S3 Kamratförening nr 1

Vår är lika med skoterturer för många.
På sidorna 7-9 kan ni läsa om en av många turer som skett bland
kamratföreningens medlemmar. Denna gång gick turen till kamratföreningens
gård i Pålkem.
S3
Kamratförening
nr 1

Ordföranden har
ordet
Kamrater!
Vardagen överträffar
oftast dikten
eller tanken
kanske jag skall
säga. Att offi cersyrket
innehåller
många jobb var
för några år sedan
en rekryteringsslogan.
Det gäller nog fortfarande.
Såväl i min roll som ordförande i S3 kamratförening
som i stabschefsrollen vid Norra militärdistriktet möts
jag av positiva överraskningar så gott som dagligen.
Kan det bero på att jag i båda rollerna omger mig av
kunniga S3 offi cerare? Jag vill i alla fall tro det. ”S3
andan” fi nns på båda sidorna av Norrbottensvägen. Det
känns därför tryggt och trevligt att gå till jobbet, nu
som tidigare, väl medveten om att något oväntat säkert
inträffar även idag. Jag skall återge tre händelser som
speglar det jag vill säga nämligen att Kamratföreningen
och kamratandan lever.
Den 25. februari gick jag förbi hos Mikael Wallo som
är tjänstgör i den för Bodens garnison gemensamma
personalutvecklingsgruppen. Han var då helt upptagen
med att gå igenom de yrkesoffi cersansökningar som
kommit till regementet i allmänhet och signalbataljonen
i synnerhet. Ett STORT intresse fi nns från dagens ungdomar
att söka yrket och inte minst som signaloffi cer.
Över 150 kvalifi cerade ansökningar fanns totalt. Här
fi nns namn vilka tydligt påminde mig om att ”yrket går
i arv”. Idag från far till son men i framtiden från mor
till dotter eller mor till son. Oaktat detta är trenden ett
mycket bra bevis på att tjänsten är attraktiv och att kamratandan
fungerar. Kamratföreningen fyller här en viktig
roll. Ta hand om dom yngre kollegorna så att dom känner
sig tillhöra ”S3-familjen”.
Den 24. februari var jag på väg hem från ett besök i
St Petersburg. Jag hade inbjudits av en Norrbottensdelegation
att delta i uppvaktningen av staden som fyller
300 år i år. Då Norra militärdistriktet har som ett av sina
uppdrag att utveckla försvarsmaktens relationer med
Ryssland och Leningrads militärområde gavs jag tillfälle
att besöka stabschefskollegan Laputin som året innan
varit på besök i Boden. En fascinerande upplevelse att
gå i de historiska byggnaderna som varit Rysslands militära
högkvarter och som nu nyttjas för såväl museum
och milostabsplats.
På fl ygplatsen i St Petersburg möter jag Pär Burge, även
han på väg hem. Nu var väl det inte så märkligt eftersom
jag i min stabschefsroll skickat honom till Ryssland
för att under tre veckor kompetensutveckla sig i det
ryska språket. Vad har då detta med kamratföreningen
att göra? Jo, vi kom att tala om när jag som kompanichef
var i valet och kvalet att anta honom som kadett på
S3. Jag hade mina tvivel om att han inte skulle bli kvar i
Boden eftersom han kom från Strängnäs vilket jag också
nämnde för honom i den antagningsintervju som åvilade
kompanichefen att hålla. I samtalet på fl ygplatsen
berättar han då att just kamratföreningen och det engagemang
som fi nns från enskilda och förbandsledning är
kanske det starkaste skälet till att han trivts så bra och
fortfarande bor kvar i Boden. Hans engagemang i Kamratföreningen
har ju härvidlag varit dubbelriktat med ett
bra resultat för båda som synes.
Samma vecka får jag en mail från en veteran som
tjänstgjort på S1 B mellan åren 1941 och 1958, Nils
Palmquist. Anledningen till att han skriver är att han har
upptäckt att på S1 hemsida och länken till S3 signalbataljon
fi nns en inte helt tillfredsställande beskrivning av
historien om Signalregementets detachement i Boden
—5.kompaniet. Han tillhörde en grupp om 10 volontärer
som kom till Boden den 2 november 1941 och som
under årens lopp samlats på det logement i fd A5 kasern
där dom ryckte in. Han beskriver den kamratanda som
utvecklats och som gör att dom fortfarande efter 62 år
håller ihop gruppen där bla förre förbandschefen Edvin
Eriksson och Sven Sehlberg ingår. ”När vår grupp samlas
talar vi mest om Bodentiden, en tid som vi aldrig
glömmer och som många av oss längtar tillbaka till”.
Hans senaste tjänstgöring vid S3 var 1954 till 1958 som
skolchef för motorskolan.
Jag fastnade för hans mycket positiva attityd till S 1 B,
den kamratanda som beskrivs och som fortfarande lever,
men samtidigt till den ”kritik” eller kanske oro som
ligger i att vi unga?? inte kan vår historia tillräckligt bra.
Jag kommer att kontakta honom för att försöka få honom
att bidra med en historisk återblick.
Ja, det blev ett klipp ur vardagen.
God fortsättning på året och välkommen till ännu
ett nummer av Parabolen. Kamratföreningstidningen
som ligger steget före. Njut av den gryende våren och
välkommen till våra fritidsmöjligheter på mässen, i
Pålkem och i Vassijaure. Möt upp på föreningens aktiviteter!
Arbetet med att förbättra kommunikationerna
mellan föreningsmedlemmarna och styrelsen pågår bla
genom att utveckla ett bra adressystem via internet.
Slutligen vill jag från hela S3 Kamratförening hjärtligt
gratulera föreningsmedlemmen, vännen, signalisten och
Översten Ola Hanson när han nu tillträder som Chef
för Norrbottens Regemente. LYCKA TILL.
Jag konstaterar att det är inte varje år som vi har en signalist
som garnisonschef men två stycken inom loppet
av tre år verkar nästan som en tradition…
Vårhälsningar från
Ulf Nordlander
0921-68002 alt ulf.nordlander@mdn.mil.se

Bataljonschefen
har ordet
Stöd S3 Kamratförening - Köp våra böcker!
Fina presenter, trevlig läsning och historiska vingslag.
• Norrlands Signalregementes historia, 80:-/st
• Bodensignalister, 120:-/st
• Så´nt var livet i Bodens fästning och garnison, 150:-/st
Porto, oavsett mängd, 20:-
Sätt in pengarna på postgiro: 17 88 87-6
Skriv avsändare tydligt och vilka böcker Du avser köpa så skickar vi dem till Dig.

Bataljonsövning 2
Text: Maria Einarsson
Bild: Befäl på signbat
7 dagar i januari var vikt för BÖ2. Detta
var den chans vi hade att öva förbandet i
vinterduglighet. Resterande övningar skulle
ju ske i Enköping och Skövde trakten. Där
kan det ju vara riktigt milt i februari-mars.
Vi hade tur. Kung Bore tog i rejält
och vissa dagar och pressade han ner
kvicksilvret mot 30 minus, oftast var
det lite varmare.
Efter att utgångsgrupperat i närområdet
och deltagit i C I 19 övning så
fl yttade vi oss mot Älvsbyn. Några
avåkningar, men inga personskador,
gjorde att även bärgargruppen fi ck
något att göra.
Kamratföreningen, med Christer Eklund i
täten, hade bjudit in fem fi nska gäster från vårt
vänförband, Signalbataljonen i Kainuu Brigad.
Tre yrkesoffi cerare och två reservister, de var
med under två dagar och var mycket nöjda
med sitt besök.
10 bildskärmar omringar Jonas och Kenth
Ordergivning
Jonas Holmgren, Anders
Eriksson och Morgan KC Esko Hakasalo
Gustafsson
Tommy Lundmark övervakar ett sjukvårds moment
Blåslampan till 271:an Samband med Chefen Storberget

Ronnie Jansson C I 19 på besök
Ola och Ari lunchar
Del av stabsgruppen
Koket, interiört inklusive kock
Fläsk med löksås och potatismos uppskattas även av fi nska
Koket, exteriört, på trossplatsen Matlagning på troppkök
Post
Finskt besök i TLC
Kent Brodin och Anders Magnusson
Niklas

Kainuu
Brigad
Norra
försvarsområdets
beredskapsbrigad. Finlands
Text: Christer Eklund / Maria Einarsson
Bild: Maria Einarsson
Kainuu Brigad ligger 15 mil SO
om Uleåborg. Området är täckt
med snö 6-9 månader om året.
Brigadens specialitet är militära
operationer i vida skogsområden.
Brigaden består av: Jägarbataljon,
Logistikbataljon, Artilleribataljon,
Pionjärbataljon, Signalbataljon och
ett UH-Center (sjukhus, förråd,
matsalar, tpc och verkstad)
Totalt ca 3800 soldater / år. De har
ett övningsområde på 6500 ha och ett
skjutfältsområde på 13850 ha.
Brigaden har varit lokaliserad till
Kajana sedan 1966. Signalbataljonen fl yttade dit
1998 från Uleåborg.
Som kuriosa kan nämnas att de har 873 fordon i
användning och kör ca 2,9 millioner km/år och
förbrukar 1 150 000 liter bränsle/år.
Finlandsutbytet
Efter några års uppehåll har så en vital del av utbytet
mellan S3 Kamratförening/Norrlands Signalbataljon
och Norra Signalistgillet/Norra Finlands
Signalbataljon återupptagits.
Denna gång var det Signalbataljonen som stod
Markus Haataja, Jari Maljanen och Christer Eklund
värd för arrangemanget.
Fredagen den 24 januari anlände tre representanter
för bataljonen och två reservister från Gillet. Gästerna
visades till sina logement ( en kvinnlig offi cer
var med) och sedan var det Chefen Signbat tur att
hälsa gästerna välkomna samt berätta om bataljonen
och utbildningen som genomförs där.
På kvällen avåts en enkel måltid med tillbehör i
puben ”Koler” på S 3:s mäss. Här mötte, förutom
bataljonschefen och representanter för S 3 Kamratförening
(som var värd för tillställningen) några
befäl från signalbataljonen upp. Det blev en lugn
och värdig tillställning där vi fi ck
bekanta oss med varandra.
Lördag morgon var det så dags för
gästerna att transporteras ut till den
terräng där Bataljonsövning 2 genomfördes.
De följde sedan övningen
under drygt ett dygn, inklusive övernattning
i fält.
På söndagens kväll var det Bataljonschefen,
Anders Magnussons, tur att
stå som värd vid en litet mer offi ciell
middag på S 3:s mäss med, förutom
de fi nska vännerna, särskilt inbjudna
gäster från Signalbataljonen och
från Kamratföreningen. Här utbyttes
hälsningar och några presenter samt löften om att
fortsätta och helst också fördjupa vårt, sedan mer
än 10 år, uppskattade utbyte
mellan de fyra olika
intressenterna.
Efter ytterligare en natt
på kasern avreste de fi nska
kamraterna nästföljande
morgon.
Kjell Lantto i samspråk
med Jarkko Seppänen
Sami Rajala, Helinä Tuntinen och Markus Haataja

