Typografiska budskap, försvunna omslag och pärmar av olika ...

anna perälä
Typografiska budskap, försvunna omslag
och pärmar av olika ursprung
I
böckernas värld gäller också andra aspekter
än innehållet i ett verk – frågor kring det materiella,
det fysiska i exemplaren. Frågorna
kan gälla papperet i boken, särskilda drag på
tryckytan eller material som höljer texten och
egenskaperna hos dessa höljen.
I vilken mån, i bibliotekens vardag, beaktar
man böcker och skrifter för deras specifika och
kanske helt individuella egenskapers skull? Eller
i vilken mån betraktar man boken som en
representant för massproduktion som emellertid
tenderar att gå förlorad? Nu tänker jag inte
på böcker som kan anses som unika konsthantverk,
och nu menar jag inte heller surt papper
eller lagerklimatet. Anledningen till att dessa
och liknande frågor uppstår ligger i det faktum
att boken som föremål också har anknytning till
särskilda aspekter inom litteraturhistoria, historia
samt i idé- och lärdomshistoria. Jag kommer
att åskådliggöra detta genom några exempel på
typografin som ett tyst vittne om händelser man
inte brytt sig om att göra stor affär av – snarare
tvärtom. För det andra berör jag frågan om bibliotekens
roll som bärare av 1800-talets revolutionära
kulturarv, massproducerade bokband.
Typografiska budskap
Att exemplar ur en och samma upplaga förekommer
i två eller flera varianter är bekant för
oss. Olika bibliografier vittnar om förträffliga
bibliotekarier och forskare som fäst sin uppmärksamhet
vid sådana skillnader. I detta sammanhang
förbigås skiljaktigheter som uppstått
under tryck processen under handpressens tid,
då man noterat tryckfel och korrigerat dem genom
att byta enstaka bokstavstyper till andra,
eller andra motsvarande åtgärder. Det finns faktiska
skillnader mellan exemplar ur en upplaga,
men ofta är det fråga om någonting annat: om
skenbart samma upplaga.
Exempel på sådant som jag skulle kunna kalla
äkta varianttryck erbjuder oss många dissertationer
från 1600-talets Åbo. Skillnaderna i dem förekommer
främst på titelbladet eller på det första
arket som består av titelbladet, eventuella dedikationer
och gratulationer samt företal. I två från
varandra avvikande exemplar har respondenten
riktat sina dedikationer delvis eller helt till olika
personer.
En förklaring till variationer av detta slag var
att Åbo Akademis konsistorium ville ingripa mot
ovanan att trycka ett överdrivet stort antal dedikationer.
Enligt en föreskrift från 1647 skulle dedikationerna
i vart exemplar vara likalydande och
rikta sig till högst sex personer. Följande år preciserade
konsistoriet emellertid tillämpningen:
ville en student dedicera något till biskopen och
domkapitlet, skall han adressera bara biskopen
personligen och de andra ”sedan alle i hoop”. Fyndiga
studenter tog omvägar för att kringgå föreskriften.
De tidigaste exempel på detta som jag
noterat finns redan från år 1648.
Några av studenterna har antagligen från första
början låtit trycka det första arket med en eller ett
par från varandra avvikande sidor. Några andra
har lämnat titelsidans baksida helt blank till en
början och på detta sätt reserverat för sig möjlig-
30

heten till alternativa dedikationer, enligt behov,
som tryckts på sidan i något senare skede. 1 I några
andra fall däremot har respondenten rivit bort
det ursprungliga titelbladet och ersatt det genom
att i stället limma in ett annat titelblad som han
låtit trycka med dedikationer som avviker från
de ursprungliga. Mest iögonenfallande är ett helt
nytt första ark som ersätter det tidigare arket. Så
är fallet då respondenten blivit mycket mång ordig
och utövat sin elokvens på flera sidor då han riktat
sin dedikation till en person i en synnerlig hög
position. Detta kan man se på en variant av De
anima separata som utkom 1678 under in seende
av Jacob Flachsenius, medan respondenten Nicolaus
Crucelius från Södermanland också var
auktor till dissertationen. I varianten i fråga riktar
Crucelius sina ord till en enda person, till friherre
Eric Sparre, landshövding i Södermanland. Den
andra varianten däremot omfattar dedikationer
till sammanlagt tretton kyrkomän i Sverige på
en sida. Dessutom finns det en tredje variant som
helt saknar dedikationer.
