117-131 Benskırhet - Norrbottens läns landsting

Vad menar vi med
benskörhet?
Benskörhet eller osteoporos är ett tillstånd
med nedsatt benmassa och förändrad mikroarkitektur,
som leder till minskad hållfasthet
och ökad frakturrisk. Graden av minskad
bentäthet, bedömd med bentäthetsmätning, är
inte identisk med frakturrisken, men sambandets
styrka är jämförbart med sambandet
mellan hypertoni och stroke.
WHO har 1994 valt att definiera graden av
minskad benmassa utifrån bentäthetsmätningar.
Då jämförs bentäthet hos den enskilde
individen med ett ”normalmaterial” av
unga vuxna i samma population. Mätvärdet
av bentäthetsmätningen jämförs med ”normalbefolkningens”
värden och man kan då
avläsa med hur många standarddeviationer
(SD) den undersökte avviker. En minskning
av bentätheten med en standarddeviation fördubblar
frakturrisken.
Normal bentäthet Bentäthet mer än -1 SD
(av unga vuxna ).
Minskad bentäthet (osteopeni) Bentäthet
mellan -1 och -2,5 SD.
Benskörhet (osteoporos) Bentäthet under
-2,5 SD.
Manifest osteoporos Bentäthet under -2,5
SD och minst en benskörhetsfraktur.
40
Incidens
(per 1000 personår)
Höftfraktur
Definitioner av osteoporos
För vardagligt kliniskt bruk utgör en röntgenologiskt
verifierad fraktur efter minimalt
trauma (benskörhetsfraktur eller fragilitetsfraktur)
hos postmenopausal kvinna grund
för diagnosen manifest osteoporos.
Fyndet av nedsatt bentäthet på skelettröntgen
motsvarar en nedsättning av bentätheten
med ca 30-50 procent och torde därmed
motsvara minst osteopeni enligt ovanstående
definition.
Det finns inga naturliga ”brytpunkter” för
de bentäthetsvärden man uppmäter som distinkt
kan skilja ut de som får frakturer från de
som inte får frakturer. Man kan alltså ha låg
eller ingen risk att få fraktur trots låg bentäthet.
Riskfaktorer
Kunskap om de faktorer som leder till minskad
bentäthet möjliggör mera riktade insatser
för att förebygga urkalkning av skelettet.
Primära riskfaktorer är inte relaterade till
sjukdom medan sekundära riskfaktorer utgör
sjukdomar och behandlingar som ökar risken
för benskörhet, men i högst varierande utsträckning.
Flertalet av dessa sjukdomar bör
ses som differentialdiagnoser vid utredningen.
Handläggningen av dessa tillstånd (förutom
steroidbehandling) faller utanför vårdprogrammets
ram.
Mediciner som ökar risken för fall (antihypertensiva,
diuretika, benzodiazepiner) liksom
sjukdomar som stroke, Mb. Parkinson
och epilepsi är förenade med ökad risk för
benskörhetsfrakturer.
30
Cancer
20
10
0
0 20
40 60 80
Ålder
Relationen mellan incidens
av höftfraktur och ålder.
Som jämförelse har incidenskurvan
för cancer och ålder ritats in.
Från SBU-rapport
4