Den förberedde
överlever!
Text: Robert Zakrisson
Bild: S-E Sisth
Mina damer och herrar, kvinnor och män
och alla eventuellt övriga. Denna historia
är baserad på sanningen sedd ur en ung
löjtnants ögon och kan därför upplevas
vara vinklad men så är inte fallet. Detta är
sanningen, hela sanningen och inget annat
än sanningen.
Minus 10 grader, halvklart, Pålkemgården bokad,
maten beställd, necessären packad och ett taggat
gäng var redo. Kan det vara bättre förutsättningar
för en perfekt skotertur upp till Pålkem?
Ja, det enda man kan säga så här i efterhand är att
skenet bedrog oss.
Tanken var att vi skulle samlas i gula rummet ca
0830, ”rodda” i ordning det sista, avmarschera
0900 från S3 för att sedan vara framme i Pålkem
ca 1300 och äta nygrillade hamburgare som Hacke,
Bergman, Lassi och L-G skulle fi xa eftersom de
åkte bil upp.
Hamburgarna var enligt uppgift färdiga 1300 men
det var bara ett litet problem… Vi som åkte skoter
var inte där!
Som ni säkert förstår eller har hört på mässen
så gick resan ”inte riktigt” enligt plan.
Allt började väl egentligen redan innan avmarsch.
Ca 0800 ringer det i en mobiltelefon i gula rummet.
Det var Berglund som stod vid Shell med
punktering på släpet. Det var väl inga större problem,
en hjulstyrka utgick och Berglund, med skoter,
var på kaserngården i god tid innan avmarsch.
När vi sedan samlat ihop hela styrkan kunde man
räkna sig till tio taggade ”skoteråkare” som var
redo utanför kasern.
Som ni säkert har noterat så var det bara 2, möjli-
Vi var:
kanske inte det högsta och man började tvivla på
att vi skulle äta hamburgare kl. 1300 men hoppet
fanns fortfarande. En del kortare stopp blev det
pga. att någon valde att köra fast 2 gånger. Utan att
säga några namn men efternamnet börjar på Alm
och slutar på gren. Det var även någon som valde
att parkera sin skoter i Freddes dragkrok. För att
inte nu heller ”hänga” ut någon så kan jag väl säga
att denne någon körde en Lynx Grand Touring HC
670 RAVE (undra vem de kan va???).
Man kan säga att det fl öt väl på som vanligt ända
till klockan slog 1100 och vi kom fram till sjön vid
Degersel. Sjön var ospårad och det var väl en del
fl ödvatten under snötäcket. Jag ligger någonstans
mitt i ”kolonnen” och ser att Putte stannar. Jag
vänder om och får reda på att remmen gått av för
honom. Efter att han bytt den och vi rullar mot den
torrare delen så möter vi Morgan och Janne Almgen
som är på väg tillbaka.
Väl framme på torra land så får vi reda på att Ottersgårds
skoter inte ”orkat” över fl ödvattnet och
att Sandra J skulle stanna för att hjälpa honom
lös då hon också satt sig i fl ödvattnet därav vände
Morgan, Janne och Widell. Efter det att vi väntat
ett tag kommer Sandra till platsen med gashandtaget
praktiskt taget fasttejpat i styret för att inte köra
fast. Ansiktsmasken hade glidit ner så ett antal vita
fl äckar i ansiktet hade bildats men inte nog med
det, hon var även dyngsur upp till knäna. Åtgärd 1:
värm ansiktet så fl äckarna försvinner, åtgärd 2: av
med kängorna och in med fötterna i närmsta arm-
Jag (Lt Zakrisson), Ski-Doo Mxz 600X – Civila vattentäta skoterskor
Mj M Gustafsson, Polaris Edge 500 – Jörnkängor (Morgan dom är inte vattentäta!)
Mj F Nyström, Artic Cat Zr 600 – Icke vattentäta civila kängor
Kn P Eriksson, Lynx Grand Touring Hc 670 RAVE – Icke vattentäta civila skoterskor
Lt S-E Sisth, Yamaha Venture 600 – Okänt vad han hade på fötterna men han valde att inte blöta ner sig
Lt E Ottersgård, Kronskoter Lynx Ranger – Icke vattentäta Lundhagskängor
Fk Widell, Polaris Ultra – Stövlar
Fk Almgren, Kronskoter Lynx Forrest Fox – Vinterkänga 90
Fk S Jansson, Ski-Doo Formula 500 – Vinterkänga 90
Fk Berglund, Lynx Grand Touring 500 – Jörnkängor
gen 3, som hade skor som var vattentäta på fötterna och endast 2 kronskotrar som var med på färden.
Tillbaka till skoterturen.
Som vanligt så kommer vi iväg ca 20 min sent men vi var ju på rull och allt kändes bara fi nt. Tempot var

hålor. Åtgärd 3: på med torra strumpor plastpåsar
och sedan kängorna ytterst.
När Svenne och jag sitter där med varsin fot
i armhålan så ringer mobiltelefonerna igen
och det man kunde utläsa av samtalen var
egentligen ett enda stort HJÄLP!
Eftersom det endast var jag som hade vattentäta
skor på väntplatsen så var det bara att vända om.
När man närmar sig denna oas av snö, vatten,
is, 5 st skotrar, och ett antal svettiga offi cerare
kunde man se följande: Morgans skoter stod
300m framför Ottersgårds dock ej fastkörd. Vid
Ottos skoter står Otto och Morgan med startsnöret
avslitet i handen och skotern nergrävd i knädjupt
vatten. Bägge två dyngsura upp till knäna. Almgen
som vände tidigare för att vara hjälpsam hade nu
själv satt sig i vattnet. Där stod Berglund, Widell
och Almgren och slet och drog. Alla på platsen
utom Widell och jag var nu dyngsura upp till
knäna och med tanke på att temperaturen hade
börjat sjunka emot –20 grader så gällde det att
handla snabbt. Morgan gick de 300m fram till sin
skoter i vattnet och körde mot torra land. Vi övriga
kraftsamlade för att få lös Almgren. Efter ca 30
min badande så fi ck vi till slut fart på maskinen
och Widell körde den mot land, Almgren tog
Widells skoter och Berglund sin egen. När den
skotern var lös så var det bara en skoter kvar i
vattnet Ottos Lynx Ranger som startsnöret var av
på. Efter några misslyckade försök nödstarta den
på variatorn var det dags att använda mobilen igen.
Budskapet var enkelt jag behöver en läderrem för
att starta skotern, folk för att hjälpa till att dra loss
den och Otto måste få komma in i värmen. Han
hade nu stått i vattnet 1,5 –2 h.
Vid det här laget hade gänget som stod
på den torra delen av sjön samverkat
med lokalbefolkningen i byn så att de fi ck
Värmer frusna fötter i byagården
tillgång till en bygdegård
för de som blött ner sig.
Fredde och Widell vänder
om till oss två med diverse
remmar och för att hämta
Ottersgård. Då vill det sig
så illa att även Fredde sätter
sig i vattnet så att även han
blir tvungen att blöta ner sig.
Väl uppe igen så vill man ju inte precis stanna, så
han signalerar åt Otto att hoppa på i farten. Vilket
misslyckas. Så han sätter sig igen och efter många
om och men så tar de sig tillslut iväg. Under tiden
försöker jag förgäves att nödstarta Lynxen, samtidigt
som Widell försöker dra upp ett spår framför
Ottos skoter vilket resulterade i att han brände sin
rem, bytte och brände även sin reservrem. Så där
står vi. 2 man 3 skotrar, en med startsnöret av, en
utan drivrem och min. Dags för mobilen igen!
Från dom som satt inne i värmen i bygdegården får
vi höra att de har fått kaffe och mackor, Christian
Almqvist var i full färd med att i Boden skaffa
fram en ny rem till Widell och stövlar till de blöta.
Efter ett långt konfererande med Svenne beslutar vi
oss för att försöka lossa magnapullen på kronskotern
för att få dit startsnöret igen. Klockan var nu
mellan 14 och 15.
Efter någon timmes skruvande fi ck jag och Widell
i alla fall ihop skotern så att den gick att starta
igen, men nu börjar även de torrskoddas krafter att
ta slut. Klockan närmar sig nu 1700 och det har
blivit mörkt. På väg ut till oss är Morgan och Putte
med sopsäckar på fötterna och med sig har de en
ny rem till Widell. När vi då börjar se en ljusning
så meddelar Putte när han anländer att han fått ett
telefonsamtal från Boden. Hans bil är skrot. Tydligen
hade Puttes sambo krockat och det var ju
precis det han inte ville höra nu. Efter att försökt
få upp skotern i en halvtimme ungefär så hade vi
kommit ca 10m. Då gav vi upp! –Vi lämnar liket
till i morgon. Lät någon säga och så blev det.
Efter att vi bytt rem på Widells skoter och dragit
lös honom så var det bara hoppa upp på våra
skotrar och ta oss till bygdegården, då hade i och
för sig Morgan och Putte ca 500m kvar att pulsa i
fl ödvattnet till deras skotrar.
När jag och Widell äntligen kom in i värmen så
hade klockan rusat iväg till ca 1800 så det fanns
ingen tid för någon längre rast.
I slutändan var vi 6 tappra som fortsatte mot Pålkem
Jag, Svenne, Sandra, Janne A, Fredde och
Berglund.
Termometern visade, nu, –26 grader och vi