I vissa fall avslöjar typografin att de nya texterna
eller de nya arken eller bladen inte har kommit
från samma boktryckeri som den ursprungliga
versionen. Den andra medarbetaren kan ha
varit det andra boktryckeriet i samma stad, Åbo,
men i några fall hittar man den andra parten i ett
boktryckeri i Stockholm eller i någon annan stad
i Sverige. I dissertationer som utdelats inför disputationen
har respondenten kanske riktat sina
ord av tacksamhet och vördnad till personer i rikets
östra del, men i andra exemplar till per soner
i fäderneslandet. Upphovsmännen till de nya sidor
som tryckts i Stockholm eller i andra svenska
orter är nämligen, enligt mina observationer,
främst Åbostudenter från Sverige. De har alltså
bytt några blad eller det första arket då de kommit
hem och fattat ett beslut om vilka förnäma herrar
de skulle närma sig i hopp om tjänster inom
kyrkan eller den världsliga administra tionen.
Bland adressaterna på dessa blad förekommer
bland andra greve Gustaf Adolf De La Gardie,
som också var kansler för Akademien i Åbo (David
Lund, auctor & resp. Johannes Flachsenius,
De radio aeternitatis seu Honestate,1691), och biskopen
i Växiö Samuel Wirenius (Petrus Hahn, resp.
Sveno M. Arelius, De monarchia divina, seu jure
Dei in hominem 1691) och många andra, till och
med kungliga personer. 2 Motsvarande fenomen
förekommer också i några orationer från Åbo
och antagligen också i svenska tryck. För historieforskarna
kunde sådana varianter vara av personhistoriskt
intresse.
Utgående från observationer gällande typografin
kunde man också efterlysa alster som säkert
funnits men som vi inte känner till. Ett exempel
på sådant är De morte från 1664, med Enevald Svenonius
som preses och Petrus Johannis Brunnerus
som respondent. På titelbladets verso i de kända
exemplaren finns en dedikation till fem svenska
kyrkomän med superintendenten i Kalmar Henningus
Schütte i spetsen, samt kollektivt till
domkapitelassessorerna i Kalmar. 3 Nederst på titelsidan
meddelar man, att akademiboktryckaren
Peter Hansson har tryckt skriften. Typografin på
titelbladet är motstridig, uppgiften angående hela
alstret kan inte stämma. Titelbladet är utan tvivel
tryckt i Sverige, eventuellt i Uppsala universitets
boktryckeri. Man känner veterligen inte något annat
exemplar som kunde anses vara det ursprungliga,
och man har inte tidigare ställt frågan om
dess existens. Kunde man alltså hitta ett exemplar
med det ursprungliga titelbladet från Åbo?
Det har funnits också andra orsaker till uppkomsten
av så kallade varianter. En del av dem
har med censuren, den obligatoriska förhandsgranskningen,
att göra. Förhandsgranskning i en
eller annan form krävdes i Sverige från 1500-talet
till 1810 och i Finland vidare ännu in på 1900- talet
innan landet blev självständigt. Den finska Censurförordningen
av år 1829 i synnerhet, underskriven
i St. Petersburg av kejsar Nikolai, gav
anledning att kringgå dess bestämmelser, genom
olika konster och av olika skäl.
Man förfalskade tryckåret på ett antal publikationer
och försökte på detta sätt hävda att de var
tryckta innan förordningen trädde i kraft. Inte
så sällan valde man ett år då en tidigare upplaga
av samma verk faktiskt hade utkommit. I samma
syfte kunde man också uppge ett annat boktryckeri.
Till exempel år 1792 tryckte den kungliga
finska boktryckaren Johan A. Carlbohm i
Stockholm Totisen kääntymisen harjoitus, en finsk
översättning av Arthur Dents verk som i Sverige
är känd under namnet Om sann omvändelsens övning.
