 

Bara svenskar kan rota den katolska kyrkan i den svenska 

miljön. Det vi kallar inkulturation är ingen lätt uppgift idag när 

sekularismen närmast håller på att bli en ny svensk identitet. Just 

här behövs svenskar som kan förena tron och ett aktivt kyrkligt 

liv med ett engagemang för människor och inte minst för att sprida 

evangeliet till dem. Den katolska kyrkan inbjuder var och en 

att ta del i den uppgiften. 

Fotnot: 

Mera om Förbundet för Kristen Enhet på www.kristenenhet.nu 

Per Beskow

sid. 26 | kyrkoåret 

Herdabrev för fastetiden 2010: 

Att leva av uppståndelsens kraft 

Kära bröder och systrar i Kristus! ”Om Kristus inte har uppstått, 

då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder” 

(1 Kor 15:17). Kristi uppståndelse är kärnpunkten i vår 

kristna tro. Utan den finns ingen kristendom, ingen frälsning, inget 

hopp. Därför är det så viktigt att vår tro på uppståndelsen fördjupas 

och får berika hela vårt liv. När man börjar bli likgiltig i sin tro, 

beror det ofta på att man inte låtit sig genomsyras av uppståndelsens 

kraft och glädje. 

Fastetiden som nu börjar är till sitt väsen en förberedelsetid, då 

vi längtar efter påsk, Kristi uppståndelses fest. Under fastetiden skall 

vårt hjärta tömmas på allt onödigt, så att det kan uppfyllas av jubel 

och tacksamhet över att Kristus har uppstått och vill ge oss del av 

sin seger över lidande och död. ”Saliga ni som hungrar nu… Saliga 

ni som gråter nu” (Luk 6:21), säger Jesus i dagens evangelium. Just 

nu under fastetiden måste vi lära oss att hungra och törsta efter 

påskens seger och samtidigt sörja över vår egen och världens synd. 

Vi får sträva efter hjärtats ånger och omvändelse. 

Vår tro på uppståndelsen ger oss kraft att bära livets oundvikliga 

bördor och svårigheter och att hjälpa andra med 

deras bördor. Den uppståndne Herren ger oss hopp och 

mod att arbeta på en bättre värld. Vår tro på det eviga livet gör oss 

inte likgiltiga för livet här på jorden. Tvärtom vill vi omgestalta jorden, 

så att den blir allt mer lik Guds eviga rike, där hans kärlek 

genomsyrar allt. 

Den katolska socialläran, som är ganska okänd även för många 

troende, kan inspirera oss att bli mer engagerade i vårt svenska 

samhälle. Det finns mycket att göra för att Sverige skall präglas 

ännu mer av solidaritet och rättvisa för alla. Materialism och 

girighet kan hota att göra oss okänsliga för dem som har det svårt. 

”Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje” (Luk 6:24), varnar oss 

Jesus. I vår rika del av världen ligger det ofta ett dysterhetens och 

grinighetens dok över människors ansikten. Kontrasten är slående 

mot länder i tredje världen, där det ofta finns mer av solidaritet och 

gemenskap mitt i alla svårigheter. Det är vår kallelse som kristna i 

dagens Sverige att hjälpa våra medmänniskor att skaka av sig rikedomens 

ok, så att de får glädjen att dela med sig till dem som har 

det svårt. Då vänds Jesu verop till saligprisning. Jordens rikedomar 

är till för att delas. Det allmänna bästa måste gå före individens 

jagande efter vinst och bonus. 

Det finns en stor fara i Europa av idag: att vi stänger våra 

dörrar för dem som kommer till oss från fattigare delar 

av världen. Politiken i många länder i Europa blir allt 

mer restriktiv för invandrare. Också i vårt eget land märker vi 

samma tendens. Nästan varje gång jag besöker en av våra församlingar, 

finns det någon som ber om hjälp eftersom han eller 

hon hotas av avvisning. Kyrkan betonar att migration är en 

mänsklig rättighet. Naturligtvis måste det finnas lagar som ser 

till att invandringen regleras på ett rättvist och rimligt sätt, men 

samtidigt måste generositet och öppenhet mot dem som vill 

komma hit vara grundregeln. Dessutom kan vi peka på att 

invandring brukar leda till bättre utveckling på många områden. 

Europa som har ett åldrande befolkning kan inte överleva 

utan invandring från andra håll. Historien visar oss ofta, att de 

länder som varit öppna för invandring, får många fördelar 

framför dem som sluter sig inom sig själva. 

Samtidigt är det viktigt att migrationen till Sverige också leds 

in på goda banor, så att vi inte delas upp i två läger: infödda 

och invandrare. Tyvärr finns det vissa tendenser till detta, 

t.ex. boendesegregationen i våra storstäder. Ord som ”invandrare, 

”invandrarkvinna” och ”invandrarbakgrund” har ofta en lite 

nedlåtande och negativ klang. 

Som kristna måste vi arbeta målmedvetet på att överbrygga allt 

som skiljer människor åt och delar upp oss i olika läger. I våra församlingar 

måste vi skapa en god gemenskap och ett berikande 

utbyte mellan människor av olika bakgrund. Det är alltid en glädje 

för mig att se att man på många håll har lyckats skapa levande församlingar, 

där alla kan känna sig hemma och älskade oavsett språk, 

kultur eller samhällsklass. Som Kyrka är vi ett enda heligt folk, där 

det inte spelar någon roll om vi är jude eller grek (jfr Rom 10:12), 

svensk eller polack, kroat eller afrikan. Det är en rikedom utan like 

att vi i varje församling har hela världen samlad. Samtidigt måste vi 

bli mycket bättre på att ta vara på denna rikedom och dela med oss 

av den till resten av det svenska samhället. 

För många, inte minst bland våra ungdomar, kan det ibland 

vara svårt att knyta ihop livet i Kyrkan och livet i det omgivande 

samhället. Värderingarna och synsätten tycks ofta helt 

olika. Man riskerar att leva i två helt olika världar: i Kyrkan och 

i samhället. Samtidigt kan vi också se detta som en spännande 

utmaning till evangelisation. I Kyrkan skall vi näras av Guds ord 

och sakrament för att få kraft och inspiration att göra livet ute i 

samhället mer rättvist och kärleksfullt. Vår tro på den korsfäste 

och uppståndne Herren driver oss att sprida hans kärleksbudskap 

till dem som sitter i mörker och dödsskugga, till dem som fastnat 

i hopplöshet och modlöshet. 

Jeremia liknar den som inte känner Herren vid en torr ”buske i 

ödemarken” (17:6), men mötet med Herren kan göra honom 

till ”ett träd planterat nära vatten” (17:8). Vi får det stora och 

glädjerika uppdraget att förmedla vår tro på den uppståndne 

och förhärligade Jesus Kristus, som lever och verkar i sin Kyrka, 

vidare till dem som aldrig fått möta honom. Denna tro berör allt 

i vår tillvaro. Allt förvandlas i hans ljus. Vi får en försmak redan 

nu av den eviga härlighet, som han har öppnat för oss genom sin 

påsk. Redan nu får vi delta i den lovsång och tillbedjan, som 

aldrig skall få något slut. Samtidigt blir vårt arbete på att skapa en 

bättre, mer rättvis och kärleksfull värld till en del av vår lovprisning 

av Guds barmhärtighet och härlighet. Det är i sista hand 

Guds helige Ande, som driver oss att redan nu förvandla denna 

jord till himlens förrum, där barmhärtighet och kärlek råder för 

alla. Bara genom hans uppståndelse kan vi, hans heliga folk, få 

denna kraft. Bara i honom kan vi bli påskens folk. 

Med min förbön och välsignelse, 

Anders Arborelius ocd

”Glad fasta!”, önskar han mig i sitt e-mail. Han, den okände 

karmelitmunken. Kan man skriva så! Är inte fastan en tid av 

ånger, förkrosselse och tårar? Men det 30-tal personer från 

olika kyrkor och samfund, som möter upp för två studiedagar 

i Katrineholm får en lite annorlunda undervisning om 

fastans betydelse. Samkristna Rådet i Sensus regi står för 

inbjudan. 

Det blir ett glädjefullt möte, ena kvällen i Missionskyrkans 

vackra lokaler och den andra i Svenska kyrkans församlings - 

hem. Vi får en enkel och klar undervisning. Målet är tvåfaldigt: 

Att älska, ja njuta, av Bibeln – ordet som utgår ur Guds 

mun, som är sött som honung. 

Att lära känna fastans glädje. Fastan i dess vidaste be - 

märkelse. 

Sammanfattningen är lördagskvällens fottvagning i Jesu 

efterföljd. Vi delas upp i fyra grupper för att, knäböjande 

inför varandra, tvätta fötterna på grannen till vänster tills vi 

gått laget runt. 

Ena gruppen väljer att tvätta händerna på varandra istället. 

Vattnet är varmt, baljan är liten och skvimpar lätt över, 

tvålen doftar. Långsamt blöter vi grannens fötter, tvålar in 

och sköljer och torkar noga efteråt. Någon byter vattnet efter 

ett tag så att det blir helt varmt. Värmen sprider sig från fötterna 

upp genom hela kroppen. Rödblossande och varma sitter 

vi där och strålar mot varandra, män och kvinnor, unga 

och gamla, kyrkliga, frikyrkliga och katoliker. Det är 

högtidligt och lite barnsligt. Vi har lagt av den vanliga stel- 

VATIKANRADION 

PÅ SVENSKA 

Enhet på golvnivå 

Nu på internet: lyssna på gårdagens program när du vill, läs nyheter, 

besök vårt intervjuarkiv: http://www.vaticanradio.org/scandinavo/svedese 

Eller lyssna på kortvåg: 

Kvällar: 20.40 på 6185kHz och 7250kHz samt mellanvåg 

1611kHz/1260kHz 

Repris: 07.00 på 6185kHz och 7335kHz samt mellanvåg 1611kHz 

Språk: Svenska måndag–torsdag och lördag (repriserna dagen därpå) 

Finska fredag och söndag (med estniskt inslag) 

Adress: Vatikanradion, Vatikanstaten 

Tel, fax: +39 06 69 88 40 78, (fax) +39 06 69 88 45 65 

E-post: skan@vatiradio.va 

kyrkoåret | sid. 27 

heten och blygheten inför kroppskontakt, såsom lärljungarna 

måste ha gjort när deras Herre och Mästare, själv likt en 

slav, tvättade deras fötter. När vi glömt mycket av den undervisning 

vi tagit del av, ja, då minns vi säkert denna goda, 

omsorgsfulla tvagning. 

Han, karmeliten broder Johannes Maria Störksen från 

Norraby kloster i Skåne, har drabbats av Guds kallelse mitt 

i livet, mitt i karriären som läkare och psykiater i Oslo. Olikt 

den rike ynglingen i evangeliet har han lämnat allt för att 

följa sin Herre. 

Enkelt och med humor berättar han om sin kallelse vid 

första kvällens samkväm. Det innebär ett liv i tystnad och 

fattigdom, ingen radio, ingen TV, inget onyttigt prat. Det är 

ett liv i Kristi efterföljd som slår hål på alla våra föreställningar 

om det goda livet. Han utstrålar frid och glädje, orden 

är enkla och djupa. Alla frågor får utförliga svar. Vi bygger 

dessa kvällar broar mellan varandra, såsom vi sjungit i 

psalmen: Gud för uppbrott och förvandling lär oss glömma 

bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. 

Efteråt minns vi i våra kroppar Kristi självutgivande ömhet 

mot sina lärljungar på Skärtorsdagens kväll så som evangelisten 

Johannes skildrar den. 