hade 4-5 mil kvar… De övriga valde att lämna
skotrarna, åka hem med Almqvist och hämta dom
senare.
Äntligen på rull igen och inga blöta sjöar kvar bara
fi n pisstad skoterled. Lite varmare bara så hade det
varit perfekt.
Nu såg man verkligen fram emot att få dom där
hamburgarna i Pålkemgården. Max en timme kvar
sa någon… MEN!!!
Så blev det förstås inte!
Efter många stopp för att värma fi ngrar och tår så
händer det osannolika när vi har 2 mil kvar. Freddes
variator lossnar! Bogserlina fram och dra den
till närmsta väg. Vi tar oss i alla fall framåt även
om det går max 30 km/h och det är 26 grader kallt.
Väl framme vid Pålkemvägen så lämnar vi Freddes
skoter för att hämta den senare. Bara 7-8 km kvar
nu kan inget gå snett vi kör ju efter en väg! Först
på plats i Pålkem börjar jag att räkna in skotrarna
och upptäcker till min fasa att vi saknar en skoter.
Sandras skoter la av ca 3 km från slutmålet för
dagen(misstänkt ispropp).
Så kontentan av det hela var att av de 10 skotrar
som startade så var det endast 4 som tog sig hela
vägen (Min, Svennes, Berglunds och Almgrens).
Klockan var nu närmare 2200 på kvällen, men vi
var ju framme och ingen större skada var skedd
förutom att 3 skotrar stod längs vägen, 3 stycken
fi ck vända och att vissa hade förfrusit näsan…
Hamburgare!!!
Gott som tusan, även om de varit färdiga sen 1300.
Tack uppfi nnaren av mikrovågsugnen och tack ni
som åkte bil upp.
Nu tror säkert många av er läsare att denna miserabla
historia är slut??? Men skam den som ger sig.
Jag ska försöka fatta mig kort.
Väl inne i gården så är bastun varm dock lite dåligt
tryck i vattenkranarna. Strömmen går lite fram och
tillbaka, huvudsäkringen går och det är inte speciellt
varmt inomhus. Tur att vi hade 2 byggfl äktar
med oss, eller? Svenne har lovat att det blir potatisgratäng
och fl amberat kött. Jobbigt att göra potatisgratäng
i en ugn som bara går på en fas (blir ca
60 grader varm). Nu är det inget tryck i kranarna,
vissa får inte duscha efter bastun. Någon säger att
vattnet har frusit och många kliar sig i huvudet om
varför säkringarna går???
Just före denna rad skrevs samtalade jag med ansvarig
för Pålkemgården. Denne bad mig utlysa en
tävling över vem som kan räkna fram hur många
Ampere 2 byggfl äktar, 2 spisar och ugnar, ett bastuaggregat
och en del andra elektroniska prylar
kräver?
Han lät också meddela att om en huvudsäkring går
löser motorskyddet ut till vattenpumpen och även
till oljebrännaren och dessa måste återställas för att
vattnet skall komma och pannan skall gå...
När vi väl fått igång strömmen igen så fl amberades det
kött så det stod härliga till, det åts, dracks, och spelades
en del kort fram på småtimmarna…
När vi tog oss upp nästa dag så var det väl
inte med ljusets hastighet som saker och
ting skedde men det fattades en del beslut.
Ingen var speciellt sugen på att köra skoter hem
i kylan så vi valde att lasta de som fi ck plats på
släpen som Hakasalo och Widell kommit med. Ottersgård
var i Boden och kom med ytterligare ett
släp samt ett antal spett, yxor och spadar för att få
loss sin skoter.
Sagt och gjort så kom till slut iväg, spettade loss
Ottos skoter, körde den till vägen och begav oss
mot Boden framme klockan 2000.
Så här i efterhand kan man bara le när man tänker
tillbaka på denna resa som ägde rum 6-7:e februari
2003.
En sista sak bara. Är det nått fel på att ha vattentäta
skor?
/Lt R Zakrisson

Befälsutbildning
vid signal
trupperna på 40talet,
del 1
Text: Allan Hahn
Foto: Maria Einarsson
Illustationer: Ur Soldatinstruktion för signaltrupperna
1942-års utgåva
Den 1 oktober 1941 anställdes vid S1 i Solna 74 st
volontärer och vid S1 detachement i Boden 23 st.
I rekryteringsannonserna för truppslaget stod att
sökande skulle ha realskolekompetens eller motsvarande
utbildning. Sökande till anställningarna i
Solna sägs ha varit ”ett par hundra”. C:a etthundra
kallades till prov vid S1 på Frösunda.
Vad jag minns från proven är att vi fi ck springa 100 m
och göra ett antal armhävningar. Även vår IQ testades
varvid man också fi ck klart för sig att vi var läs- och
skrivkunniga.
Vilka sökte då en anställning, som innebar ett avtal att
stanna kvar tre år vid truppslaget? Två stora grupper var
rätt tydliga.
Grupp 1
Kriget pågick sedan två år och föreföll, tyskarnas överlägsenhet
till trots, att kunna räcka fl era år till. Den som
var i tjugoårsåldern och snart skulle göra sin värnplikt
kunde se fram emot minst ett års grundutbildning och
därefter repetitionsövningar och ett antal beredskapsmånader.
Bättre då att frivilligt välja anställning vid ett
truppslag som lovade viss utbildning, gångbar i det civila
livet. I annat fall hamnade man ju där inskrivningsnämnden
behagade placera en. Och det där med tre år
kunde väl alltid ordna sig.
Grupp 2.
Sjutton- och artonåringar med realskola, som inte ville
eller av ekonomiska skäl inte kunde fortsätta studier vid
gymnasium. För många av oss gällde säkert också att :
”vid sjutton års ålder blev stugan oss trång...” Vi ville
komma ut och försörja oss själva. I den här gruppen
fanns drygt sextio procent av volontärerna.
Grupp 3
Så fanns nog en tredje grupp som inte kunde hitta något
jobb i sin hembygd. Trots alla inkallelser fanns det här
och var arbetslöshet. Näringslivet gick på lågvarv.
Utbildningen under de tre första åren.
Volontärskola, oktober 1941- september 1942
Korpralskola, oktober 1942- september 1943
Furirskola, oktober 1943- mars 1944
Volontärskolan innebar allmän soldatutbildning där
det ingick en del truppslagsspecifi ka ämnen såsom
hästtjänst, linjebyggnad och för alla en grundläggande
telegraferingsutbildning. Skolchef var löjtnant Falkenberg
och avdelningschefer sergeanterna Furustig och
Svensson, båda reservare. Under det första halvåret hade
vi även ett antal nybefordrade furirer som instruktörer.
Strax före nyår 1941 drabbades ett par kamrater av
scharlakansfeber och togs in på Epidemisjukhuset. För
att inte smitta ner de återvändande värnpliktiga blev det
för volontärskolan, att efter nyårsdagen, på skidor ta sig
till Kymlinge på Järvafältet, där de två värmestugorna
blev vår förläggning under en vecka. Varje stuga hade
två rum som värmdes av var sin plåtkamin. Vi var så
många att tjänsten som eldpost under nätterna inte blev
betungande. Vår förbindelse med yttervärlden var de
nyheter, från tidningar och radio, som skolchefen meddelade
vid lunchuppställningen.
Efter en vecka fi ck vi fl ytta över till baracker i Väsby.
Där fanns britsar för våra halmmadrasser, som i Kymlinge
legat på golvet och man kunde gå till sängs utan
att ha pälsmössan på huvudet. Efter en vecka i Väsby
blåstes ”Faran över” och vi kunde återvända till Frösunda.
Över påsken, efter sex månader i tjänst, fi ck vi så det
efterlängtade övningsuppehållet med betald hemresa.
Under tre sommarveckor låg vi i Petbol, en liten by
väster om Hallstavik och byggde en blanktrådsledning,
fyrskruv, med instruktör från Telegrafverket. Allt var
”handarbete”: Gräva stolphål, bära fram stolpar genom
terrängen, med slägga och borr göra hål för stagfästen i
berg, resa stolpen med hjälp av resgaffl ar, spika stolptak
(varför gjorde man inte det innan man reste stolpen?),
skruva fast isolatorer, ”dansa fyrskruv”. De som inte var
sysselsatta på linjen hade simundervisning, övade stationsbyggnad,
läste reglementen mm. Förläggningen var
i och bakom skolan i Petbol. De fl esta låg på golvet i
gymnastiksalen med kappa m/10 som enda underlag. De
som låg i tält på halm hade det mjukare men var istället
mera besvärade av myggen. Dom var i den här trakten
nästan i Norrbottensklass.
Korpralskolan medförde en uppdelning i tråd- och
radioavdelning grundad på den färdighet som visats
tidigare. Viss trådutbildning fi ck vi radioter dock i form
av övningar på permanenta nätet. Vinterutbildningen
bedrevs i Jämtland och vi deltog i en manöver inom II
Milo. Egon Sandell och jag satt i en vecka på växeln i
Alsen. Under sommaren blev fl era av oss engagerade
i utbildning på Marieberg av ”eftermönstrade” . Det
var vapenföra som genom ”kategoriklyvningen” under
1925-41 undantagits från vpl utbildning. Det var härligt
att se med vilken geist dessa 25-40åringar gick in för sin
uppgift.
I början av september åkte jag med nybefordrade furiren
”Fimpen” Eklund som chef och en värnpliktig bilförare,
med en 25-wattare, till Dals Ed för att tjänstgöra vid en
fälttjänstövning. Jag gick till lördagsdansen i folkparken,
träffade en trevlig fl icka, som jag fi ck följa hem till
förstutrappan.
Där satt vi en god stund i den ljumma, ljusa natten under
trivsamt samspråk.
Jag kom osedd av vakten tillbaka till min Agellhydda i
baracklägret. Sov gott på halmstoppad pappersmadrass
och d:o kuddvar. Det prasslade förstås en hel del när

