Videokompendium

Bild 2: Något ”modernare” kamerarör (RCA 2P23 Orthicon).
Vad gäller mottagare, så hade bildröret, i analogi med kameraröret, en cirkulär projiceringsyta
från början. TV chassiet utformades dock så att betraktningsytan var i det närmaste fyrkantig.
Successivt utvecklades bildröret mot att få ni det närmaste 90 gradiga hörn och ett
bredd:höjdförhållande 4:3.
Någon gång under andra halvan av 1980 talet övertogs rören av CCD tekniken. Den nya
tekniken eliminerade många av de olägenheter som kamerarören hade.
Interlased scanning
Ett problem med äldre tiders katodstrålerör som användes för att projicera TV bilder var den
begränsade efterglödningstiden hos den fosfortäckta frontytan på bildröret. Man kom snart
fram till att bildfrekvensen skulle ligga på 25 bilder per sekund (Europa) eftersom det var en
jämn multipel på nätfrekvensen som var 50 Hz. Man använde alltså nätfrekvensen som
synkroniseringskälla.
Det visade sig att från det att elektronstrålen startat uppe i det vänstra hörnet tills det att
strålen 1/25 sekund senare nått fram till det nedre högra hörnet, så hade efterglöden på
skärmen avtagit så mycket att det skapade ett påtagligt ojämnt ljusflöde. Bilden pulserade
med 25 Hz. Dessutom ligger 25 Hz en bra bit under gränsen där det mänskliga ögat uppfattar
temporalt flicker. Genom att höja frekvensen till det dubbla, minskade denna effekt påtagligt.
Istället för att öka bildfrekvensen som skulle medföra ökad bandbredd, så kom man på att
man i och för sig skulle öka frekvensen till det dubbla, men i varje svep bara rita ut varannan
linje. Resultatet blev att man i första svepet ritade ut alla ojämna linjer, medan man i det andra
svepet ritade ut resterande jämna linjer. På detta sätt kunde man fördubbla frekvensen (till en
delbildsfrekvens på 50 Hz) utan att öka bandbredd. Detta förfarande kallas Interlaced
Scanning.
8