Bakom kulisserna - fritenkaren.se

Men med själva salongen var barnen mycket nöjda. De stängde alla vägar till
köket, och emedan skymningen nu var total tände de restaurangens alla ljus med
hjälp av en stor tändsticksask som de hittade, ty Georgs svavelstickor var dåliga och
tog snabbt slut. De handskades med elden med stor försiktighet när de tände alla
ljusen, och Elisabeth sade nästan strängt: ”Men vi måste noga släcka dem
allesammans igen innan vi går.”
Därpå började de leka. Medan lille Georg gick och rotade i lokalens skrymslen
lekte Elisabeth och Janel förnäm gäst respektive hovmästare. Den förnäma gästen
tvekade och begrundade länge dagens meny medan hovmästaren med oändligt
tålamod gjorde allt för att krusa och hjälpa henne fram längs beslutsamhetens
mödosamma väg. Slutligen hade gästen bestämt sig, och hovmästaren bar högtidligt
in tjugo praktfulla rätter på en gång, som han sedan dukade upp för henne på
hennes lilla bord. Och gästen var förtjust och lät sig allting väl smaka, fast hon åt
väldigt litet av varje rätt. Hon ville ju inte bli för tjock. Någon betalning blev det
aldrig av, för lille Georg hittade plötsligt ett piano.
Det stod i ett hörn på ett litet podium, som också pryddes av en del notställ utan
noter. Georg kunde spela, och pianot lät varken alltför dåligt eller ostämt. Så liten
han var kunde han spela riktigt bra, och i glädje lät gossen den ena melodin efter den
andra sätta liv i restaurangens tomma väggar, övergivna bord och omkullvräkta
stolar. Något av dess gamla glans återvände med musiken.
Och Janel bjöd upp sin gäst till dans, som därmed alldeles glömde bort både att
äta färdigt och diskutera notan. De började valsa omkring till Georgs musik, ty en så
artig hovmästare, som hellre bjöd upp till dans än propsade med notan, fick man ju
bara inte tacka nej till; men stolar satte hinder och krokben för dem överallt. De stötte
sig ständigt och höll ofta på att snubbla. Då avbröt de dansen och började med stor
energi och mycket oväsen att flytta undan de värsta stolarna. Därefter kunde de
äntligen valsa obehindrat.
Lille Georg kom in i en oemotståndlig vals som han tog om och om på nytt. Han
inspirerades och blev upplyft av musiken högt upp i himlen, som om han förstod
musikens mening, och som musiken uppfyllde sin uppgift. Och Janel och Elisabeth
valsade för det vildaste. Elisabeth var yr och Janel var yr, men de föll icke omkull,
och ingenting kunde trötta ut dem.
Till slut blev barnen dock så trötta att de måste slå sig ned. Även Georg tappade
takten och förlorade kontrollen över den vilda skenande valsen och föll nästan av
pianostolen, som en annan Franz Liszt. Och alla tre satte de sig tillsammans och
skrattade sig nästan fördärvade. De kiknade, kippade efter andan och höll sig för
magen. En lång stund satt de bara vanmäktigt och skrattade.
Så småningom tog deras skrattlust slut, men alltjämt kom det små efterdyningar
av småskratt och fnissningar, när de plötsligt väcktes ur sin vackra lyckliga
barnadrömsvärld av sällsamma dova ljud ute på gatan. Lille Georg rusade först till
fönstret.
Snart var de tre små barnaansiktena som tätt klistrade vid rutan. Det var
trummor som de hörde. I jämn takt hördes tunga, allvarliga, djupa trumslag. De föll i
takten ungefär ett varannan sekund. Ingenting annat hördes. Där var ingen musik,
ingen improvisation, ingen omväxling och intet annat ljud än de jämna monotona
trumslagen. Men så småningom började ett ackompagnemang höras av många
långsamt framåtskridande fötter.
Ljudet kom närmare. Så dök ljudets upphovsmän upp i ändan av gatan och
började träda inom synhåll. Det var en säregen församling. Det var enbart män. De
var alla svartklädda i fotsida rockar och kaftaner, och de bar höga svarta hattar på
sina huvuden. De var moltysta, allvarliga, djupt stämningsfulla och oändligt
imponerande. Tyst marscherade de förbi barnens restaurang till ackompagnemanget
av de dova entoniga trummornas högtidlighet.
38