Den blir ett enhetens tecken i en tid av splittring, girighet, 

förvirring och sorg över denna världens tillstånd. 

Kanske är det en kväll som manar till efterföljd på andra 

orter och i andra församlingar. 

Enheten måste börja från botten. 

Tel 046-14 05 90 

www.exodusresor.se 

Ann-Marie Cervin 

Resor med kvalitet och gemenskap 

26/3, 1/4, 30/4, 21/5 Jordanien – rundresa 

11/3 Agri-resa Israel 

23/4, 7/5 Det Heliga landet 

11/6 Passionsspelen i Oberammergau 

13/6 Armenien – vid foten av Ararat 

27/7 Normandie 

18/8 Vadehavsön Römö 

2/9 Georgien – i skuggan av Kaukasus 

28/9 Vägen till Santiago de Compostela 

8/10 Lourdes och Nevers 

8/10 Helgonens Italien m Assisi 

30/9 Lutherresa 

30/10 Tunisien i Augustinus fotspår

I 

sid. 28 | credo 

Vår trosbekännelse (2) 

mässan bekänner vi vår tro genom att använda den apostoliska 

trosbekännelsen, som är den romerska kyrkans gamla 

dopbekännelse, eller den niceno-konstantinopolitanska, som 

har utgått från de första ekumeniska koncilierna år 325 och 

381. Den senare är ofta tydligare och mera detaljerad. Båda 

två uttrycker kyrkans tro på ett tillförlitligt sätt. 

Vår trosbekännelse är indelad i tre delar. Först är det frågan om 

den första personen i Gudomen och det underbara skapelseverket; 

sedan om den andra personen i Gudomen och människans fräls - 

ningsmysterium; slutligen om den tredje personen i Gudomen, 

källa och utgångspunkt för vår helgelse (KKK 190). Vi tror på en 

Gud och inte på tre. Vi tror på tre personer i en enda Gud, Fader, 

Son och Ande, och inte tre sätt att vara Gud. Detta är treenighetens 

mysterium, ett gudomligt mysterium som övergår vårt begränsade 

mänskliga förstånd, men inte motsäger det. Detta mysterium är 

inte någon abstrakt sanning utan en källa av liv. 

Gud har själv gett sig till känna, han har steg för steg uppenbarat 

för människan vem han är. Gud uppenbarar sig inte på ett abstrakt 

sätt utan konkret i människans historia. Genom att följa Gud och 

lyda honom lär man känna den levande Guden. ”I ditt ljus ser vi 

ljus” (Psalt 36:10), i Guds ljus uppenbaras även människans mysterium 

(till man och kvinna skapade han dem). Gud är Gud, 

annorlunda än alla våra föreställningar och projiceringar och 

också vi själva är mycket större än vi kan föreställa oss. 

”Hör Israel! Herren, din Gud, Herren är en. Och du skall älska 

Herren, din Gud, av allt ditt hjärta, av hela din själ och med hela 

din kraft” (5 Mos 6:4-5). Hör – den som hör är vänd mot den 

som talar i en kärleksfull relation. Gud talar och människan svarar, 

hon hör och hörsammar. 

Hela bibliska berättelsen är en Guds uppenbarelse. Israel lär 

känna sin Gud genom att följa honom. Jesus den ende Sonen, själv 

gud och alltid nära Fadern, har kommit för att förklara honom för 

oss (Joh 1:18). Den Helige Ande vägleder oss med hela sanningen 

(Joh 16:13). 

Denna uppenbarelse av Gud själv sker på ett dramatiskt sätt, den 

blottar människans hjärta och alla idoler som det rymmer. Den 

sker i en kamp för att befria människan från alla främmande makter 

som förslavar henne. Människan vill behålla sitt liv i egna händer, 

hon vill förverkliga sina egna småaktiga planer, hon litar hellre 

på hästens styrka och kämparnas kraft än på en Gud som hon inte 

ser. Hon dyrkar sina egna gudar som hon tror ger henne liv. Så 

skriver profeten Hosea om Israel (2:5 och 6): 

Jag vill följa mina älskare, 

som ger mig mitt bröd och mitt vatten, 

min ull och mitt lin, min olja och mitt vin. … 

Hon förstår inte att det var jag som gav henne 

säden och vinet och oljan. 

Och Jeremia: 

Mitt folk har begått en dubbel synd: 

de har övergett mig, 

källan med det friska vattnet, 

och huggit ut cisterner, 

cisterner som spricker 

och inte håller vatten (2:13). 

Jesaja manar hela världen: 

Vänd er till mig, folk från hela jorden, så skall ni bli hjälpta. 

Jag är Gud, ingen annan finns. 

Blott hos Herren, skall det heta, finns seger och styrka 

(45:22-24). 

Att tro på en enda Gud leder till en total tillit till honom, en överlåtelse 

av hela livet. 

Vi tror lätt i vår upplysta tid att kampen mot idolerna hör till det 

förgångna, till Gamla Testamentet! 

Vi förstår inte att idolerna har ändrat skepnad, de har anpassat 

sig och döljer sig bakom allt det som vi tror ger oss liv men i 

själva verket gör oss ofria, blinda och döva för Gud och vår nästa. 

Makt, pengar, karriär, kroppens begär, samhällets förväntningar 

och krav… Ideologierna… Befrielsekampen utspelas i människans 

hjärta den är inte lättare idag än igår. 

Att tro på Gud, den Ende, och att älska honom av hela sin själ har 

omätliga följder för hela vårt liv: 

Det innebär att lära känna Guds storhet och majestät.”Gud är 

för hög för vårt förstånd” (Job 36:26). Därför skall man ”tjäna 

Gud först”. 

Det innebär att leva i tacksägelse: Om Gud är den Ende, så kommer 

allt vad vi är och vad vi har från honom: ”Vad har du som du 

inte har tagit emot?” (1 Kor 4:7). ”Hur skall jag löna Herren alla 

hans välgärningar mot mig?” (Psalt 116:12) 

Det innebär att inse alla människors enhet och värdighet: ty de 

är alla skapade ”till att vara Guds avbild, till att vara Gud lika” (1 

Mos1:26). 

Det innebär att väl använda sig av de skapade tingen: tron på 

den ende Guden får oss att använda allt som inte är denne Gud i 

den mån det närmar oss honom och avstå från det i den mån det 

avlägsnar oss från honom: 

Min herre och min Gud, ta ifrån mig allt som fjärmar mig från 

dig. 

Min herre och min Gud, ge mig allt som närmar mig till dig. 

Min herre och min Gud, tag mig ifrån mig själv 

Och ge mig helt och hållet åt dig (Nikolaus av Flüe). 

Det innebär att lita på Gud alltid och överallt, även i motgången: 

Inget får skaka dig, inget förskräcka. 

Allting skall klarna, Gud är densamme, 

vänta och vaka, allt skall du vinna 

Den som har Gud kan ingenting sakna. 

Gud ensam räcker (Teresa av Avila). 

(KKK 222-227) 

Sr Veronica Tournier OP

Familjerna Europas rikedom 

– illusion eller verklighet? 

I intervjusamtalet med Anna Dunér (Km 1/2010) uttryckte 

jag oro över en ”antilivsmentalitet”. Det var inte en rent subjektiv 

farhåga föranledd av vissa samtida, sociokulturella 

observationer kring aborter eller till exempel Folk - 

hälsoinstitutets strategier mot klamydia. Jag menar absolut 

inte att vifta bort sådant. Den ortodoxe teologen Jean Breck 

(New York och Paris, 2005) nämner siffran 1,25 miljoner 

aborter per år i USA. Sådant kan man inte ljuga om. Man 

ljuger inte heller om Auschwitz, som Williamson. Men när 

storsäljaren Richard Dawkins identifierar en person som ”en 

gen som överförts till en annan gen” får hans läsare på köpet 

en förenklad, materialistisk människosyn till buds, så fjärran 

som tänkas kan från den katolska kristna förklaringen av 

människan som en person som en ”enhet av kropp och 

ande”, som Paulus VI och Johannes Paulus II förklarar det. 

Varför bekymra sig om familj och fostran av barn när 

framtidens kloningsinstitut kan producera den livsvolym 

som upprätthållandet av en grön välfärdstillväxt kräver? 

President Obama har på nyåret markerat en politisk vilja att 

göra alla genusfrågor överordnade varje moralisk tveksamhet 

kring genusöverskridande genom att utnämna en i 

media känd man, som genom operation blivit kvinna, till 

hög tjänsteperson i den federala regeringen. Samkönade par 

kan förmodas bli framtidens markörer. Infertilitet är inte 

bara ofrivillig utan likvärdig med fertilitet, eftersom liv kan 

produceras ”on line”. Det är ”signalen”. Vartenda kristet 

institut som sedan inte uppvisar politisk korrekthet kan 

härefter känna sig observerat och kartlagt för sina ”åsikters” 

skull. Så ser religionsförföljelsen ut i vår tid. 

Förklaringen till att Europa, statistiskt sett, går sin befolk - 

ningsmässiga undergång till mötes som historisk och betydande 

kultur måste hypotetiskt sökas i just synen på hur viktigt 

eller oviktigt nytt mänskligt liv egentligen är. Individuellt 

kan ju människor få ut en hel del av livet som det är: 

upplevelser, sociala kontakter, stämningar och fysiska 

utmaningar, spänning! Varför binda sig vid en viss äkten- 

reflexion | sid. 29 

skaplig trohet och kärlek till familj, när världen ändå lever 

vidare? 

Demografin säger att en befolkning lever vidare med 2,1 

barn per kvinna i fertil ålder. Hur ser Europas födelsetal 

(2004) ut per fertil kvinna? Storbritannien 1.74, Neder - 

länderna 1.73, Tyskland 1.37, Italien 1.33, Spanien 1.32 och 

Grekland, vår kulturs vagga, 1.29. Siffrorna kommer från 

överrabbinen Jonathan Sacks, 2010 (Rabbin Lord Sacks, 

England). Sverige hade samma år 1,75 och 2008 1,9 barn per 

kvinna (SCB, Statistisk Årsbok). 

Det är klart att jag är ”oroad” – djupt oroad – men inte 

uppgiven! Familjerna är ju Europas rikedom. Visst, eftertanken 

säger att massor av människor har urusla erfarenheter 

av familj. Förr fick man dessutom familj oplanerat och 

halvt frivilligt. Nu bestämmer man. Är det inte bättre? 

Men hur mycket roligare blir det med ”life on command”? 

Hur länge håller det? Är vi uppriktiga förstår vi hur tacksamma 

vi egentligen måste vara för alla våra familjer som 

lever med Gud som Hans sanna medarbetare – både de äldre 

och de yngre! 

Jag tror egentligen att ”kärlek och liv” är – hårt arbete! 

Men varför inte? Det är att vara med i Herren Jesu Kristi 

frälsningsverk och den vägen att vandra måste per definition 

innebära någon form av självuppoffrande kärlek. 

Fotnot: 

Sveriges reproduktionstal enligt SCB: 

2004 1,752 

2005 1,769 

2006 1,854, 

2007 1,879 

2008 1,907 

Vad händer i din församling? 

