27.09.2013 Views

Om makt och maktens mekanismer

Om makt och maktens mekanismer

Om makt och maktens mekanismer

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

1. Inledning<br />

1.1 En introduktion till begreppet <strong>makt</strong><br />

Vad är <strong>makt</strong>? Det finns ett otal olika definitioner på begreppet <strong>makt</strong>. Detta ska dock inte<br />

förleda en att tro att <strong>makt</strong> kan vara vad som helst. Ett begrepp med universellt omfång är<br />

värdelöst eftersom det saknar distinktion. Låt oss endast konstatera att rikedomen på<br />

definitioner pekar på att ett av <strong>makt</strong>ens kännetecken är dess mångskiftande (ofta oväntade)<br />

uppenbarelseformer. Det säger sig självt att jag inte har några ambitioner att göra någon<br />

fullständigt uttömmande beskrivning av fenomenet <strong>makt</strong>. Vad som följer är endast ett möjligt<br />

perspektiv, som inte utesluter andra. Ju fler perspektiv vi får på vår verklighet desto bättre blir<br />

vår förståelse av den.<br />

Begrepp är instrument med vilka vi bearbetar den flodvåg av intryck som vi ständigt<br />

bombarderas av. Begreppen ger oss en selektiv varseblivning av verkligheten. Detta är vårt<br />

enda möjliga förhållningssätt till omvärlden. ”Makt” är endast ett ord. Ord är inte<br />

representationer av något som existerar i förväg oavhängigt av vår beskrivning. De kan inte<br />

existera oberoende av ett medvetande i någon platonsk mening. <strong>Om</strong> så vore fallet skulle<br />

världen existera utanför oss som en exakt beskrivning. Den vetenskapliga uppgiften vore då<br />

att jämföra dessa i förväg existerande beskrivningar med våra påståenden om den. Men<br />

världen har inget språk (Israel, 1992, 108). Det sätt på vilket vi brukar orden formar vår<br />

sociala verklighet. Vetenskapsmannen är en produkt av denna verklighet <strong>och</strong> producerar<br />

verkligheten med sitt vetenskapande. Jag vill definiera begreppet ”<strong>makt</strong>” på följande vis:<br />

Makt brukas i en relation mellan två eller flera aktörer i det sociala rummet, vars intressen<br />

att realisera olika värden tangerar varandra på så sätt att det uppstår en dold eller öppen<br />

konflikt, eller att det sker en ömsesidig eftergift till förmån för den andres intressen där<br />

relationerna mellan eftergifterna är asymmetrisk.<br />

I ovanstående definition har jag försökt att sammanfatta huvuddragen i den <strong>makt</strong>syn som jag<br />

kommer att behandla på följande sidor. Makt är någonting som brukas. Detta säger två saker.<br />

För det första att <strong>makt</strong> kan betraktas som en aktivitet <strong>och</strong>, för det andra, att <strong>makt</strong> kan betraktas<br />

som en resurs. Jag delar uppfattning med författarna till ”Det sociala landskapet” när de<br />

hävdar att <strong>makt</strong> måste förstås som något relationellt. Det innebär att ”Man inte kan tala om<br />

någon parts <strong>makt</strong> utan att jämföra den med någon annan part, för <strong>makt</strong>en är aldrig absolut.


Där det finns <strong>makt</strong> finns det också alltid motstånd.” (Ahrne m. fl., 1996, 24) Aktörernas<br />

position i det sociala rummet är avgörande för relationerna mellan dem. En <strong>makt</strong>analys bör<br />

fastställa varje aktörs sociala <strong>och</strong> geografiska avstånd till de <strong>makt</strong>resurser som brukas i en<br />

<strong>makt</strong>relation (Bourdieu, 1994, 282 – 283).<br />

Intresse är ett nyckelbegrepp i sammanhanget. Intressen kan vara individuella eller kollektiva,<br />

vilket innebär att aktörerna i en <strong>makt</strong>relation kan vara individ likväl som ett kollektiv av<br />

individer. Notera att intressen inte är det samma som preferenser eftersom preferenser inte<br />

nödvändigtvis uppfyller aktörens verkliga behov. Denna anmärkning får moraliskt<br />

kontroversiella implikationer, <strong>och</strong> ger upphov till metodologiska problem. Jag kommer att<br />

återkomma till detta senare i texten.<br />

Relationerna mellan aktörerna är asymmetrisk. Antingen är interaktionen ett nollsummespel<br />

där den ene aktören gör en vinst <strong>och</strong> den andre en förlust, eller så gör den ene aktören en<br />

större vinst än den andre. Här vill jag anknyta till Svante Beckman som hävdar att <strong>makt</strong> kan<br />

urskiljas där man finner avvikelse från fyra grundläggande rättigheter vilka tillfaller varje<br />

människa i hennes interaktion med andra människor. Dessa är rätten till autonomi, frivillighet,<br />

likaberättigande <strong>och</strong> likagynnande (Beckman i Pettersson , 1987, 124). En <strong>makt</strong>relation kan<br />

utgöras av en avvikelse i en, några eller samtliga av rättigheterna. Jag tror inte att Beckman<br />

ska tolkas som om dessa rättigheter är av naturen givna. Det rör sig endast om socialt<br />

konstruerade rättigheter utan vilka en <strong>makt</strong>relation inte skulle kunna observeras.<br />

Avvikelse från kravet på autonomi innebär att ena parten i en relation är beroende av den<br />

andre. Är då alla beroendeförhållanden <strong>makt</strong>förhållanden? Nej, hävdar Beckman. En<br />

<strong>makt</strong>relation kräver någon form av påtvingat beroende. Beckman exemplifierar med<br />

relationen tandläkare – patient. Trots obehaget underkastar sig patienten<br />

tandläkarundersökningen av fri vilja för att undslippa ett naturligt ont – d. v. s tandvärk. <strong>Om</strong><br />

däremot tandläkaren hade hittat på tandvärken för att göra patienten beroende av hans tjänster<br />

kan man tala om en <strong>makt</strong>relation (Beckman i Petersson, 1987, 124).<br />

<strong>Om</strong> jag inte får gå till tandläkaren, som alla andra människor, kränks min rätt till<br />

likaberättigande <strong>och</strong> likagynnande. <strong>Om</strong> jag visserligen får gå till tandläkaren men erhåller en<br />

sämre vård än andra kränks endast min rätt till likagynnande. Observera att det inte är de som<br />

åtnjuter tandvårdens privilegium som har <strong>makt</strong> över mig. Makten tillfaller tandläkaren som


har högre status än jag i den beslutsprocess som rör mina tänder. Mellan mig <strong>och</strong> tandläkaren<br />

finns ett ömsesidigt beroende. Jag är beroende av tandläkarens vård <strong>och</strong> tandläkaren är<br />

beroende av mina pengar. Detta ömsesidiga beroende ger upphov till ett byte. En bytesrelation<br />

är en <strong>makt</strong>relation där aktörerna strider om växelkursen. <strong>Om</strong> båda får ut lika mycket av vårt<br />

byte av pengar respektive vård är vi likagynnade varför ingen <strong>makt</strong>relation föreligger. <strong>Om</strong><br />

däremot en av oss gynnas mer än den andre av bytet är ett <strong>makt</strong>förhållande för handen<br />

(Beckman i Pettersson, 1987, 126 – 127).<br />

Beckmans analys har stora förtjänster. Den visar att <strong>makt</strong>forskning bygger på en diskussion<br />

om grundläggande värden vilket gör all <strong>makt</strong>forskning normativ. Jag menar att Beckman<br />

beskriver <strong>makt</strong>, inte bara som något ont, eftersom det kränker vissa rättigheter, utan dessutom<br />

som något nödvändigt ont. Man kan t. ex. inte beakta kravet på likagynnande utan att<br />

inskränka på autonomin <strong>och</strong> vice versa. Det handlar här om en klassisk värdekonflikt som<br />

brukar beskrivas i termer av frihet <strong>och</strong> jämlikhet. Bakom varje <strong>makt</strong>analys döljer sig en<br />

rättviseuppfattning. Olika forskare betonar det ena värdet mer än det andra vilket gör<br />

<strong>makt</strong>forskningen till politisk minerad mark.<br />

1.2 Disposition<br />

Texten är indelad i tre huvudavsnitt som utgår från inledningens definition. I det första<br />

avsnittet kommer jag att behandla aktörernas sociala positioner. I det andra avsnittet<br />

analyserar jag <strong>makt</strong>en ur ett resursperspektiv. I det tredje avsnittet beskrivs hur <strong>makt</strong>en<br />

utövas. De tre avsnitten är interrelaterade <strong>och</strong> rågångarna mellan dem är inte helt klara vilket<br />

gör att vissa saker kommer att återkomma i fler än ett av avsnitten. Innan vi ger oss i kast med<br />

det först avsnittet kan det vara lämpligt att klargöra de samband som finns mellan de olika<br />

avsnitten.<br />

En aktörs sociala position ger denne tillgång till resurser. Samtidigt konstitueras den sociala<br />

positionen av aktörens resurser. Resurser används vid utövandet av <strong>makt</strong>. Makt kan utövas för<br />

att ackumulera mer resurser som kan användas för <strong>makt</strong>utövning. Maktresurser är i den<br />

meningen instrumentella. Makt kan också utövas för att ackumulera intriskala resurser, d. v. s.<br />

resurser som har ett värde i sig för aktören <strong>och</strong> inte blott som medel. Makt kan utövas för att<br />

förändra <strong>makt</strong>ens spelregler. När spelreglerna förändras, förändras innebörden av aktörens<br />

sociala position <strong>och</strong> värdet av aktörens resurser.


