Nr 1 - S3 Kamratförening

More documents

Recommendations

Info

toppstur”. Med Rickard som rekognoseringsman kunde vi vid mellanstationen konstatera två saker: liften hade inte startat och det fanns fl er klättrande galningar – vi var inte ensamma. Turen gick vidare och när vi nått riksgränsfjällets topp var det fortfarande lika soligt och fi nt. Efter inventering av underhållsresurserna (begränsade till en godispåse och en halv chokladkaka som just försvann delad på fyra) konstaterade vi att det inte kunde vara något problem att bestiga även Norddalsfjället för en något mer häftig skidupplevelse. Ravinen I ravinen mellan fjällen fanns en halvöppen bäck. Speed Is Safety, enligt Erik ett uttryck som är giltigt vid glaciärvandring och -skidåkning kan även gälla här, kunde Rickard konstatera när han kom över bäcken. En österrikare som stod på hitsidan bäcken hade tydligen kontrollerat vattendjupet med sin kropp. Erik och Benny tog sig också smärtfritt över efter att ha tagit egna nya spår över. Jag tog stenhoppningsmetoden för att komma över då stighudarna fortfarande låg på mina skidor (för att inte få mkt speed) men fi ck sedan assistans av österrikarna eftersom jag allt för sent insett att en av mina fångremmar blivit avslitna på deras sida bäcken. Efter att ha prövat lite olika ”språk” kastade de vänligen över min fångrem i en schneeball. Vi satte kurs mot toppen och till och med där var det soligt! En underbar skidåkning blandad med dimma väntade och vi anlände till riksgränsenpisterna exakt i rätt tid för att träffa på de andra skid- och brädåkarentusiasterna från signalbataljonen. De som inte roade sig i pisterna den här dagen hade en mycket skön dag i solen på Vassijaure där de drog upp fi sk efter fi sk… Mot Norge och de stora fi skarna! Nästa morgon, på onsdagen, var det grupp tre som stod på tur för att laga frukost, dvs Rickard, Malin och jag själv. Rickard var uppe först och hade ställt fram bröd, juice, mm. Han hade kvällen innan sonderat terrängen vad gällde behov av gröt och det fanns ett sådant. Själv hade jag fastställt, utan att fråga så många i terrängen, att det fanns ett behov av frasvåffl or. Vi satte alltså igång med gröt, kokta ägg och frasvåffl or. Tyvärr hade vi inte något riktigt barkbröd. Det var tyst och lugnt i korridoren. Bara representanter från ”gubbarna” på övre våningen var uppe och tassade. Vid halv niotiden började det röra på sig och sedan var ruljansen igång. Efter en stund när jag vaknat till liv på riktigt kom jag på att idag var den stora fi skepilkardagen. Det var ganska hård vind så vi funderade om det kunde bli något fi ske av. Länge har jag fantiserat om hur häftigt det vore att åka panoramavagn med tåget till Narvik. Eftersom det fanns en alldeles ypperlig chans här och nu så frågade jag runt lite om resesällskap. Minibussarna gick i olika tider till Norge och allteftersom troppade folket av. Kn Göran Landevall hade också lust att se Rombaksfjorden uppifrån järnvägen så vi gick ut ”to catch the train”. Den blev en alldeles hisnande resa, fri från laviner genom panoramavagnen, men rik på vackra vyer. Man kunde förutom tvåhundra meters stup rakt nedanför fönsterrutan se båtlänningen i Rombaksbotn, det tyska skeppsvraket (tror det heter Georg Thiele) nedanför Katterat och även om det var mulet förtog inte detta upplevelsen. Vi mötte upp vid krigsmuseet i Narvik. Vid femtontiden äntrade vi efter att ha förstärkt klädseln fi skebåten och fi ck veta att på bästa fi skestället var det för hårt väder, så vi skulle istället åka till en läig fjord intill. Kanske kunde vi dra upp en och annan haj där med??? Färden dit gick fort och sjön var (förutom på båda sidorna relingen blöt) tidvis hård men när vi närmade oss platsen för fi skelyckan lugnade det ner sig och styrman ställde fram fi skeredskapen. Han hade ett festligt instrument (ekolod) som gav oss möjlighet att gissa sannolikheten för fångst. Efter bra stund utan napp kördes vi runt till en annan plats intill och nu hade jag fått ta över en fi skelina. Ekolodet visade hög sannolikhet för fångst, meddelade Tomas som jag fått redskapet av. ”Hoppsan, jag har fastnat i någons rev”, kände jag i reven. ”Det är nog bäst att dra upp och börja om.” Men det tar ju en stund att vira upp 20 meter rev och när den tillslut var upptrasslad såg jag till min förtjusning att det var en fi rre på kroken och inte alls någon annans krok. ”Vad kul, du har fått en sej.” konstaterade styrman torrt. ”Lägg den
Artikelförfattaren Eva Cederlund nöjd med fångsten. här i baljan!” Jag tyckte det var fi nt, för någon så’n stor fi sk har jag aldrig fått i hela mitt liv. Den vägde alldeles säkert 600 gram! Efter ett par timmars fi skande hade min fi sk krympt i jämförelse med de andras och den största fi ck fk Zakrisson (Robert) dra upp alldeles innan det var dags att rulla hemåt. Fångsten var nog minst tio kilo och middagen borde vara tryggad. Vi var hemma i Vassijaure vid niotiden och en timme senare var det bara att sätta sig vid ett dukat bord och avnjuta klyftpotatis, en utsökt sås (med en gnutta rödvin i) till antingen panerad (och mycket smaskig) sej eller kallskuren, också helt okej, kalkon. Ingen kalkonmiddag alls, vill jag påstå, utan stämde upp till en, lite oväntad kanske, sång till fi skens och kockarnas – och Fiskelykke i Norge Förväntansfulla signalister Lägg den i baljan! Göran Landewall visar dagens fångst. Henrik Spets fi xar till middagsmaten. Glada fi skare. Från vänster: Robert Zackrisson, Malin Scharffenberg och Börje Öberg.
Page 1: Reseberättelse från Vassijaur Fö
Page 5 and 6: En dag i mitten av januari hade vi
Page 7 and 8: Okänt arbete!? av Maria Einarsson
Page 9 and 10: S 3 fortsätter att gå högvakt, m
Page 11 and 12: Från Legoträsk till Crib Point av
Page 13 and 14: Barnens julfest I kamratföreningen
Page 15 and 16: Nu kommer Parabolen att ges ut igen
Page 18 and 19: Hej och välkomna till ett nytt num
Page 20 and 21: förhållande känner jag igen frå

Nr 1 - S3 Kamratförening

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?