PSYKISK HÄLSA OCH OHÄLSA HOS UNGDOMAR 16-24 ... - RFSL

2
FÖRORD
I detta förord skulle jag vilja berätta varför jag valt att skriva min psykologuppsats om psykisk
hälsa och ohälsa hos ungdomar 16-24 år som attraheras av personer av sitt eget kön. Som ofta
finns det ju en personlig koppling bakom val av ämne - så också nu. Jag är en 44-årig man
som kom ut som homosexuell i slutet av 70-talet. Jag har ofta tänkt att processen gick
förhållandevis smärtfritt för mig, det här att våga berätta för andra och att våga vara
homosexuell i olika sammanhang. Och jag har funderat hur den processen är för dem som har
det tuffare än vad jag hade. På 70-talet (och tidigare) var det väldigt tyst kring homosexualitet
på alla plan, tyst på ett sätt som är svårt att minnas idag. Jag har undrat; att man idag i många
sammanhang kan prata om sexualitet och om homosexualitet på ett öppnare sätt, har det
medfört att det är mindre friktion i komma-ut-processen idag? Är det helt enkelt en
utvecklingsprocess som nu är mer väloljad och som liksom går av sig självt? När världen
förändras förändras också förutsättningarna för dem som lever i den.
1999 kom NOVA-rapporten, en norsk undersökning om livssituationen för homosexuella
kvinnor och män i Norge. När rapporten presenterades bodde jag hos min dåvarande pojkvän i
Oslo, jag hade förlagt fyra praktikmånader dit. Uppmärksamheten kring rapporten var god,
den föranledde rikligt med debatt i media. Och det jag minns tydligast från mediarapportering
och från NOVA-rapporten i sig är att man framhöll att det är de unga som verkar må sämst.
Vilket kan vara lite paradoxalt eftersom många unga har ett väldigt problemfritt
förhållningssätt till homo- och bisexualitet. Bera Ulstein Moseng som är en av de tre forskare
som jobbade med NOVA-undersökningen brukar framhålla att de allra flesta homosexuella
ungdomar mår väldigt bra. Men de som mår dåligt är fler och mår sämre än ungdomarna i
befolkningen i stort. NOVA-rapportens resultat är unika i Norden, forskning på unga homo-
och bisexuellas psykiska hälsa har helt och hållet saknats i Sverige. Därför valde jag att
försöka börja spinna lite i ett hörn.
Det har varit ett spännande men också drygt arbete att genomföra denna undersökning. Jag
hade inte pallat utan den kontakt jag haft med ett stort antal människor. Många tack vill jag
framföra. Det första tacket går just till Bera Ulstein Moseng vid Norsk institutt for forskning
om oppvekst, velferd og aldring (NOVA), som har varit min mentor inom forskningsområdet.
Tack för din hjälpsamhet, din kunskap och din stora och smittsamma entusiasm. Tack Henrik
Dunér, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, som har lagt ner mer arbete än jag
kunnat begära på nätversionen av enkäten. Tack Christer Jonasson, RFSL, som gjorde
produktion och distribution av pappersenkäten möjlig. Tack David Titelman, Nationellt
centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa och Magnus Sverke,
Psykologiska institutionen, Stockholms universitet för kunnig och respektfull handledning i
uppsatsskrivande. För hjälp med jämförelsematerial vill jag tacka Bera Ulstein Moseng (tack
igen!), Anders Norman, Stockholms läns landsting, avdelningen för socialmedicin. Tack
också Gunilla Olsson, Västmanlands läns landsting och Agnes Hultén, Nationellt centrum för
suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. Därefter en hel hoper med tack till alla som
varit diskussionpartners; Ronny Tikkanen, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs
universitet, Anneli Svensson, Robert Karlsson Svärd, Martin Jefflén, Mikael Björk
Blomqvist, Maria Ahlsdotter, Sören Andersson och Jonas Tillberg på RFSL, Maria Karlsson
på Ungdomsstyrelsen, Karin Reinhard på Venhälsan, Johan Wikström på Psykhälsan, Eva
Tiby på Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, kollegorna i nätverket för
homo- och bisexuella psykologer samt Maria Sekora, Sara Steneby och Lotta Cullberg
(hoppas jag inte glömde någon). Ett eget tack går till Lars Kagovere för bredband och
tålamod.