Under rubriken 

”Församlingsnytt”, på Km:s hemsida, hittar du numera axplock om 

det som händer i stiftets församlingar 

www.katolsktmagasin.se 

Små nyheter är inte mindre viktiga 

Göran Fäldt

sid. 30 | debatt/insändare 

I Km nr 1/10 fanns en årskrönika, som innehåller några fel. Det 

är särskilt en sak som är värd en rättelse. Ett fall i Brasilien refere - 

ras, där en nioårig flicka var gravid med tvillingar i 16:e veckan, 

och sedan gjordes abort. Fallet uppmärksammades i pressen; 

framförallt anklagades ärkebiskop Cardoso Sobrinho och katolska 

kyrkan för att ha ”bannlyst” flickan. Krönikan beklagar att de 

sansade resonemangen som följde inte kom fram i pressen om 

”den åtföljande exkommuniceringen av flicka, mamma och 

aborterande läkare från en illa överlagd ärkebiskop”, och med 

detta menas då de fördömanden av biskopens uttalanden som 

uttalades från katolskt håll. 

I själva verket exkommunicerade ärkebiskopen ingen alls, 

allra minst den minderåriga flickan som inte ens begått sin första 

kommunion. Han konstaterade bara helt korrekt de kyrkorättsliga 

följderna av att ge sitt medgivande till aborter eller delta i 

utförandet av dem, detta på en direkt fråga från TV-reportrar och 

i förebyggande syfte. 

Hela historien har återkommande refererats med grava faktafel, 

alltifrån de nordiska biskoparnas förhastade uttalande till studio- 

Vi vill gärna svara på Gustafsons, Bischofbergers, Dunérs 

och Haegerstams kritik av MRO:s – Människorätt för ofödda 

– användande av abortbilder i kampen för de oföddas 

människovärde (Km 1/2010). 

Vi kan inte se något etiskt problem med att visa bilder på 

dödade människor om motivet är att avslöja övergrepp mot 

människovärdet. Menar ni att bilder på gasmördade kurder 

i norra Irak inte borde ha visats? Är det sårande och respekt - 

löst att visa bilder från Auschwitz? Om vi är överens om 

utgångspunkten att ofödda människor har samma människovärde 

som varje annan människa blir det svårt att se 

något etiskt problem med att visa abortbilder, såvida man 

inte är villig att rikta samma kritik mot annat bildmaterial 

som innehåller dödade människor. 

Mycket av er kritik tycks vara pragmatisk. Ni tycks mena att 

bilder inte ger önskat resultat. Vår erfarenhet är den motsatta. 

Här följer några citat hämtade från Internet (www. - 

abortnej.se): ”Ta en titt på det här. Det är GROVA bilder 

men det fick mig att ändra mig om en abort” (gravid kvinna). 

”Jag skulle behålla barnet!!! Utan tvekan framför allt 

sen jag såg bilderna på abortnej.se” (Linny 14). ”Hemskt! så 

hemskt!... Imorse sökte jag på "abort" på google och kom in 

på en sida som har fått mig att ändra mina åsikter… Om en 

kvinna står och väger mellan att göra abort och inte visar 

man henne den videon jag såg, då skulle hon nog behålla 

barnet” (Mathilda 18). Detta var bara några exempel. Gör 

Apropå årskrönikan… 

Det ofödda barnet, en replik 

program i TV och tidningsartiklar. Särskilt olyckligt är det när 

felen kommer från katolska källor. Ärkebiskopen själv har aldrig 

tillfrågats om bakgrunden, men efter det att fakta framkommit 

fick han en senkommen upprättelse i L´Osservatore Romano den 

11 juni där det betonas att ärendet ”hade följts upp med all 

tänkbar pastoral känslighet, särskilt av ärkebiskopen av Olinda 

och Recife, Hans Excellens José Cardoso Sobrinho”. 

Detta har dock ej rapporterats. I stället har gång på gång 

upprepats att flickan, hennes mor och läkarna exkommunice - 

rades av en okänslig och fariseisk ärkebiskop. 

Om detta ärende finns dessutom en mängd artiklar på svenska 

i Katolsk Observatör, den senaste i denna länk: http://www. - 

katobs.se/art_sobrinho_brev_student.html 

Ulf Silfverling 

Redaktör för katobs.se 

gärna en egen sökning på internet. Unga människor reagerar 

på bilderna, men de reagerar sunt, förstår budskapet men 

blir ej kränkta. Dagens människor vill ha raka besked, inte 

att man sveper in sanningen i dimridåer. Visst finns det de 

som är blir arga, det finns fall där den gravida kvinnan först 

blir arg men sedan väljer att behålla sitt barn. Ilska är inte 

nödvändigtvis ett tecken på misslyckad kommunikation, 

utan på att budskapet berör. 

Vi vet att abortbilder räddar liv. De visar den brutala sanningen 

att en abort är dödligt våld mot en liten människa. 

Det är inget medel som måste ”helgas”. Det finns nämligen 

inget moraliskt problem med att visa en obehaglig verklighet, 

särskilt inte när det gäller kränkningar av människovärdet 

och i synnerhet inte när ett sådant avslöjande kan rädda liv. 

En av oss artikelförfattare (Nasrin) har själv gått från att 

vara abortliberal till att i dag försvara de oföddas människovärde 

och rätt till liv. Den omvändelsen skedde i mötet 

med abortbilderna i kombination med en rak och tydlig 

argumentation om varför det är fel med abort. Vi ser ingen 

som helst motsättning mellan teoretiska argument och auten - 

tiska bilder. Båda behövs och kompletterar varandra. 

Mats Selander, ordförande MRO, Nasrin Sjögren, taleskvinna MRO, 

Bengt Malmgren

Respekts jourtelefon 

- vi lyssnar på dig! 

- Är det konflikt mellan din tro och liv? 

- Känner du dig vilsen eller mår dåligt? 

- Har du svårt att veta vem du ska 

vända dig till? 

- Behöver du vägledning eller stöd när 

det gäller: 

relationer 

graviditet 

abort 

livets början 

livets slut 

... eller något annat livsområde? 

020-462 662 

jourtelefon@respektlivet.nu 

SMS 073-079 27 24 

MARIA REGINAS 

VÄNNER 

Vi stödjer 

Maria Regina Hospice. 

Det kan du också göra! 

Bli medlem för 100kr/år. 

Pg 486 41 85-6 

Besök gärna vår hemsida 

www.mariaregina.se 

 

Lars Cavallin: 

Benedictus XVI 

– en teologisk introduktion 

Fredestad Förlag, 2009 

Böcker 

Vid sekelskiftet 2000 publicerade den 

välkände vatikanologen John Allen en 

läsvärd biografi över kardinal Ratzinger. 

I ett av kapitlen redogjorde Allen för varför 

kardinalskollegiet knappast skulle 

komma att utse Ratzinger till näste påve. 

Om denne ändå, mot förmodan, skulle 

bli påve skulle han – menade författaren 

– i så fall kunna tänkas välja påvenamnet 

Pius XIII (för att markera sin traditiona - 

lism) eller Ludvig I (för att hedra sin sydtyska 

hembygd). 

Allen hade dubbelt fel. Ratzinger valdes 

som bekant till påve men antog alltså namnet 

Benedictus, ett namn som såväl antyd - 

de hans fornkyrkliga preferen ser som att 

han, likt Benedictus XV, påve under första 

världskriget, önskade verka för fred 

och försoning – mellan folken och inom 

kyrkan. 

Den flitige och initierade förre dompros - 

ten monsignore Lars Cavallin, själv i 

Rom kreerad teologie doktor, har nu 

skrivit en matnyttig och klargörande 

översikt, den första på svenska, över vår 

nuvarande påves teologiska världsbild. 

Att Benedictus XVI, som en av de stora 

teologerna på påvestolen i modern tid, 

förtjänar att lyftas fram råder det 

naturligtvis ingen tvekan om. 

Efter en kortare biografisk inledning 

får vi ta del av en i huvudsak kronologisk 

presentation av innehållet i Ratzingers 

/Benedictus viktigaste arbeten. Som titeln 

anger handlar det om en introduktion, 

som därmed summerar och refererar 

huvudpersonens teologiska tänkande. 

(Cavallin har alltså valt att använda namnformen 

Benedictus i stället för Benedikt, 

ett rimligt val när man vänder sig till en 

svensk publik). 

Det är spännande att få ta del av såväl 

kontinuiteten i som utvecklingen av 

Ratzingers/påvens reflexion. Inte minst 

intressant är att få en inblick i dennes 

kultur | sid. 31 

ambivalenta inställning till utvecklingen 

efter konciliet. 

Att Ratzinger, som redan antytts, var 

en av förra seklets stora teologiska profi - 

ler, därom råder ingen tvekan. Men som 

troskongregationens prefekt var Ratz inge r 

i vissa kretsar omstridd. De encyklikor 

han givit ut som påve, Deus caritas est, 

Spe salvi och Caritas in veritate (den sistnämnda 

encyklikan hade inte offentliggjorts 

när här anmälda verk utgavs) har 

dock visat helt andra sidor av honom än 

vad många belackare tidigare velat se: det 

kristna budskapet – trons fullhet – har i 

dessa, inför begynnelsen av det nya millenniet, 

presenterats på ett positivt och 

pastoralt vis. På samma sätt är den 

påbörjade Jesusbiografin unik i sitt slag 

och Cavallins redogörelse för innehållet i 

biografin är klargörande. 

Cavallins omfångsrika bok ger en 

tydlig bild av den nuvarande påvens 

begåvade, lidelsefulla och fullständigt 

orädda engagemang för att försvara, 

bevara och utbreda den odelade kristna 

tron. Naturligtvis finns det all anledning 

att ta också Benedictus varningar för att 

fastna i tidsandan, reducera budskapet, 

att i modernistisk iver söka sudda bort 

anstötliga drag, på allvar. 

I en översikt av detta slag är det 

ofrånkomligt att formuleringarna stundom 

blir aningen svepande. Någon 

enstaka gång skulle man vilja efterlysa 

mer precision. Om ”vissa kritiker”, 

”vissa exegeter” eller ”vissa teologer” 

hade namngetts hade detta bidragit till 

att en spännande presentation gjorts än 

tydligare. Eftersom ett stort antal personer 

och skeenden berörs hade också 

Fortsättning

sid. 32 | kultur 

ett namn- och sakregister (vid sidan av 

det befintliga indexet över tyskspråkig 

litteratur av den nuvarande påven) 

varit välkommet. 

Språket flyter väl men har måhända 

en viss touch av cavallinskhet, något 

som dock huvudsakligen bidrar till 

bokens charm (författaren tillhör inte 

för inte den för det latinska språkets 

främjande välkända akademiska släkten 

Cavallin). 

Köp, läs och lär – och kasta samtidigt 

gärna ett öga i John Allens inledningsvis 

nämnda Cardinal Ratzinger. 

Där ges ytterligare biografiska detaljer 

– och det är därtill roande att ta del av 

Allens argument för att nämnde kardinal 

aldrig skulle kunna väljas till påve. 

Ulf Jonsson: 

Habermas, påven och tron 

Artos, 2009 

Magnus Nyman 

Ulf Jonsson, jesuitpater och religionsfilosof, 

gav i somras ut boken Habermas, 

påven och tron. Han utgick från en 

debatt i München 2004 mellan Joseph 

Ratzinger och Jürgen Habermas och 

mediekommentarerna i dess kölvatten. 

Habermas presenteras på baksidan som 

”Tysklands idag kanske mest uppburne 

och respekterade filosof”. Han betecknar 

sig religiöst som agnostiker. Ämnena 

var religionens roll i ett sekulärt 

samhälle, dess förhållande till förnuft 

och moral, trons och sanningens väsen. 

Deras sammanträffande blev en teologisk-filosofisk 

dialog på hög intellektuell 

nivå. Såväl åhörarna som debattörerna 

själva överraskades av hur nära de kom 

varandra i vissa frågor. 