1.3 Syfte<br />

Social position Maktresurser Maktutövning<br />

Att utifrån olika teorier om <strong>makt</strong> beskriva <strong>makt</strong>ens <strong>mekanismer</strong> på ett sätt som gör en<br />

empirisk undersökning möjlig.<br />

2. Social position<br />

Samhället består av en mängd överlappande strukturer vilka reglerar aktörernas interaktion.<br />

Aktörernas placering i dessa strukturer kallar jag sociala positioner. De sociala positionerna<br />

är knutna till vissa formella <strong>och</strong> informella beslutsbefogenheter <strong>och</strong> rättigheter. Positionerna<br />

talar också om det sociala avståndet till viktiga resurser. En aktör har flera olika sociala<br />

positioner. Beroende på vilken av de strukturer som aktören ingår i forskaren studerar<br />

framträder positionerna med olika styrka. En del forskare menar att det finns vissa<br />

superstrukturer som strukturerar alla andra strukturer, t. ex. patriarkatet eller klasssamhället.<br />

Detta innebär att t. ex en persons kön eller klasstillhörighet alltid påverkar interaktionen<br />

oavsett vilken struktur som studeras. För att bättre förklara innebörden av social position har<br />

jag hittat på ett exempel:<br />

Lisa har två barn <strong>och</strong> jobbar som bilmonterare. Så som kvinna kränks vissa av hennes grundläggande<br />

rättigheter. T. ex. så missgynnas hon i jämförelse med sina manliga arbetskamrater vad gäller<br />

möjligheten att avancera till högre befattningar. Med andra ord är Lisas sociala avstånd till ekonomiskt<br />

kapital längre än för hennes manliga kollegor. Antag att hon, trots allt, avancerar till arbetsledare.<br />

Detta ger henne en lite högre lön <strong>och</strong> dessutom vissa formella beslutsbefogenheter. Men p. g. a. att<br />

hon är kvinna ignorerar hennes underordnade, medvetet eller omedvetet hennes direktiv. Som förälder<br />

har Lisa, temporärt, vissa juridiskt <strong>och</strong> kulturellt betingade rättigheter att kränka sina barns rättigheter,<br />

t. e. x. Rätten till frivillighet <strong>och</strong> autonomi. Som mor ställs kulturellt betingade förväntningar, både<br />

från omvärlden <strong>och</strong> henne själv, att hon ska göra större uppoffringar än fadern i uppfostran av deras<br />

gemensamma barn. Därför är det oftast Lisa som hämtar barnen från dagis trots att hon hellre skulle<br />

vilja träffa sin väninna <strong>och</strong> spela squash. Lisas uppväxtmiljö (föräldrarnas klasstillhörighet),<br />

utbildning, ekonomiska status, yrkesställning <strong>och</strong> familjesituation (hon är sammanboende <strong>och</strong> mannen<br />

tillhör samma klass) gör att hon kan sägas tillhöra en bestämd samhällsklass. Lisas klasstillhörighet<br />

formar hennes dispositioner, d. v. s. hur hon ”…handlar, tänker, uppfattar <strong>och</strong> värderar i givna


situationer.” (Broady, 1990, 231) Detta är vad Bourdieu brukar kalla för ”habitus”. Lisas habitus<br />

påverkar hennes möjligheter att få tillgång till vissa resurser. Efter gymnasiet började Lisa läsa<br />

etnologi på universitetet. Hon hoppade av efter en termin eftersom den sociala situationen blev för<br />

jobbig. Hon smälte inte in, hon var en främling i universitetsvärlden. Hennes språk, musiksmak, ja till<br />

<strong>och</strong> med hennes kroppshållning, avvek från lärarnas <strong>och</strong> de andra studenternas. Det var inte bara så att<br />

hennes habitus värderades lägre än de etablerades habitus på universitetet, kommunikationerna mellan<br />

henne <strong>och</strong> de andra fungerade inte. De förstod inte varandra. Hon fick svar på andra frågor än de hon<br />

ställde <strong>och</strong> kunde därför inte tillägna sig undervisningen. Det fanns inga formella hinder för Lisa att<br />

läsa vidare men däremot informella, kulturella. Lisa var likaberättigad men inte likagynnad. Den<br />

kunskap som hon ändå lyckades tillgodogöra sig kunde hon inte utnyttja lika effektivt som de andra<br />

studenterna. Till skillnad från Lisa hade många av de andra ett nätverk av kontakter som de kunde<br />

utnyttja för att få information <strong>och</strong> hjälp, inte minst när det gällde att få in en fot i arbetslivet.<br />

I dispositionsavsnittet nämnde jag att social position ger tillgång till resurser samtidigt som<br />

positionen konstitueras av resurser. Detta framkommer väl i Bourdieus klassbegrepp. En klass<br />

konstitueras av dess totalkapitalvolym, d. v. s. dess sammanlagda ekonomiska, sociala <strong>och</strong><br />

kulturella kapital (Bourdieu, 1994, 272). Fördelen med Bourdieus klassbegrepp i jämförelse<br />

med Marx’ är att klasserna fördelar sig, inte bara vertikalt, utan även horisontellt i det sociala<br />

rummet. Inom en klass finns olika fraktioner med olika kapitalstruktur. I en fraktion med<br />

symmetrisk kapitalstruktur är alla kapitaltyper lika viktiga. Detta gäller de fria professionerna<br />

(läkare, advokater etc.) som har både hög utbildning (kulturellt kapital) <strong>och</strong> höga inkomster<br />

(ekonomiskt kapital). Exempel på asymmetriska fraktioner är företagsledare <strong>och</strong><br />

högskolelärare där ekonomiskt respektive kulturellt kapital dominerar (Bourdieu, 1994, 273,<br />

290 – 291). Det finns alltså en ”<strong>makt</strong>ens arbetsdelning” mellan olika fraktioner på samma<br />

hierarkiska nivå. I en viss kontext, där en form av kapital värderas högre än en annan, har den<br />

fraktion vars tillgångar på kapital är störst, en dominerande ställning i förhållande till de andra<br />

fraktionerna. Vid ett annat tillfälle kan rollerna vara ombytta.<br />

Hur går man tillväga för att visa att en grupp individer har vissa gemensamma drag vilka<br />

skiljer dem åt från andra grupper som gör att man kan säga att de tillhör en viss fraktion?<br />

Bourdieu delade in individerna i olika yrkesgrupper. Respondenterna fick svara på en enkät<br />

om inkomst, ägande av lyxvaror <strong>och</strong> andra fasta tillgångar. Detta gav ett mått på varje<br />

yrkesgrupps ekonomiska kapital. I en andra enkät fick de svara på frågor om konsumtion av<br />

(”fin”)kultur, t. ex. antal teaterbesök under en viss period, konsumtion av klassisk musik,<br />

läsning av välrenommerade dagstidningar, läsning av böcker utan anknytning till


yrkesutövandet etc. <strong>Om</strong> skillnaderna mellan yrkesgrupperna är större än skillnaderna inom<br />

varje yrkesgrupp är det befogat att betrakta varje yrkesgrupp som en fraktion. Mycket av den<br />

kulturella konsumtionen för med sig en ekonomisk kostnad. Tillexempel sammanhänger antal<br />

teaterbesök inte bara med utbildning utan också med inkomst. Detta gör att skillnaderna i<br />

kulturellt kapital mellan grupperna kan förefalla mindre än de i verkligheten är. Därför måste<br />

den andra enkäten kompletteras med en enkät som hierarkiserar olika former av<br />

kulturkonsumtion efter deras kulturella legitimitet, t. ex. i en skala från revy till<br />

avantguardteater (Bourdieu, 1994, 275 - 277).<br />

Det sociala kapitalet är det nätverk av kontakter så som släktband, vänskapsband <strong>och</strong><br />

kollegiala kontakter som förenar en grupp individer med varandra. Varje individ intar en<br />

position i samhället <strong>och</strong> ackumulerar kapital. Det sociala kapitalet är gruppens sammanlagda<br />

kapital vilket alla gruppens medlemmar kan dra fördel av (Broady, 1990, 179). Det kan<br />

tillexempel röra sig om att låna pengar av sina föräldrar eller bli förmedlad en kontakt med en<br />

arbetsgivare. Ett möjligt tillvägagångssätt att kartlägga socialt kapital är att göra en<br />

enkätundersökning. Respondenterna får besvara om de har någon form av kontakt med<br />

personer på diverse nyckelpositioner i samhället. I denna del av enkäten krävs endast ett ja<br />

eller ett nej svar för varje nyckelposition.<br />

I andra delen av enkäten får respondenten beskriva vilken typ av anknytning han/hon har till<br />

personen. Här kan det vara lämpligt att forskaren hierarkiserar anknytningstyperna så att,<br />

tillexempel, ”min mamma” har ett högre värde än ”en bekants bekant”. Denna hierarkisering<br />

skall inte vara tillgänglig för respondenterna eftersom det kan påverka deras svar (t. ex. skulle<br />

en respondent kunna avstå från att nämna en kontakt eftersom den har så lågt värde att den<br />

uppfattas som oväsentlig).<br />

En persons sociala position bestäms inte bara av hans/hennes placering i det sociala rummet<br />

utan även i det fysiska rummet. Detta kan förstås på två olika sätt. Den som befinner sig i<br />

