Om makt och maktens mekanismer
Om makt och maktens mekanismer
Om makt och maktens mekanismer
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
1. Inledning<br />
1.1 En introduktion till begreppet <strong>makt</strong><br />
Vad är <strong>makt</strong>? Det finns ett otal olika definitioner på begreppet <strong>makt</strong>. Detta ska dock inte<br />
förleda en att tro att <strong>makt</strong> kan vara vad som helst. Ett begrepp med universellt omfång är<br />
värdelöst eftersom det saknar distinktion. Låt oss endast konstatera att rikedomen på<br />
definitioner pekar på att ett av <strong>makt</strong>ens kännetecken är dess mångskiftande (ofta oväntade)<br />
uppenbarelseformer. Det säger sig självt att jag inte har några ambitioner att göra någon<br />
fullständigt uttömmande beskrivning av fenomenet <strong>makt</strong>. Vad som följer är endast ett möjligt<br />
perspektiv, som inte utesluter andra. Ju fler perspektiv vi får på vår verklighet desto bättre blir<br />
vår förståelse av den.<br />
Begrepp är instrument med vilka vi bearbetar den flodvåg av intryck som vi ständigt<br />
bombarderas av. Begreppen ger oss en selektiv varseblivning av verkligheten. Detta är vårt<br />
enda möjliga förhållningssätt till omvärlden. ”Makt” är endast ett ord. Ord är inte<br />
representationer av något som existerar i förväg oavhängigt av vår beskrivning. De kan inte<br />
existera oberoende av ett medvetande i någon platonsk mening. <strong>Om</strong> så vore fallet skulle<br />
världen existera utanför oss som en exakt beskrivning. Den vetenskapliga uppgiften vore då<br />
att jämföra dessa i förväg existerande beskrivningar med våra påståenden om den. Men<br />
världen har inget språk (Israel, 1992, 108). Det sätt på vilket vi brukar orden formar vår<br />
sociala verklighet. Vetenskapsmannen är en produkt av denna verklighet <strong>och</strong> producerar<br />
verkligheten med sitt vetenskapande. Jag vill definiera begreppet ”<strong>makt</strong>” på följande vis:<br />
Makt brukas i en relation mellan två eller flera aktörer i det sociala rummet, vars intressen<br />
att realisera olika värden tangerar varandra på så sätt att det uppstår en dold eller öppen<br />
konflikt, eller att det sker en ömsesidig eftergift till förmån för den andres intressen där<br />
relationerna mellan eftergifterna är asymmetrisk.<br />
I ovanstående definition har jag försökt att sammanfatta huvuddragen i den <strong>makt</strong>syn som jag<br />
kommer att behandla på följande sidor. Makt är någonting som brukas. Detta säger två saker.<br />
För det första att <strong>makt</strong> kan betraktas som en aktivitet <strong>och</strong>, för det andra, att <strong>makt</strong> kan betraktas<br />
som en resurs. Jag delar uppfattning med författarna till ”Det sociala landskapet” när de<br />
hävdar att <strong>makt</strong> måste förstås som något relationellt. Det innebär att ”Man inte kan tala om<br />
någon parts <strong>makt</strong> utan att jämföra den med någon annan part, för <strong>makt</strong>en är aldrig absolut.
Där det finns <strong>makt</strong> finns det också alltid motstånd.” (Ahrne m. fl., 1996, 24) Aktörernas<br />
position i det sociala rummet är avgörande för relationerna mellan dem. En <strong>makt</strong>analys bör<br />
fastställa varje aktörs sociala <strong>och</strong> geografiska avstånd till de <strong>makt</strong>resurser som brukas i en<br />
<strong>makt</strong>relation (Bourdieu, 1994, 282 – 283).<br />
Intresse är ett nyckelbegrepp i sammanhanget. Intressen kan vara individuella eller kollektiva,<br />
vilket innebär att aktörerna i en <strong>makt</strong>relation kan vara individ likväl som ett kollektiv av<br />
individer. Notera att intressen inte är det samma som preferenser eftersom preferenser inte<br />
nödvändigtvis uppfyller aktörens verkliga behov. Denna anmärkning får moraliskt<br />
kontroversiella implikationer, <strong>och</strong> ger upphov till metodologiska problem. Jag kommer att<br />
återkomma till detta senare i texten.<br />
Relationerna mellan aktörerna är asymmetrisk. Antingen är interaktionen ett nollsummespel<br />
där den ene aktören gör en vinst <strong>och</strong> den andre en förlust, eller så gör den ene aktören en<br />
större vinst än den andre. Här vill jag anknyta till Svante Beckman som hävdar att <strong>makt</strong> kan<br />
urskiljas där man finner avvikelse från fyra grundläggande rättigheter vilka tillfaller varje<br />
människa i hennes interaktion med andra människor. Dessa är rätten till autonomi, frivillighet,<br />
likaberättigande <strong>och</strong> likagynnande (Beckman i Pettersson , 1987, 124). En <strong>makt</strong>relation kan<br />
utgöras av en avvikelse i en, några eller samtliga av rättigheterna. Jag tror inte att Beckman<br />
ska tolkas som om dessa rättigheter är av naturen givna. Det rör sig endast om socialt<br />
konstruerade rättigheter utan vilka en <strong>makt</strong>relation inte skulle kunna observeras.<br />
Avvikelse från kravet på autonomi innebär att ena parten i en relation är beroende av den<br />
andre. Är då alla beroendeförhållanden <strong>makt</strong>förhållanden? Nej, hävdar Beckman. En<br />
<strong>makt</strong>relation kräver någon form av påtvingat beroende. Beckman exemplifierar med<br />
relationen tandläkare – patient. Trots obehaget underkastar sig patienten<br />
tandläkarundersökningen av fri vilja för att undslippa ett naturligt ont – d. v. s tandvärk. <strong>Om</strong><br />
däremot tandläkaren hade hittat på tandvärken för att göra patienten beroende av hans tjänster<br />
kan man tala om en <strong>makt</strong>relation (Beckman i Petersson, 1987, 124).<br />
<strong>Om</strong> jag inte får gå till tandläkaren, som alla andra människor, kränks min rätt till<br />
likaberättigande <strong>och</strong> likagynnande. <strong>Om</strong> jag visserligen får gå till tandläkaren men erhåller en<br />
sämre vård än andra kränks endast min rätt till likagynnande. Observera att det inte är de som<br />
åtnjuter tandvårdens privilegium som har <strong>makt</strong> över mig. Makten tillfaller tandläkaren som
har högre status än jag i den beslutsprocess som rör mina tänder. Mellan mig <strong>och</strong> tandläkaren<br />
finns ett ömsesidigt beroende. Jag är beroende av tandläkarens vård <strong>och</strong> tandläkaren är<br />
beroende av mina pengar. Detta ömsesidiga beroende ger upphov till ett byte. En bytesrelation<br />
är en <strong>makt</strong>relation där aktörerna strider om växelkursen. <strong>Om</strong> båda får ut lika mycket av vårt<br />
byte av pengar respektive vård är vi likagynnade varför ingen <strong>makt</strong>relation föreligger. <strong>Om</strong><br />
däremot en av oss gynnas mer än den andre av bytet är ett <strong>makt</strong>förhållande för handen<br />
(Beckman i Pettersson, 1987, 126 – 127).<br />
Beckmans analys har stora förtjänster. Den visar att <strong>makt</strong>forskning bygger på en diskussion<br />
om grundläggande värden vilket gör all <strong>makt</strong>forskning normativ. Jag menar att Beckman<br />
beskriver <strong>makt</strong>, inte bara som något ont, eftersom det kränker vissa rättigheter, utan dessutom<br />
som något nödvändigt ont. Man kan t. ex. inte beakta kravet på likagynnande utan att<br />
inskränka på autonomin <strong>och</strong> vice versa. Det handlar här om en klassisk värdekonflikt som<br />
brukar beskrivas i termer av frihet <strong>och</strong> jämlikhet. Bakom varje <strong>makt</strong>analys döljer sig en<br />
rättviseuppfattning. Olika forskare betonar det ena värdet mer än det andra vilket gör<br />
<strong>makt</strong>forskningen till politisk minerad mark.<br />
1.2 Disposition<br />
Texten är indelad i tre huvudavsnitt som utgår från inledningens definition. I det första<br />
avsnittet kommer jag att behandla aktörernas sociala positioner. I det andra avsnittet<br />
analyserar jag <strong>makt</strong>en ur ett resursperspektiv. I det tredje avsnittet beskrivs hur <strong>makt</strong>en<br />
utövas. De tre avsnitten är interrelaterade <strong>och</strong> rågångarna mellan dem är inte helt klara vilket<br />
gör att vissa saker kommer att återkomma i fler än ett av avsnitten. Innan vi ger oss i kast med<br />
det först avsnittet kan det vara lämpligt att klargöra de samband som finns mellan de olika<br />
avsnitten.<br />
En aktörs sociala position ger denne tillgång till resurser. Samtidigt konstitueras den sociala<br />
positionen av aktörens resurser. Resurser används vid utövandet av <strong>makt</strong>. Makt kan utövas för<br />
att ackumulera mer resurser som kan användas för <strong>makt</strong>utövning. Maktresurser är i den<br />
meningen instrumentella. Makt kan också utövas för att ackumulera intriskala resurser, d. v. s.<br />
resurser som har ett värde i sig för aktören <strong>och</strong> inte blott som medel. Makt kan utövas för att<br />
förändra <strong>makt</strong>ens spelregler. När spelreglerna förändras, förändras innebörden av aktörens<br />
sociala position <strong>och</strong> värdet av aktörens resurser.
