Verser i Sanden skrefne medh een Kiäpp - Vislyriker

Och helsa Byiar och Städer,
Mång Åkermans Kropp, tå gläder sigh meer,
Som går i tunna Lijnkläder,
I Dalar, Trast talar,
Och mång Munn leer,
Och mång Trumetare qwäder.
10
Ja, liufliga Sool, tu fattigh mans Wän,
Som titt Skeen ingom wilt spara,
Lyys vppå wårt Bool, medh Sommar igen,
Lät Köld och Torcka bortfahra,
Nu längta, nu trängta,
Qwinnor och Män,
At gå i Soolskijnet klara.
11
Gör Sorgen oss kort, bliff Åkermans Wän,
Lät grönskas Skogar och Dalar,
Drijff Torckan oss bort, giff Wätskan som än,
Mång Bondes Hierta hugswalar,
Lät siunga, mång Tunga,
Om Frögd igen,
Som nu bedröfweligt talar.
12
Lät Skogen stå grön, lät Jorden få Frucht,
See til at intet oss trängier,
Lät flächta een skön, och härligh een Lucht,
Aff Skogar, Åkrar, och Ängier,
Lät krantzas, lät dantzas,
Medh Frögd och Tucht,
Lät bäddas brokotta Sänger.
13
Lät Gräset blij blött, och Blomsteren skiön,
Lät dantza lilla Lekatten,
Lät flächta oss sött, widt vth vppå Siön,
Lät skönt Wäär blåsa på Hatten,
På Ängen, giff Sängen,
I Gräset grön,
Åth them som färdas om Natten.
14
Lät Embetzmän få rätt bruka sin Hand,
Och trygg på Reesa sigh gifwa,
Lät Köpmänner gå til Watn och Land,
tijt the hälst Handelen drijfwa,
Aff Rosor, och Kosor,
Ibland all Stand,
Lät mången frögdefull blifwa.
15
Lät Dagen blij warm, mång Heerde tå ståår,
I mång grön lustigan Skugga,
Och rester sin Arm, åth Getter och Fåår,
På Bäär och Äplen lät tugga,
Från Plogen, åth Skogen,
så widt han nåår,
Lät Oxen titta och glugga.
16
Släpp Boskapen wall, löös Oxen vhr Båås,
Driff Fää och Fänadt åth Skogen,
Lät Öken få Stall, in vnder Gudz låås,
Lät Bonden glädias widh Plogen,
Höst mustigh, gör lustigh,
59