Bakom kulisserna - fritenkaren.se

fira det på något sätt,” fortsätter han. ”Tyvärr är det för sent för oss att gå ut, och jag
har ingenting stimulerande här i teatern som vi kunde dricka tillsammans annat än
te. Jag är ledsen, Janel, att jag inte har annat att erbjuda dig än min totala fröjd och
tacksamhet över att det har gått dig så väl.” Han är nu åter vänd mot Janel. ”Och nu
när du har börjat, Janel, kan ingenting stoppa dig. Du har brutit igenom
anonymitetsvallen. Nu kommer du att få se hur allting löper av sig självt, hur
publiken ständigt kommer att höja dig mer och mer till skyarna och hur ditt liv
kommer att bli till en saga och legend. Ingen konsthistoria är så romantisk som
baletthistorien. Det enda som nu kan stoppa dig, och det enda som du bör ta dig i akt
för, Janel, är du och dig själv. Endast du kan nu sätta käppar i ditt hjul. Men gör det
inte, min pojke. Fortsätt att arbeta lika hårt som du alltid har arbetat hittills, och
svikta inte. Och jag tror inte heller att du är sådan att du exempelvis skulle kunna
försöka ta till fåfänga botemedel mot rampfeber, åtminstone inte så länge jag lever.”
Hans fader tystnar inför sina egna tankar. Janel vet inte vad han ska säga.
”Tack för att du kom upp och berättade om din afton för mig. Nu måste du dock
åter lämna mig ensam, ty Aiskhylos är en fordrande skald. Och stäng dörren när du
går. God natt, min pojke.”
Och han ser sin fader åter fullkomligt fördjupa sig i sitt arbete bredvid sitt eviga
glas te. Han reser sig sakta från den pinnstol som han har suttit på, kommer
noggrant ihåg de råd som den gamle har givit honom och går sakta därifrån. Han
glömmer inte att stänga dörren.
Och sedan går han tillbaka ner i teatern, försjunken i de ljuvaste drömmar.
Längre och längre, djupare och djupare går han in i teatern som blir till en del av
honom själv och till hans bästa del. De underbara ljuva varma färgerna, den röda
glödande hemtrevliga plyschen överallt, de blänkande, tindrande kristallkronorna,
de vackra utsökt dekorerade krusidulliga blommiga och bladiga väggarna, de två
räfflade korintiska pelarna, och drömmarna, de eviga drömmarna, som varje teater
är fylld av, som den bara blir mera uppfylld av ju äldre den blir och som själva
teatern i huvudsak mest består av, allt omfattade han i en fullkomligt hängiven
kärlek som inte lämnade honom någonting kvar av honom själv. Och teaterns alla
drömmar förökades nu i antal med ytterligare en dröm, och det var drömmen om
hans egen oväntade framgång och fullständigt överraskande debut.
Själv var han ingenting. Endast drömmarna var något, och det var drömmarna
som bildade teatern. De största drömmarna var tragiska, men dessa var även de
vackraste. Och så fortgick natten.
8. Triumfen
Janels vördade far fick rätt. Livet blev med ens lätt som en dans för honom. Hans
rykte spreds snabbt som en löpeld över hela Budapest, och de applåder som han
dränktes i efter varje föreställning blev allt mer överväldigande för varje afton. Han
kände det som om han red på en vit Pegasus som ständigt förde honom allt högre
och närmare himlen mot ständigt högre ljus och skönhet. När Sylfiderna lades ner
tog han en veckas paus för att vila ett tag och återhämta andan och kontrollen över
den svindlande månfärd som hans liv med ens hade blivit. Sedan vågade han skriva
på ett större kontrakt med operan som dess förste dansör.
Elisabeth hälsade ständigt på honom och hängde efter honom som en
överomtänksam mor. Hon blev nästan till en börda för honom, men han höll sina
tankar därom för sig själv, emedan hon samtidigt var den mänska i världen som han
kanske minst av alla ville förlora.
Andreas hörde inte av sig, och Janel saknade tid för att kunna hälsa på honom.
54