Enligt några bibliografier finns det två varianter
av upplagan. Enligt min uppfattning är den
andra ”varianten” tryckt hos J. C. Frenckells boktryckeri
i Åbo cirka 40 år senare, efter Åbo brand
31

och senast 1833. 4 – Och, förstås, då man bröt mot
förordningar som krävde att man skall ange utgivaren,
boktryckaren och tryckåret, använde
man den gamla konsten att i stället kvittera formaliteterna
genom det lakoniska ”Tryckt i år”.
Det är alltid skäl att fråga efter orsakerna till
avvikande förfarandesätt och företeelser. Om
skälet varit censuren är en av de bakomliggande
orsakerna förstås fruktan att myndigheterna
skulle förbjuda utgivningen av texten. Andra skäl
var att man ansåg att det var onödigt att betala
den ålagda summan för censur. Varför ha extra
expenser, besvär och tidsspillan, om resultatet i
alla fall var helt klart och bokhandlare, kolportörer
och andra kunder väntade på att få sina
böcker, och utgivaren så snabbt som möjligt ville
leverera sina skillingtryck eller små religiösa traktater
på höstmarknaderna runtom i landet? Och
så tryckte man uppbyggelselitteratur samt andliga
och världsliga sånger med de gamla årtalen
och imprimatur om och om igen.
Detta skäl ligger antagligen bakom till exempel
förekomsten av de tre olika exemplaren av
Richard Lucas Päivä Kirja eller Tidmätning medelst
christeliga tankar på alla dagar uti månaden.
Samtliga påstår sig vara tryckta 1830 i Borgå och
har samma imprimatur men är i alla fall ur tre
olika upplagor, vilket avslöjas av typografin. Ett
liknande fall utgör Huutawan ääni korwesa, den
finska översättningen av Den ropande röst i öknen
av Peter Topp i tre från varandra avvikande upplagor
med tryckort och tryckår Borgå 1835. I Nationalbibliotekets
samlingar finns endast ett exemplar
av båda verken med de angivna tryckåren.
I bibliografierna har heller inte mångfaldigheten
kommit fram förrän år 2005, då nya uppgifter,
utgående från jämförandet av olika exemplar i
privat ägo, publicerades. 5 Observationer av detta
slag erbjuder oss kompletterande uppgifter om
popularitet av olika verk och olika litteraturgenrer
under tiden i fråga. Kanske ger de oss också
bättre möjligheter att bedöma vidden av läsekretsen,
i synnerhet om nya uppgifter om antalen
tryckta exemplar av de fördolda upplagorna kan
finnas i arkiven.
Upplagorna i pirattryck är intressanta mätare
både på efterfrågan av skrifter och som vittnesmål
om gärningsmännens girighet. I förfalskningar
har det också varit fråga om kränkning
av boktryckarnas eller författarnas privilegier
som de fått för ett visst verk för ett antal år. Dessutom,
enligt de gamla konventionerna som fick
sin författningsstatus i boktryckerireglementet
av år 1752, var en av huvudreglerna att ingen fick
eftertrycka skrifter upp till tio eller tolv ark som
någon annan hade tryckt efter manuskript. 6 År
1830 trädde också författarnas och översättarnas
upphovsrätt i kraft i Finland. 7 Brott mot dessa
och liknande stadgar begicks enligt beprövade
modeller genom förfalskning av utgivningsuppgifter.
Nyligen har Gunilla Jonsson forskat i
parallellsättningar i årstryck, genom vilka man
bröt mot förbudet mot eftertryckande av Kungl.
maj:ts stadgar från 1668 och 1687. 8
Det humoristiska innehållet och det egendomliga
språket i Then kamla Hacksens ynksta
sånens (Alexander Hacks) dikt Then som till hantel
waken är till bröllopet mellan den kloka och
förskräckligt förståndiga handelsmannen Josef
Petrej och jungfrun Annika Sigfridsdotter i Åbo
har tydligen varit mycket underhållande, eftersom
åtminstone fyra piratupplagor av skriften
är kända. Den första upplagan trycktes av Frans
Philip Paulssen i Åbo år 1732. Med samma utgivningsuppgifter
har tre övriga upplagor kommit
ut som jag tillskriver Uppsala universitets boktryckeri
och ett som antagligen är tryckt på H. C.