1.3 Syfte<br />
Social position Maktresurser Maktutövning<br />
Att utifrån olika teorier om <strong>makt</strong> beskriva <strong>makt</strong>ens <strong>mekanismer</strong> på ett sätt som gör en<br />
empirisk undersökning möjlig.<br />
2. Social position<br />
Samhället består av en mängd överlappande strukturer vilka reglerar aktörernas interaktion.<br />
Aktörernas placering i dessa strukturer kallar jag sociala positioner. De sociala positionerna<br />
är knutna till vissa formella <strong>och</strong> informella beslutsbefogenheter <strong>och</strong> rättigheter. Positionerna<br />
talar också om det sociala avståndet till viktiga resurser. En aktör har flera olika sociala<br />
positioner. Beroende på vilken av de strukturer som aktören ingår i forskaren studerar<br />
framträder positionerna med olika styrka. En del forskare menar att det finns vissa<br />
superstrukturer som strukturerar alla andra strukturer, t. ex. patriarkatet eller klasssamhället.<br />
Detta innebär att t. ex en persons kön eller klasstillhörighet alltid påverkar interaktionen<br />
oavsett vilken struktur som studeras. För att bättre förklara innebörden av social position har<br />
jag hittat på ett exempel:<br />
Lisa har två barn <strong>och</strong> jobbar som bilmonterare. Så som kvinna kränks vissa av hennes grundläggande<br />
rättigheter. T. ex. så missgynnas hon i jämförelse med sina manliga arbetskamrater vad gäller<br />
möjligheten att avancera till högre befattningar. Med andra ord är Lisas sociala avstånd till ekonomiskt<br />
kapital längre än för hennes manliga kollegor. Antag att hon, trots allt, avancerar till arbetsledare.<br />
Detta ger henne en lite högre lön <strong>och</strong> dessutom vissa formella beslutsbefogenheter. Men p. g. a. att<br />
hon är kvinna ignorerar hennes underordnade, medvetet eller omedvetet hennes direktiv. Som förälder<br />
har Lisa, temporärt, vissa juridiskt <strong>och</strong> kulturellt betingade rättigheter att kränka sina barns rättigheter,<br />
t. e. x. Rätten till frivillighet <strong>och</strong> autonomi. Som mor ställs kulturellt betingade förväntningar, både<br />
från omvärlden <strong>och</strong> henne själv, att hon ska göra större uppoffringar än fadern i uppfostran av deras<br />
gemensamma barn. Därför är det oftast Lisa som hämtar barnen från dagis trots att hon hellre skulle<br />
vilja träffa sin väninna <strong>och</strong> spela squash. Lisas uppväxtmiljö (föräldrarnas klasstillhörighet),<br />
utbildning, ekonomiska status, yrkesställning <strong>och</strong> familjesituation (hon är sammanboende <strong>och</strong> mannen<br />
tillhör samma klass) gör att hon kan sägas tillhöra en bestämd samhällsklass. Lisas klasstillhörighet<br />
formar hennes dispositioner, d. v. s. hur hon ”…handlar, tänker, uppfattar <strong>och</strong> värderar i givna
situationer.” (Broady, 1990, 231) Detta är vad Bourdieu brukar kalla för ”habitus”. Lisas habitus<br />
påverkar hennes möjligheter att få tillgång till vissa resurser. Efter gymnasiet började Lisa läsa<br />
etnologi på universitetet. Hon hoppade av efter en termin eftersom den sociala situationen blev för<br />
jobbig. Hon smälte inte in, hon var en främling i universitetsvärlden. Hennes språk, musiksmak, ja till<br />
<strong>och</strong> med hennes kroppshållning, avvek från lärarnas <strong>och</strong> de andra studenternas. Det var inte bara så att<br />
hennes habitus värderades lägre än de etablerades habitus på universitetet, kommunikationerna mellan<br />
henne <strong>och</strong> de andra fungerade inte. De förstod inte varandra. Hon fick svar på andra frågor än de hon<br />
ställde <strong>och</strong> kunde därför inte tillägna sig undervisningen. Det fanns inga formella hinder för Lisa att<br />
läsa vidare men däremot informella, kulturella. Lisa var likaberättigad men inte likagynnad. Den<br />
kunskap som hon ändå lyckades tillgodogöra sig kunde hon inte utnyttja lika effektivt som de andra<br />
studenterna. Till skillnad från Lisa hade många av de andra ett nätverk av kontakter som de kunde<br />
utnyttja för att få information <strong>och</strong> hjälp, inte minst när det gällde att få in en fot i arbetslivet.<br />
I dispositionsavsnittet nämnde jag att social position ger tillgång till resurser samtidigt som<br />
positionen konstitueras av resurser. Detta framkommer väl i Bourdieus klassbegrepp. En klass<br />
konstitueras av dess totalkapitalvolym, d. v. s. dess sammanlagda ekonomiska, sociala <strong>och</strong><br />
kulturella kapital (Bourdieu, 1994, 272). Fördelen med Bourdieus klassbegrepp i jämförelse<br />
med Marx’ är att klasserna fördelar sig, inte bara vertikalt, utan även horisontellt i det sociala<br />
rummet. Inom en klass finns olika fraktioner med olika kapitalstruktur. I en fraktion med<br />
symmetrisk kapitalstruktur är alla kapitaltyper lika viktiga. Detta gäller de fria professionerna<br />
(läkare, advokater etc.) som har både hög utbildning (kulturellt kapital) <strong>och</strong> höga inkomster<br />
(ekonomiskt kapital). Exempel på asymmetriska fraktioner är företagsledare <strong>och</strong><br />
högskolelärare där ekonomiskt respektive kulturellt kapital dominerar (Bourdieu, 1994, 273,<br />
290 – 291). Det finns alltså en ”<strong>makt</strong>ens arbetsdelning” mellan olika fraktioner på samma<br />
hierarkiska nivå. I en viss kontext, där en form av kapital värderas högre än en annan, har den<br />
fraktion vars tillgångar på kapital är störst, en dominerande ställning i förhållande till de andra<br />
fraktionerna. Vid ett annat tillfälle kan rollerna vara ombytta.<br />
Hur går man tillväga för att visa att en grupp individer har vissa gemensamma drag vilka<br />
skiljer dem åt från andra grupper som gör att man kan säga att de tillhör en viss fraktion?<br />
Bourdieu delade in individerna i olika yrkesgrupper. Respondenterna fick svara på en enkät<br />
om inkomst, ägande av lyxvaror <strong>och</strong> andra fasta tillgångar. Detta gav ett mått på varje<br />
yrkesgrupps ekonomiska kapital. I en andra enkät fick de svara på frågor om konsumtion av<br />
(”fin”)kultur, t. ex. antal teaterbesök under en viss period, konsumtion av klassisk musik,<br />
läsning av välrenommerade dagstidningar, läsning av böcker utan anknytning till
yrkesutövandet etc. <strong>Om</strong> skillnaderna mellan yrkesgrupperna är större än skillnaderna inom<br />
varje yrkesgrupp är det befogat att betrakta varje yrkesgrupp som en fraktion. Mycket av den<br />
kulturella konsumtionen för med sig en ekonomisk kostnad. Tillexempel sammanhänger antal<br />
teaterbesök inte bara med utbildning utan också med inkomst. Detta gör att skillnaderna i<br />
kulturellt kapital mellan grupperna kan förefalla mindre än de i verkligheten är. Därför måste<br />
den andra enkäten kompletteras med en enkät som hierarkiserar olika former av<br />
kulturkonsumtion efter deras kulturella legitimitet, t. ex. i en skala från revy till<br />
avantguardteater (Bourdieu, 1994, 275 - 277).<br />
Det sociala kapitalet är det nätverk av kontakter så som släktband, vänskapsband <strong>och</strong><br />
kollegiala kontakter som förenar en grupp individer med varandra. Varje individ intar en<br />
position i samhället <strong>och</strong> ackumulerar kapital. Det sociala kapitalet är gruppens sammanlagda<br />
kapital vilket alla gruppens medlemmar kan dra fördel av (Broady, 1990, 179). Det kan<br />
tillexempel röra sig om att låna pengar av sina föräldrar eller bli förmedlad en kontakt med en<br />
arbetsgivare. Ett möjligt tillvägagångssätt att kartlägga socialt kapital är att göra en<br />
enkätundersökning. Respondenterna får besvara om de har någon form av kontakt med<br />
personer på diverse nyckelpositioner i samhället. I denna del av enkäten krävs endast ett ja<br />
eller ett nej svar för varje nyckelposition.<br />
I andra delen av enkäten får respondenten beskriva vilken typ av anknytning han/hon har till<br />
personen. Här kan det vara lämpligt att forskaren hierarkiserar anknytningstyperna så att,<br />
tillexempel, ”min mamma” har ett högre värde än ”en bekants bekant”. Denna hierarkisering<br />
skall inte vara tillgänglig för respondenterna eftersom det kan påverka deras svar (t. ex. skulle<br />
en respondent kunna avstå från att nämna en kontakt eftersom den har så lågt värde att den<br />
uppfattas som oväsentlig).<br />
En persons sociala position bestäms inte bara av hans/hennes placering i det sociala rummet<br />
utan även i det fysiska rummet. Detta kan förstås på två olika sätt. Den som befinner sig i<br />
”händelsernas centrum” har lättare att knyta kontakter med viktig aktörer, d. v. s. utvidga sitt<br />
sociala kapital. Det är mindre sannolikt att en ung konstnär ”stöter ihop” med en gallerist på<br />
statshotellet i Skövde än på en inneklubb i Greenich Village (Bourdieu, 1994, 229). Det<br />
