Verser i Sanden skrefne medh een Kiäpp - Vislyriker

När iag med tårar sad’: Min Phillis, ack, faar väl!
4.
Altsedan månde städz din hamb om kring mig sväfva,
Mit sinne är af sorg lijksom det vor’ förryckt,
Een skugga lijknar iag och synes ey mehr lefva,
Så högt iag ängslas och af plåga varder tryckt,
Om mina suckar ey än gåfve till förstå,
Att något lijif ännu uthi mig vara må.
5.
I boyer och i band min siäl är lijksom sluten,
Mitt blod det brinner af som eld i liusan lågh ,
Min pijna maaklööss är, med den iag är omsluten,
E höök är i mjtt bröst, een orm uti min hågh.
Så hefftig är den qvahl, iag i mitt hierta bär,
Der till den skiönheet fast allena orsaak är.
6.
Altsedan att iag måst i annat land bortresa,
Så föllier lyckan mig och kerleek uppå foot,
Ett nöddiar mig, om iag vill lefva uthan neesa,
Min prins och konung att upvackta der emot,
Det andra, att iag dig för all ting ähra bör;
Det första kroppen min det sista sinnet giör.
7.
Fast mången skiönheet iag i medlertijd har funnit,
Der öde mig emot min villie hafver fördt,
Som är så raar, att dhe må vähl ha öfvervunnit
Dhe gudar, hvarom man i förra tijder höört,
Så hafver ingen dock mig kunnat gie behag;
Een vederstyggelse är mig alt deras lagh.
8.
Hvart mig och öde föör omkring på alla tijder,
Så är. iag detta svär ved dina ögon par,
Alt mitt omgenge blott den pijna, som iag lijder,
Att iag föruthan ditt omgänge är och faar,
Och, iag försäkrar dig, du må det och troo fritt,
Fast minder tänker iag på mit namb än på ditt.
9.
Uthi det vilkohr iag med l000:de bekymber
Nu utbi stadder är, förlåter mig förstånd,
På gott råd fattas mig, som iag ock nu förnimmer,
Min siäl ey annan tänck’, än den tillåta mond,
Som mig till sinnes för, iag både dag och natt,
Hvad iag i din person nu mister för een skatt.
10.
Ved alt det sörlerij, der man på kriget tänker,
Hur man, den mig seer suur och mycket tanckefull,
Han menar att iag blott, derhän mitt sinne läncker,
Hur iag och månde vinna byte, godz och gull,
Män alt mitt anslag är allena, hur iag digh
Må vinna till en gunst och stadighet för mig.
Hon ällskar, så frampt han ällskar igen.
Phillis, tig att stadigt ällska
Slutit haar jag till min dödh,
Men att jag för dig till fallska
Brinna skull’ af kerlekz glödh;
Alldrig kun jag troo
I tig sådan hårdheet boo.
197