Merckells boktryckeri i Stockholm. 9
Tryckalstren med de kända varianterna – i
själva verket ofta alstren i olika upplagor – har
katalogiserats sedan länge. Deras ursprung och
förekomst som reflektioner av samhälleliga och
sociala fenomen har däremot tämligen sällan
kommit under luppen. Jag lämnar till läsarnas
egen fantasi vad man kunde hitta genom att rikta
ljus på detta material.
Pärmar och omslag
Folianter och andra stadiga böcker med pergament
och skinn på träpärmar har bevarats, och
biblar och bönböcker i silkesband som tillhört
drottningar och prinsessor bevaras som värdefulla
skatter. Donerade intakta specialsamlingar
innehåller intressanta exempel på bokband från
olika tidevarv. Däremot kan man fråga sig huruvida
man till exempel på forskningsbibliotek kan
se häftesupplagor med sina ursprungliga omslag
eller om man kan beskåda pärmar som förläggaren
beställt för utgåvan. Kunde man till och med
32

se gamla lösa skyddsomslag? Jag antar att man i
detta avseende stirrar mot en stor lucka.
1800-talets senare hälft var på många sätt en
brytningstid inom bokbranschen, och det gällde
även utvecklingen från häftade och individuellt
inbundna böcker till massproducerade förlagsband.
Den industriella produktionen av bokband
påbörjades under 1800-talet, steg för steg. Man
började använda klot från och med 1820-talet,
och snart lärde man sig att pressa guld och andra
metallfärger på den. Svart tryckfärg för klot förekom
sedan 1840-talets mitt. Utsmyckningen av
pärmar bestod inte mera enbart av ornamental
dekor, utan också små bilder illustrerande innehållet
i boken fick utrymme mitt på pärmen.
Man började beställa teckningar av konstnärer,
skickliga gravörer överförde bilderna på mässing
och bokbindare överförde dem i metallfärger på
klot. Dekorativa pärmar inne i boklådorna och i
dess fönster lockade köpare vilka i sin tur gärna
lät boken ligga framme på bordet därhemma, för
att försköna interiören och samla strålar av sol,
stearinljus och lampor i den guldtryckta dekoren.
Då man kommit till 1870-talet hade man lyckats
utveckla användbara metoder för att trycka i färg
på klot. Innan man lyckats med detta, och för att
erbjuda den läsande publiken mera färggranna
pärmar, berikade bokbindarna dem med pappersmosaik.
Den tekniken behärskades i Stockholm,
enligt mina iakttagelser, i alla fall på Isak
Elkans och Peter Herzogs bokbinderier.
Förekomsten av enhetliga förlagsband baserade
sig på de förutsättningar och krav som den
samhälleliga, ekonomiska och kulturella utvecklingen
medförde, stödd av den tekniska utvecklingen.
Förläggarnas intresse riktade sig nu inte
enbart mot bokens innehållsmässiga attraktionskraft,
utan de blev tvungna att satsa på bokens
yttre slagkraft, riktad också mot en annan publik
än kvalificerade bibliofiler. Bandet fick funktionen
att dra till sig den potentiella köparens och
de nya läsargruppernas uppmärksamhet, väcka
intresse och sälja. Förläggarna måste tänka på
formgivning och de måste lära sig att samarbeta
i nära kontakt med bokbinderier, och några av
förläggarna grundlade egna bokbinderier. Man
kan närma sig förlagsband från många olika
synvinklar, som teknisk historia, ekonomisk
historia, konsthistoria, industriell formgivning
och förlagshistoria.
I vilken mån erbjuder till exempel forskningsbibliotek
möjligheter att forska om förlagsbandets
utveckling under den period då bokens yttre
gick igenom så radikala och långvariga förändringar?