geografiska avståndet påverkar inte bara avståndet till ekonomiskt <strong>och</strong> kulturellt kapital<br />
indirekt via avståndet till det sociala kapitalet. Det är troligt att en slumpvis utvald<br />
stockholmare går på Dramaten oftare än en slumpvis utvald Pajalabo eftersom resan till
Dramaten utgör en mycket större ekonomisk <strong>och</strong> bekvämlighetsmässig uppoffring för den<br />
sistnämnde. En individs fysiska avstånd till en resurs borde snarare mätas i termer av tid än i<br />
längdenheter eftersom tillgång till eget eller kollektiv transportmedel minskar detta avstånd<br />
(Bourdieu, 1994, 282 – 284).<br />
Orienteringen i det fysiska rummet anvisar inte bara avståndet till viktiga resurser utan<br />
fungerar också som en symbolisk markering som talar om var i hierarkin man befinner sig.<br />
Bara genom att studera interiören av den byggnad som inhyser en viss organisation kan den<br />
uppmärksamme uttyda en hel del om organisationens <strong>makt</strong>förhållanden. Det är tillexempel<br />
inte bara av praktiska skäl som lärarens kateder vanligtvis befinner sig upphöjd på en sockel<br />
lägst fram i klassrummet. I Paris accentueras skillnaden mellan de etablerade <strong>och</strong> de<br />
avantguardistiska modehusen genom att deras butiker befinner sig på var sin sida av ån<br />
(Bourdieu, 1994, 83). I sin studie av <strong>makt</strong>relationerna på ett sjukhus understryker Gerd<br />
Lindegren det fysiska rummets symboliska betydelse. Läkarna har tillträde till alla utrymmen,<br />
de har egna, låsbara rum, fria från insyn, vilka sjuksköterskorna <strong>och</strong> undersköterskorna får<br />
beträda endast med läkarnas medgivande. Hon noterar att ”Ju högre status desto större<br />
rumslig egenutrymme…” (Lindegren, 1992, 24 – 28)<br />
Det fysiska rummet är av forskningsintresse, inte bara när det faktiskt existerar, utan även när<br />
det används som metafor. På sjukhuset som Lindegren studerar skiljer sig de anställda mellan<br />
”inne” på expedition eller behandlingsrummet vilka är sjuksköterskornas domäner <strong>och</strong> ”ute”<br />
på avdelningen där undersköterskorna befinner sig (Lindegren, 1993, 24 – 25). Det är ju inte<br />
så att expeditionen är mer ”inne” än avdelningen i bokstavlig mening, ”inne” i denna kontext<br />
måste tolkas som ”inne, närmare <strong>makt</strong>ens centrum”. En annan vanlig, rumslig metafor är<br />
”över” <strong>och</strong> ”under” t. ex. i ”översköterskor” <strong>och</strong> ”undersköterskor”. Ofta kan informella<br />
beteckningar på olika kategorier i en organisation ge en fingervisning om deras inbördes<br />
förhållande. I Lindegrens fall kallas läkarna ”doktorer”, sjuksköterskorna ”systrar” <strong>och</strong><br />
undersköterskorna ”flickor”. Detta språkbruk används av samtliga på arbetsplatsen<br />
(Lindegren, 1992, 17 – 18). Den här typen av information kräver direkt observation <strong>och</strong><br />
ostrukturerade, öppna intervjuer. Problemet med denna metod är naturligtvis att<br />
intersubjektiviteten blir lidande.<br />
En del positioner kan man få tillträde till genom att ackumulera ett visst kapital. Andra<br />
positioner är absoluta, antingen innehar man positionen eller så innehar man den inte. Dessa
positioner är medfödda <strong>och</strong> biologiskt betingade. Exempel på absoluta positioner är kön, ras<br />
<strong>och</strong> sexuell läggning. I sådana sociala strukturer , som är så rigida att den sociala mobiliteten<br />
är obefintlig, kan positioner bli absoluta. Det gäller tillexempel kasttillhörighet <strong>och</strong>, i något<br />
mindre mån, socialt stånd under feodalismen. Det enda sättet att påverka en absolut position<br />
är att förändra den sociala strukturen så att positionen får en ny innebörd eller förlorar sin<br />
innebörd helt. Detta var syftet med, tillexempel, den franska revolutionen <strong>och</strong> kvinnans<br />
frigörelse.<br />
3. Maktresurser<br />
Eftersom <strong>makt</strong>resurser <strong>och</strong> social position är interrelaterade har vi redan tvingats introducera<br />
tre typer av <strong>makt</strong>resurser, nämligen ekonomiskt-, kulturellt-, <strong>och</strong> socialt kapital. Enligt Walter<br />
Korpi är <strong>makt</strong>resurser ”egenskaper (förmågor eller medel) hos en aktör (individ eller<br />
kollektiv), som gör det möjligt för aktören att belöna eller bestraffa andra aktörer.” (Korpi i<br />
Petterson, 1987, 92) Belöningen/bestraffningen kan vara fysisk eller symbolisk.<br />
Förutsättningen för att något ska kunna bli en resurs är att minst två aktörer tillskriver<br />
resursen, eller dess effekter, ett positivt <strong>och</strong>/eller negativt värde (Jfr Broady, 1990, 171). Då<br />
detta sker uppstår ett beroendeförhållande vilket utgör grunden för en <strong>makt</strong>relation. (Ahrne m.<br />
fl, 1996, 25). <strong>Om</strong> tillexempel ingen tillerkänner pengar ett positivt värde skulle det inte gå att<br />
belöna de anställdas arbetsinsats genom att höja deras lön eller bestraffa dem genom att sänka<br />
den. <strong>Om</strong> ingen fann ett värde i att slippa smärta eller överhuvudtaget att existera skulle man<br />
inte kunna bestraffa människor med våld. Dessa exempel må anses väl uppenbara <strong>och</strong><br />
universella (inte minst vad gäller våld) men läsaren kan säkert själv komma på sådant som<br />
värdesätts bara av vissa grupper eller bara under en bestämd period i historien. En resurs kan<br />
förlora värde då den konfronteras med ny teknologi som bättre uppnår det önskade resultatet<br />
(Ahrne, 1994, 120). En resurs kan också förlora i värde då spelreglerna för utövande av <strong>makt</strong><br />
inom ett visst område förändras. Ett exempel på detta är när det införs regler för partistöd som<br />
begränsar rätten till att ge ekonomiskt bistånd.<br />
Jag ansluter mig till Korpis definition med förbehållet att den är för snäv i fråga om<br />
<strong>makt</strong>resursernas användningsområden. Jag menar att man måste inräkna även de resurser som<br />
kan användas för att utöva betingande <strong>makt</strong>, d. v. s <strong>makt</strong>en att forma andra aktörers attityder<br />
på ett sätt som går emot deras verkliga intressen (Galbraith, 1983, 15). För den betingande
<strong>makt</strong>ens resurser gäller inte nödvändigtvis ovanstående krav på att de tillskrivs ett värde<br />
eftersom de inte används i bestraffande eller belönande syfte. Ofta förhåller det sig däremot så<br />
att betingande <strong>makt</strong>resurser erhålls i utbyte, eller i kraft av en aktörs innehav av någon annan<br />
typ av resurs (t. ex. köp av reklamtid i TV eller professorns betingande <strong>makt</strong> i kraft av att de<br />
andra aktörerna erkänner värdet av dennes kunskap <strong>och</strong> titel).<br />
Den betingande <strong>makt</strong>en är även relaterad till de andra <strong>makt</strong>resurserna på så vis att den<br />
används för att exploatera hittills oupptäckta källor till <strong>makt</strong> genom att offren görs varse nya<br />
värden <strong>och</strong> blir beroende av dem (Jfr Bauman, 145 – 147). Mycket av reklamen fungerar på<br />
detta vis. En aktör kan vara i besittning av en latent resurs. Så länge en aktör är okunnig om<br />
resursen saknar den värde (de saknar kännedom om att andra aktörer värdesätter den).<br />
Kunskap om en resurs värde <strong>och</strong> kunskap om valmöjligheter är en förutsättning för all <strong>makt</strong>.<br />
Den betingade <strong>makt</strong>en kan därför också användas för att dölja eller undervärdera en resurs<br />
som den andre aktören äger.<br />
3.1 Maktresursernas egenskaper<br />
Maktresurser har en mängd olika egenskaper utöver de tre ovannämnda<br />
användningsområdena:<br />
Maktresursens domän: Antalet aktörer som är mottagliga för denna resurs. Med andra ord<br />
hur många som värdesätter den (Korpi i Pettersson, 1987, 93 – 95).<br />
<strong>Om</strong>fång: Vilka slags aktiviteter hos andra aktörer som kan påverkas med<br />
denna resurs (ibid.).<br />
Mobiliseringskostnad: Hur lätt en resurs kan göras i ordning för användning. Tillexempel<br />
är resurser som kräver samordning av ett stort antal aktörer mer<br />
svårmobiliserade än resurser som aktiveras av en enda individ<br />
(ibid.).<br />
Användningskostnad: Kostnaden av att använda resursen. I fråga om bestraffande <strong>och</strong><br />
belönande resurser bestäms denna kostnad bl. a av om det går att<br />
påverka bara med löften eller hot eller om man också är tvungen<br />
att göra verklighet av löftet/hotet. Mobiliseringskostnad <strong>och</strong><br />
användningskostnad kan beskrivas som en alternativkostnad vilket<br />
uttrycks i termer av det näst bästa alternativ man väljer bort (ibid.).
