Videokompendium

Figur 22:Principen hur man adderar luminans och färgdifferenssignalerna för att erhålla
en oscilloskopbild enligt figur ovan.
Den signal som består av de tre komponenterna Y, R-Y och R-B kallas komponentsignal.
Denna signal används i alla professionella sammanhang och ger det bästa bildresultatet. Rent
praktiskt överförs signalen i tre separata ledare, två för krominans och en för luminans. I
hemmavideosystem och vid TV utsändningar används en annan signal som kallas komposit. I
denna kompositsignalen slås luminans och krominans samman till en enda signal som ryms i
en enda ledare. Det finns också ett mellanläge mellan komponent och kompositsignal. Där har
man endast slagit samman fördifferenssignalerna, men behållit luminansen separerad. Denna
signal går under benämningen S-video och använder följaktligen två ledare.
Färgsignalen
Färgbärvågens amplitud är ett mått på färgens mättnad, medan fasläget styr färgtonenen.
Referensamplitud och referensfas anges av den s.k. bursten eller färgsynken. Den består av en
10 periodig signal som sänds i linjesläcket innan varje ny linje. Denna princip används i
samtliga TV-system. Det äldsta färgsystemet NTSC är dock känsligt för yttre störningar som
kan påverka färgbursten. En yttre störning kan relativt lätt ändra fasvinkeln med påföljd att
färgtonen ändras. ( Det kan vara orsaken till att vissa menar att NTSC egentligen står för
Never The Same Color). PAL, som utvecklades av tyska Grundig, tog fasta på det
amerikanska färgsystemets tillkortakommanden och införde en teknik där man i linjetakt
alternerande byter tecken för fasläget. En fasvridande störning förvränger färgtonen på en
linje i en riktning och på nästföljande linje i motsatt håll. I färgmottagaren kombineras
färginformationen från två efterföljande linjer på så sätt att fasfelen tar ut varandra. Rätt
färgton visas, men en något lägre mättnad kan bli resultatet, men det är ögat inte lika känsligt
för.
30