”händelsernas centrum” har lättare att knyta kontakter med viktig aktörer, d. v. s. utvidga sitt<br />

sociala kapital. Det är mindre sannolikt att en ung konstnär ”stöter ihop” med en gallerist på<br />

statshotellet i Skövde än på en inneklubb i Greenich Village (Bourdieu, 1994, 229). Det<br />

geografiska avståndet påverkar inte bara avståndet till ekonomiskt <strong>och</strong> kulturellt kapital<br />

indirekt via avståndet till det sociala kapitalet. Det är troligt att en slumpvis utvald<br />

stockholmare går på Dramaten oftare än en slumpvis utvald Pajalabo eftersom resan till


Dramaten utgör en mycket större ekonomisk <strong>och</strong> bekvämlighetsmässig uppoffring för den<br />

sistnämnde. En individs fysiska avstånd till en resurs borde snarare mätas i termer av tid än i<br />

längdenheter eftersom tillgång till eget eller kollektiv transportmedel minskar detta avstånd<br />

(Bourdieu, 1994, 282 – 284).<br />

Orienteringen i det fysiska rummet anvisar inte bara avståndet till viktiga resurser utan<br />

fungerar också som en symbolisk markering som talar om var i hierarkin man befinner sig.<br />

Bara genom att studera interiören av den byggnad som inhyser en viss organisation kan den<br />

uppmärksamme uttyda en hel del om organisationens <strong>makt</strong>förhållanden. Det är tillexempel<br />

inte bara av praktiska skäl som lärarens kateder vanligtvis befinner sig upphöjd på en sockel<br />

lägst fram i klassrummet. I Paris accentueras skillnaden mellan de etablerade <strong>och</strong> de<br />

avantguardistiska modehusen genom att deras butiker befinner sig på var sin sida av ån<br />

(Bourdieu, 1994, 83). I sin studie av <strong>makt</strong>relationerna på ett sjukhus understryker Gerd<br />

Lindegren det fysiska rummets symboliska betydelse. Läkarna har tillträde till alla utrymmen,<br />

de har egna, låsbara rum, fria från insyn, vilka sjuksköterskorna <strong>och</strong> undersköterskorna får<br />

beträda endast med läkarnas medgivande. Hon noterar att ”Ju högre status desto större<br />

rumslig egenutrymme…” (Lindegren, 1992, 24 – 28)<br />

Det fysiska rummet är av forskningsintresse, inte bara när det faktiskt existerar, utan även när<br />

det används som metafor. På sjukhuset som Lindegren studerar skiljer sig de anställda mellan<br />

”inne” på expedition eller behandlingsrummet vilka är sjuksköterskornas domäner <strong>och</strong> ”ute”<br />

på avdelningen där undersköterskorna befinner sig (Lindegren, 1993, 24 – 25). Det är ju inte<br />

så att expeditionen är mer ”inne” än avdelningen i bokstavlig mening, ”inne” i denna kontext<br />

måste tolkas som ”inne, närmare <strong>makt</strong>ens centrum”. En annan vanlig, rumslig metafor är<br />

”över” <strong>och</strong> ”under” t. ex. i ”översköterskor” <strong>och</strong> ”undersköterskor”. Ofta kan informella<br />

beteckningar på olika kategorier i en organisation ge en fingervisning om deras inbördes<br />

förhållande. I Lindegrens fall kallas läkarna ”doktorer”, sjuksköterskorna ”systrar” <strong>och</strong><br />

undersköterskorna ”flickor”. Detta språkbruk används av samtliga på arbetsplatsen<br />

(Lindegren, 1992, 17 – 18). Den här typen av information kräver direkt observation <strong>och</strong><br />

ostrukturerade, öppna intervjuer. Problemet med denna metod är naturligtvis att<br />

intersubjektiviteten blir lidande.<br />

En del positioner kan man få tillträde till genom att ackumulera ett visst kapital. Andra<br />

positioner är absoluta, antingen innehar man positionen eller så innehar man den inte. Dessa


positioner är medfödda <strong>och</strong> biologiskt betingade. Exempel på absoluta positioner är kön, ras<br />

<strong>och</strong> sexuell läggning. I sådana sociala strukturer , som är så rigida att den sociala mobiliteten<br />

är obefintlig, kan positioner bli absoluta. Det gäller tillexempel kasttillhörighet <strong>och</strong>, i något<br />

mindre mån, socialt stånd under feodalismen. Det enda sättet att påverka en absolut position<br />

är att förändra den sociala strukturen så att positionen får en ny innebörd eller förlorar sin<br />

innebörd helt. Detta var syftet med, tillexempel, den franska revolutionen <strong>och</strong> kvinnans<br />

frigörelse.<br />

3. Maktresurser<br />

Eftersom <strong>makt</strong>resurser <strong>och</strong> social position är interrelaterade har vi redan tvingats introducera<br />

tre typer av <strong>makt</strong>resurser, nämligen ekonomiskt-, kulturellt-, <strong>och</strong> socialt kapital. Enligt Walter<br />

Korpi är <strong>makt</strong>resurser ”egenskaper (förmågor eller medel) hos en aktör (individ eller<br />

kollektiv), som gör det möjligt för aktören att belöna eller bestraffa andra aktörer.” (Korpi i<br />

Petterson, 1987, 92) Belöningen/bestraffningen kan vara fysisk eller symbolisk.<br />

Förutsättningen för att något ska kunna bli en resurs är att minst två aktörer tillskriver<br />

resursen, eller dess effekter, ett positivt <strong>och</strong>/eller negativt värde (Jfr Broady, 1990, 171). Då<br />

detta sker uppstår ett beroendeförhållande vilket utgör grunden för en <strong>makt</strong>relation. (Ahrne m.<br />

fl, 1996, 25). <strong>Om</strong> tillexempel ingen tillerkänner pengar ett positivt värde skulle det inte gå att<br />

belöna de anställdas arbetsinsats genom att höja deras lön eller bestraffa dem genom att sänka<br />

den. <strong>Om</strong> ingen fann ett värde i att slippa smärta eller överhuvudtaget att existera skulle man<br />

inte kunna bestraffa människor med våld. Dessa exempel må anses väl uppenbara <strong>och</strong><br />

universella (inte minst vad gäller våld) men läsaren kan säkert själv komma på sådant som<br />

värdesätts bara av vissa grupper eller bara under en bestämd period i historien. En resurs kan<br />

förlora värde då den konfronteras med ny teknologi som bättre uppnår det önskade resultatet<br />

(Ahrne, 1994, 120). En resurs kan också förlora i värde då spelreglerna för utövande av <strong>makt</strong><br />

inom ett visst område förändras. Ett exempel på detta är när det införs regler för partistöd som<br />

begränsar rätten till att ge ekonomiskt bistånd.<br />

Jag ansluter mig till Korpis definition med förbehållet att den är för snäv i fråga om<br />

<strong>makt</strong>resursernas användningsområden. Jag menar att man måste inräkna även de resurser som<br />

kan användas för att utöva betingande <strong>makt</strong>, d. v. s <strong>makt</strong>en att forma andra aktörers attityder<br />

på ett sätt som går emot deras verkliga intressen (Galbraith, 1983, 15). För den betingande


<strong>makt</strong>ens resurser gäller inte nödvändigtvis ovanstående krav på att de tillskrivs ett värde<br />

eftersom de inte används i bestraffande eller belönande syfte. Ofta förhåller det sig däremot så<br />

att betingande <strong>makt</strong>resurser erhålls i utbyte, eller i kraft av en aktörs innehav av någon annan<br />

typ av resurs (t. ex. köp av reklamtid i TV eller professorns betingande <strong>makt</strong> i kraft av att de<br />

andra aktörerna erkänner värdet av dennes kunskap <strong>och</strong> titel).<br />

Den betingande <strong>makt</strong>en är även relaterad till de andra <strong>makt</strong>resurserna på så vis att den<br />

används för att exploatera hittills oupptäckta källor till <strong>makt</strong> genom att offren görs varse nya<br />

värden <strong>och</strong> blir beroende av dem (Jfr Bauman, 145 – 147). Mycket av reklamen fungerar på<br />

detta vis. En aktör kan vara i besittning av en latent resurs. Så länge en aktör är okunnig om<br />

resursen saknar den värde (de saknar kännedom om att andra aktörer värdesätter den).<br />

Kunskap om en resurs värde <strong>och</strong> kunskap om valmöjligheter är en förutsättning för all <strong>makt</strong>.<br />

Den betingade <strong>makt</strong>en kan därför också användas för att dölja eller undervärdera en resurs<br />

som den andre aktören äger.<br />

3.1 Maktresursernas egenskaper<br />

Maktresurser har en mängd olika egenskaper utöver de tre ovannämnda<br />

användningsområdena:<br />

Maktresursens domän: Antalet aktörer som är mottagliga för denna resurs. Med andra ord<br />

hur många som värdesätter den (Korpi i Pettersson, 1987, 93 – 95).<br />

<strong>Om</strong>fång: Vilka slags aktiviteter hos andra aktörer som kan påverkas med<br />

denna resurs (ibid.).<br />

Mobiliseringskostnad: Hur lätt en resurs kan göras i ordning för användning. Tillexempel<br />

är resurser som kräver samordning av ett stort antal aktörer mer<br />

svårmobiliserade än resurser som aktiveras av en enda individ<br />

(ibid.).<br />

Användningskostnad: Kostnaden av att använda resursen. I fråga om bestraffande <strong>och</strong><br />

belönande resurser bestäms denna kostnad bl. a av om det går att<br />

påverka bara med löften eller hot eller om man också är tvungen<br />

att göra verklighet av löftet/hotet. Mobiliseringskostnad <strong>och</strong><br />

användningskostnad kan beskrivas som en alternativkostnad vilket<br />

uttrycks i termer av det näst bästa alternativ man väljer bort (ibid.).