En typ av Agellhydd., Dessa fanns i olika storlekar. De
som var avsedda för förläggning hade plats för tolv
personer och värmdes med kamin.
man vände på sig men ett rent samvete osv.
Nästa morgon kallades jag till dagoffi ceren, en ung
löjtnant, som kunde meddela att han inte sett mig i min
säng vid hans nattvisitation kl 0030. Ådömdes på stående
fot kökshandräckning under söndagen. Det kunde
försyndelsen vara värd.
Många av baracklägrets gäster hade söndagspermis
men det blev ändå en hel del potatis att skala till lunch
och middag. Som plåster
på såren fi ck jag äta den
middag som kockar och
kommissarie tillagade åt
sig själva.
När övningen var slut
skulle vi återvända hem
via S1Sk i Skövde. Övernattning
var beställd på
Soldathemmet, som låg
centralt i sta’n. ”Fimpen”
och jag slocknade snabbt i
baksätet på Volvon, trötta
efter fl era dygnetruntjobb.
Bilföraren var utvilad och
pålitlig och hittade vägen.
På eftermiddagen stan-
nade han utanför Soldathemmet.
”Fimpen” och
jag vaknade och steg ur åt var sin sida av bilen. Jag
lyckades släpa mig fram till husväggen där jag blev liggande
medvetslös. ”Fimpen” låg kvar på gatan i samma
tillstånd.
Vi kvicknade till när vi, på bår, bars in till akuten på
Garnisonssjukhuset. Vi kläddes av, fi ck en spruta av
Gud vet vad och ställdes under en varm dusch där vi
stod och huttrade. Ner i bekväma sängar för första gången
på en vecka, fi ck mat och sömn.
”Fimpen” fi ck lämna sjukhuset redan nästa dag. Sökte
upp vår bilförare på S1Sk där denne lämnat in bilen för
reparation av den läckande gasslang som gengasförgiftat
oss i baksätet. Gengasaggregatet på Volvon var av typ
Lion. Grytan gick på ett pivothjul och drogs av ett par
”skaklar” fastade i bilens kofångare. Under bilen 1öpte
en slang som levererade gasen fram till motorn. Där
hade uppstått en läcka. Bilföraren klarade sig. Han fi ck
ju in en del friskluft framifrån.
Nästa dag fi ck även jag lämna sjukhuset. Hemresan till
Frösunda tog hela dagen i anspråk. Gengas och grusvägar
i förening medgav ingen högre hastighet även om
Kabelkärrgrupp. Byggnad under normala förhållanden
begreppet fartbegränsning ännu var många år avlägset.
Furirskolan började i september -43. Då tillkom våra
kolleger från S 1 B som gjort sina första två år i Boden.
Av de ursprungliga 97 volontärerna från -41 återstod
nu 74. De fl esta avgångarna hade skett efter volontärskolan
och bestod till största delen av dem som jag
inledningsvis benämnt grupp 1. Några hade avvikit till
bil-, signmek- eller ”bösskrökar”utbildning. En ville bli
hovslagare .
Utbildningen uppehö11 sig mycket kring truppföring
och trupputbildning men även på ökande av personlig
färdighet i telegrafering, arbete på Telegrafverkets manuella
stn, körning av kabelkärra mm. Och icke minst
ridutbildning, vi var ju ännu ett par år framåt ett hästanspänt
förband. Stalloffi cer var majoren Bertil Sandström,
kavalleriets reserv, som deltagit i svenska dressyrlaget
vid OS i Los Angeles 1932. Han blev diskad
då domarna tyckte sig höra att han smackade på hästen.
Själv försäkrade han att det var stövlarna som knarrat.
Vår utbildning överlät han åt stallunderoffi ceren medan
han själv tog hand om offi cerarnas.
I början av mars 1944
inträffade vad som kom
att kallas Helagsolyckan.
Under en fälttjänstövning
inom II Milo omkom tre
värnpliktiga och tre hundar
ur Jämtlands Fältjägares
(I5)22.jkomp i en snöstorm
i Härjedalsfjällen.
Om radiosambandet mellan
övningsledningen
och kompaniet fungerat
hade möjligen förlusterna
kunnat undvikas, men så
var nu inte fallet. Möjlig
heterna till
förbindelse från fjällter-
räng till avlägsna stationer
med utnyttjande av rymd-
våg förtjänade att undersökas menade övlt Crafoord,
då C KAFT signal- materielbyrå, sedermera C S1. Han
sökte därför nio frivilliga från vår furirskola för en expedition
i södra Lappland. För nio av oss blev detta en stor
upplevelse. Se Parabolen nr 1 2002.
Den ”samlade” furirskolan upplöstes 1 april och vi befordrades
till furirer; dock inte ”på stat” .Det fi ck vänta
till hösten. Vi hade ju ett kontrakt som gällde t o m september
och under sommaren fi ck fl ertalet av oss tjänstgöra
som grpch/instruktörer vid vpl kompanierna. Egon
och jag sökte och blev kommenderade till radiotelegrafi
st- certifi katkursen (RCK) vid ASignS och Telegrafverkets
undervisningsanstalt. Det var bara en hake; vi
måste förbinda oss att stanna kvar vid truppslaget under
minst två år efter kursens slut, men vadå? Det pågick ju
fortfarande ett krig ute i världen...
I nästa nummer av parabolen kan vi läsa om
förhållanden på de sk stamskolorna och om vad
”slangskrift” är

Hollywood is
magic, del 1
Text: Bernt Wikström
Bild: Bernt Wikström och C-L Persson
Under första veckan i November 2002
gjorde personal inom Folkets Hus & Parker
en resa till fi lmstaden Hollywood, för att
där på plats se hur allting gick till från
manuskrift till färdig fi lm på biograferna.
Det blev en vecka med absolut fullt
program varenda dag.
Jag ska här försöka sammanfatta de olika
dagarna och händelserna i några avsnitt,
som förhoppningsvis ska roa och intressera
läsarna.
Texten är i vissa avsnitt baserad på vad
Bodengruppen upplevde.
Först av allt ett tack till våra reseledare Jan
Forsstedt och Peter Törnblom.
Lördag den 2 nov. Vi började vår resa på litet
olika sätt. Carl-Lennart och Anna-Maria Persson
tog tåget ner till Uppsala redan på onsdagen.
På lördagen åkte jag, Anki Randeblad och Göran
Nordblom med fl yg från Kallax till Arlanda. En del
av de andra deltagarna träffade vi på Kallax. När
vi sedan kom ner till Arlanda träffade vi ännu fl er
av deltagarna. Vi åkte därefter ut till Ibis Hotel det
f.d.Good Morning Hotel , där vi åt en gemensam
middag.
Söndag den 3 nov. Detta skulle komma att bli en
lång dag. C-L och Anna-Maria klev upp tidigt för
att stiga på bussen till Arlanda 04.35. Vi på hotellet
steg upp vid 4-tiden för att åka ut till Arlanda vid
5. Detta skulle snart visa sig vara alldeles för tidigt.
Lufthansas fl ight från Frankfurt till Los Angeles
kl. 10.00 hade nämligen blivit inställd fi ck vi veta.
Alltså var det ingen idé att vi åkte ner till Frankfurt.
Vad skulle det nu bli? Jag ringde direkt till C-
L och Anna-Maria som nu satt på bussen från Uppsala
till Arlanda. Det var bara att åka vidare och
vänta på besked. Jan och Peter gjorde nu en fantastisk
insats med ombokning. Så småningom fi ck
vi veta att vi skulle fl yga till Chicago istället. En
del av oss som satt på hotellet fi ck en lång sömnig
pratstund och andra gick till sängs igen. Deltagarna
från södra delen av Sverige åkte dock via Köpenhamn,
så dem träffade vi först i Los Angeles.
Nåja allt ordnade sig så småningom och vi åkte ut
till Arlanda vid halv 9-tiden.
Vid 10-tiden var det så dags att gå ombord på vår
fl ight till Chicago. Där satt vi då, vi förväntansfulla
Hollywoodresenärer bland 209 passagerare.
Det blev en lugn och trevlig överfart med god mat
i goda vänners lag. Bland övriga resenärer fanns
också en stor grupp damer, som skulle till Nashville
för att sjunga.
Vid 12.30 kom vi så till Chicago. Chicago O´Hare
är en av världens mest trafi kerade fl ygplatser, så
det är ju lätt att gissa att där var en hel del folk. Allt
fl öt dock förhållandevis snabbt och enkelt. Det är
dock väldiga kontroller sedan den 11 september
2001, nine eleven, som de säger i USA.
Kl.14.00 fortsatte vi vår resa med United Airlines
till Los Angeles, dit vi kom vid 16-tiden. Ännu en
gång gick det förhållandevis snabbt med väskorna
genom tullen. Tyvärr kom inte alla väskor fram för
tre av oss.
Ute i den sköna sommarvärmen stod nu en buss
och väntade på oss. Sedan vi alla tagit plats bar
det iväg längs de 2x6-fi liga free-ways in mot Hollywood.
Det var en upplevelse att se den enorma
men också lugna trafi ken. Efter ca. en timme
kom vi fram till vårt hotell på Highland Avenue.
Vi upptäckte nu att vi bodde bara 300 meter från
stjärn-gatan Hollywood Boulevard. Vi fi ck våra
rum väldigt snabbt och vi tog oss genast en kortare
promenad ner mot Hollywood, som vi hädanefter
kallade gatan.
Kl.19.00 hade vi sedan ett välkomstparty ute vid
poolen. Där serverades vi en mycket välsmakande
hamburgare och en fl aska kall god öl. Här träffade
vi då för första gången alla i gänget. Nu var alla 31
deltagarna samlade.
Vid 10-11-tiden var det så dags att gå till sängs.
Det hade ju varit en mycket lång dag från klockan
4 till klockan 22 + tidsomställningen på 9 timmar =
27-28 timmar.
Måndag den 4 nov. Dagen började som vanligt