Det känns djärvt att våga sig på en 

anmälan av Jonssons lärda opus. Men 

där finns övernog av spännande tankar, 

garanterat åtkomliga även för oss handi - 

kappade utan universitetspoäng i religionsfilosofi. 

Jonsson inleder med två koncisa levnadsteckningar. 

Inte alla visste kanske att 

Ratzinger år 1958 var Tysklands yngste 

professor, 31 år gammal. I diskussionen 

av visade bägge statskyrkotanken. Rat - 

z ing er ser däri en riskabel frestelse att 

identifiera kyrkan med den egna nationen. 

Kyrkan är transkulturell. En sekulär stat 

ska inte åberopa någon gudomlig aukto - 

ritet som står över demokratiska beslut. 

Sådana blir dock ogiltiga om de berövar 

en minoritet dess mänskliga rättigheter. 

På 60- och 70-talen trodde Habermas 

på religionens totala försvinnande i det 

sekulära samhället. Det tror han inte läng - 

re. Han har själv präglat uttrycket ”det 

postsekulära samhället” om vårt nu - 

varande. Religionen har kommit för att 

stanna. Den har för varje människa, även 

den icke religiöse, ett ”instrumentellt” 

värde genom att förmedla moraliska attityder. 

Habermas har en intressant idé om 

”räddande översättningar”. Härmed menas 

att värden från det religiösa språket kan 

och bör transformeras till ett seku lärt, 

allmänmänskligt språk, och så bli tillgängliga 

för alla. Som ett lyckat exempel 

nämner han föreställningen om människan 

som Guds avbild. 

Båda avvisade (Ratzinger mest be stämt 

tycktes det) varje nedvärdering av förnuftet, 

såväl i teologiska som natur - 

vetenskapliga sammanhang. Mora len är 

en förnuftsangelägenhet betonade Rat - 

zinger, eftersom den vilar på naturrätten. 

Han förvånade många när han medgav att 

evolutionsläran rentav kunde modifiera 

naturrättslärans grundtanke om en oför - 

änderlig mänsklig natur, givetvis utan att 

göra avkall på dess gudomliga kvalitet. 

(Påven är lika lite evolutionsförnekare som 

förintelseförnekare.) 

Den fortsatta diskussionen om tro och 

tvivel och sanningens natur låg på en 

något högre abstraktionsnivå. Boken 

behöver ställvis omläsningar, vilka vanligen 

ger god utdelning eftersom Jonssons 

text är pregnant, klar och lättflytande 

och känns formulerad med en pedagogisk 

omtanke. Trots detta skulle en 

kort ordlista över några mer sofistike - 

rade religionfilosofiska termer ytterligare 

ha kunnat öka bokens tillgänglighet, 

något som den verkligen förtjänar. 

Sammanfattning: en högintressant bok 

om ett högintressant möte med på köpet 

ett porträtt av en högintressant påve. 

Torbjörn Tännsjö: 

Döden är förhandlingsbar 

Liber, 2009 

Hans Nyman 

En uppsättning svarta schackpjäser 

står mot en ensam vit löpare på omslaget 

till Tännsjös bok. Den ensamme löparen 

heter, tror jag, Torbjörn Tännsjö. De 

svarta pjäserna symboliserar sjukvårdens 

praxis vad gäller vård i livets slut. Man 

behöver inte vara schackspelare för att 

inse löparens hopplösa läge. Han kan 

bara välja mellan att 1. känna sig besegrad, 

2. bjuda remi, 3. förhandla i syfte att 

åstadkomma en förändring. Det är alternativ 

3 som Tännsjö stannar för i sin 

bok. 

Alla när vi föreställningen om en 

önskedöd. Somliga vill dö knall och fall, 

andra föredrar ett döende med möjlighet 

till avsked fast utan smärtor och obehag, 

många vill dö i sömnen. Men det finns 

också en motsatt föreställning, en 

skräckdöd. Nej, så vill jag absolut inte 

avsluta mitt liv. Inte kopplad till maski - 

ner, med slangar och dropp. 

Vilka förutsättningar har vi att 

förverkliga önskedöden? Vilka är möjligheterna 

att förhindra skräckdöden? Är 

detta förhandlingsbart? Ja, menar Tänn - 

sjö. Praxis när det gäller vård i livets slut 

måste förändras. Den förändring han 

pläderar för är radikal och mot alla 

regler: innefattar såväl terminal sedering

och läkarassisterad suicid som legalise - 

rad dödshjälp. 

Bokens grundvärdering är autonomin 

– självbestämmandet. Andra värde - 

ringar, exempelvis människo värde och 

människosyn, spelar en underordnad 

roll. Den människosyn som Tännsjö 

företräder kan sammanfattas i ordet 

utbytbar: vi är utbytbara och det bör vi 

inse. ”Det viktigaste är om det finns 

kännande, lyckliga varelser, nu och i 

framtiden” (sidan 12). Och då han 

argumenterar för att det är föräldrarna 

som ska bestämma om livsviktig vård 

(eller inte) för sina barn, menar han att 

de bör ”betänka om inte den individ 

som kan räddas, kanske till ett liv värt 

att leva, ändå borde få dö. Detta kan 

vara rimligt om de har möjlighet att i 

stället få ett annat barn, utan de komplikationer 

som väntar det barn de nu 

fått – om dess liv skulle räddas. Vi är, 

som jag om och om igen i denna bok 

framhållit, utbytbara” (sidan 104). 

Men vilka konsekvenser får en 

sådan människosyn? Vill vi ha ett sam - 

hälle där vi ser varandra som utbytbara? 

Autonomin är alltså en av bokens 

grund värderingar. Det är utifrån den 

enskildes önskan som vården ska utformas. 

Vill man ha hjälp att dö därför att 

man tycker sig vara en börda för sina 

närstående, bör man få det. ”Jag vill 

alltså hävda att bland de rimliga skälen 

att välja eutanasin kan det mycket väl 

finnas en önskan att inte bli en börda 

för andra” (sidan 137). 

Att patientens autonomi inkräktar 

på andras – läkares och annan sjuk - 

vårdspersonals autonomi – bekymrar 

Tännsjö föga. Eftersom eutanasi klassas 

som mord eller dråp, behöver ingen 

läkare befatta sig med det. Men om 

riksdagen beslutar att legalisera döds - 

hjälp har läkaren ett – enligt Tännsjö – 

moraliskt ansvar för att göra patienten 

till viljes. 

Det vore orätt att betrakta Tännsjö som 

en cyniker. Hans vill tveklöst värna om 

människors rätt till en så god död som 

möjligt. Bland annat slår han ett slag för 

möjligheten att, då livet är på sluttampen, 

bli nedsövd. Man kallar detta för 

terminal eller palliativ sede ring. Sådan 

är inte någon förtäckt form av dödshjälp, 

menar han. Däri kan man ge 

honom rätt. Om smärtor och andra 

obehag eller dödsångest är gastkramande, 

måste sedering ses som en 

humanitär åtgärd att tillgripa. Det som 

blir problematiskt är då man samman - 

kopplar sederingen med avbrytande av 

tillförsel av vätska och näring, vilket på - 

skyndar döden. Tännsjö ser inget problem 

med detta. 

Tännsjö har alltid hävdat – och gör 

det även här – att gränsen mellan aktiv 

och passiv dödshjälp inte går att dra. 

Om man underlåter att sätta in livsuppehållande 

behandling eller utsätter en 

sådan påskyndar man en människas 

död. Detta bör man väga in när man 

diskuterar frågan om dödshjälp. 

Tännsjös bok provocerar förvisso. 

Men han är inte demagogisk utan redo - 

gör för andras uppfattningar och an - 

stränger sig uppenbart att ta andras 

värderingar på allvar. Fast han avfärdar 

dem nästan genast, inte sällan med negativa 

omdömen. 

Alla som är emot dödshjälp bör ta 

del av Tännsjös bok. Läser man den kritiskt 

får man många argument för att 

dödshjälp inte bör legaliseras. 

Sture Gustafson 

Drottning Silvias bönbok 

Verbum, 2009 


Vår första Bernadotte-drottning, Josep hina, 

var en bedjare. Så var också hennes dotter 

prinsessan Eugénie. Och nu har vi åter en 

drottning, Silvia, som alltsedan barndomen 

vant sig vid bön och inte slutat att 

be. 

Nu har hon låtit ge ut en vacker liten 

bönbok. Samarbete har skett med Hov - 

församlingens två präster, Lars-Göran 

Lönnermark och Erland Ros, samt förlagschefen 

Kerstin Kyhlberg, Verbum. 

Kung Carl-Gustaf har bidragit med utom - 

ordentligt vackra naturbilder. 

Detta är verkligen en bönbok för folket. 

Många nyskrivna, få äldre och traditionella 

böner. Drottningens förhoppning om att 

bönerna ska kunna fungera ”för enskilt 

bruk samt vid mindre sammankomster” 

infrias. Även om kyrkoåret markeras är hel - 

hetsintrycket av de mer än hundra böner na 

att man ber dem bäst för sig själv. De är 

enkla och personliga, de rör vid hjärtats 

glädje, sorg och bekymmer. Flera speglar 

nu tidens våndor: stress, oro, bekymmer för 

framtiden, osäkerhet och utsatthet. 

Drottningen bekänner i förordet vad 

bönen betyder för henne: ”Jag får i bönen 

vara med mig själv och med Gud, den makt 

som omger oss. Det ger mig trygghet och 

lugn att be när livets stora frågor ställs.” 

Ingrid Ydén Sandgen


Johnny Hagberg (red.): 

Magnus Haraldsson och hans samtid 

Skara stiftshistoriska sällskap, 2009. 

Den protestantiska reformationen i 

Norden var ingalunda en oundviklig historisk 

utveckling, som det kan tyckas i historiens 

backspegel. Under större delen av 

1500-talet var det på inget sätt självklart att 

den lutherska versionen av kristendomen 

skulle ersätta den katolska i Sverige. Först 

med Uppsala möte 1593 var saken avgjord. 

Senmedeltiden var inte heller en allmän 

förfallsepok. Den engelske historikern 

Eamon Duffy kallar förfallshypotesen för 

en optisk villa. Kyrkan hade starkt folkligt 

stöd. Lekmännen i församlingarna var 

organiserade i gillen, som tog hand om 

socialvård och andlig välfärd. Reforma - 

tionen var heller ingen folklig rörelse. I så 

fall vore det svårt att förstå de uppror som 

blossade upp då och då. Urgamla bruk 

förklarades plötsligt av makthavarna för 

förkastliga och förbjudna. Klostren hade 

ägnat sig åt vården av sjuka och fattiga, åt 

utbildning, jordbruk, byggenskap, glastill - 

verkning, husdjursavel och i något fall konstruktion 

av mekaniska urverk. När klosterlivet 

förbjöds förskingrades ett kunskapskapital. 

Den intellektuella odlingen skulle 

behöva ett århundrade för att hämta sig. 

Vi vet inte säkert hur enskilda människor 

uppfattade dessa omvälvningar. Det 

är bara maktelitens källor och spår som 

blivit bevarade, naturligtvis mest från den 

vinnande sidan. Vanligt folk måste ha 

upplevt de nya påbuden som en våldsam 

kulturrevolution. 

Den outtröttlige Johnny Hagberg, ordför an - 

de för Skara stiftshistoriska sällskap, har 

tagit initiativ till en bok om en av den 

svenska reformationstidens katolska aktörer, 

Skarabiskopen Magnus Haraldsson. 

