Soma - Karolinska Sjukhuset

6 SOMA O3.1O
”Det går inte en dag utan att jag funderar på hur framtiden ser ut.
Men jag är ju inte ensam i det här. Det är 40 personer om dagen
här. Så det är en väldigt stor apparat, cancerbehandling.”
Bo Olsson, patient
1. Radiumhemmet, avdelning P53
Inne på sal 6 på medicinsk
behandlingsavdelning P53
ligger Bo Olsson från Täby.
Han har cancer i bukspottkörteln.
Bredvid Bo sitter
hans fru sedan 43 år, Eva,
och försöker hinna lösa
korsord. Jag och fotografen
Stefan Holm frågar om vi får
stanna ett tag och ta bilder.
Bo nickar.
– Men det ska vara snygga bilder, skrockar
han på avgrundsdjup malmöitiska.
Det här är Bos andra insjuknande. Sin
första cancerdiagnos fick han i september
2008, nyss pensionerad efter ett liv som egen
företagare i vattenreningsbranschen. Först
trodde läkarna att det var gallstopp. Det finns
i familjen.
– På Danderyd satte de in en stent (slang
av metall) i gallgången och jag skulle återkomma,
säger Bo och förklarar att de inte
hann utreda klart förrän han en morgon
mådde mycket dåligt och man upptäckte
skyhöga levervärden.
– Det var tufft. Du låg inne tre gånger den
sommaren, säger Eva.
Under den efterföljande hösten opererades
Bo i tio timmar på Karolinska Huddinge,
delar av bukspottkörteln togs bort, liksom
en del av tolvfingertarmen och magsäcken.
Efter en tur till Stockholms sjukhem fick
han remiss hit till Radiumhemmet. Den
första behandlingsomgången med cytostatika
avslutades i maj 2009, och nu i somras
De tidiga radiumhemspionjärerna har inte
glömts bort. I den här korridoren hänger
Hugo Ahlbom.
påbörjades en ny. Efter sex gånger ska det
göras ny datortomografi och fattas beslut om
eventuell fortsättning. Utsikterna är inte bra.
– 80 procent av patienterna med bukspottkörtelcancer
överlever inte tvåårsgränsen,
säger Bo. Vi har tittat lite på nätet och
prognosen är sex till åtta månader.
I dag ska Bo få 1720 mg Gemcitabin
genom sin venport, en implanterad dosa med
en ansluten kateter genom vilket cytostatikan
kan gå direkt in i en central ven. Det tar
en halvtimme. Efter det en dos lätt blodförtunnande,
sedan får man åka hem.
Onkologisjuksköterskan Karin Silhammer
kommer in.
– Här är det vaxning på gång, hälsar hon.
– Du har handskar? undrar Bo.
– Ja, jag har faktiskt en kollega som
stuckit sig på en sådan här – och patienten
hade Hepatit C, säger Karin och pekar på
ett skedliknande metallföremål som man
avlägsnar nålen till venporten med.
– Den hade jag kunnat ha användning för
hemma i garaget, säger Bo.
Mellan behandlingstillfällena mår Bo i
stort sett som vanligt. Efter några dagar är
det som en lättare influensa, sedan vänder
det. Han jobbar fortfarande lite med firman
och är föreningsaktiv hemma i radhusområdet.
Bo säger att han kan leva ett normalt liv
trots allt. Det var mest efter operationen han
var lite medtagen.
– Det finns många som har det betydligt
värre än jag. Jag såg ett tv-program om cancerbehandling
i Ryssland. Där låg de på rad
och fick dela säng.
Är han alltid så här cool? undrar jag och
vänder mig till Eva.
– Haha, från och till.
– Jag har humör, det har jag. Men att
hetsa upp sig hjälper ju inte det medicinska.
Jag har tagit del av den information som
finns. Jag litar på sjukvården.
Hur ser du på framtiden?
– Det går inte en dag utan att jag funderar
på hur framtiden ska se ut. Så är det. Men jag
är ju inte ensam i det här. Det är 40 personer
om dagen här. Så det är en väldigt stor apparat,
cancerbehandling.
Karin kommer in med provsvaren som
tagits inför denna cytostatikabehandling.
Eva ögnar pappret, hon verkar väl förtrogen
med ämnet.
– Ja, Eva jobbar alltså som biomedicinsk
analytiker, förklarar Bo. Så hon ser sådana
här prover dagligen.
– Vi är väldigt väl insatta i alltihop. Ja,
man kan väl säga så här: Ibland kanske jag vet