säger Johannes Ivarsson. I slutänden handlar effekten och trovärdigheten i kändiskampanjer förstås om hur djupt engagemanget är hos dem som medverkar. Johannes Ivarsson påpekar dessutom något annat: – När det gäller de här mer behjärtansvärda frågorna har det gått lite inflation i kändiskampanjer. Både kändisen och organisationen vinner på det: kändisen framstår som god medan organisationen får mer uppmärksamhet. Det här är talande för en accelererande medieutveckling som har gjort just det ”uppmärksamhetsvärde” som Ulrica Klettner talar om till en kändis främsta kapital. Skådespelare och popstjärnor har förmågan att höras genom det allmänna informationsbruset. Därmed skapas också en marknad för dem som allmänna reklampelare för olika frågor, oberoende av om syftet är att rikta uppmärksamhet mot en sjukdom, stödja mänskliga rättigheter eller liknande. Brittiska tidningen The Guardian skrev i vintras om hur det på den globala kändisscenen numera finns en mindre industri av specialiserade agenter – deras huvuduppgift är att föra samman kända människor som letar efter en ”god sak” att stödja för att höja sin image i allmänhetens ögon med organisationer som kan utnyttja samma kändisstöd i sin kommunikation. Med detta i bakhuvudet, finns det inte en risk att kändisar generellt reducerar budskapet i en kampanj till något ytligt? Ulrica Klettner tror inte det. – Kändisar väcker olika känslor hos olika människor, både onda och goda. Vad det handlar om är framför allt att bara använda dem som har ett äkta engagemang. Det tror jag att de flesta kändisar som gör sådana här saker, åtminstone i Sverige, har i dag. Kändisar som skapar medieintresse kring sjukdomar som tidigare varit okända kan däremot leda till andra problem. Philip Stevens är brittisk forskare och konsult inom vårdpolitik, och tidigare ansluten till den internationella tankesmedjan IPN. Han menar att kändisar, just genom att de är så bra på att skapa uppmärksamhet kring de sjukdomar de engagerar sig i, snedvrider fördelningen av vårdens resurser. Hiv/aids är ett talande exempel, säger han på telefon från London: – Aids står bara för ungefär fem procent av dödsfallen i utvecklingsländerna, men ändå går runt en fjärdedel av allt internationellt vårdstöd till bekämpning av sjukdomen. Jämför det med de tusentals andra saker som gör att människor dör för tidigt i utvecklingsländerna – till exempel diarré och sjukdomar till följd av smutsigt dricksvatten, som är det absolut största problemet. Att åtgärda det är mycket billigare än aids-medicin, men skulle rädda många fler liv. När kändisar engagerar sig för att öka uppmärksamheten kring en sjukdom innebär det – om kampanjen är framgångsrik – att sjukdomen politiseras, menar Stevens. Politiker och andra beslutsfattare påverkas precis som alla andra, säger han. – Även om man önskar att vård inte vore ett ÄNNU FLER SJUKA KÄNDISAR Sighsten Herrgård Den 30 juli 1987 kallade modedesignern Sighsten Herrgård till presskonferens. ”Jag ska dö. Jag har aids. Det rör sig kanske bara om några månader. Men jag vill dö med värdighet”, löd hans besked. Seklets stora farsot hade därmed fått ett ansikte i Sverige. Aids var fortfarande en förhållandevis ny sjukdom i vår del av världen, behäftad med många rykten och fördomar. Sighsten Herrgårds frispråkiga utspel bidrog inte minst till förståelsen om att vem som helst kunde drabbas. Han dog två år senare under värdiga former. Ronald Reagan Mot slutet av Eugene Jareckis nya dokumentär Reagan (2011) sitter den amerikanske ex-presidenten med en modell av Vita Huset och försöker minnas varför den känns så bekant. Det är en gripande bild över människans sårbarhet. Ronald Reagan meddelade att han drabbats av alzheimer i ett handskrivet brev till nationen i november 1994. Därefter drog han sig tillbaka från den offentliga scenen. Ett år senare startade han och hustrun The Ronald and Nancy Reagan Research Institute som starkt bidragit till nya framsteg i alzheimerforskningen. 