Km 2 2010 - Katolskt Magasin

I
sid. 28 | credo
Vår trosbekännelse (2)
mässan bekänner vi vår tro genom att använda den apostoliska
trosbekännelsen, som är den romerska kyrkans gamla
dopbekännelse, eller den niceno-konstantinopolitanska, som
har utgått från de första ekumeniska koncilierna år 325 och
381. Den senare är ofta tydligare och mera detaljerad. Båda
två uttrycker kyrkans tro på ett tillförlitligt sätt.
Vår trosbekännelse är indelad i tre delar. Först är det frågan om
den första personen i Gudomen och det underbara skapelseverket;
sedan om den andra personen i Gudomen och människans fräls -
ningsmysterium; slutligen om den tredje personen i Gudomen,
källa och utgångspunkt för vår helgelse (KKK 190). Vi tror på en
Gud och inte på tre. Vi tror på tre personer i en enda Gud, Fader,
Son och Ande, och inte tre sätt att vara Gud. Detta är treenighetens
mysterium, ett gudomligt mysterium som övergår vårt begränsade
mänskliga förstånd, men inte motsäger det. Detta mysterium är
inte någon abstrakt sanning utan en källa av liv.
Gud har själv gett sig till känna, han har steg för steg uppenbarat
för människan vem han är. Gud uppenbarar sig inte på ett abstrakt
sätt utan konkret i människans historia. Genom att följa Gud och
lyda honom lär man känna den levande Guden. ”I ditt ljus ser vi
ljus” (Psalt 36:10), i Guds ljus uppenbaras även människans mysterium
(till man och kvinna skapade han dem). Gud är Gud,
annorlunda än alla våra föreställningar och projiceringar och
också vi själva är mycket större än vi kan föreställa oss.
”Hör Israel! Herren, din Gud, Herren är en. Och du skall älska
Herren, din Gud, av allt ditt hjärta, av hela din själ och med hela
din kraft” (5 Mos 6:4-5). Hör – den som hör är vänd mot den
som talar i en kärleksfull relation. Gud talar och människan svarar,
hon hör och hörsammar.
Hela bibliska berättelsen är en Guds uppenbarelse. Israel lär
känna sin Gud genom att följa honom. Jesus den ende Sonen, själv
gud och alltid nära Fadern, har kommit för att förklara honom för
oss (Joh 1:18). Den Helige Ande vägleder oss med hela sanningen
(Joh 16:13).
Denna uppenbarelse av Gud själv sker på ett dramatiskt sätt, den
blottar människans hjärta och alla idoler som det rymmer. Den
sker i en kamp för att befria människan från alla främmande makter
som förslavar henne. Människan vill behålla sitt liv i egna händer,
hon vill förverkliga sina egna småaktiga planer, hon litar hellre
på hästens styrka och kämparnas kraft än på en Gud som hon inte
ser. Hon dyrkar sina egna gudar som hon tror ger henne liv. Så
skriver profeten Hosea om Israel (2:5 och 6):
Jag vill följa mina älskare,
som ger mig mitt bröd och mitt vatten,
min ull och mitt lin, min olja och mitt vin. …
Hon förstår inte att det var jag som gav henne
säden och vinet och oljan.
Och Jeremia:
Mitt folk har begått en dubbel synd:
de har övergett mig,
källan med det friska vattnet,
och huggit ut cisterner,
cisterner som spricker
och inte håller vatten (2:13).
Jesaja manar hela världen:
Vänd er till mig, folk från hela jorden, så skall ni bli hjälpta.
Jag är Gud, ingen annan finns.
Blott hos Herren, skall det heta, finns seger och styrka
(45:22-24).
Att tro på en enda Gud leder till en total tillit till honom, en överlåtelse
av hela livet.
Vi tror lätt i vår upplysta tid att kampen mot idolerna hör till det
förgångna, till Gamla Testamentet!
Vi förstår inte att idolerna har ändrat skepnad, de har anpassat
sig och döljer sig bakom allt det som vi tror ger oss liv men i
själva verket gör oss ofria, blinda och döva för Gud och vår nästa.
Makt, pengar, karriär, kroppens begär, samhällets förväntningar
och krav… Ideologierna… Befrielsekampen utspelas i människans
hjärta den är inte lättare idag än igår.
Att tro på Gud, den Ende, och att älska honom av hela sin själ har
omätliga följder för hela vårt liv:
Det innebär att lära känna Guds storhet och majestät.”Gud är
för hög för vårt förstånd” (Job 36:26). Därför skall man ”tjäna
Gud först”.
Det innebär att leva i tacksägelse: Om Gud är den Ende, så kommer
allt vad vi är och vad vi har från honom: ”Vad har du som du
inte har tagit emot?” (1 Kor 4:7). ”Hur skall jag löna Herren alla
hans välgärningar mot mig?” (Psalt 116:12)
Det innebär att inse alla människors enhet och värdighet: ty de
är alla skapade ”till att vara Guds avbild, till att vara Gud lika” (1
Mos1:26).
Det innebär att väl använda sig av de skapade tingen: tron på
den ende Guden får oss att använda allt som inte är denne Gud i
den mån det närmar oss honom och avstå från det i den mån det
avlägsnar oss från honom:
Min herre och min Gud, ta ifrån mig allt som fjärmar mig från
dig.
Min herre och min Gud, ge mig allt som närmar mig till dig.
Min herre och min Gud, tag mig ifrån mig själv
Och ge mig helt och hållet åt dig (Nikolaus av Flüe).
Det innebär att lita på Gud alltid och överallt, även i motgången:
Inget får skaka dig, inget förskräcka.
Allting skall klarna, Gud är densamme,
vänta och vaka, allt skall du vinna
Den som har Gud kan ingenting sakna.
Gud ensam räcker (Teresa av Avila).
(KKK 222-227)
Sr Veronica Tournier OP