Knapphet: I vilken utsträckning en resurs är tillgänglig för alla (ibid.). Råder<br />
det brist på den?<br />
Centralitet: I vad mån en resurs är nödvändig för en aktörs dagliga liv (ibid.).<br />
Lagringspotential: I vilken mån en resurs kan bevaras över tid (ibid.).<br />
Koncentrationspotential: I vilken grad en resurs kan koncentreras till en eller ett fåtal aktörer<br />
(ibid.). Går det att utestänga andra från att använda ens andel av<br />
denna resurs? Luft är en värdelös <strong>makt</strong>resurs p. g. a. dess låga<br />
koncentrationspotential.<br />
Likviditet: I vad mån en resurs är klar att användas (ibid.).<br />
Grundläggande resurs: Resurs som i sig ger förmåga att belöna, bestraffa eller förändra<br />
attityden hos andra aktörer (ibid.).<br />
Härledd resurs: Resurs som genom omvandlingsprocesser är härledd ur<br />
grundläggande resurser (ibid). Ekonomiskt kapital kan omvandlas<br />
till betingande resurser genom köp av reklam, men ekonomiskt<br />
kapital kan också härledas ur betingade resurser då reklamen gör<br />
någonting till en eftertraktad vara. 1<br />
<strong>Om</strong>vandlingsbarhet: Förmågan hos en grundläggande resurs att förvandlas till en<br />
3.2 Några exempel på <strong>makt</strong>resurser<br />
härledd resurs (Korpi i Pettersson, 1987, 93 – 95).<br />
Nästan vad som helst kan bli till en resurs. Tillexempel kan en nyckel bli en resurs om andra<br />
aktörer eftertraktar den (Ahrne m. fl., 1996, 26). Det vore därför omöjligt att göra en<br />
fullständig lista över <strong>makt</strong>resurser. Här nedan följer några vanliga resurser vars egenskaper får<br />
tjäna som illustrativa exempel på ovanstående taxonomi:<br />
Legitimitet:<br />
Legitimitet kan användas som en resurs i sig. Den kan också användas för att minska<br />
användningskostnaderna för andra resurser. En aktörs legitimitet i en social struktur grundar<br />
sig i de andra aktörernas erkännande av den förefintliga ordningen som giltig. Att denna<br />
1 En ursprunglig resurs kan alltså i ett annat sammanhang vara härledd <strong>och</strong> en härledd resurs kan vara<br />
ursprunglig, enligt min uppfattning, Jag utesluter inte möjligheten att det finns resurser som alltid är ursprungliga<br />
respektive härledda, men jag lämnar den frågan därhän i denna uppats.
ordning betraktas som giltig visar sig i att aktörerna är tvungna att dölja ett brott mot den<br />
(Boglind m. fl., 1995, 153). Den som innehar legitimitet måste ge sken av att han/hon inte<br />
utövar <strong>makt</strong> av egenintresse utan för att realisera ett högre värde. Legitimeringen kan ske<br />
endast genom ombud (Bourdieu, 1993, 135). Legitimitet kräver ett medgivande från de<br />
aktörer som underkastar sig den. 2<br />
Legitimitet skapas, antingen genom (eget eller tidigare generationers) utövande av betingande<br />
<strong>makt</strong>. Legitimitet kan också erhållas när en annan aktör med legitimitet, A, tillerkänner<br />
aktören, B, legitimitet i utbyte mot en nyttighet. Ju mindre egenintresse A synes ha av att<br />
legitimera B desto mer legitimerad bli B. Byteshandeln måste alltså döljas. (Bourdieu, 1993,<br />
135 – 136). Slutligen kan legitimitet tillkomma en organisation <strong>och</strong> dess positioner när<br />
aktörer, av fri vilja, avhänder sin autonomi till organisationen (se nedan). I det sistnämnda<br />
fallet tillkom alltså legitimiteten utan att någon <strong>makt</strong> utövades Här behöver inte intresset<br />
döljas eftersom organisationens offentliga syfte är att tillgodose medlemmarnas intresse. <strong>Om</strong><br />
däremot ledaren för organisationen, med sitt ledarskap vill tillgodose andra intressen utöver<br />
organisationens syften, gör han/hon klokt i att dölja dessa om ledarens legitimitet ska vara<br />
intakt.<br />
Legitimitet är oftast en outtalad självklarhet i en relation. Ett tecken på att legitimiteten hotas<br />
är när dess innehavare tvingas att artikulera den. Ju mer abstrakt legitimeringen är, desto<br />
mindre chans att den förändras av pragmatiska skäl. Legitimeringen överlever sin<br />
ursprungliga funktion. Man handlar på ett visst sätt, inte för att det fungerar, utan för att det är<br />
rätt (Berger & Luckmann, 1991,135).<br />
Weber identifierar tre former av legitimitet som här refereras från en andrahandskälla:<br />
Karismatisk legitimitet: vinns genom att personen som tillerkänns den anses besitta<br />
övernaturliga, övermänskliga eller åtminstone ovanliga krafter eller<br />
egenskaper, som inte är tillgängliga för vanliga människor. Exempel på<br />
sådana personer är Jesus, Gandhi <strong>och</strong> Hitler.<br />
Traditionell legitimitet: erhålls på grund av att gamla normer anses som okränkbara. De<br />
överordnade utses i enlighet med traditionella regler <strong>och</strong> blir åtlydda på<br />
2 ”Påbjudandet av legitimitet är den fulländade formen av symboliskt våld, ett mjukt våld som endast kan utövas<br />
med offrens medverkan…” (Bourdieu, 1993, 149)
grund av deras traditionella status. Exempel på individer med traditionell<br />
auktoritet är kungen <strong>och</strong> byäldsten.<br />
Legal legitimitet: har den som besitter en post i en organisation vars stadgar uppfattas som<br />
legala. Stadgarna betraktas som legala därför att de tillkommit enligt<br />
medlemmarnas överenskommelse eller därför att de införts av en<br />
myndighet som betraktas som legitim (Boglind m. fl. 1995, 154 – 160).<br />
En person med legal legitimitet är statsministern.<br />
Leg. i kraft av resurser: är mitt eget tillägg till Webers tre legitimitetstyper. Den är besläktad med<br />
karismatisk <strong>och</strong> traditionell legitimitet. Denna typ av legitmitet har den<br />
som innehar en viss resurs som anses ge ägaren legitimitet, t. ex.<br />
kunskap eller pengar.<br />
Det är omöjligt att säga någonting generellt om legitimitetens omfång <strong>och</strong> domän.<br />
Legitimitetens omfång <strong>och</strong> domän för en statsminister är väsentligt mycket större än för en<br />
fotbollsdomare. Legitmiteten har hög lagringspotential <strong>och</strong> koncentrationspotential.<br />
Vålds<strong>makt</strong>:<br />
Vålds<strong>makt</strong> är antagligen den <strong>makt</strong>resurs som är omgärdad av de strängaste lagarna vilka<br />
begränsar dess utövning. Man brukar säga att staten kännetecknas av sitt monopol på legitimt<br />
våld. Ofta finns också kulturellt betingade regler kring våld s. k. ”fair play”. Våldsmedel har<br />
en stor domän, ett stort omfång, en hög koncentrationspotential <strong>och</strong> en relativt hög<br />
omvandlingsbarhet (Korpi i Pettersson, 1987, 95). Våld har en hög användningskostnad <strong>och</strong><br />
väcker negativa attityder gentemot utövaren hos de som utsätts för den. Våld medför också<br />
stora risker för utövaren. Våld är därför sällan en särskilt bra resurs, vilket inte nödvändigtvis<br />
betyder att våld är en ovanlig företeelse. Ofta används våld bara i brist på andra resurser eller,<br />
som sista utväg, när de andra resurserna inte ger önskat resultat. Våld är vanligt i auktoritära<br />
stater i tredje världen där statsapparaten är för outvecklad för att kunna utöva andra former av<br />
<strong>makt</strong> (Galbraith, 1983, 45).<br />
Organisation:<br />
Organisation är en resurs med mer formaliserade relationer <strong>och</strong> tydligare yttre gränser (högre<br />
koncentrationskapital) än socialt kapital vilket uppskattas av forskaren, liksom innehavarens<br />
fiender, eftersom det gör den lättare att kartlägga. Den som blir medlem av en organisation
avhänder sig sin personliga frihet, i större eller mindre grad, i utbyte mot att organisationen<br />
tillgodoser vissa intressen, t. ex. skydd. 3 Organisation är en härledd resurs. Den utgörs av alla<br />
resurser som dess enskilda medlemmar upplåter i organisationens ägo (Ahrne, 1994, 12). En<br />
medlems tillgång till organisationens resurser beror på dennes position i organisationen.<br />
Organisationen i sig kan fungera som en aktör i en <strong>makt</strong>relation genom att mobilisera<br />
medlemmarnas kollektiva resurser för ett gemensamt syfte, vilket oftast är att vinna<br />
underkastelse av människor eller grupper utanför organisationen (Galbraith, 1983, 64).<br />
Organisationens domän, omfång, mobiliseringskostnader <strong>och</strong> användningskostnader är<br />
avhängigt den interna disciplinen ( Jfr Galbraith, 1983, 65). Ju fler syften en organisation har<br />
desto svårare blir det att disciplinera dess medlemmar. Flera syften kräver även större, <strong>och</strong><br />