Hur väl visar till exempel universitetsbibliotekens
allmänna inhemska samlingar i hurudant
skick 1800-talets böcker kom ut på marknaden,
vid sidan av de häftade exemplaren? Har man
möjlighet att se exemplar ur en och samma upplaga
i olika förlagsband från samma år? Eller har
man möjlighet att se exemplar ur en och samma
upplaga i olika förlagsband från olika årtionden
– och tack vare detta följa med i processen som
bland annat ger stoff för tolkningar om hur lång
tid det tog innan lagret av upplagan i fråga blev
slutsåld – om det gick så väl. De olika banden
från olika år visar att förläggaren gradvis lät inbinda
de häftade exemplaren i hårda pärmar och
med hänsyn till de stilinriktningar som var aktuella
då man gjorde ett nytt försök att återuppliva
bokens åtgång genom att ge den en ny klädsel.
Frågan om tillgängligheten gäller också häftade
böcker, vilka mot slutet av 1800-talet blev ett
vitt och vilt fält för illustratörer, och det här gäller
också tryckta lösa pappersomslag. Utom bokgrafik
erbjuder de oss också information om priser,
om andra böcker på samma förläggares förlag,
var och hur de såldes – och i hurudana alternativa
klädslar: om böckerna sålts enbart häftade
eller också inbundna, möjligen också ”elegant
inbundna” eller till och med i praktband.
Skyddsomslagen kan också på annat sätt vara
informativa. På fram- och baksidan på ett av
de första skyddsomslagen i Finland, på Anton
Alfthans Från Jassy till Konstantinopel på G. W.
Edlunds förlag 1879, finns bilder utförda i xylografier.
De påminner om att det ännu under
denna tid rådde brist på inhemska xylografer
och att förläggarna i många fall blev tvungna
att beställa klichéer från utlandet. Signeringarna
på Konstantinopelbilderna visar, att man i detta
fall anlitat den svenske xylografen Ernst Jacobsson.
Omslagen blev emellertid vanligen mycket
snabbt bortslängda. Först under de senaste årtiondena
från och med 1960-, 70-, 80- och 90-talen
har man i några (många?) bibliotek förstått att ta
dessa bärare av kulturarv till vara och förvarar
dem i särskilda kapslar.
August Strindbergs Svenska öden och äventyr
33

är ett av Sveriges minnesmärken också på bokkonstens
område. År 1907 utgav A-B Ljus i Stockholm
den andra fullständiga upplagan av verket,
omfattande samtliga fyra delar. Den kom ut i
en billighetsupplaga i 25 häften à 10 öre. Arthur
Sjögren, som anses vara den första som lanserade
William Morrisstilen till bokutstyrseln i Sverige,
komponerade omslaget som trycktes i tre färger.
Han komponerade också titeluppslagen för var
och en av de fyra delarna samt överstycken och
de stora initialerna på paradsidorna i början av
varje del. Också klotpärmarna för denna upplaga
är tecknade av honom.
Jag gjorde en sökning via LIBRIS för att hitta
Svenska öden och äventyr som häftesutgåva. Enligt
databasen finns 1907 års upplaga vid Umeå
universitetsbibliotek och i Örebro universitetsbibliotek,
men i båda fallen inbundna i ett band.
I Stockholmsregionen hittar man upplagan i
Strindbergsmuseet inbunden i två band. Men i
Roggebibliotekets samlingar i Strängnäs får man
fullträff, där finns upplagan i 25 häften! [Häftena
finns även i KB. Därtill i ett inbundet exemplar
med häftesomslagen medbundna längst bak. Allt
finns med andra ord inte i Libris. Red. anm.]
Så här ser upplagan ut i sin ursprungliga klädsel:
De tio första numren förekommer i enhetliga
gula omslag och tryck i tre färger. På bakre omslaget
finns endast uppgiften om tryckeriet, och
omslagens inre sidor är blanka. Verkets första del
tar slut i det tionde häftet, men det innehåller
också 6 sidor ur den andra delen.
