Kriminalvården och Vårdvistelserna

• att långvarig kriminalvårdserfarenhet inte verkar ha negativ betydelse
för utfallet.
Vilka framgångsfaktorer finns det?
Nästan alla intagna besökte vårdvistelsen innan beslutet om vårdvistelse fattats och
många i undersökningen har betonat vikten av studiebesök och information om
vad en vårdvistelse innebär. Vad som sker på anstalt före vårdvistelsen, dvs. att den
intagne förbereds på olika sätt och att anstaltspersonalen är välinformerad och engagerad
har också poängterats. Andra positiva faktorer som nämnts är om den intagne
själv tar initiativet till vistelsen och att det förekommer en öppen dialog om
vad en vårdvistelse innebär, så att eventuella missförstånd undviks och att den intagne
är väl medveten om vad vistelsen innebär.
Många har betonat vikten av att samla och samverka med berörda inblandade
så tidigt som möjligt för att underlätta planeringen och undvika missförstånd.
Flera har varnat för att skicka unga intagna till vårdvistelser eftersom de kanske
har långvariga institutionsvistelser bakom sig, men inte ett utvecklat missbruk
och att deras motivation därför inte är lika påtaglig. Andra kategorier som nämnts
har varit ”storlangare” som inte har så mycket att ”vinna” på att sluta missbruka.
Att intagna har långvarig kriminalvårdserfarenhet bakom sig verkar inte innebära
att de oftare avbryter sina vårdvistelser. Detsamma gäller för intagna med långa
strafftider som oftare fullföljer sina vårdvistelser.
Begreppet fullföljt/avbrutit har definierats som första avbrott, dvs. om någon,
vilket hänt vid flera tillfällen, har avbrutit sin vistelse men sedan fortsatt densamma
efter en period, så har vistelsen ändå bedömts vara avbruten.
Placeringarna vid familjehem fullföljs ofta. Vårdvistelserna vid behandlingshem
avbryts oftare, vilket kanske delvis kan förklaras av vilka intagna som skickas
till de olika vårdinstitutionerna. Även intagna som varit föremål för en kombination
av sluten och öppenvård avbryter oftare sina vistelser än placerade vid familjehem.
När det gäller placerade vid behandlingshem så har placerade vid hem med
s.k. 12-stegsprogram oftare fullföljt sina vistelser än hem med annat innehåll. Cirka
hälften av de placerade vid behandlingshem med 12-stegs inriktning har fullföljt
sina vistelser.
När det gäller själva vårdvistelsens innehåll så betonar flera olika vårdgivare
att det viktiga är ”att komma nära den intagna och att visa honom att han inte är
ensam om sina problem” eller att den ”intagne får kontakt med sin inre smärta.”
Det påpekas också vikten av att behandlingen pågår under relativt lång tid så att
förtroende och tillit uppstår och att problemen hinner bearbetas.
Den kriminalvårdspersonal och de intagna som varit inblandade i de nu aktuella
vårdvistelserna är generellt mycket positiva till vistelserna och anser att det är
en positiv och meningsfull verksamhet.
Ett större problem, än själva vårdvistelserna, verkar utslussningen tillbaka till
samhället vara. Både personal, intagna och vårdinstitutionerna har uppgett svårigheter
med detta. Dessa svårigheter har dels gällt problem med samverkan med sociala
myndigheter, frivård, anstalt, psykiatrin och vårdinstitutioner men framför allt
problem med arbete, bostad och inte minst fritiden och det sociala umgänget för
de f.d. vårdvistelseplacerade. Att medverka eller hjälpa till att skaffa nya positiva
sociala kontaktnät är ingen enkel uppgift. Missbrukarlivet är välkänt och erbjuder
trots allt en viss trygghet och därför är missbruk och kriminalitet alltid närliggande.
Kriminalvårdens rapport ”Psykosociala interventionsmetoder vid kriminalitet
och drogmissbruk 7) bekräftar dessa problem och betonar att effekter kan förbättras
om behandlingen följs upp efter frigivningen. ”Frågan om kontinuitet i en behandlingsprocess
som börjar med terapeutiskt samhälle och fortsätter i frivård har
blivit allt viktigare, dels eftersom återfallen hör ihop med frigivningen och dels där-
29