Knapphet: I vilken utsträckning en resurs är tillgänglig för alla (ibid.). Råder<br />

det brist på den?<br />

Centralitet: I vad mån en resurs är nödvändig för en aktörs dagliga liv (ibid.).<br />

Lagringspotential: I vilken mån en resurs kan bevaras över tid (ibid.).<br />

Koncentrationspotential: I vilken grad en resurs kan koncentreras till en eller ett fåtal aktörer<br />

(ibid.). Går det att utestänga andra från att använda ens andel av<br />

denna resurs? Luft är en värdelös <strong>makt</strong>resurs p. g. a. dess låga<br />

koncentrationspotential.<br />

Likviditet: I vad mån en resurs är klar att användas (ibid.).<br />

Grundläggande resurs: Resurs som i sig ger förmåga att belöna, bestraffa eller förändra<br />

attityden hos andra aktörer (ibid.).<br />

Härledd resurs: Resurs som genom omvandlingsprocesser är härledd ur<br />

grundläggande resurser (ibid). Ekonomiskt kapital kan omvandlas<br />

till betingande resurser genom köp av reklam, men ekonomiskt<br />

kapital kan också härledas ur betingade resurser då reklamen gör<br />

någonting till en eftertraktad vara. 1<br />

<strong>Om</strong>vandlingsbarhet: Förmågan hos en grundläggande resurs att förvandlas till en<br />

3.2 Några exempel på <strong>makt</strong>resurser<br />

härledd resurs (Korpi i Pettersson, 1987, 93 – 95).<br />

Nästan vad som helst kan bli till en resurs. Tillexempel kan en nyckel bli en resurs om andra<br />

aktörer eftertraktar den (Ahrne m. fl., 1996, 26). Det vore därför omöjligt att göra en<br />

fullständig lista över <strong>makt</strong>resurser. Här nedan följer några vanliga resurser vars egenskaper får<br />

tjäna som illustrativa exempel på ovanstående taxonomi:<br />

Legitimitet:<br />

Legitimitet kan användas som en resurs i sig. Den kan också användas för att minska<br />

användningskostnaderna för andra resurser. En aktörs legitimitet i en social struktur grundar<br />

sig i de andra aktörernas erkännande av den förefintliga ordningen som giltig. Att denna<br />

1 En ursprunglig resurs kan alltså i ett annat sammanhang vara härledd <strong>och</strong> en härledd resurs kan vara<br />

ursprunglig, enligt min uppfattning, Jag utesluter inte möjligheten att det finns resurser som alltid är ursprungliga<br />

respektive härledda, men jag lämnar den frågan därhän i denna uppats.


ordning betraktas som giltig visar sig i att aktörerna är tvungna att dölja ett brott mot den<br />

(Boglind m. fl., 1995, 153). Den som innehar legitimitet måste ge sken av att han/hon inte<br />

utövar <strong>makt</strong> av egenintresse utan för att realisera ett högre värde. Legitimeringen kan ske<br />

endast genom ombud (Bourdieu, 1993, 135). Legitimitet kräver ett medgivande från de<br />

aktörer som underkastar sig den. 2<br />

Legitimitet skapas, antingen genom (eget eller tidigare generationers) utövande av betingande<br />

<strong>makt</strong>. Legitimitet kan också erhållas när en annan aktör med legitimitet, A, tillerkänner<br />

aktören, B, legitimitet i utbyte mot en nyttighet. Ju mindre egenintresse A synes ha av att<br />

legitimera B desto mer legitimerad bli B. Byteshandeln måste alltså döljas. (Bourdieu, 1993,<br />

135 – 136). Slutligen kan legitimitet tillkomma en organisation <strong>och</strong> dess positioner när<br />

aktörer, av fri vilja, avhänder sin autonomi till organisationen (se nedan). I det sistnämnda<br />

fallet tillkom alltså legitimiteten utan att någon <strong>makt</strong> utövades Här behöver inte intresset<br />

döljas eftersom organisationens offentliga syfte är att tillgodose medlemmarnas intresse. <strong>Om</strong><br />

däremot ledaren för organisationen, med sitt ledarskap vill tillgodose andra intressen utöver<br />

organisationens syften, gör han/hon klokt i att dölja dessa om ledarens legitimitet ska vara<br />

intakt.<br />

Legitimitet är oftast en outtalad självklarhet i en relation. Ett tecken på att legitimiteten hotas<br />

är när dess innehavare tvingas att artikulera den. Ju mer abstrakt legitimeringen är, desto<br />

mindre chans att den förändras av pragmatiska skäl. Legitimeringen överlever sin<br />

ursprungliga funktion. Man handlar på ett visst sätt, inte för att det fungerar, utan för att det är<br />

rätt (Berger & Luckmann, 1991,135).<br />

Weber identifierar tre former av legitimitet som här refereras från en andrahandskälla:<br />

Karismatisk legitimitet: vinns genom att personen som tillerkänns den anses besitta<br />

övernaturliga, övermänskliga eller åtminstone ovanliga krafter eller<br />

egenskaper, som inte är tillgängliga för vanliga människor. Exempel på<br />

sådana personer är Jesus, Gandhi <strong>och</strong> Hitler.<br />

Traditionell legitimitet: erhålls på grund av att gamla normer anses som okränkbara. De<br />

överordnade utses i enlighet med traditionella regler <strong>och</strong> blir åtlydda på<br />

2 ”Påbjudandet av legitimitet är den fulländade formen av symboliskt våld, ett mjukt våld som endast kan utövas<br />

med offrens medverkan…” (Bourdieu, 1993, 149)


grund av deras traditionella status. Exempel på individer med traditionell<br />

auktoritet är kungen <strong>och</strong> byäldsten.<br />

Legal legitimitet: har den som besitter en post i en organisation vars stadgar uppfattas som<br />

legala. Stadgarna betraktas som legala därför att de tillkommit enligt<br />

medlemmarnas överenskommelse eller därför att de införts av en<br />

myndighet som betraktas som legitim (Boglind m. fl. 1995, 154 – 160).<br />

En person med legal legitimitet är statsministern.<br />

Leg. i kraft av resurser: är mitt eget tillägg till Webers tre legitimitetstyper. Den är besläktad med<br />

karismatisk <strong>och</strong> traditionell legitimitet. Denna typ av legitmitet har den<br />

som innehar en viss resurs som anses ge ägaren legitimitet, t. ex.<br />

kunskap eller pengar.<br />

Det är omöjligt att säga någonting generellt om legitimitetens omfång <strong>och</strong> domän.<br />

Legitimitetens omfång <strong>och</strong> domän för en statsminister är väsentligt mycket större än för en<br />

fotbollsdomare. Legitmiteten har hög lagringspotential <strong>och</strong> koncentrationspotential.<br />

Vålds<strong>makt</strong>:<br />

Vålds<strong>makt</strong> är antagligen den <strong>makt</strong>resurs som är omgärdad av de strängaste lagarna vilka<br />

begränsar dess utövning. Man brukar säga att staten kännetecknas av sitt monopol på legitimt<br />

våld. Ofta finns också kulturellt betingade regler kring våld s. k. ”fair play”. Våldsmedel har<br />

en stor domän, ett stort omfång, en hög koncentrationspotential <strong>och</strong> en relativt hög<br />

omvandlingsbarhet (Korpi i Pettersson, 1987, 95). Våld har en hög användningskostnad <strong>och</strong><br />

väcker negativa attityder gentemot utövaren hos de som utsätts för den. Våld medför också<br />

stora risker för utövaren. Våld är därför sällan en särskilt bra resurs, vilket inte nödvändigtvis<br />

betyder att våld är en ovanlig företeelse. Ofta används våld bara i brist på andra resurser eller,<br />

som sista utväg, när de andra resurserna inte ger önskat resultat. Våld är vanligt i auktoritära<br />

stater i tredje världen där statsapparaten är för outvecklad för att kunna utöva andra former av<br />

<strong>makt</strong> (Galbraith, 1983, 45).<br />

Organisation:<br />

Organisation är en resurs med mer formaliserade relationer <strong>och</strong> tydligare yttre gränser (högre<br />

koncentrationskapital) än socialt kapital vilket uppskattas av forskaren, liksom innehavarens<br />

fiender, eftersom det gör den lättare att kartlägga. Den som blir medlem av en organisation


avhänder sig sin personliga frihet, i större eller mindre grad, i utbyte mot att organisationen<br />

tillgodoser vissa intressen, t. ex. skydd. 3 Organisation är en härledd resurs. Den utgörs av alla<br />

resurser som dess enskilda medlemmar upplåter i organisationens ägo (Ahrne, 1994, 12). En<br />

medlems tillgång till organisationens resurser beror på dennes position i organisationen.<br />

Organisationen i sig kan fungera som en aktör i en <strong>makt</strong>relation genom att mobilisera<br />

medlemmarnas kollektiva resurser för ett gemensamt syfte, vilket oftast är att vinna<br />

underkastelse av människor eller grupper utanför organisationen (Galbraith, 1983, 64).<br />

Organisationens domän, omfång, mobiliseringskostnader <strong>och</strong> användningskostnader är<br />

avhängigt den interna disciplinen ( Jfr Galbraith, 1983, 65). Ju fler syften en organisation har<br />

desto svårare blir det att disciplinera dess medlemmar. Flera syften kräver även större, <strong>och</strong><br />

mer varierande, grundläggande resurser (Galbraith, 1983, 77 – 78).<br />

Ekonomiskt kapital:<br />

Ekonomiskt kapital kan bestå av värdepapper (pengar <strong>och</strong> krediter) eller fasta tillgångar<br />

