Hämta rapporten - Nydala Klosterträdgård

Vit lilja, nu madonnalilja (Lilium candidum), ur Johann Petri,
Herbarius ca 1485.
Ålandsroten (Inula helenium) är en annan belagd
medeltida trädgårdsväxt. Vi har hämtat
ålandsrot från ett bestånd som har dykt upp i
samband med muddringen av vallgraven till
Citadellet i Landskrona, på platsen för ett
tidigare karmeliterkloster, och planterat den i
Tycho Brahe-trädgården på Ven. Troligtvis
utgör det bestånd av ålandsrot som vi nu har
på Ven ett äkta reliktväxtbestånd från detta
tidigare kloster i Landskrona.
Pestkråp (Petasites hybridus) är i det danska
sammanhanget tacksam att datera. Arten
introducerades i mitten av 1300-talet som en
läkeväxt mot pesten, Digerdöden. Pestskråpet
innehåller en kramplösande substans, petasin,
vilken sägs vara 10-15 gånger så effektiv som
papaverin, det kramplösande preparat som
utvanns ur opiumvallmon (Papaver somniferum),
introducerad redan före Kristi födelse. Om
man läser de skandinaviska läkeböckerna
under 1500-1600-talen finner man hur panisk
situationen i verkligheten var. Man har nästan
använt allting i växtväg, och i nästan vilka
kombinationer som helst, för att finna någon
bot. Pesten är inte heller bara en medeltidsföreteelse,
den slog hårt mot stora delar av
befolkningen i Europa långt fram på 1600talet.
Pestskråp har odlats vid några senare
34
tillfällen under 1800-talet, men jag skulle nog
våga påstå att de allra flesta större bestånd av
arten i landet, framförallt vid klostergrunder
och slottsanläggningar, är av äkta medeltidursprung.
Det finns, skulle man kunna säga, ett
’pestskråpsnät’ i Sverige som har medeltida
anor. Vid Alvastra är det inte korsgångsanläggningen
med sitt nyintroducerade växtmaterial
som är det mest spännande ur vårt
perspektiv. Det är istället det stora pestskråpsbeståndet
vid dammarna av förmodat
medeltidsursprung.
Hålroten (Aristolochia clematitis) var en vanlig
läkeväxt under medeltiden. I dag står den
bara kvar som relikt på några få platser i landskapet.
Ett par andra Aristolochia-arter (A.
rotundifolia, A. longa) användes också. ’Hålrot’
kallades även hålnunneörten eller den skånska
nunneörten (Corydalis cava). En förväxling
mellan de båda släktena, som en följd av det
gemensamma svenska namnet, skedde tidigt
och bör också uppmärksammas, annars kan
den andra villan bli större än den första i ett
restaureringssammanhang där ’hålrot’ ingår.
Under medeltiden introducerades även
tyskiris (Iris germanica), vars ursprung och
historia på kontinenten är höljd i dunkel. Den
kallas ’blå lilja’, i olika stavningar, i den svenska
medeltidslitteraturen. Lilium candidum kallades
i densamma för ’vit lilja’, och svärdsliljan
(Iris pseudacorus), växande vid näringsrika åar
och bäckar, kallades ’gul lilja’. En förbistring i
fråga om namnet ’Acorus’ råder även i litteraturen
mellan den senare, svärdsliljan, och
den likaledes medeltidsanvända kalmusroten
(Acorus calamus).
Berberis eller surtorn (Berberis vulgaris) var
en viktig C-vitaminkälla under medeltiden.
Kunskapen om detta livs- och hälsomedel har
nu nästan helt försvunnit, liksom själva växten.
Den är ju också så stickig att ingen riktigt
vill veta av den. Berberis är samtidigt mellanvärd
för parasitsvampen svartrost, vilken
allvarligt kan skada sädesodlingar. Fram till
1994 var det i lag påbjudet att markägare
skulle utrota all berberis på sina marker. Trots
detta finns det på sina ställen kvar äldre berberisbestånd
vilka kan ha mycket gamla anor.
Några träd skall också nämnas. I det danska
materialet är den äkta kastanjen (Castanea
sativa) belagd sedan 1400-talet. Bilden visar ett
exemplar från Castle Leod i Skottland, plante-