Bakom kulisserna - fritenkaren.se

Hans mållösa steg ledde honom till gator och till kvarter som han aldrig hade
sett förut. Det var emellertid honom likgiltigt var han hamnade. Men han måste
finna värme någonstans och ett ställe att sova. Desperat knackade han på i närmaste
värdshus.
De körde omedelbart bort honom. De ville inte veta av tiggarpojkar. Och Janel
fann sig och gick vidare därifrån.
Vart skulle han ta vägen? Han var vilse i en stad och i ett liv som han inte längre
kände och som ännu mindre kände honom. Han var prisgiven åt ödet, och vad skulle
det göra med honom? Han visste inte ännu, för det tycktes än så länge inte ens
kännas vid honom. Det kunde göra precis vad det ville med honom, han var
fullkomligt prisgiven och blottad, ödet hade bara att gripa in med vilken nyck som
helst, och Janels blottställda liv skulle omedelbart ställas in därefter; men ödet gjorde
ingenting, som om det höll andan inför denna fantastiska möjlighet att göra något
stort av ingenting.
Han hade inte märkt att det för länge sedan hade slutat regna, men han frös
ändå. Och han måste finna någonstans att sova.
5. Barnen
Nästa dag, som var den första riktiga vårdagen, vandrade det längs med de
soldränkte kajerna ett par småttingar som såg friska och glada ut. De höll varandra i
handen, och de var säkerligen syskon. Brodern var mindre medan systern såg äldre
och även stoltare ut, troligtvis emedan hon hade en lillebror att ta hand om. Hon var
dock högst elva år och han minst åtta.
De var klädda i ljusa vårkläder och var antagligen barn av ett förnämt hus. Och
de skrattade och lekte smått medan de gick.
De retades ibland med andra barn som de mötte: de hälsade på andra småttingar
som de aldrig i sitt liv hade sett förut som om de alltid hade känt dem, och en
gammal fattig positivspelare ägnade de mycket tid åt att lillgammalt diskutera
vädret med, med den påföljd att positivhalaren inte kunde tänka annat än att det var
ett märkvärdigt par barn.
En ung fattig student som satt och fiskade på kajen satte de sig bredvid och
frågade om det nappade eller ej. Studenten blev glad, ty emedan han liksom de flesta
fattiga studenter var olyckligt kär var han även mycket ensam, och sålunda gladde
deras plötsliga sällskap honom mycket. Svaret på deras fråga blev emellertid
naturligtvis nej. De stannade dock ändå en stund och pratade småvuxet om vädret
även med honom.
Kajen som de vandrade längs var den som låg omedelbart under slottet. Sålunda
närmade de sig alltmera Elisabethbron. Droskor, fotgängare och ekipage passerade
dem ideligen på deras vandring, och de försökte hälsa på alla så familjärt som
möjligt. Var och en påverkas ju av den första vårdagen på sitt sätt, och allra mest
barn.
Plötsligt stannade systern och ryckte sin lillebror i skjortan.
”Se där,” sade hon, ”där kommer en av baronessorna som vår tant känner.”
Och hon började beslutsamt gå i riktning mot ett förnämt äkta par medan
brodern oskyldigt och troskyldigt följde med.
Framför dem stannade hon och bugade sig ända ner till marken.
”Jag har den obeskrivligt stora äran att önska mitt herrskap en god dag,” sade
hon vördsamt, precis som om hon hade bugat sig för kejsarinnan på en slottsbal.
Baronen och baronessan, som hon sålunda bugade sig för, lämnade henne raskt av
ren barmhärtighet, ty de hade svårt för att hålla god min och hålla sig för skratt.
32