(varor, produktionsmedel). Värdepapper har en stor domän, hög koncentrationspotential, stor<br />

omvandlingsbarhet, likviditet, knapphet, <strong>och</strong> lagringspotential. Fasta tillgångar, i form av<br />

kontroll över produktionsmedlen, har en stor domän, stort omfång, hög centralitet, hög<br />

koncentrationspotential <strong>och</strong> relativt låg användningskostnad (Korpi i Petterson, 1987, 95).<br />

Pengars höga omvandlingsbarhet gör den till en utmärkt källa till härledda resurser. Det<br />

ekonomiska kapitalets effektivitet har föranlett vissa regleringar av dess utövande, inte minst i<br />

den moderna välfärdstaten.<br />

Ökningen av det materiella välståndet <strong>och</strong> välfärdens utveckling i form av<br />

arbetslöshetsunderstöd , socialbidrag, sjukförsäkring, pensionsfonder m. m. har minskat det<br />

ekonomiska kapitalets möjligheter till belönande <strong>och</strong> bestraffande <strong>makt</strong>. Välfärdsstaten anses<br />

av somliga debattörer göra inskränkningar på friheten när den enligt Galbraith, i själva verket<br />

fördelar friheten till ett större antal medborgare (Galbraith, 1983, 60). 4<br />

3 ”Närhelst en människa överlåter sin rätt eller uppger den, gör hon så antingen på grund av att någon rätt i<br />

gengäld överlåtes på henne, eller för att hon hoppas att vinna någon annan fördel därigenom… skälet till <strong>och</strong><br />

ändamålet med att uppge eller överlåta sin rätt är intet annat än människans personliga säkerhet vad gäller<br />

hennes liv <strong>och</strong> vad gäller medlen att så bevara livet, att det inte blir tröstlöst.” (Hobbes i Marc – Wogau, 1992,<br />

108) Medlemskap i en organisation är naturligtvis inte alltid ett frivilligt val av fria individer med fullständig<br />

information.<br />

4 När man talar om frihet kan det vara bra att känna till skillnaden mellan negativ <strong>och</strong> positiv frihet. Dessa<br />

begrepp myntades av Isaiah Berlin men här refereras de från en andrahandskälla. ”Med negativ frihet menas att<br />

det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas


De senaste decenniernas globalisering av ekonomin har dock utökat, framför allt,<br />

värdepappers inflytande (Martin & Schumann, 1997, passim). På en perfekt marknad finns<br />

inga <strong>makt</strong>relationer. Varken köpare eller säljare har så stora marknadsandelar att de kan<br />

påverka priset. Det finns inga ekonomiska, fysiska eller juridiska hinder till <strong>och</strong> från<br />

marknaden. Alla aktörer har fullständig information om marknadspriset (Parkin m. fl., 1997,<br />

260). På en perfekt marknad är aktörerna fria, autonoma, likaberättigade <strong>och</strong> likagynnade. Det<br />

finns inga asymmetriska relationer. Problemet är att i samhällsdebatten sker lätt en glidning<br />

från den perfekta marknaden, som heuristisk teori, till den perfekta marknaden, som en<br />

beskrivning av verkligheten, varvid man förutsätter det som skulle bevisas.<br />

Kunskapskapital:<br />

Kunskapskapital är en beståndsdel av det kulturella kapitalet. Kunskapskapital utgörs av<br />

yrkesskicklighet <strong>och</strong> utbildning. Korpi menar att denna typ av kapital har ett mycket mindre<br />

domän <strong>och</strong> snävare omfång än ekonomiskt kapital. Vidare har den, enligt honom, mindre<br />

koncentrationspotential, den är inte knapp, har ganska låg förvandlingsbarhet <strong>och</strong> hög<br />

mobiliseringskostnad. Kunskapskapital kan inte frigöras från sin ägare den kan därför inte<br />

säljas utan bara hyras ut (Korpi i Petterson, 1987, 95).<br />

Jag anser att Korpi underskattar kunskapskapitalets <strong>makt</strong>potential vilket, inte minst, beror på<br />

att han förbiser den betingade <strong>makt</strong>en. Det var inte bara förr, då mässorna hölls på latin, som<br />

kunskapskapitalet hade en hög grad av koncentration. Exemplet Lisa, på s.3, visar hur<br />

informella strukturer kan fungera som effektiva uteslutnings<strong>mekanismer</strong> för att få tillgång till<br />

kunskap. Ett uppenbart fall av koncentration är då man hemligstämplar viss information i en<br />

stat eller på ett företag. En viktig del av professionsforskningen handlar om hur professioner<br />

skaffar sig ensamrätt till viss kunskap. 5 I själva verket har kunskapens exklusivitet ökat under<br />

historiens gång. Vetenskapen har givit <strong>makt</strong>en att producera verkligheten till en liten elit av<br />

vetenskapsmän vars kunskap är så intrikat att vanliga människor saknar kontrollmöjligheter<br />

över den (Berger & Luckmann, 1991, 130, 137, Galbraith, 1983, 159, 178 –179). 6<br />

Vetenskapsmännen är en grupp människor vars kunskaps domän <strong>och</strong> omfång kan vara mycket<br />

omfattande när den används som betingande <strong>makt</strong>.<br />

att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.” (Sven Ove Hansson, 1993, 90) I detta<br />

sammanhang begränsar sålunda välfärdsstaten den negativa friheten medan den omfördelar den positiva friheten.<br />

5 Se t. ex. Inga Hellbergs kapitel i ”Människan i tjänstesamhället” (Pal Orban & Lennart Svensson, red, 1995)<br />

6 ”…power in society includes the power to determine decisive socialization processes and, therefore, the power<br />

to produce reality.” (Berger & Luckmann, 1991, 137)


4. Utövande av <strong>makt</strong><br />

Detta avsnitt är indelat i tre underrubriker vilka, var <strong>och</strong> en, beskriver ett visst perspektiv på<br />

utövandet av <strong>makt</strong>. Dessa är den endimensionella ansatsen, den tvådimensionella ansatsen<br />

<strong>och</strong> den tredimensionella ansatsen. Begreppen är lånade av den amerikanske<br />

samhällsforskaren, Steven Lukes. Den främste representanten för den endimensionella<br />

ansatsen, enligt Lukes, är Robert Dahl. Den tvådimensionella ansatsen representeras av Peter<br />

Bachrach <strong>och</strong> Morton S. Baratz. Lukes hänför sig själv till anhängarna av den tredje<br />

dimensionen. (Gaventa i Pettersson, 1987, 28). Samtliga fyra författares idéer refereras från<br />

andrahandskällor. Jag misstänker att Lukes polariserar författarnas uppfattningar något, dels<br />

för att förtydliga de olika ansatserna men också för att framställa sin egen uppfattning som<br />

mer nydanande än den i själva verket är. Jag kommer att följa hans exempel, <strong>och</strong> göra<br />

författarna orättvisa, av förstnämnda skäl.<br />

4.1 Den endimensionella ansatsen:<br />

I den endimensionella ansatsen analyseras utåt iakttagbara handlingar på en beslutsarena. Man<br />

studerar endast själva beslutsfattandet. Frågan gäller vem som vinner i en beslutsprocess som<br />

behandlar vissa nyckelfrågor <strong>och</strong> hur de utnyttjar sina ojämnt fördelade <strong>makt</strong>resurser i<br />

beslutsprocessen. Typiska frågor i den endimensionella ansatsen är ”Vem initierade frågan?”,<br />

”Vem drev den?”, ”Vilka yttrade sig i den debatt som föregick beslutet?”, ”Hur röstade man<br />

vid beslutsomröstningar? o. s. v. Enligt den endimensionella ansatsen finns ingen skillnad<br />

mellan aktörernas preferenser <strong>och</strong> deras intressen (Gaventa i Pettersson, 1987, 36, Svärd,<br />

1982, 16, 29, 60).<br />

Den endimensionella ansatsens styrka är dess empiriska tillgänglighet. Den undersöker<br />

faktiskt beteende, kan ges tydliga operationella definitioner <strong>och</strong> förmår redovisa belägg för<br />

sina teser (Svärd , 1983, 30). Men orsaken till dess metodologiska lätthanterlighet är också<br />

orsaken till dess bristande räckvidd. För att en <strong>makt</strong>relation ska vara tillstädes krävs att det<br />

finns ett synbart motstånd. Där inget synbart motstånd föreligger, finns ingen <strong>makt</strong>utövning.<br />

En sådan syn får absurda konsekvenser. Enligt den endimensionella ansatsen skulle, i så fall,<br />

kvinnoförtrycket i Saudiarabien vara mindre än kvinnoförtrycket i Sverige eftersom det


knappast förekommer några protester i Saudiarabien, men däremot i Sverige (Korpi i<br />

Pettersson, 1987, 84 – 85). Ett annat problem är hur, man ska identifiera nyckelfrågor <strong>och</strong><br />

skilja ut dem från mer rutinartade beslut. Dahl motiverar sitt val av nyckelfrågor i den stad<br />

han studerar (New Haven) med att de utgör den största delen av stadens budget, eller att en<br />

ovanligt stor del av stadens budget, i jämförelse med andra amerikanska städer, kretsar kring<br />

en viss fråga (Svärd, 1982, 47). Dahl intresserar sig inte för hur vissa frågor har blivit<br />

nyckelfrågor, något som vi skall se, kritiseras av Bachrach <strong>och</strong> Baratz.<br />

