Bakom kulisserna - fritenkaren.se

förändrades, stadens rikaste mänskor fann en ny ännu finare och ännu modernare
stadsdel som svarade mot adelns och överklassens oupphörligt växande och aldrig
helt tillgodosedda anspråk, och Janels fars stadsdel hamnade utanför
societetsvärlden. Blott under loppet av femton år hade huvudstadens mest
förstklassiga stadsdel sjunkit undan och blivit vad den nu var: en avsides bortglömd
alltjämt fin men sorgligt avfolkad avkrok av staden. Men dråpslaget mot hans teater
hade varit operakompositören Richard Wagners ohyggliga reformer. I denna teater
hade man vägrat anpassa sig efter Wagners nya moden och trender. Man hade
vägrat släcka belysningen under föreställningarna, och man hade vägrat bygga om
orkesterdiket. Denna tradition med en öppen teater som gjorde det möjligt för
publiken att umgås med vem som helst medan föreställningen var i gång hade Janels
nye far Istvan övertagit när den var som mest blomstrande på det villkoret att han
inte fick förändra någonting. Därigenom hade under de sista decennierna hans teater
blivit utskrattad av stadens andra modernare teatrar som anpassade sig efter
Wagner, för att den var otidsenlig. Men farbror Istvan hade sagt: ”Wagner är bara en
glädjedödare. Vad är det för mening med en teater om dess besökare inte får ha
friheten att göra som de vill och känna sig lediga under föreställningen? Den där
Wagner vill bara beröva teatern allt dess liv och tråka ut publiken till döds med sina
gräsliga pretentioner och smaklösheter!” Och det hade burit av rakt mot bankrutten.
Ingen annan hade någon förståelse för en romantisk teater som förblev en romantisk
teater fastän tiden lämnat romantiken bakom sig. Hans teater var fortfarande
fullständigt intakt som romantisk teater, därför var den på sitt sätt unik; men nu
hade maskinerierna rostat, en drastisk renovering var nu nödvändig, och en sådan
måste bli ytterst dyrbar. Istvan hade dessutom inte haft hjärta att tillåta någon
förändring av vad han kallade Budapests mest unika teatermiljö. Den sista opera
som hade givits på teatern var ”Boris Godunov”, som på premiären hade gjort fiasko
på så sätt att salongen inte ens hade varit halvfull. Balettkåren hade fallit med att alla
de bästa musikerna hade sökt sig bort därifrån. Skådespelarna hade stannat kvar och
fortsatt med att uppföra sina klassiker, men Shakespeare hade för sista gången
spelats där för jämnt tio år sedan. Det hade varit ”Kung Lear”. Men teaterns sista
föreställning hade varit ”Faust” i obeskuret skick, och dess sista föreställning hade
bevistats av en publik på tjugotre personer. Ty så envis hade Janels förmyndare varit
att han inte hade velat ge upp förrän alla andra hade givit upp.
Varje dag fick Janel balettlektioner klockan 10. Han fick dansa och öva oavbrutet
till klockan 12, då han fick gå ut och äta. Ibland åt han tillsammans med sin gamle
beskyddare, ibland tillsammans med sin lärare, ibland tillsammans med dem bägge
och ibland ensam. Hans lärare herr Prütz var en gammal vän till farbror Istvan. Herr
Prütz var faktiskt en del av den tysta teatern. Han hade haft tusen extra arbeten och
sysslor vid den innan han hade blivit dess främste balettmästare. Han hade hjälpt till
med musiken som repetitör, med dramatiken som regissör och i flera decennier varit
balettens främste instruktör. Han var nästan lika gammal som farbror Istvan själv.
Han hade varit med så länge teatern hade funnits. Som barn hade han sett den
byggas och invigas, sedan hade hans karriär löpt parallellt med teaterns under hela
dess ärorika bana från ingenting till stadens teatersalong nummer ett, från en avantgarde-scen
under romantiken till en insomnad Törnrosa under dekadensen; och
under de förkrossande kriserna hade han varit en av de få som inte hade övergivit
teatern utan som hellre hade sett sitt rykte fördunklas med teaterns. Som koreograf
hade han varit god vän med Marius Petipa. När teaterns liv hade slocknat hade han
lämnat det offentliga societetslivet. Han hade vägrat överge sin vän Istvan och
dennes teater fastän han hade kunnat få den bästa tänkbara ställning vid någon
annan teater inomlands eller utomlands. Han hade till och med fått smickrande
anbud från operan i Paris och från Covent Garden i London; men fastän han kunde
både franska och engelska och dessutom tyska och ryska hade han tackat nej, ty så
44