Man vet inte tillräckligt för att skriva en 

egentlig biografi. Men det man vet har gett 

anledning för Sveriges ledande kyrkohistoriker 

att teckna en bred perspektivbild av 

den turbulenta tid och miljö där han levde 

och verkade. 

Kampen stod inte bara om den 

nordiska unionen, om den skulle upprätt - 

hållas eller om Sverige skulle bli en egen 

nationalstat. Den gällde också inflytandet 

över kyrkan. De nya lutherska idéerna 

innebar att påven, helgonkulten, prästämbetet, 

själamässan, klosterlivet och en lång 

rad nedärvda bruk och föreställningar ifrågasattes. 

Gustav Vasa bröt med Rom 1527 

och kyrkan blev därefter en nationell 

angelägenhet. Kungen tog makten över 

biskopsutnämningarna och skapade en 

statskyrka, efter hand ideologiskt grundad i 

idén om den ärftliga monarkin av Guds 

nåde. 

Magnus Haraldsson hade studerat vid 

olika europeiska universitet. Han träder 

fram ur anonymiteten under det kaotiska 

1520-talet, när kung Kristian II (Tyrann) 

hade avrättat Skara biskopen Vincent och 

andra svenska biskopar och adelsmän i 

Stockholms blodbad. Nästa biskop i Skara, 

Didrick Slagheck, avrättades också han två 

år senare. Domprosten Magnus valdes då 

av domkapitlet till ny biskop men fick av 

olika anledningar inte påvlig bekräftelse, 

vilket var och är förutsättning för att en 

biskopsvigning ska kunna genomföras i 

laga ordning. 

Men Gustav Vasa skulle 1528 krönas 

till kung och behövde då vigda biskopar för 

denna högtid. Därför biskopsvigdes 

Magnus med två andra präster under egen 

protest 1528. Hans mest spektakulära 

insats var just kungakröningen i Uppsala, 

ett åliggande som han troligen utförde 

under samvetskval. Året därpå stödde han 

Västgötaherrarnas misslyckade uppror mot 

kungen och blev tvungen att fly landet 

undan en dödsdom. Han vistades i 

Danmark och Norge och levde därefter i 

Mecklenburg intill sin död 1550. Från 

Tyskland försökte han påverka utveckling - 

en i Sverige, bland annat genom att uppmuntra 

Nils Dackes uppror i Småland. 

Den utgående medeltiden var en epok av 

stark kreativitet, andligt, intellektuellt och 

konstnärligt. Alf Härdelin redovisar i sitt 

bidrag de senaste årens forskning om 

inomkatolska reformrörelser i brytningen 

mellan skolastik och humanism. Några av 

de svenska kyrkomännen hade påverkats 

av den nya tidens strömningar. Härdelin 

visar att den allmänt omhuldade förfalls - 

hypotesen är högst tvivelaktig. Magnus 

Nyman, som skrivit de katolska förlorarnas 

historia, fortsätter här att reda ut det i n - 

trikata maktspelet mellan ideologiska, 

ekonomiska och politiska intressen. Per 

Stobaeus, kännare av Hans Brask, Lin - 

köpingsbiskop och ledare för den katolska 

oppositionen, har undersökt Magnus korrespondens 

med denne sin kollega och med 

andra personer. Magnus Berndtson, som 

disputerat på klosterlivets upplösning, 

undersöker biskop Magnus roll i upproret 

som tvingade honom i landsflykt. 

De olika skedena av denna exil tecknas 

sedan av Bertil Nilsson och Karl-Erik Tysk. 

Nilsson visar hur Magnus enda egentliga 

insats var att irritera Gustav Vasa. Sven-Erik 

Pernler beskriver utifrån den vanliga människans 

synvinkel hur livet påverkades av 

den så kallade Västerås ordinantia 1544, ett 

dekret som utformats av Gustav Vasa och 

som måste åtlydas av alla som inte föredrog 

att gå i landsflykt. Man fick inte längre be 

för de avlidna eller beställa själamässor, inte 

be till helgonen om hjälp, inte använda vigvatten, 

inte besöka kyrkan för att tillbedja 

inför tabernaklet, inte delta i gillen eller pilgrimsvandringar. 

Kyrksilver och klockor 

konfiskerades. Klostrens fattigvård upp - 

hörde. 

Två kompletterande studier avslutar denna 

bok. Lennart Tegborg sammanfattar vad vi 

vet om Sven Jakobsson (Jacobi), biskop 

Magnus efterträdare som biskop i Skara, 

som motvilligt anpassade sig till de nya 

tiderna. 

Magnus Nyman skildrar slutligen sin 

egen farfars farmors mormors farmors 

morfars morfars mors halvbror, den tyske 

prelaten Johann Knutsen i Mecklenburg (c. 

1490-1546), som under samma tid och 

delvis på samma plats som biskop Magnus 

höll fast vid den katolska kyrkan till sin 

död. 

Båda dessa kyrkans män stod fast vid sin 

övertygelse och satsade på den förlorande 

sidan. I deras öden speglas en kamp och 

dess in i det sista oavgjorda utgång. 

Anders Piltz

Kvickt 

och tänkvärt 

i katolska kyrkan 

Veritas Förlag 

Red. Maria Hasselgren 

Maria Hasselgren (red): 

Kvickt och tänkvärt i katolska kyrkan 

Veritas, 2009 

Kvickt och tänkvärt – och inte så lite 

undervisande och informativt – är urvalet 

historier från, om och i katolska kyrkan 

som Maria Hasselgren sammanställt och 

Veritas gett ut. I en trevlig liten pocket ryms 

förbluffande mycket, och många aspekter 

av katolska skick och oskick, sött, surt och 

salt om vartannat. Och alla historier är 

sanna, var och på sitt sätt. Boken är en god 

medicin, en ”första hjälpen”, mot eventuell 

överdosering av det alldeles för allvarliga, 

högtidliga, alltför respekt fulla och föga 

självironiska som förmörkar bilden av vår 

älskade kyrka ibland. 

Något som skiljer människan från 

djuren, sägs det, är humorn. Vi är gjorda 

till Skaparens avbild, alltså har han själv 

humor. Därför: mer humor i religionen, det 

finns gott om plats för den! Judarna har 

lämnat värdefulla bidrag. Katolikerna kan, 

de också. Tack för detta bevis på saken! 

Ett exempel ur boken: 

Lilla Anna var i mässan för första gången 

och tittade intresserat runt överallt. 

- Pappa, var är Gud? 

Pappan pekade på altaret där prästen 

just höll på att konsekrera brödet, varvid 

sanctusklockorna, som indikerar att förvandlingen 

av bröd och vin till Kristi kropp 

och blod sker, klingade. 

- Men borde han inte svara i telefonen? 

Kaj Engelhart 

Prästen i Ars 

Så heter den 76-sidiga lilla bok av Py 

Sörman som gavs ut 1940 av Petrus de 

Dacia-föreningen i Stockholm. 

När jag läste om Björn Göranssons 

skrift om Jean-Marie Vianney i Km 

(1/2010) vaknade minnet av att ha läst 

om detta helgons hela liv, på svenska, 

när jag var barn. Och mycket riktigt, 

när jag letade igenom hyllan med 

böcker om helgon så stod den där 

bland böckerna som jag ärvt efter min 

pappa, Gerhard Bungerfeldt. Boken 

om prästen i Ars gjorde alltså ett så 

starkt intryck på mig när jag var barn, 

att jag kom ihåg den idag efter drygt 

ett halvt sekel! 

Mera om Skredsvik 

Katarina Bungerfeldt 

BÖNEAPOSTOLATET 

Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, 

arbete, glädjeämnen och lidande i förening med din Sons 

Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande 

ge mig styrka att vittna om din kärlek. 

Benedikt XVI:s intentioner för år 2010: 

FEBRUARI 

Allmänt: För akademiker, att de genom sin 

forskning får hjälp att lära känna, älska och 

tjäna den allsmäktige Guden. 

Missionen: Att alla kristna känner ansvar 

för att sprida evangeliet om Jesus Kristus. 


Bild från Australien 

Denna bild av Jean-Marie Vianney sprids 

över hela världen under präst året, som 

sträcker sig fram till den 11 juni. 

Vi publicerade bilden på omslaget av 

Km nr 1/10. Originalet finns i Australien, 

i ett kapell tillhörande Missionaries of the 

Sacred Heart i Kensington, Sydney. 

Vi fick ett brev från Thomas Skredsvik apropå recensionen av boken Från 

Wittenberg till Rom i Km 1/10. Thomas Skredsvik, som är son till den i boken 

omnämnde Kåre Skredsvik, kommer med några tillrättalägganden: 

- Fadern föddes år 1897. 

- Familjen lämnade Gotland redan i mars 1936. 

- Kåre Skredsvik blev aldrig teologie doktor, däremot filosofie doktor i 

Nijmegen år 1937. 

MARS 

Allmänt: För en rättvis och ärlig hantering 

av världsekonomin, särskilt med hänsyn till 

fattiga nationer. 

Missionen: Att kyrkan i Afrika arbetar för 

rättvisa och försoning.


 

Musik 

Med rötter i svensk medeltid 

Strävt och arkaiskt ljuder de 74 sångerna ur Piae Cantiones, ”De 

gamla biskoparnas fromma kyrko- och skolsånger”, tryckt 1582 av 

Didrik Persson Rutha från Borgå. Med rötter långt ner i medeltiden 

och texter på latin sjöngs sångerna i Sverige-Finland av skolpoj kar 

och djäknar ända fram till sent 1700-tal. Sånger för jul och påsk, 

sånger om människolivet och om skolarernas liv. En del återfinns 

till och med än idag i den svenska psalmboken. 

Flöjt, skalmeja, vevlira och säckpipa beledsagar sångarna i det 

urval om 37 sånger som Ensemble Laude Novella just spelat in på 

två CD, efter 20 års arbete med sångerna och tusentals konserter 

med pärlor ur Piae Cantiones. En fin kontakt med våra rötter! 

Kaj Engelhart 

Stiftelsen Nathan Söderbloms Minnesfond 

utlyser härmed stipendier avsedda för: 

• studier vid Ecumenical Institute i Bossey, Schweiz, 

se vidare; www.wcc-coe.org/bossey 

• forskning och studier inom ekumenikens område 

• deltagande i internationella ekumeniska seminarier och konferenser 

Information om stipendier samt anvisningar för ansökan finns på: 

www.skr.org/nathan 

Ansökan ska vara Fonden tillhanda senast den 26 februari 2010 

och skall avse verksamhet under perioden april 2010 - mars 2011. 

Ansökan ställs till Stiftelsen Nathan Söderbloms Minnesfond, 

Sveriges Kristna Råd, Henrik Rosén, 172 99 Sundbyberg. 

Övriga förfrågningar kan ställas till fondens sekreterare, 

Henrik Rosén, tel. 08-453 68 22 eller e-post henrik.rosen@skr.org 

Sundbyberg januari 2010 

Stiftelsen Nathan Söderbloms Minnesfond 

Piae Cantiones anno 1582 

Ensemble Laude Novella 

ELN Records ELNCD 0901 (2 CD) (Naxos)

Martyrer vid böneveckan i Jönköping 

Richard Appleyard föddes den 20 juli 1925 i byn 

Addingham, Yorkshire. Han var det yngste av åtta 

barn och den ende pojken. 1926 öppnade passionisterna 

ett studenthus i närheten och året 1942 trädde 

Richard in i orden. Han prästvigdes 1950. 