4.2 Den tvådimensionella ansatsen<br />

Den tvådimensionella ansatsen, som av Bachrach <strong>och</strong> Baratz kallas ”<strong>makt</strong>ens andra ansikte”,<br />

är en kritik av den endimensionella. Den tvådimensionella ansatsen vidhåller att aktörernas<br />

preferenser också är deras faktiska intressen. Vissa preferenser motverkas dock systematiskt<br />

<strong>och</strong> konsekvent av rådande <strong>makt</strong>strukturer, <strong>och</strong> dess huvudaktörer, att komma till uttryck på<br />

en beslutsarena genom att viss deltagare <strong>och</strong> frågor utesluts. I den tvådimensionella ansatsen<br />

ställs frågor som ”Vem får vad <strong>och</strong> hur?” samt ”Vem förbigås <strong>och</strong> hur?” (Gaventa i<br />

Pettersson, 1987, 32, Svärd, 1982, 29 – 30). Den tvådimensionella ansatsen visar att det<br />

uppenbarligen kan föreligga en <strong>makt</strong>relation utan att någon öppen konflikt kan iakttas.<br />

Utövandet av uteslutande <strong>makt</strong> kallas av Bachrach & Baratz för ”mobilisering av partiskhet”,<br />

eller ”icke – beslutsfattande”. Den kan ta sig många olika uttryck. Makthavarna kan ge löften<br />

om, eller hota med, positiva eller negativa sanktioner för att tysta en spirande motrörelse, A,<br />

som har mindre <strong>makt</strong>resurser än B, kan avstå från att utmana B av rädsla för sanktioner utan<br />

att hot om sanktioner har förekommit (lagen om förväntade reaktioner) (Gaventa i Pettersson,<br />

37 – 38). Ju större skillnaderna i <strong>makt</strong>resurser är desto mindre är sannolikheten för en öppen<br />

konflikt eftersom den resurssvage betraktar möjligheterna att vinna en öppen konflikt som<br />

liten (Korpi i Pettersson, 1987, 98 – 99). 7 I det sistnämnda fallet handlar det snarare om en<br />

icke – händelse än ett icke – beslut. Rädslan för sanktioner kan dock ha uppstått p. g. a. hot,<br />

eller realiserade hot i tidigare beslutssituationer. 8<br />

7 Observera att det är partens bedömning av den andres resurser, <strong>och</strong> inte dennes faktiska resurser, som avgör om<br />

en konflikt uppstår eller ej. Ett sätt att utöva <strong>makt</strong> är därför att överdriva sitt innehav av <strong>makt</strong>resurser. Forskaren<br />

bör intressera sig lika mycket för parternas bedömning som parternas faktiska resurser, annars blir<br />

<strong>makt</strong>relationen svårtolkad.<br />

8 Med andra ord kan användningskostnaderna för A:s resurs minska drastiskt. Från att ha varit förhållandevis<br />

höga, då A tvingades verkställa hoten, för att sedan minska, då blotta hotet om sanktioner var tillräckliga, till den<br />

situation, då lagen om förväntade reaktioner gäller, i vilken användningskostnaderna för resursen är noll.


Genom att utnyttja de selektiva <strong>mekanismer</strong>na i beslutsstrukturen kan man sålla bort sådana<br />

frågor som inte är önskvärda. En viktig strategi är därför att investera sina resurser i<br />

konstruktioner av institutionella strukturer som premierar ens egna intressen på andra<br />

intressens bekostnad (Korpi i Pettersson, 1987, 105). Ett sätt som strukturer kan fungera<br />

selektivt är genom deras komplexitet. Den ”vanlige medborgaren” begriper sig helt enkelt inte<br />

på strukturens syften <strong>och</strong> dess beslutsgång. Genom att odla tron hos de aktörer man vill<br />

utesluta, att strukturen endast kan förstås av experter, kommer dess komplexitet förefalla<br />

större än den är (Galbraith, 1983, 159). Man kan utöva <strong>makt</strong> genom att vara otillgänglig, eller<br />

se till att andra är det. Den som vandrat på byråkratins kovägar, <strong>och</strong> slussats från den ena<br />

instansen till den andra utan att någon någonsin är anträffbar, vet vad jag talar om.<br />

En struktur kan utesluta en fråga därför att strukturen inte identifierar frågan som en fråga<br />

som ska behandlas i strukturen. Detta gäller, tillexempel, åtskillnaden mellan det offentliga<br />

<strong>och</strong> det privata. Den privata sfären, d. v. s. familjen, ska fredas från intrång av den offentliga<br />

<strong>makt</strong>en. Åtskillnaden mellan privat <strong>och</strong> offentligt gör att problem inom den privata sfären, till<br />

vilken kvinnorna har förpassats, aldrig bli till en politisk fråga (Höjer, Åse, 1996, 37 – 38,<br />

Pateman, 1989, 211, 218).<br />

I avsnittet om positioner nämnde vi att positioner markerar de sociala <strong>och</strong> geografiska<br />

avståndet till resurser samt att en klassfraktion utgörs av fraktionens kapitalstruktur.<br />

Fraktionerna är dock inte homogena. En individs position bestäms inte bara av hans/hennes<br />

tillgång på kapital utan även av kompletterande karaktäristika. Kompletterande karaktäristika<br />

är underförstådda krav på olika sekundära egenskaper, så som könstillhörighet eller etnisk<br />

tillhörighet inom fraktionens kultur, vilka fungerar som urvals- <strong>och</strong> uteslutnigs<strong>mekanismer</strong><br />

utan att någonsin uttalas som sådana. Att kraven är outtalade betyder inte alltid att de är<br />

informella. En bestämd examen kan innehålla dolda krav på ett bestämt socialt ursprung. De<br />

som inte uppfyller kraven på kompletterande karaktäristika förpassas till marginella positioner<br />

inom fraktionen (Bourdieu, 1994, 252 – 254).<br />

Innan en fråga kommer upp på en beslutsarena brukar den genomgå en informell <strong>och</strong>/eller<br />

institutionaliserad förbehandling. En fråga diskuteras med en eller flera medlemmar med<br />

Tänkbart är att A:s resurs faller i glömska, varpå användningskostnaderna ökar. En resurs skulle alltså ha en<br />

”konjunkturcykel”.


högre status. Frågan vandrar sedan via parsammanhandlingar upp genom hierarkin ända till<br />

ledaren. Ledaren känner därför redan till frågan då den blir föremål för ett beslut. Ofta<br />

förutbestäms det formella beslutet av förhandlingarna som beslutet föregås av. Tillexempel<br />

fattas de egentliga besluten i riksdagsutskottens förbehandlingar <strong>och</strong> inte i riksdagen.<br />

Förbehandlingen av en fråga sker vanligtvis vid informella sammankomster. Vissa grupper lär<br />

sig inte att behärska beslutsreglerna om sammankomsterna är av sådan art att de antingen inte<br />

vill delta eller inte erbjuds delta. 9 Tillexempel kan kvinnor hållas utanför förbehandlingen när<br />

den sker i bastun eller i jaktstugan. När en kvinna sedan tar upp en fråga som inte genomgått<br />

den informella förbehandlingen kan ledaren känna sig förbigången <strong>och</strong> ifrågasatt eftersom den<br />

outtalade regeln säger att alla frågor ska ha nått ledaren innan de dyker upp på dagordningen.<br />

Ett brott mot denna regel skapar osäkerhet, <strong>och</strong> kräver att ”orosstiftaren” tystas ner så att<br />

ordningen blir återställd. Den som förbigår reglerna kan antingen nonchaleras eller<br />

brännmärkas som illojal mot de grundläggande normerna i strukturen. Regelbrytaren får<br />

tillmälen som ”fascist”, ”kommunist”, ”bråkmakare” etc. <strong>Om</strong> regelbrytaren hade svårt att få<br />

tillträde till de informella sammankomsterna förut kan utfrysningen nu bli total (Lindegren,<br />

1992, 73 – 75, Galbraith, 1983, 169, Gaventa i Pettersson, 1987, 37).<br />

Motståndargruppen kan pacificeras med hjälp av <strong>mekanismer</strong> som drar in den i det etablerade<br />

systemet. Denna metod brukar kallas kooptering. <strong>Om</strong> B’s värden bara kan uppnås genom att<br />

följa de regler som A har bestämt kan B´s värden bli resurser för A. En lönearbetare kan få<br />

höjd lön genom att vara lydig <strong>och</strong> arbetsam (Bauman, 1990, 143 – 144). Genom moderata<br />

eftergifter kan motståndarsidan splittras i en moderat falang, som är öppen för samarbete, <strong>och</strong><br />

en militant falang, som vill förändra hela strukturen (Svärd, 1982, 87). En vanlig kritik, både<br />

från höger <strong>och</strong> vänster, är att fackföreningen, respektive arbetsgivarnas organisationer,<br />

vingklipps då de inkorporeras i den statliga förvaltningen i partssammansatta styrelser<br />

(Rothstein, 1993, 63 – 64).<br />

Den tvådimensionella ansatsen studerar hur icke – politiska opinioner <strong>och</strong> attityder förhindras<br />

att organiseras till artikulerade krav <strong>och</strong> hur de artikulerade kraven förhindras att komma på<br />

9 Rosabeth Moss Kanters token – teori, här refererad från en andrahandskälla, erbjuder en förklaring till varför<br />

vissa grupper isoleras från informella sammankomster. Enligt token – teorin blir en minoritetsgrupp mer synlig<br />

