Bakom kulisserna - fritenkaren.se

um var stängd. Detta är olikt den gamles rutiner, att alltid ha den öppen när han var
ensam i teatern. Janel öppnar den stängda dörren med varsam hand och går in.
Hans far sitter i sin stora sköna länstol som han brukar med huvudet sänkt mot
bröstet som om han sov. Janel står obeslutsam framför honom. Det är någonting hos
den gamle som får honom att rygga tillbaka och tveka inför att väcka honom. Det är
något förbjudande över honom, som aldrig funnits där tidigare, som om han strängt
tänkte i sömnen: ”Stör mig inte! Jag drömmer allvarliga drömmar.” Det är dessutom
ännu tidigt på kvällen, och den gamle brukar inte sova så här tidigt. ”Ska jag väcka
honom?” undrar ynglingen, som knappt är tjugotre år gammal. ”Han ser så fridfull
ut då han sover. Nej, jag kan inte.” Och Janel vänder tillbaka bort från rummet. Han
hejdar sig emellertid vid dörren. ”Men han måste få veta att jag kommit hem,”
reflekterar han. ”Han kommer att fråga varför jag inte kom upp till honom genast.”
Och han vänder tillbaka in i rummet. Där sitter den insomnade fadern i moltyst
hemlighetsfullhet och med ansiktet osynligt i dunklet, som om han i hemlighet
bevakade Janels varje åtbörd och följde med i Janels varje tanke. Åter kom det
förbjudande återhållandet över Janel. ”Stör du mina drömmar så förstör du dina
egna,” var det som om någon sade ohörbart men desto mera tydligt och obevekligt.
Vad är det med den gamle? Han gör våld på sig och sätter äntligen sin hand på
faderns skuldra och säger: ”Far!” Men fadern vaknar inte. Janel sätter sig på knä
framför honom och skakar honom, men ändå vaknar han inte. Han sover för djupt.
Janel vidrör honom en sista gång, men han inser nu att den gamle inte går att väcka.
Den unge före detta dansören, den strandade världsstjärnan, sitter orörlig på knä
framför sin sovande far en lång stund och betraktar ingenting. Fadern verkar för
honom ha gått in i samma törnrosasömn som hela teatern. Så reser han sig och beger
sig ut i natten för att söka reda på en läkare.
Han finner snabbt läkaren, och när de når och undersöker den gamle mannen
bekräftar läkaren vad Janel redan vet: att hans far är död.
”Han har lugnt och stilla somnat in, och det var inte många timmar sedan,”
menar läkaren. Janel lämnar doktorn och rummet bakom sig i djup tystnad. Doktorn
försöker kalla honom tillbaka, men det går inte. Den glasögonprydde mannen
resignerar och förstår att det är bäst att han återkommer följande dag. På vägen ut
stannar han vid den lärde mannens skrivbord och betraktar ett ögonblick ett
ofullbordat manuskript: Dantes Gudomliga Komedi i nygrekisk översättning på
terziner. Han säger till Janels avlägsnande rygg att han ämnar återkomma följande
dag för att sköta om dödsattesten och likhämtning med mera och lämnar sedan den
charmfulla teatern. Janel fortsätter långsamt till sin loge.
Han öppnar dörren och ser framför sig ett tomt rum i en tom teater som aldrig
förr har varit så tom. Han går långsamt in, stänger dörren bakom sig och kastar sig
på sin säng medan han ännu en gång gråter. ”Min far, jag är ännu ett barn, och aldrig
har jag behövt dig så som nu!” kvider han i sin olycka. Det är knappt att han själv
kan fatta att han har drabbats av sitt livs största olycka, motgång, nederlag och
katastrof bara för att sedan uppleva en ännu värre.
Men han kunde inte somna ifrån sin sorg. Han grep sig i kragen och reste sig
upp, och av en ingivelse gick han åter upp till faderns rum.
Där satt den gamle mannen i sin underbara fåtölj och sov den eviga sömnen.
Liket skrämde honom inte längre. Borta var den förbjudande stämningen. Janel
förklarade det för sig själv med att han ju nu visste om att fadern var död. Rummet
var dessutom så välstädat och fint. Det lade han märke till nu. Den gamla städerskan
hade nog varit här senast igår. Åter föll hans forskande blick på den avsomnade
gestalten i stolen. Det var som om fadern fortfarande levde. Hans ande vilade ännu
över rummet. Och den unge slagne mannen tycktes liksom höra sin faders röst:
77