Min helg | mian lodalen Vi är vana att höra talas om hur Mian Lodalen outtröttligt strider för djurens rätt, kvinnors rätt, hbtq-rörelsens rätt och, tja, rättvisa i största allmänhet. Mindre känd är dock hennes kamp på hemmaplan – den mot disk och dammråttor. text: jeSSika geDin Foto: karin grip Pedant 7 Aktuell Med den delvis självbiografiska romanen Dårens dotter. Mian Lodalen är angelägen om att ha det riktigt rent omkring sig. Trots det kan även den som känner henne väl helt missa att människan har städdille. Nog för att vännerna som tittar förbi kan se att diskbänken alltid är renskrubbad, men draget av renlighetsiver är inget författaren verkar vilja skylta med. – I bland städar jag faktiskt så mycket att jag måste dölja det, säger Mian. Och då gränsar det förstås till nåt slags beroende, ett städberoende. Men jag brukar säga så här: inre kaos, yttre ordning. Mian kan till exempel inte skriva om det är smutsigt runt henne. Hon måste städa innan hon kan börja jobba. – Om jag får städa lugnar jag ner mig. Det är som en fix. Jag kan känna en stress av skiten – jag mår psykiskt dåligt när det ser ut så här, säger Mian och far ut med handen över de två kartongerna med mat och den lilla broschyr som ligger på bordet. Men sen kan jag också ha perioder, till exempel när jag skrev min förra roman, då jag kan gå in i arbetet och låta allt material ligga framme i en röra. Men jag städar säkert mer än gemene man, även då. Enligt Mians mamma var hon slarvig som barn, men en dag när mamman kom hem från jobbet hade den då sju år gamla Mian bonvaxat hela parketten. – Kanske var det då det började, för då fick jag nog mitt första beröm. Men sen var det ju så självklart också, en kunskap som gick i arv – mormor lärde mig till exempel att mangla lakan. Det gör jag fortfarande. I arbetarklassen är det viktigt att det är rent hemma. Att man är hel och ren. Det finns en stolthet i det. Men jag känner också en genuin lycka när jag städar. Det är få saker som tillfredsställer mig så totalt som städning. Sex eller mat kanske, men jag menar i ett aktivt görande, då är det inget som klår en riktigt skön uppkavlad städning. 7 Min profil Namn: Mian Lodalen. Ålder: 46 Yrke: journalist och författare Familj: Stor och brokig; ursprunglig och självvald. Bor: på östra Söder i Stockholm Gör på fritiden: tränar, träffar vänner, läser och sover. Bästa städjobbet: toalettstädning på Silja Line låter för en Trots att Mian håller sitt eget hem skinande rent bryr hon sig inte ett dugg om hur andra har det. – Fast jag har nog varit ett riktigt pain in the ass i mina förhållanden. Jag har varit väldigt noga med att det ska vara jämlikt, millimeterrättvisa. Jag läste precis att städningen håller på att gå om ekonomin som huvudskälet till gräl mellan par, och nu talar jag om heterosexuella par eftersom det är på dem undersökningarna görs, lesbiska par lever generellt mer jämlikt. Men även jag har haft riktiga praktgräl om städningen. Nu lever jag ju inte i ett förhållande, men Helena som jag bor med kan nog också drabbas av mitt städande. Mians ”kombo” Helena sticker just då in huvudet genom dörren och möts av Mians fråga: ”Nå, vad tycker du om städningen?” – Jo, det är fint, du, suckar Helena. – Var ärlig nu och säg vad du sa igår! – Jag sa att hon är ju inte riktigt klok. Det är helt sinnessjukt! säger Helena. Höjer Mian ackordet? Känns det som att du måste skura badkaret varje gång du går på toa bara för att inte vara sämre? – Nej, säger Helena, jag hinner aldrig före Mian ändå, så det är ingen idé. Jo, jag får plocka undan dammsugaren för det mesta. Det är min insats. – Ja, jag tycker att det är tråkigt att ställa in £ normal människa inte som drömjobbet men det var faktiskt helt okej. Sämsta städjobbet: på gräddhyllan i jönköping. grovstädning på Hotell reisen var heller ingen picknick. Gör i helgen: Har förhoppningsvis botat baksmällan och ägnar dagarna åt absolut inget annat än att gå vid havet, fundera på hur min nästa roman ska börja och kanske älska lite. m | aktuellt SvD fredag 9 januari 2009
SvD fredag 9 januari 2009
Change language