än majoriteten eftersom de avviker från de flesta andra. Deras avvikelse från majoriteten medför en risk att de<br />

stereotypiseras <strong>och</strong> att de får sina handlingar tolkade i ljuset av deras tillhörighet till minoritetsgruppen. Eftersom<br />

de betraktas som annorlunda kan man befara att de hamnar utanför gemenskapen där de inte anses passa in<br />

(Roman, 1994, 70 – 71).Jämför med Focault’s resonemang om hur vetenskapens kategoriserande praktiker<br />

fungerar diciplinerande genom att ange normalitet <strong>och</strong> avvikelse (Alvesson & Sköldberg, 1994, 301 – 307)


dagordningen men även de <strong>mekanismer</strong> som förvränger resultatet av ett fatta beslut till den<br />

tvådimensionella ansatsen (Svärd, 1982, 71, 99 – 100). Det som ligger i aktörernas intresse är<br />

egentligen inte själva beslutet utan dess resultat. En organisation kan vara så konstruerad att,<br />

även om ett visst beslut fattas, blir resultatet helt annat. 10<br />

Den tvådimensionella metoden går ut på att ge röst åt de krav som ledningen har tystat ned<br />

genom att skapa kanaler mellan forskaren <strong>och</strong> den nedtystade gruppen. Forskaren måste<br />

upprätta det som Habermas kallar en störningsfri kommunikation, fri från ”…<strong>makt</strong>, status,<br />

prestige, ideologi, manipulation, expertvälde, rädsla, osäkerhet [<strong>och</strong>] missförstånd… [där]<br />

Alla deltagare har samma möjlighet att initiera <strong>och</strong> vid<strong>makt</strong>hålla dialog genom frågor <strong>och</strong><br />

svar, anspråk <strong>och</strong> motanspråk. Inga frågor är konsekvent exkluderade från att beaktas. Alla<br />

har i princip samma chanser att uttrycka attityder, känslor <strong>och</strong> intentioner i syfte att klargöra<br />

de frågeställningar som behandlas.” (Alvesson & Sköldberg, 1994, 186 – 187). Den<br />

tvådimensionella ansatsen blir därför, med nödvändighet, ett hot mot rådande<br />

<strong>makt</strong>förhållanden.<br />

Vissa icke – beslut så som sanktioner för att åstadkomma tystnad, är empiriskt påvisbar. Det<br />

kan ändå vara svårt att iaktta icke – besluten eftersom de ofta pågår i det fördolda. Ännu<br />

svårare är att påvisa förekomsten av föregripande reaktioner eftersom ingenting synbart har<br />

skett. <strong>Om</strong> de intervjuade inte har förtroende för forskaren kommer de inte att delge<br />

honom/henne sitt missnöje.<br />

4.3 Den tredimensionella ansatsen<br />

Enligt den tredje dimensionen är inte alltid en aktörs preferenser liktydigt med hans/hennes<br />

intressen. En aktörs preferenser produceras av ett bestämt <strong>makt</strong>system. Dessa preferenser kan<br />

skilja sig från aktörens verkliga intressen eftersom de inte uppfyller aktörens egentliga behov.<br />

Denna ansats studerar hur potentiella frågor förhindras att bli artikulerade på grund av<br />

10 I ”The social democratic state” hävdar Rothstein att socialdemokraternas försök till reformer, under<br />

efterkrigstiden, var beroende av förvaltningens struktur. Socialdemokraterna lyckades genomföra en förändring i<br />

organisationen av arbetsmarknadspolitiken under andra världskriget. Därför fanns en överensstämmelse mellan<br />

den socialdemokratiska regeringens beslut <strong>och</strong> beslutens implementering i förvaltningen. Inom


kulturella <strong>och</strong> kognitiva hinder (språket i sig kan begränsa vilka tankar som är möjliga att<br />

tänka) eller genom beslut av enskilda individer. I den tredimensionella ansatsen är motståndet<br />

ännu blott latent (Gaventa i Pettersson, 1987, 34 – 35).<br />

Vi känner igen den tredje dimensionens idéer från begrepp som ”falskt medvetande”,<br />

”hegemoni” <strong>och</strong> ”den endimensionella människan”, begrepp som brukar hänföras till Marx<br />

<strong>och</strong> hans adepter, Lukács, Gramsci <strong>och</strong> Marcuse. Man ska för den skull inte tro att teorin är<br />

förbehållen radikaler, konservatismens fader, Edmund Burke sa i ett tal till väljarna i Bristol<br />

att han hade en skyldighet att ”försvara era intressen mot era åsikter” (cit. i Lewin, 1994,<br />

125).<br />

En aktör kan ignorera sina intressen, därför att han/hon inte funderar över sin situation.<br />

Lydnaden blir en oreflekterad vana. Så länge <strong>makt</strong>havaren lyckas undvika främmande<br />

situationer, som väcker den underlydande ur hans/hennes slummer <strong>och</strong> tvingar honom/henne<br />

att ta ställning till situationen, kan <strong>makt</strong>utövningen ske utan större användningskostnader<br />

(Bauman, 1990, 146). 11 När skillnaden i fördelningen av <strong>makt</strong>resurser är stor kan den<br />

resurssvage uppleva total <strong>makt</strong>löshet. Känslan av <strong>makt</strong>löshet kan hota den dominerades<br />

självrespekt som fri <strong>och</strong> likvärdig människa. Därför internaliserar den dominerade den<br />

dominerandes värderingar. I stället för att säga ”Jag vill inte ha den här situationen, men jag<br />

kan ingenting göra åt den” kan den doiminerade hävda att ”Jag vill ha den här situationen”<br />

<strong>och</strong> genom att tro på sin egen lögn behålla sin självkänsla intakt. (Gaventa, Beckman i<br />

Pettersson, 1987, 39, 132).<br />

Falskt medvetande kan bestå i att sociala strukturer reifieras till naturlagar vilka inte är<br />

möjliga att förändra. <strong>Om</strong> en struktur anses oföränderlig anpassar man, enligt ovanstående<br />

stycke, sina preferenser därefter. Man kan ha en dröm om att kunna flyga bara genom att flaxa<br />

med vingarna, men med insikt om verklighetens begränsningar bygger man ett flygplan i<br />

stället. Skillnaden mellan drömmar <strong>och</strong> preferenser är att en preferens uppfattas som praktiskt<br />

realiserbar. Under 20 – talets arbetslöshet fann sig socialdemokraterna tvungna att acceptera<br />

Adam Smiths harmonilära. En statlig inblandning i marknads<strong>mekanismer</strong>na skulle bara störa<br />

skolförvaltningen skedde inga omstruktureringar vilket medförde att fattade beslut inte fick avsedd effekt<br />

(Rothstein, 8 – 18, 1996).<br />

11 ”Jag påpekar alltså att det i de ärvda furstedömena, där befolkningen är van vid sin furstefamilj, är mycket<br />

mindre svårt att behålla <strong>makt</strong>en än i de nygrundade, ty i ett arvfurstedöme gäller det endast för fursten att inte<br />

åsidosätta traditionerna från förfäderna…” (Machiavelli, 1996, 10)


de rikedomsbildande krafterna <strong>och</strong> leda till ännu högre arbetslöshet. Endast lönesänkningar<br />

kunde minska arbetslösheten. Men så ”upptäckte”, ungefär samtidigt, den engelske<br />

ekonomen, Maynard Keynes <strong>och</strong> de svenska ekonomerna inom Stockholmsskolan<br />

multiplikatoreffekten. Högre löner gav större köpkraft, vilket ökade efterfrågan på varor, som<br />

i sin tur ökade efterfrågan på arbetskraft osv. Socialdemokraten, Ernst Wiggforss, blev den<br />

som omsatte teorin i praktiken (Lewin, 1992, 168 – 179).<br />

Klassmedvetande befrämjar politiskt deltagande <strong>och</strong> politiskt deltagande främjar<br />

klassmedvetande enligt John Gaventa. Först när en klass blir medveten om sin existens<br />

upptäcker den sina intressen. Andra dimensionens icke – beslut, vilka förhindrar grupper att<br />

organisera sig <strong>och</strong> delta i beslutsprocessen, förhindrar också grupperna att upptäcka sina<br />

verkliga intressen. När de trots allt lyckas organisera sig är de först kraven vaga <strong>och</strong><br />

outvecklade därför att deras medvetande ännu inte riktigt har tagit form. De är därför mycket<br />

sårbara för de dominerandes förmåga att så split inom organisationen (Gaventa i Pettersson,<br />

1987, 40).<br />

Den tredje dimensionens problem är uppenbara. För det första är det oerhört svårt att<br />

observera att <strong>makt</strong>, i tredimensionell bemärkelse, utövas. Effektiviteten ligger bl. a. just i dess<br />

osynlighet. Faktum är att både den dominerade <strong>och</strong> den dominerande kan vara omedvetna om<br />

att <strong>makt</strong> utövas. Inte minst gäller detta om den dominerande aktören är en reifikation vars<br />

upplösning är alla människors sanna intresse. En reifikation kan ju knappast behäftas med ett<br />

medvetande.<br />

Vem kan identifiera en aktörs sanna intressen? Det är demokratiskt känsligt att tillskriva<br />

aktören intressen som han/hon inte vill acceptera. Historien visar otäcka exempel på vad<br />

sådan självsvåldighet kan leda till. <strong>Om</strong> nu aktören accepterar den nya värdeskalan som<br />

forskaren förser honom/henne med, vilka garantier finns det att inte forskaren, omedvetet, fört<br />

aktören bakom ljuset? Samtidigt kan historien uppvisa exempel då en person eller grupp<br />

faktiskt måste anses vara hegemoniserad. Vem skulle vilja ifrågasätta den nöjde slavens falska<br />

medvetande?<br />

5. Sammanfattning


Den vetenskapsteoretiska syn som ligger bakom texten är att vetenskapen ingår i en skapande<br />

