Bakom kulisserna - fritenkaren.se

10. Novgorod
Det var en stilla morgon och det snöade i Novgorod. Få var uppe, ty det var
ännu mycket tidigt. Himlen var ljus, men det var ej fullt dagsljus ännu.
Några skogshuggare var på väg ut ur staden. De var varmt påpälsade och hade
stora yviga skägg, så som ryska bönder brukar hava.
På vägen ut från staden såg de en ensam man komma sakta vandrande emot
dem. Denna man bar på en börda som var mänsklig. Mannen tilltalade dem ej och de
passerade honom tyst. De kände att han var en främling.
En av dem kastade försiktigt en förstulen blick på den mänskliga varelse som
mannen bar på. Det var en kvinna som ej rörde sig. Han tittade hastigt bort igen.
När mannen hade passerat ett gott stycke förbi dem vände de sig bägge om och
tittade på honom. De talade lågmält men ivrigt med varandra. Var det verkligen en
kvinna? Hade främlingen dödat henne? Nej, han måste ha hittat henne. Nå, det var
hans sak, och han var på väg mot staden. Deras konversation upphörde dock ej när
de efter en stund fortsatte.
Mannen gick långsamt och snön föll tyst. Staden slumrade i pittoresk stillhet,
som om den hade sovit i århundraden och inte hade för avsikt att vakna igen. I
mannens blick låg det något sällsamt.
Han vandrade tyst genom de tysta gatorna. Han mötte fyra personer innan han
anlände till torget med dess kyrka. Den sista av dessa fyra, som var en gumma,
hälsade god morgon.
Han sågs gå in i kyrkan. Man lade märke till att han gick så oförskräckt in, trots
att han med största säkerhet var utlänning. Han kom ej ut igen på en mycket lång
stund.
Kyrkan var tungt utsmyckad och mycket exotisk, som ortodoxa kyrkor är. Bilder
och ikoner fyllde dess inre med liv. Han slog sig utmattad ner vid en pelare och lät
sin börda vila mellan sina ben. Där satt han en lång stund. Han vände sig icke om,
och man kunde ej se hans ansikte.
Efter en, kanske två och kanske ännu fler timmar stod han upp och tilltalade en
munk som fromt höll honom sällskap på avstånd i kyrkan i denna morgonstund med
sin andakt. Främlingen ställde några enkla frågor, och munken var ej ovillig att
svara, om de dock hade ganska svårt att förstå varandra. Men mannen tackade stilla
och gick efter munkens svar, vare sig han hade förstått det eller inte, ut genom en
sidodörr. När han åter kom ut följdes han av två munkar.
Han gick till sin börda och lyfte upp den. Han betraktade den orörligas ansikte
under ett intensivt ögonblick. Så följde han med munkarna ut i sakristian. Dessa
skulle tydligen efter sin bästa förmåga och med all sin barmhärtighet hjälpa honom
med hans svårhanterliga problem.
Några timmar gick. När han äntligen kom ut var han ensam. Tårar flödade ner
för hans ansikte. Kyrkan var tom. Han fann ett avskilt hörn och sjönk ner där medan
han gav sina tårar bittert utlopp. När han märkte att några besökande kom in och
ville hålla honom sällskap utan att ana varför han var där reste han sig stilla och gick
ut.
Det snöade fortfarande. Himlen var tung och grå, och staden tycktes alltjämt
vara sovande. Mannen stod en stund och såg ut över torget. Med en sista blick
smekte han kyrkan som han skulle ha vigts i idag. I stället för ett bröllop inkognito
hade det blivit världens tystaste begravning med bara en ledsagare: brudgummen.
Så gick han med samma stillsamma steg över torget i riktning mot stationen.
73