Soma - Karolinska Sjukhuset

38 SOMA O3.1O
KRöniKA
Kärlek och död
claes britton skrev en bok om
sin mammas kamp mot cancern.
Den blev hans räDDare i nöDen.
■
impulsen att skriva om min mammas lidande och död,
och framför allt om mina egna omstörtande känslor, min
ångest, min skräck och min svindlande sorg under och efter
dessa tre dramatiska och fasansfulla månader, den fick jag kort efter
mammas död. Det skrivna ordet har varit mitt främsta och mest naturliga
uttrycksmedel sedan helt unga år. Att använda mig av det för att
för mig själv och kanske för andra beskriva mina känslor kring det som
varit den i särklass mest intensiva upplevelsen i mitt liv var en tanke
som föll sig självklar.
Att sedan gå från tankeimpuls till handling var någonting annat. Jag
försökte börja skriva redan sommaren efter mammas död, utan att veta
till vad jag skulle använda texten, men gav upp redan efter en dryg sida.
När jag läste den sidan sommaren efteråt fann jag den tung, svart och
hopplös.
Att min bok sedan blev skriven var, som så ofta med goda ting, en
följd av flera yttre pådrivande omständigheter, inte en frukt av en i
förväg uttänkt plan. När jag väl började så skrev jag snabbt, som i trans,
rakt ur minnet och känslorna, utan eftertanke. Att jag senare skulle
utvidga min text med en berättelse av väldigt annorlunda karaktär, en
mer journalistiskt undersökande, saklig text om lidandets och döendets
väsen, till största delen grundad på en intervju med min mammas
”dödsmorska” och före detta lärjunge, läkaren Ulla Zachrisson,
framstod också som självklart för mig när vi väl bestämde oss för att jag
skulle skriva boken. Fast många skribenter och kritiker, och även mina
medarbetare på förlaget, funnit avsnittens radikalt olika karaktärer
udda och ”märkliga”.
jag är så tacksam för att boken blev skriven, av flera skäl. Först och
främst så har skrivandet och även arbetet efteråt verkat synnerligen
terapeutiskt för mig själv. Så här fyra år efter min mammas död har
jag fortfarande inte besvärats av den dödsångest som varit min dagliga
följeslagare så länge jag kan minnas och som jag alltid har gjort mitt
yttersta för att undfly. Det är för mig förvånande, då min mammas
lidande och död var värre än något jag ens i mina mörkaste fantasier
kunnat föreställa mig.
Det har vidare varit fantastiskt starkt och rörande att möta reaktionerna
på boken, i brev från läsare och när jag har varit ute och talat om
boken. Att få höra att det jag skrivit har skänkt tröst och stöd till människor
både med och utan liknande erfarenheter, och även till människor
som själva befinner sig i katastrofala och hopplösa situationer
– vackrare beröm har jag svårt att tänka mig som författare. Värmen
och tankeutbytet i de samtal jag haft med dessa läsare och andra har
varit välgörande och meningsfulla.
Ändå är min egen största glädje och belöning med boken av en än
djupare, mer mystisk och svårbeskrivlig natur. I arbetet fick jag förmånen
att återvända till och i grunden utforska mina egna djupaste känslor;
mina rädslor och fantasier, men också kärleken och poesin i djupet
av livet självt. Det kändes som om jag nedsteg till botten av ursprunget
i min egen själ där jag fann en underbar kärleksfull gemenskap bortom
tid och rum. Inte bara med min mamma, utan också med min pappa,
min bror, min mormor och min morfar – och med jorden och bygderna
jag kommit ifrån.
jag skrev med tårarna rinnande, men sorgens och förtvivlans
landskap var också så egendomligt sköna och gåtfullt poetiska. I allvarets
dunkla avgrunder fanns en samhörighet och en tacksamhet som
lever kvar inom mig – ja, som nog alltid har levt där och som mammas
lidande och död och arbetet med boken förde upp i mitt medvetna ljus.
Jag hoppas och tror, jag är övertygad om att min mamma också skulle
ha tyckt om min bok och de reaktioner den väckt. Säker blir jag dock
aldrig på den saken.
Att förlora sin mamma är väl något av det mest naturliga som en
människa kan vara med om. För mig var det en händelse av en kraft och
en känslomässig konsekvens som inte ens tål jämförelse med något
annat i mitt liv, inte heller kärleken, om än den är sammanlänkad med
denna. Några barn har jag inte, så ett motsvarande fenomen så att
säga ”åt andra hållet”, eller omvänt, kommer jag aldrig att få uppleva.
Däremot med stor sannolikhet något jämförbart när och om min pappa
och kanske en dag min hustru dör ifrån mig. Att bara beskriva detta
händelseförlopp och de känslor som det rörde upp inom mig så ärligt
och noggrant jag någonsin kunde kan verka som en enkel sak och är det
också på ett plan. Men att döma av de reaktioner som min bok har väckt
så var det dock ändå kanske inte så enkelt eller vanligt.
Själv har jag som skribent märkt att ju mer personlig jag har blivit
i det jag har skrivit, desto mer allmängiltiga har mina texter verkat.
Jag är därför beredd att ge Marcel Proust rätt när han skriver att det
är ett misstag att tro att svaren på mänsklighetens gåtor står att finna i
betraktelser över de stora sammanhangen. Det är genom att söka inom
sig själv som man kan finna sanningarna. ■
Claes Britton är författare, journalist och creative director. Han utkom
tidigare i år med boken Min mamma är död.
scanpix