Granskning av räddningstjänstinsats vid polismyndigheten ... - Polisen

Efterforskningsmetoden MSO
17
7 Efterforskningsmetoden
MSO
Polisen använder en metod som kallas Managing
Search Operations, MSO, för att söka efter försvunna
personer. MSO är världsstandard i sök- och räddningsmetodik.
Metoden bygger på studier av tidigare
försvinnanden. Det vill säga analyserade erfarenheter
och statistik över hur försvunna personer betett
sig i olika områden beroende på vilken kategori den
försvunne tillhört.
Bedömning av angelägenhetsgraden vid ett
försvinnande görs enligt en mall i tre nivåer. Alla
bedömningar utgår från den försvunnes situation.
Ovisshetsläge - ingen konkret fara, mer
information krävs
Beredskapsläge - läget för den försvunne är inte
bra, dock ej livshotande. Polisen söker med egna
resurser. Ytterligare resurser förbereds för insats.
Nödläge - alla erforderliga resurser sätts in
omedelbart.
Informationsinhämtning om den försvunne personens
vanor, intressen och fysiska/psykiska status sker
löpande under hela insatsen. Uppgifter som kommer
fram vid informationsinhämtningen har stor betydelse
för insatsen och är ofta avgörande för resultatet.
De som försvinner beter sig olika beroende på
bland annat ålder och orsaken till att de har försvunnit.
Med hjälp av informationen om den försvunne
bygger polisen upp en individuell objektsprofil för
den person som eftersöks. Profilen är sedan ett stöd
för att söka på rätt sätt och på rätt platser.
Inledningsvis, och i direkt anslutning till anmälan
om ett försvinnande, ska tre viktiga åtgärder genomföras,
s.k. INL:
Informationsinhämtning som bl.a. syftar till att
få in så mycket information kring den försvunne
som möjligt.
Närsök, ett mycket noggrant sök som genomförs
i närområdet kring PLS/LKP 7 . Hund bör användas.
Ledstångssök, som genomförs utmed vägar, stigar,
vattendrag, sänkor, ledningsgator, rågångar
eller andra lättframkomliga stråk som en vilsekommen
kan tänkas följa vid sin förflyttning
genom terrängen. De flesta som anträffas finns på
eller i omedelbar anslutning till sådana ledstänger.
Den som planerar och leder det utökade söket
definierar ett sökområde. Området fastställs utifrån
vilken kategori den försvunne tillhör. t ex vandrare,
dement, barn, suicidbenägen. Det finns tabeller som
grundar sig på såväl svenskt som internationellt statistiskt
underlag. Underlaget innefattar uppgifter om
inom vilket avstånd den försvunne ur den aktuella
kategorin normalt sett anträffas och vilket beteende
och agerande som kan förväntas.
Sökområdet delas in i segment, d.v.s. mindre områden
inom det totala sökområdet. Dessa områdens ska
vara definierbara i terrängen och inte större än att de
kan hanteras inom en period av 4-6 timmar inklusive
ordergivning och avrapportering.
En sannolikhetsbedömning görs över vilka segment
som är mest troliga för ett anträffande, en s.k.
”Mattson”. Tillämpningen ger möjlighet att samla
flera personers kunskaper och erfarenheter till en
sammantagen bedömning av i vilken ordning segmenten
ska genomsökas och med vilka resurser för
att få fram sannolikheten för att den försvunne finns
i ett visst segment, den s.k. POA 8 .
Efterhand avrapporterar sökresurserna vad som
är sökt, och den upplevda sannolikheten för anträffande
utifrån terräng och siktförhållanden. En matematisk
formel finns framtagen för denna beräkning,
7 PLS och LKP är förkortning av ”point last seen” respektive
”last known position”
8 POA – Propability of Area dvs. Sannolikheten för att den
försvunna personen befinner sig i ett visst område