6 snabba 4Headset. I Storbritannien arbetar forskare med att ta fram en apparat som läser av ansiktsrörelser och gör om dem till ord. Apparaten använder sig av små magneter på tungan och läpparna för att skapa ett magnetfält i munnen. Förändringar i magnetfältet skickas vidare till ett headset som tolkar vad personen försöker säga. Hittills kan 50 ord identifieras. Målet är att kunna hjälpa bland annat patienter som tvingats operera bort struphuvudet till följd av cancer. nollsummespel, finns det i slutänden bara en viss mängd resurser som ska fördelas. Problemet när man involverar kändisar är att det sätter press på politikerna. För att behålla sitt väljarstöd känner de att de måste ge pengar till den sjukdom som för tillfället är ”mest populär” – om Bono eller Madonna säger att ”nu måste vi stödja den här forskningen”, så är det vad politikerna vill göra. Problemet är förstås att fördelningen av vårdresurser är en mycket mer komplex fråga än så. När en sjukdom politiseras kan det skymma behovet av stöd till vård av och forskning inom andra ”mindre glamorösa sjukdomar”, säger Philip Stevens. – I Storbritannien finansieras vården av staten. Samtidigt har vi en stor och kraftfull bröstcancerlobby. Om vi tittar på hur det ser ut hos oss ser vi att bröstcancervården är väl finansierad. Å andra sidan har vi stroke, eller cancertyper som framför allt drabbar män. De har mycket mindre kändisstöd, och vården där har också mycket mindre resurser. Philip Stevens har ingen enkel lösning på fördelningsproblemet. Även han menar att kändisengagemang kan föra mycket gott med sig. Han nämner den brittiska dokusåpakändisen Jade Goody, en före detta Big Brother-deltagare som 2008 drabbades av livmodercancer och gjorde en dokumentärfilm om sin kamp mot sjukdomen. Följden blev att mängder av brittiska kvinnor valde att kontrollera om de själva hade cancer, och därmed vändes en nedåtgående trend. När Jade Goody avled i mars 2009 gjorde Storbritanniens premiärminister Gordon Brown ett officiellt kondoleansuttalande. – Man kan förstås inte förbjuda kändisar från att kampanja, säger Philip Stevens. Ur ett globalt perspektiv tycker han snarare att det handlar om att decentralisera besluten och tilldelningen av vårdresurser. – Mycket av de pengar som ska fördelas finns i dag hos några få myndigheter. Det vore bättre att sprida ut resurserna, så att människor som sitter närmare dem som faktiskt ska få vården kan lägga pengarna där de behövs bäst, säger Philip Stevens. Att vara drabbad av allvarliga sjukdomar är fortfarande tabubelagt i samhället. Därför får kända människor som själva drabbas av dem så stor betydelse. Genom att tala i medierna om sina diagnoser löser kändisarna, normalt förknippade med underhållning eller sport, upp en del av den ångest vi känner inför sjukdomarna. När kändisar ger en dödlig sjukdom ett ansikte blir döden i sig kanske inte mindre skrämmande – men åtminstone något mer mänsklig. Vi avslutar där vi började, med Louise Hoffsten. – Många människor som själva har en MS-diagnos har hört av sig till mig genom åren. De tycker det är skönt att kunna prata om sjukdomen mer öppet. Och de kan känna igen sig i min situation, säger hon. – Jag är ingen expert på MS. Men jag kan prata utifrån min egen situation och mina egna livserfarenheter. Alla går igenom jobbiga saker, man går inte igenom livet utan dem. Jag lever med min sjukdom, jag är inte sjukdomen. ■ 52 SOMA O1.11
Om vi ger, finns att få. www.geblod.nu