I 12 år arbetade han i passionisternas församling 

i Paris och blev efteråt föreståndare för passionisterna 

i Birmingham. 1968 kom Richard till Sverige. 

Han var verksam i Kalmar, Växjö, där han blev 

kyrkoherde, och Jönköping. 1986 blev han kaplan i 

Kristus Konungens församling i Göteborg och 1993 

flyttade han till S:t Paulus av korset församling i 

Angered. Han var dekan både i Jönköpings och 

sedan i Göteborgs dekanat. 1996 återvände han till 

England. 

Richard blev känd som en vänlig, lugn och rofylld 

man. Han var oerhört lätt att umgås med, både som 

medbroder i kommuniteten och som präst i försam- 

lingen. Han utstrålade fred och kärlek. I alla år 

rökte han pipa och den förstärkte bilden av en man 

med tid och tålamod. Hans främsta förmåga var att 

han kunde lyssna. Det personliga samtalet var hans 

speciella gåva i Herrens tjänst. Många upplevde 

honom som en förstående och upplyftande lyssnare, 

mjuk och mottaglig. Han lyssnade till alla och var 

särskilt öppen för icke-katoliker. Konvertiter berättar 

om hans intresse för deras familjer. Han skapade 

mycken goodwill för kyrkan genom sitt sätt att 

bemöta anhöriga. Han var aktiv ekumeniskt under 

alla år och engagerade sig med en värme som bröt 

ner barriärer 

De senaste åren arbetade Richard i ordens reträt thus 

i Northumberland där han dog. Han jordfästes den 

23 januari. Må han vila i frid! 

John Mc Cormack cp 

kyrktorget | sid. 37 

Ansvarig: 


Den ekumeniska böneveckan har hållits 

i Jönköping och kyrkfolket har vandrat 

nya vägar mellan de många 

gudstjänsterna i staden. 

Middagsbönen i Sankt Franciskus leddes av diakon Göran 

Fäldt. Dagens helgon, den spanske martyren Sankt Vincen tius 

av Saragossa, gav honom anledning att inledningsvis lyfta fram 

också några andra martyrer ur Kyrkans historia, däribland 

Heliga Agnes. Två musiker från Irak, Neenos och Raymond 

Barkho, gav genom sin unika liturgiska musik en viktig påminnelse 

om ett land där kristna i dag hotas bli martyrer för sin tro 

De visade också hur starka och levande de kaldeiska katolikerna 

är i Sankt Franciskus församling. 

Den helige Franciskus lovprisning, ”Du är helig, Herre, 

allena Gud, du som gör underverk…”, lästes gemensamt, liksom 

Fader vår, som de båda musikerna intonerade på arameiska 

till toner från det unika instrumentet oud och fiol. I Klarasalen 

följde kaffe med samtal över samfundsgränserna. 

Irak lyftes fram. Neenos och Raymond Barkho, 

båda från Irak, påminde genom sin musik om hemlandet 

där kristna i dag blir martyrer för sin tro. Till 

höger ser vi diakon Göran Fäldt. 

Foto: Iwona Moszczynska 

Ingrid Ydén Sandgren 

In memoriam: pater Richard Appleyard cp, 1925-2010

sid. 38 | kyrktorget 

Ansvarig: 


In memoriam: pater Wilhelm Feussner SJ, 1928-2010 

Pater Heinrich Wilhelm Feussner föddes den 29 juni 1928. Han växte upp i Düsseldorf i Tyskland tillsammans med 

sina föräldrar och systern Gerhilde. 

Upplevelsen av Andra världskriget påverkade den unge Heinz-Wilhelm så att han som 19-åring inträdde i jesuitorden. 

Efter novitiatet, filosofiska studier och en praktiktid som lärare flyttade han till Frankfurt för att studera teologi. 

Han prästvigdes på Ignatiusdagen den 31 juli 1958. Efter avslutade studier var pater Feussner verksam som kaplan 

i S:t Ignatius församling i Frankfurt. 

År 1962 kom han till Sverige och påbörjade sin långa förtjänstfulla tid i vårt land. Som kaplan i S:ta Eugenia församling 

var han bland annat ansvarig för flera förorter där han blev känd för sin iver att leta upp katoliker, ordna 

kristendomsundervisning för barn, och inte minst att bry sig om fattiga. 

Med samma pastorala nit var han från 1980 till 1996 verksam som kyrkoherde i Vår Frus församling i Västerås. 

Efter ett vikariat i Halmstad utnämndes han 1997 till distriktspräst för Bromma kapellförsamling och själasörjare på 

Josephinahemmet. Samtidigt var han verksam som Storstockholms dekan, som spiritual för prästkandidaterna och 

som medarbetare i den kyrkliga domstolen. Under alla år var Pater Feussner mycket uppskattad som biktfader, reträttledare 

och andlig rådgivare. 

Själv skrev han en gång: ”Jag är tacksam för att under alla år ha kunnat hålla fast vid den ljusa och klara dag då 

jag berördes av kallelsen och utan tvekan sade mitt ja. Det ville jag vara med om och ställa upp för, nämligen att människorna 

skulle hitta tillbaka till Gud”. 

De bedrövades 

tröstarinna 

P. Christoph Hermann SJ 

Superior 

Ett minnesblad med denna bild av Maria, De 

bedrövades tröstarinna (Consolatrix afflictorum), 

delades ut i samband med den begrav - 

ningsmässa för pater Wilhelm Feussner SJ som 

celebrerades i Sankta Eugenia kyrka den 21 janu - 

ari (se sidan 4). Bilden, som har sitt ursprung i 

Luxemburg och motreformationen, finns nu i 

vallfartsorten Kevelaer vid holländska gränsen. 

Pater Feussner besökte gärna platsen då han var 

i Tyskland.

De som skrev pater Gerards dödsannons, kännetecknade 

honom som en sökare som hade svårt att komma till 

ro i hemlandet Nederländerna. Men i Linköping hittade 

han ett ställe där han kände sig hemma. Vad låg bakom 

detta? Jag vet inte precis, för han talade inte mycket om det 

förflutna. Jag gissar följande. 

Han växte upp i en stor familj där föräldrarna fick arbeta 

hårt för att ge åt alla barn det som de behövde. Där lärde 

han sig att klara av livet utan mycket pengar och att själv 

tillverka små redskap för att reparera saker och ting i 

hushållet. Han var också mycket noggrann. Vi bröder 

kunde lugnt överlåta ansvaret för vårt konventshus åt vår 

guardian som såg till att allt var propert och helt. 

Detsamma gällde också hans eget rum och hans kläder. 

Kläderna var ofta av gammalt datum men alltid rena och 

nystrukna och han lagade dem själv. Han var djupt tillfreds 

över att här kunna använda sina praktiska gåvor. 

Pater Gerard var också en kritisk tänkare, och han kunde 

reagera mot vissa kyrkliga traditioner men även mot en del 

Pater Feussner 

– kyrkbyggaren 


Att pater Feussner plockade fram andra sidor inom sig när han hade 

lämnat sin kyrkoherdegärning och flyttat till Josephinahemmet 

framgår av de minnesord som hans ordensbroder Klaus Dietz höll vid 

hans begravning. 

En av dessa sidor avslöjade han i Katolskt magasin nr 7-8/05. Då 

hade han inlett en bana som kyrkbyggare, fast i liten och diskret 

skala. 

Han byggde kyrkor i papper, modeller av världens katedraler. 

Jag kommer aldrig att glömma hur han, vid Km:s besök, starkt koncentrerad 

och med limmet Flinke Flasche inom räckhåll, arbetade 

fram Stephansdomen. Här är ett utdrag ur artikeln: 

”Men det gäller att vara säker på handen när man klipper. Om 

minsta lilla flik går sönder blir det problem när man ska sätta ihop 

delarna. 

Lika säker måste man vara när man klistrar. Pater Feussner har 

ganska stora händer men utan svårigheter klistrar han nu ihop två 

små fönster och pillar fast dem på insidan av de spetsbågade öppningarna 

i Stephansdomens västervägg.” 

Han sade i intervjun att han inte visste om han någonsin skulle bli 

färdig med Stephansdomen. 

Men artikeln slutar: 

”Självklart blir han färdig. Han är inte den som lämnar något 

arbete oavslutat – eller ens halvdant.” 

förnyelseförsök. Inte allt i Nederländerna gillades av 

honom. I Sverige visste han att kyrkan koncentrerade sig 

på väsentligheter. Det passade hans sätt att predika. 

Samtidigt kunde han vara barnsligt glad över vardagslivets 

små glädjeämnen. Ibland kunde han dela med sig till oss 

bröder av korta men djupa tankar om vackra saker i 

naturen eller om vårt eget liv. Men han kunde också ge 

rät tfram men saklig kritik när något inte var i sin ordning. 

Han var överkänslig för ljud och hade därför svårt att 

sova. Han uppskattade tystnaden i Sverige som stod i stark 

kontrast mot larmet i de holländska städerna. Han trivdes 

här, trots att han hade svårt med språkets alla nyanser 

(vilket grämde perfektionisten i honom). Han kände också 

att han uppskattades för vem han var. Vi, hans medbröder, 

blev ledsna då han år 1992 beslöt att återvända till 

Nederländerna. 

Henrik Roelvink ofm 

Ansvarig: 



In memoriam: pater Gerard Peters ofm, 1925-2010


Ansvarig: 


Tre vise män. Från vänster ser vi Janos Dias som Balthasar, Dan Ahnberg 

som Melchior och längst till höger Charles Uchenna som Kaspar. 

Foto: Charles U. Nnoli 

Månadens ros 

Hoppfull julkrubba i snön 

När Km:s utsända för ganska exakt tre år sedan träffade 

syster Agnes Bergenstråhle OP, då på Johannesgården i 

Göteborg, sa syster Agnes att hon nog ibland kunde undra 

om hon skulle få fylla hundra. 

Nu gör hon det, den 25 februari. Km gratulerar och 

låter syster Agnes komma nära genom att återge en del av 

vad hon sa då – hennes medsystrar intygar att orden kunde 

ha sagts i dag: 

- Min främsta önskan är att vara i gott andligt skick när 

jag dör. 

- Jag klarar inte av att se på TV längre men jag läser tidningen 

varje dag. Och när jag tar till mig det som står om 

övergrepp, mord… Jag känner mig liten. Jag har mött så 

mycket glädje och kärlek i livet. Men när man har en helt 

annan bakgrund, varit utslängd från första början… 

- Jag älskar Dominikus för den omsorg han hade om 

syndarna. Nätterna igenom kunde han be för dem. Och jag 

som är en Dominikus dotter måste ju fråga mig hur jag, 

som har haft så helt andra förutsättningar, kan gottgöra 

för dem som handlat illa. 

- Jag önskar att jag lyckades bättre. 

Om Dominikus – och sig själv – sa syster Agnes vid samma 

tillfälle: 

- Han var varm, intellektuell, hade en så stark tro. 

- Sådan är inte jag. Men sunt förnuft har jag. 

Allt gott på födelsedagen, kära syster Agnes! 

Tre ”levande vise män” trädde på Trettondagen 

fram till Jönköpings julkrubba – placerad mitt i 

staden! De kom från Sankt Franciskus församling 

och var iklädda praktfulla dräkter lånade från 

’’Musik och Teater’’ i Jönköping. Den stora 

julkrubban, som initierats av Jönköpings Kristna 

Råd, öppnades i snöyra första söndagen i Advent 

och också nu, när det var dags att stänga krubban 

för denna gång, föll snön. 