med frukost för den som ville och orkade. Sedan
skulle det bli sight-seeing hela dagen. Kl. 08.00
hämtade bussen oss för dagens begivenheter. In
i bussen kom nu VÅR UNDERBARA GUIDE
MARTINA från Jönköping. En gladare och trevligare
guide får man leta efter. Förresten leta inte,
det är lika meningslöst som att leta en borttappad
dollar under gatlyset, när man tappat den i mörkret.
Hon kom under veckan att dyka upp vid de mest
skiftande tillfällen, som framkommer här och där
i berättelsen. Vi fi ck nu en fl era timmar lång guidning
i och runt Los Angeles. Los Angeles består ju
bl.a. av Los Angeles Downtown, Hollywood, Santa
Monica, Long Beach, Beverly Hills, Westwood
och Burbank.
Vårt första mål var Hollywood Bowl, en utomhusteater
för ca.18000 personer. Den låg på promenadavstånd
från hotellet. En helt underbar teater i fi n
miljö. Den öppnades den 11 juli 1922. Här har bl.a
Beatles, Ella Fitzgerald och Nat King Cole spelat.
Publikrekordet har dock den fransk-amerikanska
operastjärnan Lily Pons (1904-1976) den 7 augusti
1936 med 26410 åskådare. Då är det lätt att förstå
att vid teaterkvällar är det kaos vad avser parkeringar.
De fi nns ju inte alls i behövligt antal.
Efter Hollywood Bowl åkte vi vidare till olika
stadsdelar, bl.a. det vackra Beverly Hills. Där är
det viktigt med adress och bilmärke. Tillstånd behövs
för all parkering men som tur är, är LA PD
Los Angeles Police Departments poliser stadens
artigaste, men lämna inte bilen på tomgång, för det
kostar 250 dollar i böter.
Vid halv 10-tiden var det så dags för kaffe. Nu är
inte USA berömt för sitt goda kaffe, men ute vid
Farmers Market smakade kaffet underbart tillsammans
med något gott tilltugg. Kan alltså rekommenderas.
Vi åkte vidare till hotellet där Pretty woman spelades
in. The Regent Beverly Wilshire Hotel i
stadsdelen Beverly Hills är faktiskt ett riktigt fi nt
hotell, fullt i klass med Folkets Hus Bodensia i
Boden. Det är dock en markant skillnad på entrén
och rumspriserna. Det billigaste dubbelrummet
kostar 405 dollar per natt och det dyraste 7500 dollar,
men då handlar det om en svit. Hotellet ligger
i fashionabla kvarter, där vi också konstaterade att
en kostym med 70 % rabatt ändå kostade 4200 dollar.
Tyvärr var inte Julia hemma när vi knackade på.
Vill ni åka limousine till hotellet från LAX, så går
det bra för 106 dollar.
Vi åkte vidare. Hela tiden berättade Martina om
olika sevärdheter runt oss. Vi kom så småningom
till Westwood och till kyrkogården Westwood Memorial
Park där bl.a. Marilyn Monroe och Na-
talie Wood är begravda. Man märker fortfarande
att Marilyn är den ”största stjärnan” i Hollywood.
Överallt fi nns hon. Här på kyrkogården har Playboys
Hugh Hefner betalt 125000 dollar för att få
bli begravd bredvid Marilyn när det blir så dags.
Efter denna stilla promenad åkte vi ut till kusten
vid Santa Monica Beach, där vi gick ut på den
berömda piren. Varma vindar från Stilla Havet
blåste på våra novemberkroppar. Oj vad skönt !
Dessvärre hade vi inte så gott om tid, för nya besök
väntade oss.
Personal utanför det Svenska Konsulatet
Vår färd gick vidare till Svenska Konsulatet för
ett gardenparty med information om vad Sverige
betyder i USA och Los Angeles. Tyvärr hade vår
drottning Silvia sådan otur, att hon inte hann träffa
oss. Hon hade åkt till Mexico några timmar tidigare.
Som en parentes kan man säga att Los Angeles
är ”Mexicos näst största stad”. Nåja generalkonsul
Andreas Ekman med personal tog emot oss
hjärtligen. Vi åt en underbar lunch i trädgården och
fi ck information av vad konsulat har för uppgifter.
Här hjälper man bl.a. till med pass och körkort. En
annan stor uppgift är att representera Sverige vid
olika tillställningar. Sedan fi ck vi veta att Volvo,
Ericsson och IKEA men inte SAS är representerade
i regionen. På IKEA kan man också få tag
på svenska köttbullar och hårdbröd. Gjorde inte
Ingemar Johansson reklam för mammas köttbullar
redan 1959 !?
Vidare berättades det att fi lmen ”Alla älskar Alice”
vann den europeiska klassen och är dessutom nominerad
till 4 Guldbaggar i Sverige. Även fi lmen
”Lilja 4-ever” är nominerad till en Oscar och 6
Guldbaggar. Kjell Sundvalls fi lm ”Grabben i graven
bredvid” är nominerad till 5 Guldbaggar.
Med facit i hand vet vi nu att ”Alla älskar Alice”
fi ck ingen Guldbagge, ”Lilja 4-ever” fi ck 5, och
”Grabben i graven bredvid” fi ck 1 Guldbagge.
”Grabben” är dock den fi lm som har haft den mesta
publiken i Sverige.

Innan vi lämnade konsulatet blev det presentutdelning
till personalen, så nu går de omkring med bl.a.
slips och schal från Boden. C-L med fl era hade
tagit med sig presenter som representerade sina
kommuner.
Vid halv 5 tiden åkte vi sedan tillbaka till hotellet.
Då och då under dagens bussresa fi ck vi en genomgång
hur det är att vara ”Moviestar” i Hollywood.
Vi fi ck även klart för oss att det handlar om mycket
pengar i fi lmindustrin. Bara för ett bra manus kan
man få 40000 dollar. Manuset för ”Long kiss goodnight”
gav 2,5 miljoner dollar. Man kan faktiskt få
300.000 dollar för en god idé till ett manus.
Vilka är då stora stjärnor idag? Bland damerna är
det naturligtvis Julia Roberts, Meg Ryan, Sandra
Bullock och nya ”James Bond-bruden” Halle Berry.
Bland herrarna är det naturligtvis Sean Connery,
Harrison Ford och Denzel Washington. Bland våra
damer på resan var Tom Cruise idolen. Han höll
just nu på med inspelningen ute på WB med fi lmen
”Den siste samurajen”. Där spelar
han vikingen Woodrow Ahlgren i
Japan 1870. Kan han ha något att
göra med den så populära godisen på
svenska biografer ”Ahlgrens bilar”?
Mer om detta och skådespelarna sedan.
Efter ett dopp i poolen var det så
dags för nästa begivenhet. Vi skulle
ut på middag på det gamla ärevördiga
Snow White Café från 1946 på
Hollywood Blvd. Restaurangen ligger
granne till vänster om Vaxkabinettet.
Middagen intog vi med fi lm-,
bok- och tidningsskribenten Marianne Ruuth och
fi lmskådespelaren och regissören Bo Svenson. Marianne
skriver och översätter böcker och hon skriver
också för den franska ”Le Figaro”. Hon säger
själv att hon ser för många fi lmer och hon är en av
de mest respekterade i sitt gebit.
Bosse är född i Pajala men
uppvuxen i Göteborg. Han
kom in i fi lmvärlden p.g.a. att
han var 6 år i
US-Marine,
och när Albert Broccoli behövde
en specialist till en
James Bond fi lm skrev han
till
Bo
amerikanska
Svensson
försvarsdepartementet. Bosse
ansågs lämpligast, men just då låg han i sjuksäng.
”När du är färdig med sängen, så hör av dig”, på
den vägen kom Bosse in i fi lmen. Han har spelat in
ca. 40 fi lmer. Av dem är väl ”North Dallas Forty”,
”Det grymma spelet” från 1979 en av de främsta.
Den anses i svenskt fi lmlexikon som en av de bästa
fi lmer som gjorts om sport. En annan är ”Blåst på
100 000 dollar” från 1976 med Cybill Shepherd. I
Söndagsöppet den 2 feb 2003 visades tre korta avsnitt
av fi lmerna ”Tid för hjältar” från 1975, ”Delta
Force” från 1986 och ”Speed 2” från 1997. Han
har även spelat in fi lm i Sverige, som t.ex. ”Sverige
åt svenskarna” med Per Oscarsson. En annan merit
är att han har publikrekordet 16 005 åskådare tillsammans
med Barbro Lill-Babs Svensson på Scandinavium
i Göteborg med musikalen ”Annie get
your gun”. För närvarande spelade han in Quentin
Tarantinos fi lm ”Kill Bill” där han spelar präst. En
annan känd skådespelare i den fi lmen är Samuel
Jackson. Den kommer under hösten 2003.
Bo har också andra strängar på sin lyra. Han har
svart bälte i judo, karate och aikido. Han har varit
stridsfl ygare i Vietnam och han var en av de första
vid invasionen på Kuba i oktober 1962. Han har
även varit racerförare.
Efter middagen var vi lediga för fria aktiviteter. Vi
tog oss en promenad längs Hollywood Boulevard.
Där pågick varje kväll inspelning av fi lmen ”Charlies
änglar 2”. Gatan var full med folk, limousiner,
kameramän och stora lyftkranar med vajrar mellan,
för att hänga glidande kameror på. Dessutom var
det kilometervis med elkabel till alla strålkastare
som spelade som luftvärnsbelysning över natthimlen.
Stora tysta elverk fanns på många platser.
Brandbilar, polis och ambulans hörde man då och
då. Four blocks away, there was a real murder i
restaurang Studio. Fyra helikoptrar var uppe på
10-15 minuter och störde naturligtvis fi lminspelningen.
Nu var vi verkligen i Hollywood.
Bernt Wikström & C-L Persson
Från succé-fi lmen Double that twice.
Först för Parabolen