mer varierande, grundläggande resurser (Galbraith, 1983, 77 – 78).<br />
Ekonomiskt kapital:<br />
Ekonomiskt kapital kan bestå av värdepapper (pengar <strong>och</strong> krediter) eller fasta tillgångar<br />
(varor, produktionsmedel). Värdepapper har en stor domän, hög koncentrationspotential, stor<br />
omvandlingsbarhet, likviditet, knapphet, <strong>och</strong> lagringspotential. Fasta tillgångar, i form av<br />
kontroll över produktionsmedlen, har en stor domän, stort omfång, hög centralitet, hög<br />
koncentrationspotential <strong>och</strong> relativt låg användningskostnad (Korpi i Petterson, 1987, 95).<br />
Pengars höga omvandlingsbarhet gör den till en utmärkt källa till härledda resurser. Det<br />
ekonomiska kapitalets effektivitet har föranlett vissa regleringar av dess utövande, inte minst i<br />
den moderna välfärdstaten.<br />
Ökningen av det materiella välståndet <strong>och</strong> välfärdens utveckling i form av<br />
arbetslöshetsunderstöd , socialbidrag, sjukförsäkring, pensionsfonder m. m. har minskat det<br />
ekonomiska kapitalets möjligheter till belönande <strong>och</strong> bestraffande <strong>makt</strong>. Välfärdsstaten anses<br />
av somliga debattörer göra inskränkningar på friheten när den enligt Galbraith, i själva verket<br />
fördelar friheten till ett större antal medborgare (Galbraith, 1983, 60). 4<br />
3 ”Närhelst en människa överlåter sin rätt eller uppger den, gör hon så antingen på grund av att någon rätt i<br />
gengäld överlåtes på henne, eller för att hon hoppas att vinna någon annan fördel därigenom… skälet till <strong>och</strong><br />
ändamålet med att uppge eller överlåta sin rätt är intet annat än människans personliga säkerhet vad gäller<br />
hennes liv <strong>och</strong> vad gäller medlen att så bevara livet, att det inte blir tröstlöst.” (Hobbes i Marc – Wogau, 1992,<br />
108) Medlemskap i en organisation är naturligtvis inte alltid ett frivilligt val av fria individer med fullständig<br />
information.<br />
4 När man talar om frihet kan det vara bra att känna till skillnaden mellan negativ <strong>och</strong> positiv frihet. Dessa<br />
begrepp myntades av Isaiah Berlin men här refereras de från en andrahandskälla. ”Med negativ frihet menas att<br />
det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas
De senaste decenniernas globalisering av ekonomin har dock utökat, framför allt,<br />
värdepappers inflytande (Martin & Schumann, 1997, passim). På en perfekt marknad finns<br />
inga <strong>makt</strong>relationer. Varken köpare eller säljare har så stora marknadsandelar att de kan<br />
påverka priset. Det finns inga ekonomiska, fysiska eller juridiska hinder till <strong>och</strong> från<br />
marknaden. Alla aktörer har fullständig information om marknadspriset (Parkin m. fl., 1997,<br />
260). På en perfekt marknad är aktörerna fria, autonoma, likaberättigade <strong>och</strong> likagynnade. Det<br />
finns inga asymmetriska relationer. Problemet är att i samhällsdebatten sker lätt en glidning<br />
från den perfekta marknaden, som heuristisk teori, till den perfekta marknaden, som en<br />
beskrivning av verkligheten, varvid man förutsätter det som skulle bevisas.<br />
Kunskapskapital:<br />
Kunskapskapital är en beståndsdel av det kulturella kapitalet. Kunskapskapital utgörs av<br />
yrkesskicklighet <strong>och</strong> utbildning. Korpi menar att denna typ av kapital har ett mycket mindre<br />
domän <strong>och</strong> snävare omfång än ekonomiskt kapital. Vidare har den, enligt honom, mindre<br />
koncentrationspotential, den är inte knapp, har ganska låg förvandlingsbarhet <strong>och</strong> hög<br />
mobiliseringskostnad. Kunskapskapital kan inte frigöras från sin ägare den kan därför inte<br />
säljas utan bara hyras ut (Korpi i Petterson, 1987, 95).<br />
Jag anser att Korpi underskattar kunskapskapitalets <strong>makt</strong>potential vilket, inte minst, beror på<br />
att han förbiser den betingade <strong>makt</strong>en. Det var inte bara förr, då mässorna hölls på latin, som<br />
kunskapskapitalet hade en hög grad av koncentration. Exemplet Lisa, på s.3, visar hur<br />
informella strukturer kan fungera som effektiva uteslutnings<strong>mekanismer</strong> för att få tillgång till<br />
kunskap. Ett uppenbart fall av koncentration är då man hemligstämplar viss information i en<br />
stat eller på ett företag. En viktig del av professionsforskningen handlar om hur professioner<br />
skaffar sig ensamrätt till viss kunskap. 5 I själva verket har kunskapens exklusivitet ökat under<br />
historiens gång. Vetenskapen har givit <strong>makt</strong>en att producera verkligheten till en liten elit av<br />
vetenskapsmän vars kunskap är så intrikat att vanliga människor saknar kontrollmöjligheter<br />
över den (Berger & Luckmann, 1991, 130, 137, Galbraith, 1983, 159, 178 –179). 6<br />
Vetenskapsmännen är en grupp människor vars kunskaps domän <strong>och</strong> omfång kan vara mycket<br />
omfattande när den används som betingande <strong>makt</strong>.<br />
att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.” (Sven Ove Hansson, 1993, 90) I detta<br />
sammanhang begränsar sålunda välfärdsstaten den negativa friheten medan den omfördelar den positiva friheten.<br />
5 Se t. ex. Inga Hellbergs kapitel i ”Människan i tjänstesamhället” (Pal Orban & Lennart Svensson, red, 1995)<br />
6 ”…power in society includes the power to determine decisive socialization processes and, therefore, the power<br />
to produce reality.” (Berger & Luckmann, 1991, 137)
4. Utövande av <strong>makt</strong><br />
Detta avsnitt är indelat i tre underrubriker vilka, var <strong>och</strong> en, beskriver ett visst perspektiv på<br />
utövandet av <strong>makt</strong>. Dessa är den endimensionella ansatsen, den tvådimensionella ansatsen<br />
<strong>och</strong> den tredimensionella ansatsen. Begreppen är lånade av den amerikanske<br />
samhällsforskaren, Steven Lukes. Den främste representanten för den endimensionella<br />
ansatsen, enligt Lukes, är Robert Dahl. Den tvådimensionella ansatsen representeras av Peter<br />
Bachrach <strong>och</strong> Morton S. Baratz. Lukes hänför sig själv till anhängarna av den tredje<br />
dimensionen. (Gaventa i Pettersson, 1987, 28). Samtliga fyra författares idéer refereras från<br />
andrahandskällor. Jag misstänker att Lukes polariserar författarnas uppfattningar något, dels<br />
för att förtydliga de olika ansatserna men också för att framställa sin egen uppfattning som<br />
mer nydanande än den i själva verket är. Jag kommer att följa hans exempel, <strong>och</strong> göra<br />
författarna orättvisa, av förstnämnda skäl.<br />
4.1 Den endimensionella ansatsen:<br />
I den endimensionella ansatsen analyseras utåt iakttagbara handlingar på en beslutsarena. Man<br />
studerar endast själva beslutsfattandet. Frågan gäller vem som vinner i en beslutsprocess som<br />
behandlar vissa nyckelfrågor <strong>och</strong> hur de utnyttjar sina ojämnt fördelade <strong>makt</strong>resurser i<br />
beslutsprocessen. Typiska frågor i den endimensionella ansatsen är ”Vem initierade frågan?”,<br />
”Vem drev den?”, ”Vilka yttrade sig i den debatt som föregick beslutet?”, ”Hur röstade man<br />
vid beslutsomröstningar? o. s. v. Enligt den endimensionella ansatsen finns ingen skillnad<br />
mellan aktörernas preferenser <strong>och</strong> deras intressen (Gaventa i Pettersson, 1987, 36, Svärd,<br />
1982, 16, 29, 60).<br />
Den endimensionella ansatsens styrka är dess empiriska tillgänglighet. Den undersöker<br />
faktiskt beteende, kan ges tydliga operationella definitioner <strong>och</strong> förmår redovisa belägg för<br />
sina teser (Svärd , 1983, 30). Men orsaken till dess metodologiska lätthanterlighet är också<br />
orsaken till dess bristande räckvidd. För att en <strong>makt</strong>relation ska vara tillstädes krävs att det<br />
finns ett synbart motstånd. Där inget synbart motstånd föreligger, finns ingen <strong>makt</strong>utövning.<br />
En sådan syn får absurda konsekvenser. Enligt den endimensionella ansatsen skulle, i så fall,<br />
kvinnoförtrycket i Saudiarabien vara mindre än kvinnoförtrycket i Sverige eftersom det
knappast förekommer några protester i Saudiarabien, men däremot i Sverige (Korpi i<br />
Pettersson, 1987, 84 – 85). Ett annat problem är hur, man ska identifiera nyckelfrågor <strong>och</strong><br />
skilja ut dem från mer rutinartade beslut. Dahl motiverar sitt val av nyckelfrågor i den stad<br />
han studerar (New Haven) med att de utgör den största delen av stadens budget, eller att en<br />
ovanligt stor del av stadens budget, i jämförelse med andra amerikanska städer, kretsar kring<br />