Placeringen av krubban, mellan två stora 

banker på Hoppets torg, hade igen lockat många 

tillfälliga besökare att begrunda ”Hoppets” närvaro 

mitt i staden. Krubban har under drygt en 

månad besökts av både unga och gamla och fyllt en 

viktig funktion som tankeställare mitt i julkommersen. 

Ingrid Ydén Sandgren 

Dominikansystrar. Syster Agnes 

Bergenstråhle, här tillsammans med medsystern 

Ingrid Ström, berättade ur sitt liv i 

Km 4/2007.

Pontifikalmässa i Sankt Petri i Malmö 

På nyårsdagen firades den tionde pontifikalmässan i Sankt 

Petri lutherska kyrka i Malmö av biskop Anders – något som 

nu har blivit en kärkommen tradition för alla oss i södra 

dekanatet. Mer än en halvtimme före mässtarten var många 

mässdeltagare samlade och då mässan inleddes var det säkert 

mer än tio gånger så många mässdeltagare som i kyrkans vanliga 

söndagsmässa (enligt Sankt Petris egen församlingsstatistik), 

mer än 300 personer. 

Biskopen inledde mässan med att välkomna alla besökarna till 

denna den tionde nyårsdagsmässan och med att tacka Sankt 

Petri församling för att vi får låna deras kyrka. Värd för årets 

mässa var kyrkoherden, fader Alviero Buco, från Vår Frälsares 

katolska församling, som också koncelebrerade tillsammans 

med fader Ludwik Spalek OMI, kyrkoherde i Malmös andra 

katolska församling, Maria i Rosengård. Runt altaret fanns det 

många präster från dekanatets övriga församlingar, tillsammans 

med ordensfolk från de olika klostren och inte minst många 

ministranter. 

Biskop Anders predikade om Guds välsignelse och dess betydelse. 

Hans inledning var: ”När man börjar ett nytt år, är det 

viktigt att man gör det på bästa sätt. Allt som är nytt måste ju 

få en stadig grund och tack vare liturgin har vi just fått hjälp att 


Ansvarig: 


börja detta nya år på bästa sätt. I den första läsningen stod det 

om Guds välsignelse. Utan Guds välsignelse kan vi inte leva ett 

äkta kristet liv, inte ett äkta mänskligt liv. Men vad är då Guds 

välsignelse?” 

Svaret på denna fråga var – så fortsatte biskop Anders 

predikan – att Guds välsignelse är ett tecken på Guds oändliga 

välvilja mot oss hans minsta barn. 

I kungörelserna efter mässan framförde fader Alviero dels 

vårt – katolikernas – varma tack till Sankt Petri församling för 

att vi får använda Malmös äldsta kyrka till denna högtidliga 

nyårsmässa, dels en förhoppning om att vi får fortsätta med traditionen 

och återkomma nästa år. 

Sankt Petri byggdes som en katolsk kyrka i början av 1300-talet 

och var från början helgad åt apostlarna Petrus och Paulus, men 

1500-talets reformation gjorde den till en luthersk/prote stantisk 

kyrka. Kyrkan är troligen byggd på murarna av en romansk 1200talskyrka. 

Sitt nuvarande utseende fick kyrkan vid ombygg naden 

1890. 

Text och foto: Robert Talik 

Den tionde pontifikalmässan. De fyra präster som omger biskopen vid altaret är f Samji Kuriala MST, p Ludwik Spalek OMI, f Alviero Buco och p Rudolf 

Basista OMI.


Ansvarig: 


Efter sju år som styrelseledamot i stiftelsen för Katolskt 

magasin lämnar msgr Miroslaw Dudek sitt uppdrag. Han 

ersätts av msgr Jorge de Salas som kommer att verka som 

suppleant. 

Msgr Dudeks uppgift har bland annat varit att verka som 

förbindelselänk mellan biskopsämbetet och Katolskt magasin. 

– Jag har också varit med om att utveckla Km från 

tabloidtidning till magasinsformat. Något som jag idag är 

mycket glad över. 

De ekonomiska villkoren för Km är en ständigt pågående 

fråga i stiftelsens arbete. Antalet prenumeranter har i det 

sammanhanget en stor betydelse. 

– Både stiftelsen och redaktionen har under årens lopp 

prövat olika modeller för att öka antalet prenumeranter, 

konstaterar msgr Dudek. 

Msgr Dudek menar att det är viktigt att det finns ett organ 

som Katolskt magasin i stiftet, men att tidningen behöver nå 

ut till fler läsare. 

Ny suppleant i Km:s styrelse 

– Tanken på att göra Katolskt magasin tillgänglig för 

samtliga katolska hushåll är kanske en fråga för framtiden, 

menar msgr Dudek, men det ekonomiska läget tillåter inte en 

sådan förändring i dag. 

Msgr de Salas understryker att han inte är någon journalist 

och att tidningens innehåll främst bestäms av redaktionen. 

– Även min uppgift blir alltså att vara en förbindelselänk 

mellan biskopsämbetet och Km. 

– Vad jag i nuläget kan säga är att jag på det stora hela är 

mycket nöjd med innehållet i tidningen, vars främsta uppgift 

bör vara att presentera vad som sker inom Kyrkan, men 

också genom sitt innehåll bidra till evangeliseringen. 

– Jag har också med glädje noterat att Km inte bara är en 

tidning för katoliker utan även för andra intresserade. 

Text och foto: Ryszard Antonius Klinger 

Överlämning. Msgr Miroslaw Dudek, till höger, överlämnar en symbolisk stafettpinne i form av senaste numret av Katolskt magasin till sin efterträdare 

i tidningens styrelse, msgr Jorge de Salas.


Ansvarig: 


Kraft ovanifrån 

Vår trogne fotografvän Per 

Englund upptäckte dessa 

anslag och skickade en bild 

med kommentaren: 

”Noterat på SJ:s (Statens 

Järnvägars, inte jesuiternas) 

anslagstavla vid 

hittegodsavdelningen på 

Stockholms Central. 

Säg sedan inte att SJ inte 

söker kraften ovanifrån ...” 

Utnämningar och personalförändringar från den 1 januari 2010 

P. Damian O.Eze MSP har utnämnts till ordinarie kyrkoherde i S:t Pauli församling i Gävle från den 1 januari 2010. 

P. Chikezie I. Onuoha MSP har utnämnts till ordinarie kyrkoherde i S:ta Maria Magdalenas församling i Göteborg från den 1 januari 2010. 

F. Conny Årlind har utnämnts till subsidiar i S:t Olofs församling i Sundsvall från den 1 januari 2010 fram till den 14 juni 2010. 

Sr Basma Yousif (ordinarie) och P. Fredrik Emanuelson (adjungerad) har utnämnts att ingå som ledamöter i Katolska Pedagogiska Nämnden från den 1 

januari 2010 till och med den 1 juni 2012. (F. Ingvar Fogelqvist och Mazin Noel lämnar sina uppdrag som ledamöter i KPNs nämnd.) 

F. Ilija Pavlovic har på egen begäran lämnat sin tjänst som kaplan i kroatiska missionen och återvänt till Kroatien. 

Nyanländ präst 

F. Leonel Larios Medina från Mexico har just kommit till Sverige. Hans uppgift blir att ta hand om den spanskspråkiga själavården i södra Sverige. 

Ny registeransvarig 

Den 1 februari 2010 börjar Jan Svensson som registeransvarig i stiftet. Han efterträder Per Englund som då går i pension. De båda kommer att arbeta 

parallellt under februari.

Biskop Anders 

kalender 

FEBRUARI 

12-13/2 Möte om evangelisation, Johannesgården 

15/2 Sammanträde med Justitia et Pax 

17/2 Askonsdagens mässa, Domkyrkan kl. 17.00 

19-21/2 Reträtt om Johannes av Korset, Djursholm 

21/2 Deltar i liturgin enligt gheez, S:ta Eugenia kl. 14.00; 

Mässa med admissio för katekumener kl. 18.30, 

Domkyrkan 

22/2 Mässa i S:t Konrad, Nacka kl. 18.30 

24/2 Möte med NBK, Köpenhamn 

25/2 Mässa med anledning av syster Agnes 100-årsdag, 

Dominikansystrarna, kl. 12.00 

26-28/2 Möte med pastoralrådet, Marielund 

MARS 

5-7/3 Visitation i Märsta 

KATOLSKA 

BEGRAVNINGSBYRÅN 

En värdig begravning till en rimlig kostnad 

Roger Uller 

08 - 711 00 30 

Stockholm-Mälardalen 

www.begravningsbyrån.se 

 

 

 

KALLAD TILL PRÄST? 

En informationshelg för dig som gärna 

skulle vilja 

– veta mer 

– fördjupa dig 

– lyssna och samtala 

kring frågorna som berör prästkallelsen 

(och utbildningsvägen) 

Tid: Den 26 - 28 mars 

Pl ats: Prästseminariet i Uppsala 

Prästseminariet står för kost och logi. 

Anmäl dig senast den 22 mars till rektor 

Göran Degen – tel. 0736-96 35 91 

goran.degen@katolskakyrkan.se 

Hjärtligt välkommen!

Anna Dunér tar en paus. För familjesidan i kommande nummer svarar Jan-Olof 

Hellsten i Uppsala. 

Foto: Linnea Dunér 

I Km 11/2009 skrev Monica Lann angående den så kallade 

mässplikten att det är besynnerligt att kalla något som man 

mer än gärna gör för en plikt. Hon jämför mässan med att 

besöka en älskad mor och serveras god mat av henne. 

På familjeuppslaget har det då och då ventilerats hur det kan 

vara när alla i en familj inte vill gå med till kyrkan. Det rör 

sig väl oftast om barn och tonåringar. De vuxna har ju redan 

själva tagit ställning till om kyrkan och tron är något som de 

vill ägna sig åt och är det inte det så slutar de helt enkelt att 

gå. Men även för en troende och aktiv katolik kan det 

förekomma tider av ”mäsströtthet” eller perioder då så mycket 

annat i livet pockar på uppmärksamhet att gudstjänstlivet 

hamnar i andra hand. När motivationen är låg kan man fråga 

sig om det alls är rätt att gå av plikt. Borde det inte handla om 

kärlek, om passion? 

Jag skulle då vilja likna situationen snarare med besök hos 

en gammal mormor eller farmor på vårdhem än med en 

mamma som fortfarande förmår laga ens älsklingsrätt. 

Plikttroget besöker en ung släkting den gamla damen med 

familjesidan | sid. 45 

Plikt eller passion 

jämna mellanrum. Men så förändrar sig något och det känns 

allt jobbigare att göra besöken. ”Vill mormor verkligen att jag 

ska komma bara av plikt?” frågar sig den unga släktingen. 

”Gör jag det inte med glädje är det väl bättre att jag låter bli 

helt.” Men när beslutet är fattat och barnbarnet föreställer sig 

att mormor/farmor nu sitter ensam är det något som inte 

känns bra. Kärleken till den gamla gör att man vill hålla på de 

regelbundna besöken trots allt. 

Enbart kärlek räcker till tankar och oregelbundna besök. 

Enbart plikt ger kärlekslösa träffar. På något sätt blir en kombination 

nödvändig. Kärleken bjuder in plikten, för den gamlas 

skull. Och plikten, som får barnbarnet att verkligen gå 

iväg, hjälper till att hålla kärleken vid liv. 

Något sådant tänker jag mig också för mässan: Av fri vilja 

och kärlek kan vi inordna oss i ett mönster av plikt och regelbundenhet. 

