PSYKISK HÄLSA OCH OHÄLSA HOS UNGDOMAR 16-24 ... - RFSL

13
När vi kommit så här långt har vi framför oss en bild av den (unge) vuxne homosexuelle. Hur
stor del av individens läggning och livsform som hon/han visar utåt är beroende av hur
tillåtande omgivningen är och också styrt av personens tidigare upplevelser i livet. Den unge
homosexuelle har i sina möten med andra – inte minst vuxna – behov av att få sin läggning
och sin sexualitet bekräftad. Vart leder bekräftelse och vart leder brist på bekräftelse?
Bekräftelse har ett intimt samband med självkänsla. I en modell av Cooley ses självkänslan
som en social konstruktion som inbegriper internaliserandet av signifikanta andras attityder.
Med andra ord imiterar individen andras attityder mot henne själv. Bekräftelsen som
individen reflekterar beskriver Cooley som ett ”looking-glass-self” (Feldman & Elliott, 1990).
I linje med detta resonemang känner den tonåring som upplever sig få bekräftelse av föräldrar
och signifkanta andra en god självkänsla. Och motsatt, den som upplever en brist på
bekräftelse från föräldrar och signifikanta andra får en lägre självkänsla. Vad innebär detta
resonemang för bemötandet av unga homo- och bisexuella? Att möta dem som är inne i
komma-ut-processen kan vara knivigt eftersom homosexualitet fortfarande är ett tabubelagt
område och något många av oss är ovana att prata om. Särskilt känsligt är det hur man
bemöter den unge homosexuelle när hon/han befinner sig i de två första stadierna av kommaut-processen.
Bohman talar om hur den homosexuelle som befinner sig i det första stadiet
försöker tvinga fram heterosexuella motiv, och fortsätter; ”Inte så få psykoterapeuter av
konventionellt psykodynamiskt snitt har försökt ’bota’ den homosexuelle genom att bejaka
denna ångestmekanism”. Ofta blir homosexuella genom ett sådant bemötande ännu mer
förvirrade och självdestruktiva. ”Inte sällan har vi erfarit en sådan bakgrund till
självmordsförsök. Det kan inte nog framhållas att psykoterapi med homosexuella ska bedrivas
av terapeuter med gedigen erfarenhet av homosexualitetens särskilda problem” (Bohman,
1995, s. 175). Bohman fortsätter:
”Den dokumenterade risken för självmord kan förväntas öka under depressiva
perioder. Karaktäristiskt för den homosexuella person som överväger denna
drastiska lösning på sina problem är att han ännu inte hunnit nå fram till en positiv
självbild. Han håller snarare på att upptäcka att han är ett monster. [...] Själv
pendlar han mellan att å ena sidan hyggligt lyckas tränga bort alla tankar på sin
egen homosexualitet och beskriva sig som ’nästan inte homosexuell alls’
(bisexuell-heterosexuell) och att å andra sidan konstatera att han är homosexuell
och då drabbas av sitt självförakt. Därifrån är steget inte långt till depression och
självmordstankar” (Bohman, 1995, s. 175f).
Att använda benämningen bisexuell på sin egen läggning kan spegla komma-ut-processen
individen är inne i och utgöra en fas av den. I en amerikansk rapport konstaterar Binson et. al.
(1995, refererad i Bagley & Tremblay, 1997) att c:a 50 procent av bisexuellt aktiva män i
åldern 18-29 år blir uteslutande homosexuellt aktiva efter 30 års ålder.
De personer som möter problem när de skall komma ut, som inte byggt upp en stark nog
homosexuell identitet och/eller inte har gott stöd bland sina vänner, kan, som nämnts, falla
tillbaka i komma-ut-processens första stadium. Personen hamnar då i en låsning, i ett läge där
hon/han känner självförakt, känner sig utestängd, deprimerad och där självmordstankar kan
(åter)komma. Så här skriver Bohman:
”Det är då inte ovanligt att den homosexuelle söker professionell hjälp. Men, för
den skull är det emellertid inte självklart att han berättar att han är homosexuell,
eftersom han försöker tränga bort sådana känslor och tankar och dessutom ofta
känner en stark fruktan för att bli avslöjad. Om man stöter på depressiva eller
suicidala besvär hos en ung person, bör man ha i åtanke att det kan vara en