Perfluorerade ämnen - användningen i Sverige

3 Preliminär riskbedömning
3.1 Faro- och exponeringsbedömning
3.1.1 Kemiska och fysikaliska egenskaper
Perfluorerade ämnen förekommer inte naturligt i miljön utan är framställda av människan. En
utmärkande egenskap hos perfluorerade ämnen är att de är väldigt stabila och det beror på den
starka kemiska bindningen mellan kol och fluor. Den bryts inte upp av vare sig starka syror
eller baser och motstår både reduktion och oxidation, även vid förhöjda temperaturer (Kissa
2001). De kan heller inte brytas ner av UV-ljus, fotolys (von Stedingk och Bergman 2004).
Perfluorerade ämnens löslighet i olika lösningsmedel beror på bindningen mellan kol och
fluor samt andra funktionella grupper i strukturen, t.ex. sulfonat- eller karboxylsyragrupp.
Lösligheten av perfluorerade ämnen är i allmänhet låg i både vatten och organiska
lösningsmedel. Ämnena har en hydrofil och en hydrofob del och det gör att de gärna lägger
sig i gränsskikt, t.ex. mellan vatten och ett organiskt lösningsmedel eller mellan vätska och en
fast yta. Det här gör att t.ex. fördelningen mellan oktanol och vatten, K ow , är svår att
bestämma för den här gruppen av ämnen (Kissa 2001).
3.1.2 Källor, spridning och exponering
Svårigheter att analysera perfluorerade ämnen har gjort att det är först under den senaste tiden
som man har kunnat mäta halter i miljön och i männskor. För att göra olika typer av studier av
perfluorerade ämnen behövs pålitliga och noggranna analysmetoder. Ett av de största
problemen är att få tillgång till mycket rena enskilda perfluorerade ämnen för att användas
som standarder vid kemiska analyser (Martin et al. 2004).
Källor
Utsläpp från tillverkningsanläggningar och andra punktutsläpp har successivt minskat i
betydelse men är fortfarande en källa till perfluorerade ämnen i miljön. Tillverkningen av
fluorpolymerer har åtminstone historiskt dessutom varit en stor källa till PFCA-utsläpp.
Den nyare användningen av telomerbaserade ämnen i olika produkter kan vara en viktig källa
till de PFCA som hittas i miljön. Telomeralkoholer har visat sig kunna bilda PFCA, både via
biologisk och via atmosfärisk nedbrytning. Studier från reningsverk med aktivt slam visar att
halterna av PFCA ofta är större i utgående än i ingående vatten (Sinclair och Kannan 2006).
Den större förekomsten av linjära än grenade isomerer av PFCA i blod tyder på att telomer
processen är en viktig källa (De Silva och Mabury 2006).
PFCA-prekursorer kan härröra från fluortelomerbaserade ämnen på två sätt (Government of
Canada 2006):
• De utgör resthalter, t.ex. oreagerad monomer, i ämnena och kan relativt enkelt
frigöras
• De frigörs vid nedbrytning av fluortelomerbaserade ämnen. Hur mycket denna
källa bidrar till halterna av PFCA i miljön är osäkert eftersom oklarheter kvarstår
när det gäller nedbrytningsmekanismer och nedbrytningshastigheter.
15