en viss fråga (Svärd, 1982, 47). Dahl intresserar sig inte för hur vissa frågor har blivit<br />
nyckelfrågor, något som vi skall se, kritiseras av Bachrach <strong>och</strong> Baratz.<br />
4.2 Den tvådimensionella ansatsen<br />
Den tvådimensionella ansatsen, som av Bachrach <strong>och</strong> Baratz kallas ”<strong>makt</strong>ens andra ansikte”,<br />
är en kritik av den endimensionella. Den tvådimensionella ansatsen vidhåller att aktörernas<br />
preferenser också är deras faktiska intressen. Vissa preferenser motverkas dock systematiskt<br />
<strong>och</strong> konsekvent av rådande <strong>makt</strong>strukturer, <strong>och</strong> dess huvudaktörer, att komma till uttryck på<br />
en beslutsarena genom att viss deltagare <strong>och</strong> frågor utesluts. I den tvådimensionella ansatsen<br />
ställs frågor som ”Vem får vad <strong>och</strong> hur?” samt ”Vem förbigås <strong>och</strong> hur?” (Gaventa i<br />
Pettersson, 1987, 32, Svärd, 1982, 29 – 30). Den tvådimensionella ansatsen visar att det<br />
uppenbarligen kan föreligga en <strong>makt</strong>relation utan att någon öppen konflikt kan iakttas.<br />
Utövandet av uteslutande <strong>makt</strong> kallas av Bachrach & Baratz för ”mobilisering av partiskhet”,<br />
eller ”icke – beslutsfattande”. Den kan ta sig många olika uttryck. Makthavarna kan ge löften<br />
om, eller hota med, positiva eller negativa sanktioner för att tysta en spirande motrörelse, A,<br />
som har mindre <strong>makt</strong>resurser än B, kan avstå från att utmana B av rädsla för sanktioner utan<br />
att hot om sanktioner har förekommit (lagen om förväntade reaktioner) (Gaventa i Pettersson,<br />
37 – 38). Ju större skillnaderna i <strong>makt</strong>resurser är desto mindre är sannolikheten för en öppen<br />
konflikt eftersom den resurssvage betraktar möjligheterna att vinna en öppen konflikt som<br />
liten (Korpi i Pettersson, 1987, 98 – 99). 7 I det sistnämnda fallet handlar det snarare om en<br />
icke – händelse än ett icke – beslut. Rädslan för sanktioner kan dock ha uppstått p. g. a. hot,<br />
eller realiserade hot i tidigare beslutssituationer. 8<br />
7 Observera att det är partens bedömning av den andres resurser, <strong>och</strong> inte dennes faktiska resurser, som avgör om<br />
en konflikt uppstår eller ej. Ett sätt att utöva <strong>makt</strong> är därför att överdriva sitt innehav av <strong>makt</strong>resurser. Forskaren<br />
bör intressera sig lika mycket för parternas bedömning som parternas faktiska resurser, annars blir<br />
<strong>makt</strong>relationen svårtolkad.<br />
8 Med andra ord kan användningskostnaderna för A:s resurs minska drastiskt. Från att ha varit förhållandevis<br />
höga, då A tvingades verkställa hoten, för att sedan minska, då blotta hotet om sanktioner var tillräckliga, till den<br />
situation, då lagen om förväntade reaktioner gäller, i vilken användningskostnaderna för resursen är noll.
Genom att utnyttja de selektiva <strong>mekanismer</strong>na i beslutsstrukturen kan man sålla bort sådana<br />
frågor som inte är önskvärda. En viktig strategi är därför att investera sina resurser i<br />
konstruktioner av institutionella strukturer som premierar ens egna intressen på andra<br />
intressens bekostnad (Korpi i Pettersson, 1987, 105). Ett sätt som strukturer kan fungera<br />
selektivt är genom deras komplexitet. Den ”vanlige medborgaren” begriper sig helt enkelt inte<br />
på strukturens syften <strong>och</strong> dess beslutsgång. Genom att odla tron hos de aktörer man vill<br />
utesluta, att strukturen endast kan förstås av experter, kommer dess komplexitet förefalla<br />
större än den är (Galbraith, 1983, 159). Man kan utöva <strong>makt</strong> genom att vara otillgänglig, eller<br />
se till att andra är det. Den som vandrat på byråkratins kovägar, <strong>och</strong> slussats från den ena<br />
instansen till den andra utan att någon någonsin är anträffbar, vet vad jag talar om.<br />
En struktur kan utesluta en fråga därför att strukturen inte identifierar frågan som en fråga<br />
som ska behandlas i strukturen. Detta gäller, tillexempel, åtskillnaden mellan det offentliga<br />
<strong>och</strong> det privata. Den privata sfären, d. v. s. familjen, ska fredas från intrång av den offentliga<br />
<strong>makt</strong>en. Åtskillnaden mellan privat <strong>och</strong> offentligt gör att problem inom den privata sfären, till<br />
vilken kvinnorna har förpassats, aldrig bli till en politisk fråga (Höjer, Åse, 1996, 37 – 38,<br />
Pateman, 1989, 211, 218).<br />
I avsnittet om positioner nämnde vi att positioner markerar de sociala <strong>och</strong> geografiska<br />
avståndet till resurser samt att en klassfraktion utgörs av fraktionens kapitalstruktur.<br />
Fraktionerna är dock inte homogena. En individs position bestäms inte bara av hans/hennes<br />
tillgång på kapital utan även av kompletterande karaktäristika. Kompletterande karaktäristika<br />
är underförstådda krav på olika sekundära egenskaper, så som könstillhörighet eller etnisk<br />
tillhörighet inom fraktionens kultur, vilka fungerar som urvals- <strong>och</strong> uteslutnigs<strong>mekanismer</strong><br />
utan att någonsin uttalas som sådana. Att kraven är outtalade betyder inte alltid att de är<br />
informella. En bestämd examen kan innehålla dolda krav på ett bestämt socialt ursprung. De<br />
som inte uppfyller kraven på kompletterande karaktäristika förpassas till marginella positioner<br />
inom fraktionen (Bourdieu, 1994, 252 – 254).<br />
Innan en fråga kommer upp på en beslutsarena brukar den genomgå en informell <strong>och</strong>/eller<br />
institutionaliserad förbehandling. En fråga diskuteras med en eller flera medlemmar med<br />
Tänkbart är att A:s resurs faller i glömska, varpå användningskostnaderna ökar. En resurs skulle alltså ha en<br />
”konjunkturcykel”.
högre status. Frågan vandrar sedan via parsammanhandlingar upp genom hierarkin ända till<br />
ledaren. Ledaren känner därför redan till frågan då den blir föremål för ett beslut. Ofta<br />
förutbestäms det formella beslutet av förhandlingarna som beslutet föregås av. Tillexempel<br />
fattas de egentliga besluten i riksdagsutskottens förbehandlingar <strong>och</strong> inte i riksdagen.<br />
Förbehandlingen av en fråga sker vanligtvis vid informella sammankomster. Vissa grupper lär<br />
sig inte att behärska beslutsreglerna om sammankomsterna är av sådan art att de antingen inte<br />
vill delta eller inte erbjuds delta. 9 Tillexempel kan kvinnor hållas utanför förbehandlingen när<br />
den sker i bastun eller i jaktstugan. När en kvinna sedan tar upp en fråga som inte genomgått<br />
den informella förbehandlingen kan ledaren känna sig förbigången <strong>och</strong> ifrågasatt eftersom den<br />
outtalade regeln säger att alla frågor ska ha nått ledaren innan de dyker upp på dagordningen.<br />
Ett brott mot denna regel skapar osäkerhet, <strong>och</strong> kräver att ”orosstiftaren” tystas ner så att<br />
ordningen blir återställd. Den som förbigår reglerna kan antingen nonchaleras eller<br />
brännmärkas som illojal mot de grundläggande normerna i strukturen. Regelbrytaren får<br />
tillmälen som ”fascist”, ”kommunist”, ”bråkmakare” etc. <strong>Om</strong> regelbrytaren hade svårt att få<br />
tillträde till de informella sammankomsterna förut kan utfrysningen nu bli total (Lindegren,<br />
1992, 73 – 75, Galbraith, 1983, 169, Gaventa i Pettersson, 1987, 37).<br />
Motståndargruppen kan pacificeras med hjälp av <strong>mekanismer</strong> som drar in den i det etablerade<br />
systemet. Denna metod brukar kallas kooptering. <strong>Om</strong> B’s värden bara kan uppnås genom att<br />
följa de regler som A har bestämt kan B´s värden bli resurser för A. En lönearbetare kan få<br />
höjd lön genom att vara lydig <strong>och</strong> arbetsam (Bauman, 1990, 143 – 144). Genom moderata<br />
eftergifter kan motståndarsidan splittras i en moderat falang, som är öppen för samarbete, <strong>och</strong><br />
en militant falang, som vill förändra hela strukturen (Svärd, 1982, 87). En vanlig kritik, både<br />
från höger <strong>och</strong> vänster, är att fackföreningen, respektive arbetsgivarnas organisationer,<br />
vingklipps då de inkorporeras i den statliga förvaltningen i partssammansatta styrelser<br />
(Rothstein, 1993, 63 – 64).<br />
Den tvådimensionella ansatsen studerar hur icke – politiska opinioner <strong>och</strong> attityder förhindras<br />
att organiseras till artikulerade krav <strong>och</strong> hur de artikulerade kraven förhindras att komma på<br />
