Bakom kulisserna - fritenkaren.se

”Nu ska du få något varmt i dig så att du inte får feber utan snart blir frisk,” sade
han och reste sig. Han återkom med en ljuvlig djup tallrik doftande varm buljong
med grönsaker i, och han hjälpte henne till att förtära varje droppe därav. Hon log
när det var färdigt och kunde inte låta bli att tacksamt skina mot sin välgörare. Och
snart var hon försänkt i en ljuvlig sömn fylld av underbara leende glada
drömmänniskor som lekte på en underbar plats någonstans i södern i ett bländande
solsken under grönskande palmer som vajade i vinden inför det mest leende av alla
söderhav.
Munken betraktade henne medan hon sov, rättade till hennes filtar och lämnade
henne inte förrän hon säkert var utom all risk för att få det kallt. Elden under kitteln
lät han fortsätta brinna och sprida värme medan han avlägsnade sig med barnet.
Han gick in i sin egen lilla kammare, och där ordnade han en sängplats för barnet i
en gammal låda som hade använts för liknande ändamål många gånger förut. Innan
han själv kröp till sängs satt han länge och betraktade den lille nykomlingen. Han
kunde inte få det ur tankarna att barnet som hade kommit till honom faktiskt inte var
vilket barn som helst. Det var varken någon vanlig zigenarunge, något vanligt
tattarbarn eller något annat vanligt barn. Detta barn hade någonting i ögonen som
gjorde det omöjligt att han kunde vara flickans barn. Men var hade en så ung flicka
hittat ett sådant barn?
Till slut lade han sig dock ner och funderade ännu en lång stund över kvällens
upplevelser innan han somnade med en suck, som uttryckte både hans uppgivenhet
inför så tunga och nya plikter och bekymmer och resignationen inför
nödvändigheten att axla de nya bördorna.
3. Slumkyrkan
Maria och pojken hade funnit en fristad hos denne gamle munk, och munken
beslöt snart att låta dem stanna där så länge de ville, ty så snabbt blev han så fäst vid
dem.
Maria repade sig, även om hon inte kunde lämna sängen på många dagar. Den
lille, som snart kröp omkring överallt, och som Maria kallade Janel, mådde såsom ett
yngel vanligen mår i rent och friskt källvatten. En mer underbar tillvaro kunde han
knappast önska sig, även om han kanske kunde tänka sig en varmare.
Den gamle munken skötte med största faderliga omsorg om dem båda och
underhöll alltid den lille så ofta han kunde, samtidigt som han oklanderligt skötte
sina självpåtagna plikter, sin kyrka, sin ytterst lilla, fattiga och hjälpbehövande
församling och alla de uppgifter som hade anförtrotts honom av myndigheterna och
biskopen. Han ensam uppbar hela det prästerliga ansvaret för Döda Staden med alla
dess hopplösa själar. Det var som hans mission i livet. Ingen annan hade velat ha
hans post, och han var den ende som för närvarande orkade med den.
Efter sjutton dagar var Maria äntligen stark nog att börja gå och göra litet nytta,
eller åtminstone tyckte hon det själv. Munken fader Jonathan, som Maria snart
kallade honom, tyckte inte om att hon steg upp så tidigt och protesterade allvarligt i
tysthet. Han lät henne dock hållas, ty trots att hon uppenbarligen ännu var sjuk
tycktes hon oändligt njuta av och ofantligt älska det att kunna göra någonting för
honom.
Hon betraktade sin välgörare som ett helgon. Hon såg upp till honom som till en
övernaturlig och ofattbar företeelse och önskade innerligt att få stanna och hjälpa
honom för resten av livet. Hon uttryckte dock aldrig denna hemliga önskan för
honom, eller åtminstone inte tills vidare.
Dagarna blev varmare, solen blev allt mer dominerande, och plötsligt en dag
upptäckte Maria att våren hade kommit. Den morgonen stod Maria och den gamle
19