Att det lönade sig att fortsätta, också från förläggarens
synvinkel, blir synligt också indirekt. I
det 11 häftet har man nämligen tryckt en reklam
på baksidan: ”Prenumerera på Tidskriften Vårt
Fosterland och dess Försvar!” Tidskriften utgavs
av Aktiebolaget Fortuna 1905–1908. Fortuna hade
alltså tillit till att man genom dessa häften når en
betydande mängd läsare och potentiella prenumeranter.
Reklamen upprepas i fyra nummer.
I det femtonde häftet uppmärksammas läsarna
på följande text: ”Observera meddelandet å omslagets
öfriga sidor.” – Nu har man alltså också tagit
omslagens inre sidor i bruk. Först möter man
en text angående Aktiebolaget Ljus Enkronasbibliotek.
Man serverar läsarna ett långt referat
ur Dagens Nyheter. I den får man information om
statens kulturpolitik och förläggarens initiativ.
Man får veta, att riksdagen år 1905 beviljat statsanlag
för skol- och folkbibliotek, och att förläggarna
har tillhjälpt ”litteraturens nedträngande
till folket” genom att göra böckerna billiga. Ljus
får äran för initiativet och för att förlaget har
stått för vacker utstyrsel, och vidare får man veta
att böckerna i Enkronasbiblioteket hittills har
utgått i inemot 200 000 exemplar. En katalog
över böckerna i Enkronasbiblioteket inklusive
beställningsblanketten tar båda sidorna av bakre
omslaget. Detta upprepas i flera häften till häftet
n:o 23.
På omslaget till n:o 23 gör man läsaren uppmärksam:
”Observera det viktiga meddelandet på
omslagets innersidor.” Det nya viktiga är en annons
för en ny billighetssubskription för Gustaf
Janssons Paradiset, med citat ur recensioner ur tre
olika tidningar. Om den nya utgåvan påminner
man också på omslagets baksida. På den inre sidan
citerar man Arbetarbladet och Vårt Land vilka
hedrar Ljus för dess kulturgärning. Samma texter
överförs ända till det sista häftet, där Strindbergs
verk tar slut. Här får läsaren emellertid möjligheten
att bekanta sig med de första tolv sidorna
ur Paradiset. Vem, efter att ha läst dessa tolv sidor
och bekantat sig med några engelska herrar
och Miss Elisabeth, kunde motstå frestelsen att
få veta mera om de kommande händelserna ombord
på ”The Eagle” som ångade mot Melbourne
med storm i sikte?
Kunden hade alltså möjlighet att beställa lösa
pärmar som tillverkats på förläggarens uppdrag.
Man kunde låta binda in häftena i dessa pärmar
om man så ville, men då blev vanligen omslagen
avlägsnade. 10 Tack vare Roggebiblioteket kan KB
visa dessa glimtar från processen kring en häftesupplaga
och från dess mottagande samt från
marknadsföring – i en så kompakt form.
Frågor
Jag har presenterat några exempel på hur typografin
kan avslöja så kallade varianter och hur de
leder forskaren vidare att undersöka bakgrunden
till deras förekomst. I dessa fall har det varit
fråga både om privata skäl och om orsaker gällande
upphovsrätt, censur och antagligen också
specifika ekonomiska intressen. Dessa exempel
utgör en liten del av liknande och andra slags fall
som förekommer i olika länder. Mitt andra tema
34

gällde omslag och bokband som vittnesmål på
samhällelig och kulturhistorisk utveckling i ljus
av bokbranschen och med anknytning till industrialisering,
förlagshistoria och bokkonst.
Mot dessa aspekter kan man också ställa frågor
angående ledande principer eller antagen
praxis vid biblioteken. Vad borde man beakta
då man överväger alternativa åtgärder gällande
vad man skall ta eller inte ta emot eller vad man
skall lagra och bevara i stället för att gallra ut?
Å andra sidan kan man också fråga, vad man
kanske har skjutit ifrån sig, vad man inte noterat
fast man har sett.