ÖB på besök i
Boden
den 11 december.
Text och bild: Maria Einarsson
Inför kommende försvarsbeslut och ev
fl ytt av helikopterskvadronen från Boden
besökte ÖB, General Johan Hederstedt,
I 19 och började vid signalbataljonen.
Besöket började ute i ”skogen”. Som brukligt vid generalsbesök
vid förband så mottogs han av en fanvakt
ur I 19 och generalsapell blåstes. Efter en guidad tur på
stabsplatsen lyckades jag få en intervju med honom, se
sid 20.
Senare samma dag samlades allt befäl i exercishuset för
genomgång.
En kort sammanfattning följer:
ÖB hade fyra rubriker på dagens möte:
FM ominriktning
FM framtid
Internationell verksamhet
FM personal
FM ominriktning
Det handlar om att skapa ett nytt försvar med 250000
män och kvinnor, inkl hemvärn.
De uppgifter som FM har är:
• Försvara oss mot väpnat angrepp
• Hävda territoriell integritet
• Stärka samhället vid svåra påfrestningar.
• Verka för fred och säkerhet i omvärlden.
Målet är att nå detta 2010 med en brytpunkt vid 2004
som är tiden för nästa försvarsbeslut.
Anpassningar för nya försvaret.
Vi har nya hot att anpassa oss till bla. terrorism, asymmetrisk
krigföring, kriminalitet, sabotage och subversion.
Vi har ny teknik på den civila sidan som utvecklas
snabbt. Ett av det nya blir att merutnyttja civil teknik på
ett bättre sätt.
Samlade för genomgång i Exercishuset
General, välkommen till Norrbottens Regemente och
signalbataljonen.
Jonas Holmgren, Stefan Jansé och Mats Engfors
Vi har krigsföringens arenor att ta hänsyn till. Det är
inte bara mark, luft och sjö längre utan även rymden och
informationen.
NBF, nätverks baserat försvar, där beslutsfattare, information
och vapensystem fi nns i samma nätverk.
ÖB gjorde en jämförelse med LEGO. Vi skall ha kvar
det bästa av det gamla och det skall gå att passa ihop
med det nya, precis som gammalt lego och nytt lego.
FM personal
Det som vi skall jobba med är:
• Nytt personalförsörjningssystem
• Attityder
• ÖB 10 punkts programmet
- ledarskap
- rörlighet
- rekrytering
- individuell utveckling
- lönebildning
- internationell tjänst
- kompetensutveckling
- decentralisering
- prestationsvärdering
- meritvärdering
FM Framtid
Vi skall:
Skapa förband för de internationella uppgifter vi har
och kommer att få.
Utveckla NBF
Skapa förutsättningar för att kunna öva och träna förbanden.
Räkna pengar. I dagsläget har vi 38 miljarder i budget.
Skall den summan minskas så kräver ÖB att han får
klara besked om vilka uppgifter som skall tas bort.
ÖB är för allmän mönstringsplikt, dock inte allmän
värnplikt för alla, ännu.

Barnens Julfest
21 december.
text och bild: Maria Einarsson
En av vinterns stora höjdpunkter är
barnens julfest på S3. Festen är för
kamratföreningens medlemmars barn
upp till och med 12 år. Flera medlemmar
kommer gärna med barnbarn,men får då
smussla in medhaft paket till tomten.
Motordetaljen hade smyckats och inretts av
nissarna Ola Hansson, Sandra Jansson, Tommy
Helin, Niklas Berglund, Janne Almgren och
David Bergman. Många aktiviteter fanns det:
Fiskedamm, rittavlor, kudd-och videohörna,
fi ka, där tårtorna dagen till ära var dekorerade
med kompanibeteckningarna: ruter, hjärter, klöver
och spader. Korv var ett välsmakande inlägg- vilket
den ständigt långa korvkön kunde visa . Självklart
var det dans kring granen och slutligen så
kom den alla barn längtat efter: JULTOMTEN.
Hur kom han då?
Shetlandsponnyn Milo agerade Rudolf och tomten
själv satt i sulkyn.
Ett mycket lyckat arrangemang.
Tack!
Nissarna Sandra och Tommy langade
korvar för glatta livet
Kudd- och videohörnan var en ganska välbesökt plats
Rittavlorna var populära, här ritar Elsa
Kön till fi skedammen var lång,
trots det var det inga ledsna
miner. Här är det Cecilia
(ovan) och Petra (höger) som
fi skar.
Joel gillade dagens tilltugg Johan hugger in
När barnen får julklappar dansar gubbarna i korvkön...

Tomtefar och tomtemor, Ola och Sandra
Tomten kommer!!
Tomten blev snabbt den självklara medelpunkten i
rummet. Alla fi ck paket.
Nadine och Paulin tycker att
godis är gott
Tobias Hannu med Alva
Tobias lät sig väl smaka av
Göran Landewall och Milo. Artur Bodén hälsar
på tomtens ”Rudolf”

Pålkem
Bengt Eriksson
Född 12/3 1940 i Ljusdal,
Hälsinglands bandymetropol
Vpl S3 1961 på Ratgfplut
Fk på S3 1964
Övlt 1984
Förtida pensionär(55+) 1998-
04-01
Har tjänstgjort på S3 i olika
befattningar hela mitt verksamma
arbetsliv, förutom en kommendering till milostaben i
Karlstad 1983-1985 samt obligatoriska militära skolor i
Mälardalen, som plutonchef, kompanichef, Chef Central
befälsgrupp, stabschef samt Chef Utbildningssekt.
Civila meriter: Gift, har två grabbar (en klampar på i sin
fars fotspår på S3 och en pluggar i Umeå). Båda är medlemmar
i Kamratföreningen.
Jag är aktiv jägare och fi skare samt har olika uppdrag i
Seniorerna
27/2 hade seniorerna en träff och de hade bjudit in Bodens kommunalråd Olle Lindström. 23 gäster dök upp och
långt ifrån alla var seniorer. Mycket trevligt.
Kommande möten och planerade gäster är:
27 Mars: Björn Fredriksson, fd Ing3
24 April: Björn Hernefeldt
22 Maj: oklart.
Anmälan sker till Bengt Eriksson, tel 0921-10380 eller på e: be.er@mail.bip.net senast måndagen samma vecka.
Bengt är tydlig när han säger: Detta är inte ett arrangemang enbart för seniorer utan av seniorer...alla är välkomna!
Bilder från Förr
Hans Lindgren, fd förrådsman på S3, är en man med ett stort arkiv av gamla vykort. Här låter
han oss ta del av några bilder från förr och berättar själv vad vi kan se på bilderna.
Bild 1
Här är det Norrbottens artillerikår (A 5) som huserar
bakom staketet. Lägg märke till kulpyramider med glaslågor
på toppen av grindstolparna. A 4B var förbandets
första namn. År 1910 förfl yttades en division med stab
och tre batterier (kompanier) från Östersund till Boden
för att ingå i krigsförbanden med rörligt fältartilleri.
Med 1925 års försvarsbeslut blev A 4B ett självständigt
förband med namnet Norrbottens
artillerikår (A 5).
föreningslivet.
Min tanke med Pålkem är följande:
Jag var med från början när Pålkemgården övertogs av
Kamratföreningen och har hela tiden på alla sätt stöttat
verksamheten med renovering och ombyggnad, varför
verksamheten ligger mig synnerligen varmt om hjärtat.
Min avsikt efter att tagit över ansvaret tillsammans med
Jan Gustafsson, som fortfarande har hand om bokningar,
utlämning av nycklar mm, är att fortsätta utveckla gården.
Närmast står en renovering av källarutrymmet, där
bastu och dusch fi nns. Visionen är att snygga upp, bygga
om golvet (golvvärme?) ansluta en braskamin samt öka
komforten därnere. Detta kräver stöd och bistånd med
arbete av alla i föreningen. Arbetstakten bestäms av Era
insatser samt ekonomin. Anmäl Er till mig eller Janne!
Utnyttja Pålkemgården för ett aktivt friluftsliv!
Bild 2
Välkomna!!
Här kommer vi upp efter nuvarande Drottninggatan, där
man svänger vänster mot S 3 eller fortsätter rakt fram
upp mot I 19. Längst till vänster utanför bildkanten ligger
O II.
Vid kilen i mitten av bilden ligger idag en kiosk. Det
stora tornet i bakgrunden tillhör Garnisonens brandkår
och är det slangtorn där man efter bränder torkade
slangarna. Tornet stod ca 25 m n/nv om nuvarande rondellen
”Kanonrundan”. I bakgrunden kan
man se den kasern där, idag, S 3 bataljonsstab huserar.

