Soma - Karolinska Sjukhuset
Soma - Karolinska Sjukhuset
Soma - Karolinska Sjukhuset
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
36 SOMA O3.1O<br />
recenSiOn<br />
Cancer i kulturen<br />
bok<br />
Philip Roth: Exit Ghost<br />
n<br />
Ålderdom, och att som<br />
sjuklig man åldras med<br />
värdighet, är kärnan i flera av<br />
Philip Roths senaste romaner.<br />
Den nu 77-årige amerikanen,<br />
av många ansedd som den<br />
främsta nu levande författare<br />
som ännu inte fått Nobelpriset<br />
i litteratur, återvänder i 2007<br />
års Exit Ghost (på svenska som<br />
Vålnaden försvinner 2009) till<br />
karaktären Nathan Zuckerman.<br />
Roth låter denna neurotiske,<br />
lätt modifierade inkarnation av<br />
sig själv drabbas av de inte helt<br />
värdiga sviterna av prostatacancer.<br />
Operationen som räddar<br />
Zuckermans liv gör honom<br />
både inkontinent och impotent.<br />
Det senare tycks, som ofta i<br />
Rothsammanhang, ett öde värre<br />
än döden. Sin vana trogen väver<br />
Philip Roth utifrån dessa förutsättningar<br />
också en berättelse<br />
med mängder av lager. Ämnet<br />
till trots: Underhållande.<br />
film<br />
Alejandro González<br />
Iñárritu: Biutiful<br />
n<br />
Hur tar man hand om<br />
sina barn när man själv<br />
ska dö? I Biutiful, den nya<br />
filmen av Alejandro González<br />
Iñárritu, spelar Javier Bardem<br />
en katalansk man och<br />
smågangster som, medveten<br />
om att han snart ska gå bort i<br />
cancer, kämpar för att trygga<br />
sin familjs framtid i ett ruggigt<br />
Barcelona. Cancern är inte<br />
huvudtemat i Biutiful, men<br />
precis som i tidigare Iñárritufilmer<br />
som Babel och 21 gram<br />
blir ögonblicken som på en<br />
sekund ställer tillvaron på ända<br />
utgångspunkten för en berättelse<br />
om livets villkor. Precis<br />
som i de tidigare filmerna är det<br />
också uppenbart att Iñárritu är<br />
en hyfsat svartsynt person. Det<br />
Barcelona Javier Bardem rör<br />
sig genom är inte den klassiska<br />
kulturstaden eller det tapastokiga<br />
turistmeckat. Det är<br />
bakgatornas Barca, den undre<br />
världen fylld av kriminella ligor<br />
och rättslösa, illegala immigranter.<br />
Bardems sjukdom blir<br />
i någon mening en metafor för<br />
den moderna kapitalismens<br />
skuggsida – utslagenhet och<br />
fattigdom som en svulst som<br />
sväljer både människor och<br />
stad. Premiär 19 november.<br />
bok<br />
Annie Liebovitz:<br />
A Photographer’s Life:<br />
1990–2005<br />
n<br />
Annie Leibovitz porträtt<br />
på kändisar har gjort<br />
henne själv till en av fotografvärldens<br />
superstjärnor. Men<br />
när hon gästade Fotografiska i<br />
Stockholm med sin retrospektiva<br />
utställning (och fotobok)<br />
A photographer’s life tidigare<br />
i år, var det inte de närmast<br />
ikoniska, storskaligt presenterade<br />
fotografierna på drottning<br />
Elizabeth, Bill Clinton eller Robert<br />
de Niro som gjorde störst<br />
intryck. Starkast var de små,<br />
svartvita och kusligt vardagliga<br />
bilderna på livskamraten Susan<br />
Sontag, döende i cancer. Liebovitz<br />
har berättat att beslutet att<br />
dokumentera de sista dagarna<br />
i Sontags liv med kameran var<br />
ett sätt att överleva sorgen själv<br />