9 Rosabeth Moss Kanters token – teori, här refererad från en andrahandskälla, erbjuder en förklaring till varför<br />
vissa grupper isoleras från informella sammankomster. Enligt token – teorin blir en minoritetsgrupp mer synlig<br />
än majoriteten eftersom de avviker från de flesta andra. Deras avvikelse från majoriteten medför en risk att de<br />
stereotypiseras <strong>och</strong> att de får sina handlingar tolkade i ljuset av deras tillhörighet till minoritetsgruppen. Eftersom<br />
de betraktas som annorlunda kan man befara att de hamnar utanför gemenskapen där de inte anses passa in<br />
(Roman, 1994, 70 – 71).Jämför med Focault’s resonemang om hur vetenskapens kategoriserande praktiker<br />
fungerar diciplinerande genom att ange normalitet <strong>och</strong> avvikelse (Alvesson & Sköldberg, 1994, 301 – 307)
dagordningen men även de <strong>mekanismer</strong> som förvränger resultatet av ett fatta beslut till den<br />
tvådimensionella ansatsen (Svärd, 1982, 71, 99 – 100). Det som ligger i aktörernas intresse är<br />
egentligen inte själva beslutet utan dess resultat. En organisation kan vara så konstruerad att,<br />
även om ett visst beslut fattas, blir resultatet helt annat. 10<br />
Den tvådimensionella metoden går ut på att ge röst åt de krav som ledningen har tystat ned<br />
genom att skapa kanaler mellan forskaren <strong>och</strong> den nedtystade gruppen. Forskaren måste<br />
upprätta det som Habermas kallar en störningsfri kommunikation, fri från ”…<strong>makt</strong>, status,<br />
prestige, ideologi, manipulation, expertvälde, rädsla, osäkerhet [<strong>och</strong>] missförstånd… [där]<br />
Alla deltagare har samma möjlighet att initiera <strong>och</strong> vid<strong>makt</strong>hålla dialog genom frågor <strong>och</strong><br />
svar, anspråk <strong>och</strong> motanspråk. Inga frågor är konsekvent exkluderade från att beaktas. Alla<br />
har i princip samma chanser att uttrycka attityder, känslor <strong>och</strong> intentioner i syfte att klargöra<br />
de frågeställningar som behandlas.” (Alvesson & Sköldberg, 1994, 186 – 187). Den<br />
tvådimensionella ansatsen blir därför, med nödvändighet, ett hot mot rådande<br />
<strong>makt</strong>förhållanden.<br />
Vissa icke – beslut så som sanktioner för att åstadkomma tystnad, är empiriskt påvisbar. Det<br />
kan ändå vara svårt att iaktta icke – besluten eftersom de ofta pågår i det fördolda. Ännu<br />
svårare är att påvisa förekomsten av föregripande reaktioner eftersom ingenting synbart har<br />
skett. <strong>Om</strong> de intervjuade inte har förtroende för forskaren kommer de inte att delge<br />
honom/henne sitt missnöje.<br />
4.3 Den tredimensionella ansatsen<br />
Enligt den tredje dimensionen är inte alltid en aktörs preferenser liktydigt med hans/hennes<br />
intressen. En aktörs preferenser produceras av ett bestämt <strong>makt</strong>system. Dessa preferenser kan<br />
skilja sig från aktörens verkliga intressen eftersom de inte uppfyller aktörens egentliga behov.<br />
Denna ansats studerar hur potentiella frågor förhindras att bli artikulerade på grund av<br />
10 I ”The social democratic state” hävdar Rothstein att socialdemokraternas försök till reformer, under<br />
efterkrigstiden, var beroende av förvaltningens struktur. Socialdemokraterna lyckades genomföra en förändring i<br />
organisationen av arbetsmarknadspolitiken under andra världskriget. Därför fanns en överensstämmelse mellan<br />
den socialdemokratiska regeringens beslut <strong>och</strong> beslutens implementering i förvaltningen. Inom
kulturella <strong>och</strong> kognitiva hinder (språket i sig kan begränsa vilka tankar som är möjliga att<br />
tänka) eller genom beslut av enskilda individer. I den tredimensionella ansatsen är motståndet<br />
ännu blott latent (Gaventa i Pettersson, 1987, 34 – 35).<br />
Vi känner igen den tredje dimensionens idéer från begrepp som ”falskt medvetande”,<br />
”hegemoni” <strong>och</strong> ”den endimensionella människan”, begrepp som brukar hänföras till Marx<br />
<strong>och</strong> hans adepter, Lukács, Gramsci <strong>och</strong> Marcuse. Man ska för den skull inte tro att teorin är<br />
förbehållen radikaler, konservatismens fader, Edmund Burke sa i ett tal till väljarna i Bristol<br />
att han hade en skyldighet att ”försvara era intressen mot era åsikter” (cit. i Lewin, 1994,<br />
125).<br />
En aktör kan ignorera sina intressen, därför att han/hon inte funderar över sin situation.<br />
Lydnaden blir en oreflekterad vana. Så länge <strong>makt</strong>havaren lyckas undvika främmande<br />
situationer, som väcker den underlydande ur hans/hennes slummer <strong>och</strong> tvingar honom/henne<br />
att ta ställning till situationen, kan <strong>makt</strong>utövningen ske utan större användningskostnader<br />
(Bauman, 1990, 146). 11 När skillnaden i fördelningen av <strong>makt</strong>resurser är stor kan den<br />
resurssvage uppleva total <strong>makt</strong>löshet. Känslan av <strong>makt</strong>löshet kan hota den dominerades<br />
självrespekt som fri <strong>och</strong> likvärdig människa. Därför internaliserar den dominerade den<br />
dominerandes värderingar. I stället för att säga ”Jag vill inte ha den här situationen, men jag<br />
kan ingenting göra åt den” kan den doiminerade hävda att ”Jag vill ha den här situationen”<br />
<strong>och</strong> genom att tro på sin egen lögn behålla sin självkänsla intakt. (Gaventa, Beckman i<br />
Pettersson, 1987, 39, 132).<br />
Falskt medvetande kan bestå i att sociala strukturer reifieras till naturlagar vilka inte är<br />
möjliga att förändra. <strong>Om</strong> en struktur anses oföränderlig anpassar man, enligt ovanstående<br />
stycke, sina preferenser därefter. Man kan ha en dröm om att kunna flyga bara genom att flaxa<br />
med vingarna, men med insikt om verklighetens begränsningar bygger man ett flygplan i<br />
stället. Skillnaden mellan drömmar <strong>och</strong> preferenser är att en preferens uppfattas som praktiskt<br />
realiserbar. Under 20 – talets arbetslöshet fann sig socialdemokraterna tvungna att acceptera<br />
Adam Smiths harmonilära. En statlig inblandning i marknads<strong>mekanismer</strong>na skulle bara störa<br />
skolförvaltningen skedde inga omstruktureringar vilket medförde att fattade beslut inte fick avsedd effekt<br />
(Rothstein, 8 – 18, 1996).<br />
11 ”Jag påpekar alltså att det i de ärvda furstedömena, där befolkningen är van vid sin furstefamilj, är mycket<br />
mindre svårt att behålla <strong>makt</strong>en än i de nygrundade, ty i ett arvfurstedöme gäller det endast för fursten att inte<br />
åsidosätta traditionerna från förfäderna…” (Machiavelli, 1996, 10)
de rikedomsbildande krafterna <strong>och</strong> leda till ännu högre arbetslöshet. Endast lönesänkningar<br />
kunde minska arbetslösheten. Men så ”upptäckte”, ungefär samtidigt, den engelske<br />
ekonomen, Maynard Keynes <strong>och</strong> de svenska ekonomerna inom Stockholmsskolan<br />
multiplikatoreffekten. Högre löner gav större köpkraft, vilket ökade efterfrågan på varor, som<br />
i sin tur ökade efterfrågan på arbetskraft osv. Socialdemokraten, Ernst Wiggforss, blev den<br />
som omsatte teorin i praktiken (Lewin, 1992, 168 – 179).<br />
Klassmedvetande befrämjar politiskt deltagande <strong>och</strong> politiskt deltagande främjar<br />
klassmedvetande enligt John Gaventa. Först när en klass blir medveten om sin existens<br />
upptäcker den sina intressen. Andra dimensionens icke – beslut, vilka förhindrar grupper att<br />
organisera sig <strong>och</strong> delta i beslutsprocessen, förhindrar också grupperna att upptäcka sina<br />
verkliga intressen. När de trots allt lyckas organisera sig är de först kraven vaga <strong>och</strong><br />
outvecklade därför att deras medvetande ännu inte riktigt har tagit form. De är därför mycket<br />
sårbara för de dominerandes förmåga att så split inom organisationen (Gaventa i Pettersson,<br />
1987, 40).<br />
Den tredje dimensionens problem är uppenbara. För det första är det oerhört svårt att<br />
observera att <strong>makt</strong>, i tredimensionell bemärkelse, utövas. Effektiviteten ligger bl. a. just i dess<br />
osynlighet. Faktum är att både den dominerade <strong>och</strong> den dominerande kan vara omedvetna om<br />
att <strong>makt</strong> utövas. Inte minst gäller detta om den dominerande aktören är en reifikation vars<br />
upplösning är alla människors sanna intresse. En reifikation kan ju knappast behäftas med ett<br />
medvetande.<br />
Vem kan identifiera en aktörs sanna intressen? Det är demokratiskt känsligt att tillskriva<br />
aktören intressen som han/hon inte vill acceptera. Historien visar otäcka exempel på vad<br />