Husläkare, fi nns
dom?
Text: Allan Hahn
Detta hände sig på den tiden då det
från regeringen utgått ett påbud att alla
medborgare skulle hava en husläkare.
Jag vaknade en morgon med alla tecken på hög
feber, frossa och ingen tanke på att lämna den
goda sängvärmen. Den goda hustrun såg till att jag
ändå överlevde till nästa dag. Då drabbades även
hon av samma fenomen. På tredje dagen lyfte jag
telefonluren och slog ett nummer jag läst mig fram
till. En kvinnoröst svarade.
Jag bad att få tala med läkaren. ”Det är jag”, sade
rösten, ”vad kan jag göra för er?”
Jag lämnade en beskrivning av sakernas tillstånd
och rösten frågade efter vår adress. När hon fått
denna sade hon: ”Jag är hos er om tjugo minuter.”
Och det var hon. Efter en undersökning ”dömde”
hon mig till luftrörskatarr och min fru till infl uensa.
Skrev ut ett antal recept och menade att någon
av oss kanske kunde gå till närmsta apotek som
ligger på bara tio minuters gångväg från oss. När
vi fått medicinerna skulle hon komma tillbaka kl
15 och tala om hur dessa skulle tas.
Jag klädde på allt av möjliga kläder och stapplade
iväg till apoteket i god tid före 15; kom tillbaka
och kröp ner en stund mellan lakan igen. Läkaren
återkom, gav föreskrifter om medikamenterna och
kvitterade sitt arvode. När hon skulle gå stannade
hon i dörren och sa´: — Om det passar er, så är ni
välkomna hem till mig på torsdag på té. Skall vi
säga kl 19?
- Ja det vore väl trevligt, men vi hittar väl inte vägen,
svarade jag
- Jag kommer förstås och hämtar er. Överenskommet
alltså?
- Javisst. Tackar så mycket.
Jag förklarade för min fru att den snälla läkaren bara
ville vara säker på att vi överlevde medicinerna, men
hustrun ville inte riktigt tro mig.
Kl 19 på torsdag kväll stod läkaren utanför oss med
bilen. Vi åkte hem till familjens radhus i en förort.
Drack té, åt goda kakor och annat som vi aldrig smakat
tidigare och träffade läkarens man, två söner och
en svägerska.
Nu anar väl läsaren dom där ugglorna i mossen.
Så´nt där händer ju bara inte.
Jomänvisst. I Agadir, Marocko.
Detta hände vid vårt tredje besök i Agadir. Förra året
var vi där för sjätte året i följd. I första hand för att vi
tröttnat på Canaria, Spanien och övriga Medelhavet;
i andra för att där fi nns ett överfl öd av tennisbanor
The Royal Tennis Club 18 st, La Kasbah (där vi bodde
första året)14 st ;alla hotell med självaktning 2-4
banor; övriga med tillgång till minst en bana.
Naturligtvis träffar vi också våra arabiska vänner.
Trots språksvårigheter fungerar det bra. Mohamed är
lärare i matematik vid stadens universitet, Naïma är
läkare och har sedan två år en egen praktik. Dom har
båda fått sin utbildning vid universitetet i Grenoble
och talar förstås, som de fl esta marockaner, franska.
Naïma föredrar franska men talar en engelska som är
i klass med min sextio år gamla franska. Mohamed
däremot vill hålla sig till franskan.
Vid vårt senaste besök halkade jag på våta fötter i en
trappa mellan poolen och hotellet. Högra rygghalvan
från ”rompa” till skuldra tog mycket stryk. Efter två
dagar ringde jag vår
”husläkare”. Vi bad att få se henne på lunch och jag
bad om en konsultation. Med hjälp av sin ultraljudsmaskin
kunde hon klara ut att ryggrad och revben
var hela och att njurarna satt på vanlig plats. Det var
bara att vänta på att musklerna skulle läkas.
Det är bra med husläkare.
/ Allan Hahn
Fotnot:
Marocko var franskt protektorat till 1956. Då tog sultan Mo-
hammed över makten och utnämnde sig ett år senare till kung med nr V. Därvid åberopade han sitt släktskap med Mohammed,
religionsstiftaren. Mohammed fi ck vara kung i fyra år.
Då han avled var det dags för sonen Hassan II, som regerade till 1999. Han fi ck uppleva ett par kuppförsök men genomförde
vissa reformer som lugnade upprorsmakarna.
Mohammed VI, som nu regerar har visat en del liberala tendenser som framför allt stör männen. Han började med att avskeda
den konservative premiärministern och släppte in kvinnor i parlamentet; f n 32 st, c:a 11%. För två år sedan var det en tvådagars
lärarstrejk för högre löner och vid vårt besök i december förra året genomfördes landsomfattande demonstrationer för kvinnors
rätt i samhället. En sekularisering på gång?
Agadir förstördes helt 1960 av två jordbävningar och en fl odvåg. För återuppbyggnaden anlitades franska stadsplanerare och arkitekter
som såg stadens möjligheter som turistort. C:a fem kilometer strand mellan ett kungligt slott och hamnen disponeras helt
av hotell, restauranger och mindre butiker. Området 2-300 m från strandens innehåller mest banker, administrationsbyggnader
och mindre turisthotell. Efter ytterligare hundra meter börjar den ”arabiska” delen.
Marocko är fattigt . Därför lever vi gott även på den magra svenska kronan. En middag på vår favoritrestaurang med smör, bröd,
utsökt varmrätt och en halv fl aska av gott, marockanskt vin kostar c:a 250 dirham, en krona = 1,14 Dh; med dricks brukar det bli
300 Dh. Ibland bjuds det ett glas konjak med notan. Om vi går in i ”muslimkvarteren” så kostar en middag mindre än hälften,
men då blir det förstås vatten till maten.
En timma på tennisbanan kostar c:a 50 kr.

Plånboken tillbaka 579 år före förlusten.
Text: Bernt Wikström
Under en resa i Förenade Arabemiraten
kunde man den 30 november 2002 i
tidningen Gulf News på första sidan läsa
om Holger Granlunds plånbok, som kom
tillbaka efter 56 år. ”Swede´s lost wallet
returned after 56 years”. Denna nyhet som
PARABOLEN naturligtvis var först med
d.v.s. ”Steget före”, har alltså spridits till
jordens alla hörn, fastän nu jorden är rund,
med en ekvatorsradie på 6378,137 km.
Bilden ovan: Scannad bild från GULF NEWS
Intervju
med ÖB
Under slutet på BÖ 1 hade
vi på signalbataljonen
förmånen att få ett chefsbesök.
Inte vilket chefsbesök som
helst utan Chefen med
stort C, ÖB, General Johan
Hederstedt.
Han besökte divisionsstabsplatsen och blev mycket
föredömligt eskorterad av bevakning/tråd plutonen.
Efter besöket lyckades jag få några minuter med
ÖB och kunde ställa fem snabba frågor.
Vi tar det från början.
I höstnumret av PARABOLEN skrev jag en
lång artikel om
denna plånbok. Sedan var det tyst ett tag, men
sedan kom den berömda ketchupeffekten.
Först skrev Norra Västerbotten om Holger
och plånboken fredagen den 29 november.
Sedan kom NSD, Aftonbladet och Svenska
Dagbladet den 30 november och som ”grädde
på moset”, eller kanske man ska säga ”sand
på smörgåsen”, kom Holger
och plånboken i Gulf News
November 30, 2002 eller Ramadan
25, 1423. Är det inte
märkligt så säg, plånboken
lämnade jag till Holger 579
år före han tappade den. Nu
räcker det inte med detta. I
Hemmets Veckotidning nr
xx, 2003 fi nns en artikel om
detta för att nu inte tala om
TV, och dessutom i ”försvarets
forum” nr 6, dec 2002.
/ Bernt Wikström,
Parabolens
utsände, lite här
och där.
Vad tyckte Du om besöket på Divisionsstabsplatsen?
( ÖB har tidigare varit fördelningsstabschef
och är ganska insatt i stabsplatser, red.
anmärkning)
Mycket bra! Personalen visar på stor kompetens.
Var och som vad gjorde Du lumpen?
Som KB på I 15 i Borås.
Vad gör Du helst på Din fritid?
Jag spelar golf, är mycket ute i naturen, jag gillar
att plocka svamp. Sedan läser jag en hel del, mest
deckare. Håkan Nesser är en av mina favoriter.
Vilken är Din senast lästa bok?
En deckare som heter Jungfruresan
Vilket färdsätt väljer Du helst när Du skall ut
och resa?
Flyg.
Tack för att jag fi ck dessa minuter.
/ red

