Bevarade småbåtsvarv i Stockholms skärgård - Stockholms läns ...

Samtliga varv har bedömts enligt följande värdeskala:
1. Varvet helt borta, slip kan finnas kvar.
2. Enstaka byggnader, möjligen av byggnadshistoriskt värde, finns kvar av varvet.
En bevarad varvsmiljö med kulturmiljövärden saknas.
3. Varvet finns kvar, men varvsmiljön är helt förändrad och/eller moderniserad
så att den saknar större kulturhistoriskt värde. Enstaka byggnader kan vara av
byggnadshistoriskt intresse.
4. En varvsmiljö är till största delen bevarad med båtskjul, slip, sliphus, verkstäder,
mastkran, maskiner, redskap, personalbostäder. Den sammanfattande bedömningen
är att varv i denna kategori har stort kulturhistoriskt värde.
5. Varvsmiljön är helt bevarad med båtskjul, slip, sliphus, verkstäder, mastkran,
maskiner, redskap, personalbostäder. Varvet utgör som helhet med dessa delar
en intakt, bevarad kulturmiljö med mycket stort kulturhistoriskt värde. Varv som
tillhör denna kategori kan komma att föreslås som byggnadsminnen av länsstyrelsen.
Historik kring småbåtsvarvens
framväxt och utveckling
Varv har funnits sedan vikingatid. Under 1500-talet anlade Gustav Vasa många
varv för att kunna bygga upp en inhemsk, stark flotta och vara oberoende av
inhyrda skepp från Lübeck. Under 1600-talet fortsatte Gustav II Adolf att utöka
skeppsbyggeriet för att skapa en örlogsflotta och stödja handelssjöfarten. Från
slutet av 1600-talet och under 1700-talet började många privata varv anläggas,
framförallt i städerna. I Stockholm kom Stora stadsvarvet vid Tegelviken, Clasons
varv på Blasieholmen, Terra Novavarvet vid Strandvägen-Grev Magnigatan
och Lothsackska Djurgårdsvarvet vid nuvarande Gröna Lund till under denna
tid. 1725-1814 producerade dessa enligt Sjöhistoriska Museet (1960) tillsammans
90 kofferdiskepp, d v s handelsskepp som inte tillhörde staten, på över 100 lästers
storlek (ca 250 ton).
1800-talet innebar två stora förändringar som kom att påverka varvsindustrins
framtid. Ångan som kraftkälla kom, samt järn och senare stål som byggnadsmaterial.
1816 installerades en ångmaskin i en jakt för första gången av Samuel
Owen och 1840 byggde samme man Sveriges första järnfartyg som fick namn
efter honom själv.
Under 1800-talets slut kommer den största och för denna inventering mest relevanta
förändringen, de första småbåtsvarven anläggs. Tidigare var varven avsedda
för stora skepp och skutor, för flottans och handelssjöfartens behov. Mindre
båtar byggdes i det fria utomhus utan varvsbyggnader, ofta av kringvandrande