<strong>och</strong> skapad process. Vetenskapen avslöjar, för att tala med Husserl, objektets olika<br />

avskuggningar. Men objektet kan aldrig bli fullständig belyst eftersom objektets<br />

avskuggningar är oändliga <strong>och</strong>, eftersom, objektet ständigt skiftar form. Detta beror på att<br />

vetenskapen är ett socialt fenomen, vilket gör objektet till ett socialt objekt, eftersom det är<br />

föremål för vetenskaplig undersökning. Vetenskapsmannen, som ju ingår i ett socialt<br />

sammanhang, påverkar objektet som studeras, verkligheten, <strong>och</strong> är samtidigt en del av denna<br />

verklighet. Vetenskapsmannen <strong>och</strong> verkligheten är i ett dialektiskt förhållande till varandra, i<br />

vilket vetenskapsmannen producerar sin egen verklighet, <strong>och</strong> på samma gång är en produkt av<br />

denna verklighet.<br />

I denna uppsats har vissa fenomen blivit tolkade ur ett <strong>makt</strong>perspektiv vilket jag har försökt<br />

att fånga i följande definition:<br />

Makt brukas i en relation mellan två eller flera aktörer i det sociala rummet, vars intressen<br />

att realisera olika värden tangerar varandra på så sätt att det uppstår en dold eller öppen<br />

konflikt, eller att det sker en ömsesidig eftergift till förmån för den andres intressen där<br />

relationerna mellan eftergifterna är asymmetrisk.<br />

Uppsatsen beskriver <strong>makt</strong>begreppets relevans för aktörernas sociala position, deras resurser<br />

samt deras sociala handlande. I avsnittet om sociala positioner har jag försökt att vidga det<br />

marxistiska klassbegreppet. Inte bara gruppers typ av ekonomiska tillgångar <strong>och</strong> ekonomisk<br />

avkastning bestämmer gruppens klasstillhörighet. Även deras symboliska tillgångar, i form av<br />

kulturellt- <strong>och</strong> socialt kapital, avgör gruppernas möjligheter att hävda sig i spelet om <strong>makt</strong>en.<br />

I avsnittet om <strong>makt</strong>resurser beskrivs ett antal resurser som kan användas i en <strong>makt</strong>relation.<br />

Resurserna anses besitta vissa egenskaper som gör dem, mer eller mindre, räntabla från<br />

situation till situation. Vissa resurser har egenskaper som saknas hos andra resurser, vilket gör<br />

en kombination av resurser önskvärd.<br />

I avsnittet om utövning av <strong>makt</strong> beskrivs tre sätt att utöva <strong>makt</strong> på vilka sammanfaller med tre<br />

teorier om hur <strong>makt</strong>utövning skall studeras. Den endimensionella ansatsen skiljer inte på<br />

intressen <strong>och</strong> preferenser <strong>och</strong> studerar endast hur <strong>makt</strong> utövas på en iakttagbar beslutsarena.<br />

Den tvådimensionella ansatsen gör inte heller någon åtskillnad mellan preferenser <strong>och</strong>


intressen men hävdar att vissa preferenser aldrig får se offentlighetens ljus eftersom de aktivt<br />

motverkas att få tillträde till beslutsarenan. Den tredimensionella ansatsen skiljer mellan<br />

preferenser <strong>och</strong> intressen. Den anser att preferenser inte alltid är detsamma som en aktörs<br />

verkliga intressen. Medan den endimensionella ansatsen är metodiskt lätthanterlig, men inte<br />

särskilt realistisk, tar den tredimensionella ansatsen ett mer omfattande grepp om verkligheten<br />

men är istället, i det närmaste, omöjlig att operationalisera. Den tvådimensionella ansatsen<br />

intar här en mellanposition <strong>och</strong> är måhända därför mest fruktbar.<br />

Social position, <strong>makt</strong>resurser <strong>och</strong> <strong>makt</strong>utövning är interrelaterade: Ett studium av endast en av<br />

dessa fenomen, ger en historielös bild av <strong>makt</strong>en, en bild som inte förmår ge förståelse om<br />

fenomenets innebörd. Social position konstitueras av <strong>makt</strong>resurser <strong>och</strong> anger det sociala<br />

avståndet till dessa. Man kan därför inte beskriva den sociala positionen utan att samtidigt<br />

beskriva <strong>makt</strong>resurserna. Maktstrategier bestäms utav aktörernas positioner <strong>och</strong> de resurser<br />

som eftertraktas. Syftet med att utöva <strong>makt</strong> är att tillskansa sig instrumentella eller intrsikala<br />

resurser, antingen direkt, eller genom att förändra sitt sociala avstånd till dem, d. v. s. sin<br />

position. Mänskligt handlande kan inte förstås om man inte tillskriver det ett syfte.<br />

Maktutövning blir därför obegripligt om man inte samtidigt studerar positioner <strong>och</strong> resurser.<br />

Jag menar att man måste studera både social position, <strong>makt</strong>resurser <strong>och</strong> <strong>makt</strong>utövning för att<br />

få en rättvisande bild av vad <strong>makt</strong> är.<br />

Litteraturförteckning:<br />

Ahrne, Göran; ”Social organization – Interaction inside,outside and between organizations”,<br />

Sage, London, 1995<br />

Ahrne, Göran, Roman, Christine, Franzén Mats; ”Det sociala landskapet – En sociologisk<br />

beskrivning av Sverige från 50 – tal till 90 – tal”, Korpen, Göteborg, 1996<br />

Alvesson, Mats, Sköldberg, Kaj; ”Tolkning <strong>och</strong> reflektion – Vetenskapsfilosofi <strong>och</strong> kvalitativ<br />

metod”, Studentlitteratur, Lund, 1994


Bauman, Zygmunt; ”Att tänka sociologiskt”, Korpen, Göteborg, 1990<br />

Berger, Peter, Luckman, Thomas; ”The social construction of reality – A treatise in the<br />

sociology of knowledge”, Penguin Books, London, 1991<br />

Boglind, Anders, Eliaesson, Sven, Månsson, Per; ”Kapital, rationalitet <strong>och</strong><br />

sammanhållning”, Rabén Prisma, Stockholm, 1995<br />

Bourdieu, Pierre, Broady Donald, Palme, Mikael; ”Kultursociologiska texter”, Brutus<br />

Östlings förlag, Stockholm, 1994<br />

Broady, Donald; ”Sociologi <strong>och</strong> epistemologi – <strong>Om</strong> Pierre Bourdieus författarskap <strong>och</strong> den<br />

historiska epistemologin”, HLS Förlag, Stockholm, 1990<br />

Galbraith, John Kenneth; ”Maktens anatomi”, Forum, Göteborg, 1983<br />

Hansson, Sven Ove, Hermansson, Jörgen i ”Idéer om rättvisa – texter av John Rawls,<br />

Amartya Sen, Michael Walzer” Tidens Förlag, Stockholm, 1993<br />

Israel, Joachim; ”Martin Buber – Dialogfilosof <strong>och</strong> sionist”, Natur <strong>och</strong> Kultur, Stockholm,<br />

1992<br />

Lewin, Leif; ”Ideologi <strong>och</strong> strategi – svensk politik under 100 år”, Nordstedts Juridik,<br />

Stockholm, 1994<br />

Lewin, Leif ”Upptäckten av framtiden – En lärobok i politisk idéhistoria”, Nordstedts<br />

Juridik, Stockholm, 1994<br />

Lindegren, Gerd; ”Doktorer, systrar <strong>och</strong> flickor”, Carlssons, Stockholm, 1992<br />

Machiavelli, Niccòlo; ”Fursten”, Natur <strong>och</strong> Kultur, Stockholm, 1996<br />

Marc – Wogau, Konrad; ”Filosofin genom tiderna – Band 2”, Thales, Stockholm, 1992<br />

Martin, Hans Peter, Schumann Harald; ”Globaliseringsfällan – Angreppet på demokrati <strong>och</strong><br />

välfärd”, Brutus Östlings Förlag, Stockholm, 1997<br />

Parkin Michael, Powell, Mellanie, Mathews, Kent; ”Economics”, Addison –Wesley,<br />

Edingburgh, 1997<br />

Pateman, Carol; ”The disorder of women”, Cambridge, 1989<br />

Pettersson, Olof (red.); ”Maktbegreppet”, Carlssons, Stockholm, 1987<br />

Roman, Christine; ”Lika på lika villkor – Könssegregering i kunskapsföretag”, Symposion,<br />

Graduale, Stockholm, 1994<br />

Rothstein, Bo; ”Politiken som organisation – förvaltningens grundproblem”, SNS Förlag,<br />

Stockholm, 1991


Rothstein, Bo ”The social democratic state – The swedish model and the bureaucratic<br />

problem of social reforms”, University of Pittsburgh Press, Pittsburgh, 1996<br />

Svensson, Lennart G, Orban, Pal (red.); ”Människan i tjänstesamhället”, Studentlitteratur,<br />

Lund, 1995<br />

Svärd, Sven – Erik; ”Icke – beslut – Maktens andra ansikte” PA Nordstedts & Söners Förlag,<br />

Stockholm, 1982<br />

Wendt – Höjer, Maria, Åse, Cecilia; ”Politikens paradoxer – En introduktion till feminsitisk<br />

politisk teori” , Academia Adacta, Bjärred, 1996

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!