Hur är det med
Jakobsson?
Text och bild: Maria Einarsson
För två nummer sedan fi ck ni träffa Fredrik
Jakobsson när han ryckte in i augusti. Nu
har Parabolens utsände redaktör träffat
honom igen, denna gång i skogen på BÖ2.
Det är den 20 januari och ganska kallt när jag träffar
Jakobsson i skogen.
I dag är han inte bara kabelsoldat utan även vaktsoldat
och bandvagnsförare.
”Köra bandvagn är helt ok, speciellt halkkörningen
var bra. Då fi ck vi busköra under ordnade former
för att lära känna vart gränserna går. Det har varit
en bra blandning av teori och praktik. Sen är vi ett
bra kompisgäng bland förarna”.
V.45-46 var det ett antal pågångar som Högvakt
vid Drottningholmsslott, hur var det?. ”
Jag stod post nr 4, utanför kungafamiljens privata
våning, det var ett jobbigt men bra avbrott i den
ordinarie tjänsten.
Du är väldigt positiv, är inget tråkigt?
Hmm, jo, ändringar i lägen när man tror en sak
men det blir något helt annat, ex vi trodde vi skulle
få åka bil hem men fi ck gå i stället.
Är göra lumpen vad du trodde innan du ryckte
in?
Näe, det är inte mycket som stämmer, en del kanske
men långt ifrån allt.
Vad tycker du om din utrustning, ex gratis rakhyvlar?
Rakhyvlarna har jag ingen aning om hur de fungerar,
kompisarna säger att de är kass. Lovikka
vantarna är toppen och den nya stridsvästen är bra.
Den extra fi ckan rymmer lite extra mat. Vi har bra
förtroendevalda som arbetar för att förbättra för oss
värnpliktiga.
Jag måste bara få ge Mj Gustafsson beröm för
överlevnadsutbildningen, den var super.
Vad gör du efter MUCK?
Jag skall jobba som lagerarbetare på en glassfabrik
i Norge. Sedan tar jag en Walk About i Australien.
Jag har sökt in på lärarhögskolan för åk 4-9. Det
verkar vara ett bra yrke.
På bilden ser vi Jakobsson på Poststället med
KSP-skytt, korpral David Meijer, i förgrunden

Dem skall vi fi ra!
70 år
Gotthard Carlsson, 8 juni
Tore Sjöstedt, 8 juni
60 år
Krister Karmnäs, 3 juni
50 år
Anders Dahlqvist, 21 maj
På tur:
75 år
Stig Bergdahl, 17 augusti
60 år
Björn Markland, 2 augusti
50 år
Anders Bengtsson, 5 september
Redaktören har ordet
Så underligt det känns när man plötsligt en
morgon upptäcker att det inte är mörkt när
man går till jobbet. Ljuset smyger liksom sakta
fram. Att det är februari och +5 grader tycker
jag bara är skönt.
I nov-dec förra året gick jag en skrivarkurs. Tänker
du bli författare?, är det många som frågat. Tja, varför
inte. Det fi nns många oskrivna böcker... Kursen då, helt
fantastisk. Blandade åldrar från 13 till 57 år. Många nya
ansikten och många tips och idéer. Vem vet, snart ger
jag kanske ut en bok.
Apropå ge ut. Detta nummer innehåller början på två
serier. Två helt olika serier: Befälsutbildning på 40-talet
och Hollywood, mycket bra serier. Vi får i detta nummer
ta del av en skotertur med förvecklingar. Det är
fantastiskt vad medlemmarna är duktiga på att skriva.
Hela förbandet har åkt ner till Enköping v 6 med tåg.
Övningen ASSÖ-03 går i Enköpingstrakten och Våreld
Signalbataljonen har,
av C S1, fått en fotodokumentation
som minne
från högtidligheterna i
samband med Fälttelegrafkårens
jubileum den
23 augusti 2002.
Pärmen kommer att läggas
på S3 mäss för den
som vill se närmare.
Jan Gustafsson fyllde 40 år mitt under brinnande
bataljonsövning. På bilden ser vi hur
Batch, Anders Magnusson, uppmanar Benny
Einarsson att ta ton.
Efter sången fi ck så Janne paketet. En liten
insamling bland kollegor resulterade i boken ”
Fest i Fält”- Menyer från krigshistoriens skådeplatser,
samt lite ingredienser till matlagning.
Medverka i Parabolen!
Grattis Janne!
Ja, kom igen nu
Benny och ta
ton...
- Ja´må han leva, ja´må han leva, ja´må han leva
uti hundrade år, javisst skall han leva, javisst skall
han leva, javisst skall han leva uti hundrade år.
går i Skövdetrakten sedan blir det tåg hem v
13.
Jag hoppas kunna publicera bilder och berättelser
om tiden där nere i nästa nummer.
Nu sitter jag nöjd ett tag. Jag har gjort alla FM
baskrav och tagit ECDL...coolt va!
Curt Bergqvist
har avlidit den 21februari.
Begravningen var den 4 mars i Vårfru
kyrka i Enköping. Kamratföreningen kommer
att hedra Curts minne med en krans
vid begravningen.
Skriv och berätta!!
Det enda kravet är att det
skall gå att läsa.
Du får medverka under pseudonym
men på redaktionen
måste vi veta vem Du är och
hur vi kan nå dig, om det
skulle uppstå några frågor
kring texten.
Det går bra att maila: parabolen@s3kamrat.nu
Adressen är:
I 19 Norrbottens regemente
S3 kamratförening Parabolen
Maria Einarsson eller Björn Bråborg
Signalbataljonen, Box 9105, 961 19 Boden

Ordf: Ulf Nordlander
Vice: Rolf Runelöf
Sekr: Anders Eriksson
Kassör: K-G Jernlund
Seniorer: Bengt Eriksson
Vassijaure: Gunnar Markström
Pålkem: Bengt Eriksson
Mässen: Göran Landewall
Utland: Christer Eklund
Parabolen: Maria Einarsson
Parabolen
Parabolen S3, Box 9105,
961 19 BODEN
0921-689 74 (telefax)
parabolen@s3kamrat.nu
Seniorkommitté
Vassijaure
Bokning & nycklar:
tel: 0921-681 20
vassi@s3kamrat.nu
Vassijaure postgiro: 831 54 88-0
Kommande aktiviteter i föreningen
S 3 Kamratförening
Box 9105
961 19 BODEN
Postgiro huvudkassa: 17 88 87-6
0921-680 02
0921-591 79
0921-596 21
0921-680 00
0921-103 80
0921-681 20
0921-103 80
0921-685 95
0921-651 51
0921-682 85
senior@s3kamrat.nu
Kommitténs inriktning är att behålla pensionerade
medlemmars knytning till förbandet och kamratföreningen.
Kommitténs verksamhet är främst knuten
till Boden-området. Ärtsoppa ätes 4:e torsdagen i
månaderna: mars, april och juni
2-bäddsrum:
4-bäddsrum
Lägenhet:
Styrelsen 2003
Högsäsong Lågsäsong
Pris/vecka: Ej medlem Medlem Ej medlem Medlem
1000
1800
3500
800
1600
3000
700
1200
2500
Högsäsong är i regel fr.o.m v12 t.o.m v19
27 mars - seniorträff
24 april - seniorträff
27 april- Familjehelg i Pålkem
24 maj - seniorträff
6 juni - Vårfest
23 augusti ( preliminärt) - Kräftskiva
11 oktober - Bataljonens besöksdag
25 oktober - Signalbataljonens höstmiddag
13 december - Barnjulfest och vuxenjulfest
500
1000
2000
Tfn: 0921 - 596 21
Fax: 0921 - 689 74
E-post: sekr@s3kamrat.nu
1 Den som vill boka mässen ansöker muntligt på t.ex
telefon eller genom blankett via e-post eller telefax.
2 Beslut om nyttjande fattas därefter av Mässdirektionen,
i vissa fall efter bataljons/regementschefs
hörande.
3 Mat, dryck och personal ordnas alltid genom Mässdirektionen.
Aldrig egen best. av catering. Personalbehov
ca: 1 per 10 gäster.
4 Prioritetsordning för nyttjande är
- Egna tillställningar inom förbandet
- S 3 Kamratförenings / Lv 7 mässförenings tillställningar
- Övriga tillställningar med knytning till anställd
personal
- Ev övriga tillställningar.
Bokningar bör ske så tidigt som möjligt och Mässdi-
Pålkemgården
Bokning & nycklar:
tel: 0921-682 46, 070-6667945
palkem@s3kamrat.nu
Pålkem postgiro: 639 85 39-4
Internationellt utbyte
Ansvarig: Christer Eklund
Tel 0921-65151
chek46@hotmail.com
Mässdirektionen
Bokning tel:
Tel: 0921 - 596 86
Fax: 0921 - 596 87
Epost: massen@s3kamrat.nu
Mässen postgiro: 620 27 67-7
Medlemspriser:
Överliggning: 40:-/pers (inkl fi skekort under säsong 1/2-
-1/10)
Dagbesök: 40:-/pers (inkl fi skekort under säsong -”- )

Bernt Wikström har fått mycket beröm,
framförallt på besöksdagen,
för den stora stolpen med 80 isolatorer,
som står framför Byggnad 14 på S 3.
Skanskas personal gjorde ett bra jobb vid uppsättandet.
Telearbetare i Stockholm.
Nu har han dock funnit en stolpe som är större.
I Stockholm fanns det tidigare fl era stolpar med
456 isolatorer. Det var ett viss riskfyllt arbete att dra
456 trådar från stolpe till stolpe.I Stockholm fanns det tidigare fl era stolpar med 456
isolatorer. Det var ett visst riskfyllt arbete att dra 456 trådar från stolpe till stolpe.
Med fantomisering och superfantomisering fi ck man ut 399 förbindelser. Vid den här
tiden var Stockholm telefontätast i Europa.
Lägg märke till att ingen har säkerhetssele på sig. Hatt eller mössa var dock obligatoriskt.
/ Bernt Wikström
Parabolens utsände i stolpen.
Telearbetare i Nässjö. Lm Wikström i mitten till höger
Lm Jonsson nere till vänster.