Låt oss föreställa oss att en välvillig person
skulle komma med en gammal skrift som han eller
hon ville skänka till biblioteket. Så granskar
man i databasen om skriften i fråga möjligen
skulle komplettera samlingar, och konstaterar att
biblioteket redan har denna publikation, samma
upplaga.
Räcker det till? Ger man sig tid att tänka, betrakta
och jämföra? Kunde det spela någon roll?
noter
1. Detta tyder på två exemplar ur en och samma dissertation,
den ena vari titelsidans baksida är blank, den andra med tryckta
dedikationer på samma ställe. Man känner till några dissertationer
med till och med tre av varandra avvikande motsvarande sidor, den
första blank, den andra med dedikationer till en grupp av personer
och den tredje med dedikationer till andra personer. Ett exempel
på sådant utgör De sensibus hominis, 1690, med Petrus Hahn som
praeses och Andreas Lundius som respondent. I variant A ingår dedikationer
till fyra höga tjänstemän i Sverige (Samuel Åkerhielm,
Sveno Leyonmark, Andreas Leyonstedt, Magnus Barckenholm),
i variant B ingår dedikation till tre personer i Finland (Johannes
Gezelius, Ericus Falander, Carolus Carpelan), medan motsvarande
sida i variant C är blank. Se Finlands nationalbibliografi (Suomen
kansallisbibliografia) 1996 n:r 1799, Perälä 1996, 101.
2. Se närmare Perälä 1996, 93–106 och Perälä 2000, 561–569.
3. I Finlands nationalbibliografi och i Vallinkoskis bibliografi
saknas uppgiften om dedikationen till assessorerna.
4. Perälä 2000, 570.
5. Laine & Perälä 2005, 38, 66, 85–87, 226, 241.
6. Förordning 12.8.1752, Art. III, § 3.
7. De första förordningarna angående författarens och översättarens
upphovsrätt i Finland ingår något oväntat i § 83 censurförordningen,
given den 2/14 oktober 1829 i St. Petersburg.
8. Jonsson 2008, 9–23.
9. Perälä 1994, 135–173; Perälä 2000, 573–574.
10. I det sista numret av häftesupplagan får vi se hur man i praktiken
försett läsarna med titeluppslagen för samtliga fyra delar.
Uppslagen, fyra vikta blad, är häftade mitt i det sista häftet. Allt
som behövs är att klippa av den tunna tråden som håller ihop
bladen och sen placera dem på deras rätta ställen inne i boken.
Consistori academici vid Åbo Universitetets protokoll. I. Helsingfors
1883.
Förordningen angående censuren och bokhandeln i Stor-Furstendömet
Finland. 2/14 oktober i St. Petersburg. Helsingfors 1829.
Förordning och reglemente för Boktyckerierne i riket. 12.8.1752.
Stockholm [1752].
Jonsson, Gunilla. Årstryck under senare delen av 1600-talet.
Biblis 44 (Vintern 2008/2009).
Laine, Tuija och Anna Perälä. Henrik Renqvist julkaisijana ja kirjakauppiaana
1815–1866. Suomen Kirkkohistoriallisen Seuran
Toimituksia 198. Helsinki 2005.
Perälä, Anna. Piraattipainoksina ilmestynyt hääonnittelu. Opusculum
4/1994. Helsinki 1994.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Perälä, Anna. Suomen typografinen atlas – Finsk typografisk atlas –
Typographischer Atlas Finnlands. II. 1642–1827. Helsinki 2000.
Perälä, Anna. Trycksvärta och fingeravtryck. I Mundus
librorum: Kirja- ja oppihistoriallisia tutkielmia; Bok- och
lärdoms historiska uppsatser; Essays on books and the History
of Learning; Buch- und wissenschaftsgeschichtliche Studien.
Festskrift till Esko Häkli på hans 60-årsdag den 30 november
1996. Helsingfors 1996.
Suomen kansallisbibliografia – Finlands nationalbibliografi –
Finnische Nationalbibliographie 1488–1700. Red. Tuija Laine
och Rita Nyqvist.
Vallinkoski, Jorma. Turun akatemian väitöskirjat 1642–1828. I–II.
Helsinki 1967–1969.
35