Det vi vill lära ut till barnen är naturligtvis inte i första 

hand plikt utan passion. Det är roligt i kyrkan. Gud blir glad 

när vi kommer dit! Sångerna är vackra. Det är gott med 

kyrkkaffe ... Men också: Vad skulle hända om ingen kom till 

mässan? När de blir äldre kan de lära sig att plikt och passion 

inte behöver vara varandras motsatser, utan i många fall går 

hand i hand. 

En rolig plikt för mig har varit att sätta ihop Km:s familjesidor 

från och med nr 2–3/2004. Efter dessa sex år kommer jag 

nu dock att ta en paus för att ägna mig åt andra göromål. 

Att Km fortsätter att skriva om barn och familj på ett eller 

annat sätt är jag övertygad om! 

anna@duner.st 

Fortsättning

sid. 46 | familjesidan 

– Jag hoppas, säger Azad till två jämnåriga 

pojkar i boken Hoppet. 

Han menar egentligen att han hoppar 

höjdhopp, precis som Kajsa 

Bergqvist som han nyss såg i datorn, 

men han är ny i Sverige och varken 

språket eller något annat fungerar riktigt 

som det ska. Ändå blir det rätt 

någonstans mitt i all frustration. För 

det är ju när man slutar hoppas som 

allt är kört. Det är då som bara apatin 

återstår. 

Hoppet finns både som bok och 

film och det började egentligen med 

modersmålslärare Rewas Kader och 

hennes elever. 

Rewas undervisar barn och ungdomar 

i kurdiska. Ursprungligen kommer 

hon från Kurdistan i Irak. 

– Min inspiration kommer från 

mitt arbete med en lärare i Västberga - 

skolan i en förberedelseklass. Jag kan 

säga att det inte finns några elever med 

samma namn eller personligheter. Men 

händelseförloppet är en del av elevers 

verkliga historier, berättar hon för 

Km. 

Rewas trodde sig inte om att själv 

kunna göra en bok av historien och 

tog kontakt med författaren Moni 

Nilsson, som bland annat har skrivit 

böckerna om Tsatsiki. Men Moni 

tvekade. Hon hade mycket att göra 

och kände sig främmande för att skriva 

åt någon annan. Ändå ville historien 

om de två bröderna som Rewas 

berättat om inte lämna henne. Till slut 

blev det hon som skrev manus till filmen 

och senare samma år (2007) blev 

det trots allt en bok också. ”Bilden 

Rewas gav mig av en 12-årig pojke 

med falsk identitet i ett klassrum med 

9-åringar ville aldrig lämna mig, och 

jag kunde inte låta bli att väva nya 

egna historier till den”, berättar hon i 

bokens förord. 

Att lämna ifrån sig sina tankar och 

historier till att gestaltas av andra 

människor är aldrig lätt. Helt blev inte 

filmen som Rewas hade tänkt. Därför 

Att inte förlora hoppet! 

skrev hon själv efteråt en vuxenroman 

på kurdiska som publicerades i 

Kurdistan. Den har titeln Avskedsljus. 

Temat för Hoppet är högst aktuellt, 

nämligen ensamkommande flyktingbarn. 

De senaste åren har mer än tusen 

barn utan föräldrar eller annan legal 

vårdnadshavare sökt asyl i Sverige. Att 

byta land är sällan lätt och att skiljas 

från sina föräldrar är sannolikt den 

största kris barn kan råka ut för. 

Osäkerheten är stor både vad gäller ett 

eventuellt återförenande och om man 

ska få stanna i Sverige. 

En förhoppning som både Moni 

Nilsson och Rewas Kader har är att 

boken ”kommer hindra åtminstone 

några föräldrar från att skicka sina 

barn i förväg till västvärlden för att 

lättare få uppehållstillstånd. Oavsett 

hur goda avsikterna är. Riskerna är 

alldeles för stora.” 

Även om Rewas gärna skulle ha 

haft en kurdisk regissör med under 

inspelningen och önskat att den delen 

som är om Kurdistan filmats just i 

Kurdistan och inte på Cypern, är hon 

ganska nöjd med filmen. 

– Jag tycker att den rör varje människas 

hjärta och det är viktigt för mig. 

Jag är stolt över detta. Jag vill säga att 

ingen lämnar sitt land frivilligt, att 

våra barn blir offer för vuxnas beslut. 

Jag vill skapa en förståelse och solidaritet 

för de barn som hamnar i 

Sverige. Att förstå deras ursprungliga 

kultur är viktigt för att se nyanländas 

problem. 

Rewas påpekar att nyanlända barn 

har tre tidsplan att förhålla sig till: 

Deras bakgrund som en skugga, nuet 

samt framtiden, som förhoppningsvis 

är ett hopp och inte ett hot. 

I såväl boken som filmen är den 12årige 

Azad och hans två år äldre bror 

Tigris huvudpersoner. De gestaltas 

mycket bra i filmen av Ali Ali och 

Ronas Gemici. Man fick tag på dem 

genom att modersmålslärare hjälpte 

till att sprida filmbolagets annons. 

– Barnen som är med var våra kurdiska 

elever, berättar Rewas. 

I filmen medverkar också bland 

”Bilden Rewas gav mig av en 12-årig pojke med falsk 

identitet i ett klassrum med 9-åringar ville aldrig 

lämna mig, och jag kunde inte låta bli att väva nya 

egna hi storier till den.” 

andra Kajsa Bergqvist som sig själv. 

Filmen kom alltså före boken och, 

som nästan alltid, är originalet bäst. 

Åtminstone tycker jag, som såg filmen 

innan jag läste boken, att det känns 

som om boken snarast beskriver filmen 

i stället för att mana fram bilderna 

själv. Samtidigt förklarar och förtydligar 

den saker som man inte helt 

förstod av att se filmen. 

Temat är allvarligt men det finns 

också komiska inslag, inte minst i 

mötet mellan olika kulturer, som när 

flickan i den nyanlända familjen är 

inne i en svensk livsmedelsaffär för 

första gången och förvånat undersöker 

en tomat: 

– Vad konstigt, det ser ut som en 

tomat, men det luktar inget. 

Bristen på nyanser skildras också. 

Orealistiska drömmar om att allt i 

Sverige är fantastiskt kan gå över i

esvikelse och inställningen att inget i 

Sverige är bra. 

Boken och filmen slutar lyckligt med 

en återförening mellan bröderna och 

deras föräldrar. Så bra går det tyvärr inte 

alltid i verkligheten. 

Filmen Hoppet går att hyra och den 

har åldersgränsen 7 år. 

Det finns naturligtvis många fler bra 

filmer som kan fungera som utgångs punkt 

för tankar, diskussioner och reflektioner. 

Filmkonsulent Antonie Frank på Medio - 

teket i Stockholm rekommenderar till 

exempel Boy A och Prinsessa. Boy A är 

från 2007 (svenska 2008) och har en 

åldersgräns på 11 år men är avsedd för 

vuxna. Den handlar om varje människas 

rätt till en andra chans – i det här fallet 

efter att ha dödat någon som barn. 

Prinsessa är en svensk film från 2009 

med ett inte lika allvarligt men nog så viktigt 

budskap: Hur ska man vara för att 

duga? Är man mindre värd för att man är 

överviktig? Hur ska andra se den vackra 

människa som finns inuti? Denna film är 

barntillåten, men rekommenderas från 

cirka tretton år. 

För den som önskar sätta sig in lite extra 

inom temat barn och (bio)film, och som 

dessutom kan tyska, finns häftet Mit der 

Familie ins Kino – Tipps und Informa - 

familjesidan | sid. 47 

Sevärd! 

Ronas Gemici och Ali Ali som bröderna Tigris och Azad i den prisbelönade filmen Hoppet. På DVD:n finns även en ”bakomfilm”, en dokumentär på samma tema 

med skådespelarnas egna historier och teamets tankar. © Fotograf Vihan de Mel / Happy Zingo 

tionen rund um den Kinobesuch att ladda 

ner eller beställa från hemsidan www.vis - 

ionkino.de. 

Till Hoppet finns en filmhandledning 

utgiven av Svenska Filminstitutet (www. - 

sfi.se). 

Anna Dunér 

Fotnot: 

Bokens fullständiga titel är Hoppet – Jumpin’ 

Jack Az (Natur & Kultur, 2007) 

Förberedelseklass erbjuds barn som flyttat till 

Sverige och som behöver lära sig svenska innan 

de börjar i en vanlig svensk skolklass.

Posttidning B 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsänds 

försändelsen med den nya adressen till 

Katolskt magasin, 

Box 2038, 750 02 Uppsala 

Landskrona 

Torsdagen den 6 februari hölls för första gången i nyare tid offentlig 

katolsk gudstjänst i Landskrona, den gamla staden som uppbyggts 

omkring ett karmelitkloster. Mässan lästes i Triangelns sal, som gav 

god illusion av kyrkrum med sina stolta kolonner och vitkalkade 

väggar. Celebrant var kyrkoherden i Hälsingborg, som också höll en 

kort predikan. Det nya ”karmeliterkapellet” äger redan så gott som 

alla de föremål som äro nödvändiga för mässans läsande, även 

altarsten och en vacker kalk (gåvor från l’Adoration Perpetuelle i 

Bryssel). Den första skärven till verksamheten för Landskrona katoliker 

har skänkts av karmeliterklostret i Gent. 

(Hemmet och Helgedomen, 15/2 1930) 

Femlingarna 

av den kanadensiska familjen Dionne skola i år mottaga sin första 

heliga kommunion. Biskopen av Pembroke i Ontario, Mgr. Dr C. 

L. Nelligan har nyligen besökt barnen och ordnat med den förberedande 

undervisningen 


Påven världsmedborgare? 

I Ystads närhet finner man den ålderdomliga Drakamöllan. Där 

har nyligen Skånska Hedsällskapet på ett sammanträde beslutat att 

vända sig till Pius XII med en skrivelse, vari han uppmanas att 

gynna den moderna världsmedborgarerörelsen och t. o. m. själv bli 

världsmedborgare. Skrivelsens avsändare förklarar sig ”ehuru hedningar” 

ha stora sympatier för den katolska kyrkan och dess verksamhet 

i olika delar av världen.” (Aurora 7/1). Det tycks hända 

åtskilligt på sista tiden därnere i de annars så stillsamma 

Ystadstrakterna. 


Pax Christi protesterar 

Den internationella katolska fredsorganisationen Pax Christi har i 

ett telegram till Leonid Bresjnev protesterat mot förvisningen av 

nobelpristagaren Andrej Sacharov. En kopia av telegrammet sändes 

också till den rysk-ortodoxa kyrkans ledning i Moskva. 

(Katolsk Kyrkotidning, 29/2 1980) 

Följ med i vad som händer i den katolska kyrkan! 

Prenumerera nu! 

Du får 12 nummer av Katolskt magasin för endast 300 kr. Du som anmäler 

din prenumeration före den 1 mars får dessutom vår exklusiva 

kulspetspenna som gåva. 

Teckna din prenumeration på www.katolsktmagasin.se eller ring 018 / 13 61 42. 

Du kan också skicka in namn och adress på ett vykort till vår postadress. 

Gäller nya prenumeranter inom Sverige. 

Varmt välkommen som prenumerant! 

Anmäl din prenumeration på www.katolsktmagasin.se 

eller ring 018 / 13 61 42. 

Katolskt magasin 

Box 2038 

750 02 Uppsala 

E-post: 

redaktionen@katolsktmagasin.se 

Hemsida: 

www.katolsktmagasin.se

Km 2 2010 - Katolskt Magasin

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?