Verser i Sanden skrefne medh een Kiäpp - Vislyriker

Apollo fick engång behag til Daphnen och han sökte
Apollo fick engång behag til Daphnen och han sökte
Med henne tala, Ja hwar dag hans längtan sig förökte
Men hon war wrång och lop sin koos som hon ei honom kände,
Han sade, töfwa doch min roos Men sij! hon ryggen wände,
Han sade Daphne thet är iag, Iag weet at tu mig känner
Ah fruchta ei för hugg och slag Ah hwi mån tu så renner?
Iag är Apollo bjda mig Men Daphne lop alt ljka
Hör hwad iag hafwer säja tig, men Daphne monde fjka.
Iag är en härlig stor Poët, min kära Daphnis bijda
Iag rjmar meer än någon weet, men Daphne fort wil skrjda.
Iag kan then konst at läka wäl; Men Daphne månde springa.
Iag är utj musiqven snäll, hör Cithran liufligt Klinga.
Men Daphne frisk och lät på foot hon wille hwarken höra
Musiqven, eller sökia boot, Ja lät sig vers eij röra.
Men om Apollo hade sagt, Sij här är guld och pengar
Wist Daphne thet på hiertat lagt, och intet lupit länger.
Så ringa blifwer Dygd och Konst hos många Qwinfolk achtad,
Man frijar nu thermed omsonst och warder slät betrachtad
Men guld och gods och ståtlighet kan Jungfrun snart behaga
Then thet har, fast intet weet, wil hon doch gerna taga.
Man har mig arma diur i thetta stoft inslutet
Man har mig arma diur i thetta stoft inslutet
Mig som så mången gång på Jungfru bröst har suttet.
J Qwinnor frågar ei hwarföre sådant skedt
Mitt förwet hafwer mig utj förderfwet ledt.
När fyra Jungfrur nyβ wid bordet glada såto
Och hade lustigt skämt, de drucko, speelte, åto;
Språng iag ur rummet mit j annat element
Och sij! ther hafwer mig olyckan hastigt hendt
Iag war tå ledsen wjd thet söta Jungfru blodet
Och sökta annan Safft som kan förlusta modet
Iag gick och läppiade at fresta hwad iag tål
Men drack för stort och sank utj en Wijnkalskål.
J bröder låter nu min död er warning wara
Och blifwer aldrahelst hos sköna Jungfrur qwara.
Tå i som Pegasus wid Hippocrenen få
Kring hela deras kropp som Eder lyster gå.
Mytologiska oden (förebilder för dessa oden är Anacreontea nr 22, 16 resp.51)
Ode I.
Förr är mången ändring giord och i forna tjder blefwen,
Som är sedan wjda spord, och af Skalder wäl beskrefwen;
Ty Pandions dotter wardt hastigt wänder i en swala
Niobe hon blef och snart til en steen som kan ei tala:
Men iag wil nu önska mig at then lycka må mig hända
At iag kunde hastelig, Mig utj en Spegel wända,
Ther tu täcktes dag från dag al tin fägring wäl beskåda
Oeh iag måtte med behag något til tin prydning råda;
Eller att mig gofwes hopp blifwa Kiortel, Snörljf, Tröja
Dermed tu tin skiöna Krop wille skyla och förnöja.
Eller at iag rar jasmin, Desman, balsam kunde wara
Och tu wille samma ting aldrig för tin näsa spara
210