sådan självsvåldighet kan leda till. <strong>Om</strong> nu aktören accepterar den nya värdeskalan som<br />
forskaren förser honom/henne med, vilka garantier finns det att inte forskaren, omedvetet, fört<br />
aktören bakom ljuset? Samtidigt kan historien uppvisa exempel då en person eller grupp<br />
faktiskt måste anses vara hegemoniserad. Vem skulle vilja ifrågasätta den nöjde slavens falska<br />
medvetande?<br />
5. Sammanfattning
Den vetenskapsteoretiska syn som ligger bakom texten är att vetenskapen ingår i en skapande<br />
<strong>och</strong> skapad process. Vetenskapen avslöjar, för att tala med Husserl, objektets olika<br />
avskuggningar. Men objektet kan aldrig bli fullständig belyst eftersom objektets<br />
avskuggningar är oändliga <strong>och</strong>, eftersom, objektet ständigt skiftar form. Detta beror på att<br />
vetenskapen är ett socialt fenomen, vilket gör objektet till ett socialt objekt, eftersom det är<br />
föremål för vetenskaplig undersökning. Vetenskapsmannen, som ju ingår i ett socialt<br />
sammanhang, påverkar objektet som studeras, verkligheten, <strong>och</strong> är samtidigt en del av denna<br />
verklighet. Vetenskapsmannen <strong>och</strong> verkligheten är i ett dialektiskt förhållande till varandra, i<br />
vilket vetenskapsmannen producerar sin egen verklighet, <strong>och</strong> på samma gång är en produkt av<br />
denna verklighet.<br />
I denna uppsats har vissa fenomen blivit tolkade ur ett <strong>makt</strong>perspektiv vilket jag har försökt<br />
att fånga i följande definition:<br />
Makt brukas i en relation mellan två eller flera aktörer i det sociala rummet, vars intressen<br />
att realisera olika värden tangerar varandra på så sätt att det uppstår en dold eller öppen<br />
konflikt, eller att det sker en ömsesidig eftergift till förmån för den andres intressen där<br />
relationerna mellan eftergifterna är asymmetrisk.<br />
Uppsatsen beskriver <strong>makt</strong>begreppets relevans för aktörernas sociala position, deras resurser<br />
samt deras sociala handlande. I avsnittet om sociala positioner har jag försökt att vidga det<br />
marxistiska klassbegreppet. Inte bara gruppers typ av ekonomiska tillgångar <strong>och</strong> ekonomisk<br />
avkastning bestämmer gruppens klasstillhörighet. Även deras symboliska tillgångar, i form av<br />
kulturellt- <strong>och</strong> socialt kapital, avgör gruppernas möjligheter att hävda sig i spelet om <strong>makt</strong>en.<br />
I avsnittet om <strong>makt</strong>resurser beskrivs ett antal resurser som kan användas i en <strong>makt</strong>relation.<br />
Resurserna anses besitta vissa egenskaper som gör dem, mer eller mindre, räntabla från<br />
situation till situation. Vissa resurser har egenskaper som saknas hos andra resurser, vilket gör<br />
en kombination av resurser önskvärd.<br />
I avsnittet om utövning av <strong>makt</strong> beskrivs tre sätt att utöva <strong>makt</strong> på vilka sammanfaller med tre<br />
teorier om hur <strong>makt</strong>utövning skall studeras. Den endimensionella ansatsen skiljer inte på<br />
intressen <strong>och</strong> preferenser <strong>och</strong> studerar endast hur <strong>makt</strong> utövas på en iakttagbar beslutsarena.<br />
Den tvådimensionella ansatsen gör inte heller någon åtskillnad mellan preferenser <strong>och</strong>
intressen men hävdar att vissa preferenser aldrig får se offentlighetens ljus eftersom de aktivt<br />
motverkas att få tillträde till beslutsarenan. Den tredimensionella ansatsen skiljer mellan<br />
preferenser <strong>och</strong> intressen. Den anser att preferenser inte alltid är detsamma som en aktörs<br />
verkliga intressen. Medan den endimensionella ansatsen är metodiskt lätthanterlig, men inte<br />
särskilt realistisk, tar den tredimensionella ansatsen ett mer omfattande grepp om verkligheten<br />
men är istället, i det närmaste, omöjlig att operationalisera. Den tvådimensionella ansatsen<br />
intar här en mellanposition <strong>och</strong> är måhända därför mest fruktbar.<br />
Social position, <strong>makt</strong>resurser <strong>och</strong> <strong>makt</strong>utövning är interrelaterade: Ett studium av endast en av<br />
dessa fenomen, ger en historielös bild av <strong>makt</strong>en, en bild som inte förmår ge förståelse om<br />
fenomenets innebörd. Social position konstitueras av <strong>makt</strong>resurser <strong>och</strong> anger det sociala<br />
avståndet till dessa. Man kan därför inte beskriva den sociala positionen utan att samtidigt<br />
beskriva <strong>makt</strong>resurserna. Maktstrategier bestäms utav aktörernas positioner <strong>och</strong> de resurser<br />
som eftertraktas. Syftet med att utöva <strong>makt</strong> är att tillskansa sig instrumentella eller intrsikala<br />
resurser, antingen direkt, eller genom att förändra sitt sociala avstånd till dem, d. v. s. sin<br />
position. Mänskligt handlande kan inte förstås om man inte tillskriver det ett syfte.<br />
Maktutövning blir därför obegripligt om man inte samtidigt studerar positioner <strong>och</strong> resurser.<br />
Jag menar att man måste studera både social position, <strong>makt</strong>resurser <strong>och</strong> <strong>makt</strong>utövning för att<br />
få en rättvisande bild av vad <strong>makt</strong> är.<br />
Litteraturförteckning:<br />
Ahrne, Göran; ”Social organization – Interaction inside,outside and between organizations”,<br />
Sage, London, 1995<br />
Ahrne, Göran, Roman, Christine, Franzén Mats; ”Det sociala landskapet – En sociologisk<br />
beskrivning av Sverige från 50 – tal till 90 – tal”, Korpen, Göteborg, 1996<br />
Alvesson, Mats, Sköldberg, Kaj; ”Tolkning <strong>och</strong> reflektion – Vetenskapsfilosofi <strong>och</strong> kvalitativ<br />
metod”, Studentlitteratur, Lund, 1994
Bauman, Zygmunt; ”Att tänka sociologiskt”, Korpen, Göteborg, 1990<br />
Berger, Peter, Luckman, Thomas; ”The social construction of reality – A treatise in the<br />
sociology of knowledge”, Penguin Books, London, 1991<br />
Boglind, Anders, Eliaesson, Sven, Månsson, Per; ”Kapital, rationalitet <strong>och</strong><br />
sammanhållning”, Rabén Prisma, Stockholm, 1995<br />
Bourdieu, Pierre, Broady Donald, Palme, Mikael; ”Kultursociologiska texter”, Brutus<br />
Östlings förlag, Stockholm, 1994<br />
Broady, Donald; ”Sociologi <strong>och</strong> epistemologi – <strong>Om</strong> Pierre Bourdieus författarskap <strong>och</strong> den<br />
historiska epistemologin”, HLS Förlag, Stockholm, 1990<br />
Galbraith, John Kenneth; ”Maktens anatomi”, Forum, Göteborg, 1983<br />
Hansson, Sven Ove, Hermansson, Jörgen i ”Idéer om rättvisa – texter av John Rawls,<br />
Amartya Sen, Michael Walzer” Tidens Förlag, Stockholm, 1993<br />
Israel, Joachim; ”Martin Buber – Dialogfilosof <strong>och</strong> sionist”, Natur <strong>och</strong> Kultur, Stockholm,<br />
1992<br />
Lewin, Leif; ”Ideologi <strong>och</strong> strategi – svensk politik under 100 år”, Nordstedts Juridik,<br />
Stockholm, 1994<br />
Lewin, Leif ”Upptäckten av framtiden – En lärobok i politisk idéhistoria”, Nordstedts<br />
Juridik, Stockholm, 1994<br />
Lindegren, Gerd; ”Doktorer, systrar <strong>och</strong> flickor”, Carlssons, Stockholm, 1992<br />
Machiavelli, Niccòlo; ”Fursten”, Natur <strong>och</strong> Kultur, Stockholm, 1996<br />
Marc – Wogau, Konrad; ”Filosofin genom tiderna – Band 2”, Thales, Stockholm, 1992<br />
Martin, Hans Peter, Schumann Harald; ”Globaliseringsfällan – Angreppet på demokrati <strong>och</strong><br />
välfärd”, Brutus Östlings Förlag, Stockholm, 1997<br />
Parkin Michael, Powell, Mellanie, Mathews, Kent; ”Economics”, Addison –Wesley,<br />
Edingburgh, 1997<br />
Pateman, Carol; ”The disorder of women”, Cambridge, 1989<br />
Pettersson, Olof (red.); ”Maktbegreppet”, Carlssons, Stockholm, 1987<br />
Roman, Christine; ”Lika på lika villkor – Könssegregering i kunskapsföretag”, Symposion,<br />
Graduale, Stockholm, 1994<br />
Rothstein, Bo; ”Politiken som organisation – förvaltningens grundproblem”, SNS Förlag,<br />
Stockholm, 1991
Rothstein, Bo ”The social democratic state – The swedish model and the bureaucratic<br />
problem of social reforms”, University of Pittsburgh Press, Pittsburgh, 1996<br />
Svensson, Lennart G, Orban, Pal (red.); ”Människan i tjänstesamhället”, Studentlitteratur,<br />
Lund, 1995<br />
Svärd, Sven – Erik; ”Icke – beslut – Maktens andra ansikte” PA Nordstedts & Söners Förlag,<br />
Stockholm, 1982<br />
Wendt – Höjer, Maria, Åse, Cecilia; ”Politikens paradoxer – En introduktion till feminsitisk<br />
politisk teori” , Academia Adacta, Bjärred, 1996