– genom linsen kunde hon för<br />
något ögonblick skapa distans.<br />
Samtidigt är det just den nakna<br />
närheten i de här bilderna som<br />
gör dem så drabbande: Susan<br />
Sontag, en av 1900-talets mest<br />
betydande amerikanska intellektuella,<br />
nu så skör.<br />
bok<br />
Anders Paulrud<br />
Fjärilen i min hjärna<br />
n<br />
Att dö är sällan vackert.<br />
Anders Paulrud, författare<br />
och mångårig kulturredaktör<br />
på Aftonbladet, berättar i<br />
sin sista roman Fjärilen i min<br />
hjärna om sms:en som börjar<br />
strömma in när han ligger i<br />
sjukhussängen. Människor<br />
som tidigare inte varit honom<br />
nära lättar nu sitt samvete med<br />
några enkla knapptryckningar.<br />
Samtidigt är det här, åtminstone<br />
om vi ska tro Paulrud,<br />
egentligen en kärleksroman.<br />
Lika mycket som den krassa<br />
insikten om att livet snart är<br />
över – efter att ha överlevt en<br />
hjärntumör tar trettio cigg om<br />
dagen i fyrtio år ut sin tribut,<br />
lungcancern är obeveklig –<br />
handlar boken om den livslånga<br />
kärleken till Solveig, kvinnan<br />
som en gång lovade Anders<br />
Paulrud att hon skulle ta hand<br />
om honom när det var dags att<br />
dö. Det som skrivs när man ska<br />
dö är ofta vackert.<br />
tv-serie<br />
In treatment<br />
n<br />
Psykologdramat In treatment<br />
är en av de senaste<br />
årens mest hyllade tv-serier.<br />
I andra säsongen gör cancern<br />
entré i terapisoffan. Psykologen<br />
Paul (en buttert briljant<br />
Gabriel Byrne) tar emot<br />
April, ung arkitekturstudent<br />
alienerad från sina föräldrar<br />
och med dåliga erfarenheter<br />
från tidigare terapi. April bär<br />
på en mörk hemlighet: Hon är<br />
diagnostiserad med lymfcancer,<br />
men har hållit detta hemligt<br />
för familjen. Som så ofta i In<br />
treatment – det är ju ett drama<br />
– utvecklas Aprils samtal med<br />
psykolog Byrne till en komplicerad<br />
relation som går utanför<br />
de traditionella psykolog-klient-ramarna.<br />
Ibland är sådant<br />
nödvändigt. Pauls ihärdighet<br />
räddar sannolikt Aprils liv.<br />
film<br />
Mitt namn är Cancer<br />
ur Yrrol, finns på YouTube<br />
n<br />
Stefan Sauk som koleriskt<br />
rasande man i<br />
SVT:s Lorry är en av 90-talets<br />
svenska humorklassiker. När<br />
Lorrygänget gjorde långfilm<br />
inverterade de namnet – Yrrol.<br />
Stefan Sauk inverterade också<br />
sin karaktär. I en lika kort som<br />
lysande monolog i filmen dyker<br />
han upp som Herr Cancer, en<br />
inkännande, mycket lugn och,<br />
märk väl, finlandssvensk man<br />
som i välstruken vit skjorta<br />
uppmanar oss att med livets<br />
förgänglighet i bakhuvudet se<br />
det fantastiska i vardagen: ”Ni<br />
får förlåta mig, men ni verkar<br />
så vilsna ibland. Som om ni<br />
inte riktigt visste vad det är ni<br />
saknar så förtvivlat. Tills jag<br />
knackar på. Då blir livet plötsligt<br />
väldigt viktigt. Varenda<br />
sekund ska tas till vara. Ett andetag<br />
är ett himmelrike, varje<br />
soluppgång är unik. Alla futtiga<br />
småsaker som varit så viktiga<br />
betyder plötsligt ingenting.<br />
Som om jag hade öppnat en<br />
dörr till livet. Varför har ni inte<br />
öppnat den själva?”<br />
Text: Johan Wirfält