05 nov M„n o 06 Tis - Socialdemokraterna

Jag tänkte på det där när vi efter all våldsam dramatik hade firat det här
sekelskiftet. När jag nu efteråt ska försöka komma ihåg någonting av det
blir det ungefär som Nils Elovsson sade: Vi ringde lite i kyrkklockorna
och åt lite mat – mer än så var det inte. Nils var en märkligt optimistisk
person. Han hade sett mycket. Han hade mött partiets alla ledare och
hade intervjuat August Palm som ung journalist för Smålands Folkblads
räkning. Han tyckte att det var ensamt därför att hans bästa vän hade gått
bort år 1926, F V Thorsson, Hjalmar Brantings finansminister.
Att sitta med Nils Elovsson framför sig var som att sitta med hela den
svenska arbetarrörelsens historia samlad i en persons minne och vetande.
Äldre än så är inte vår rörelse. Detta är också tänkvärt när vi samlas till
kongress och minns dem som gått bort. Det är inte så många generationer
som har verkat i den tradition och i den ideologi som är svensk arbetarrörelses.
När en person som hela tiden varit med lämnar oss blir det en
påminnelse om att mycket kan uträttas under kort tid – någonting som
faktiskt ligger på en kongress både som en uppmaning och som en uppmuntran,
samtidigt som vi när vi samlar oss för att minnas dem som gått
bort gör det i en mycket stor ödmjukhet över att vi fick arbeta tillsammans
med dem och känna dem som våra vänner. Det är därför som vi i
dag sörjer och det är därför som vi i dag saknar – men också vet att vi
fortsätter arbetet, och vi gör det tillsammans.
Vi lyser frid över våra kamrater som har lämnat oss och ägnar dem en
stunds gemensam tystnad.
(Kongressen hedrade de bortgångna med en tyst minut.)
Partivänner! När man samlas på det här sättet i början av en kongress och
när den stämningsfulla tystnad som en parentation alltid avslutas med på
slutet bryts av ljudet från ett barn som jollrar, är det en påminnelse om
vad livet handlar om och vad politiken går ut på.
Det som ligger framför oss och som vi ska syssla med nu en hel vecka
är fantastiskt. Jag ska samla mig till ett tal som jag har gruvat mig för men
som jag ändå tänker ta er tid i anspråk med att hålla. Vi har just nu ett
fantastiskt läge. Det är första gången sedan 1987 som vi samlas till en
kongress som vi äger själva. Det är inte en skenande statsskuld som sätter
dagordningen och tvingar oss att välja mellan pest och kolera. Det är
inte ett jätteavgörande i en enda fråga som dominerar kongressen. Det är
inte massarbetslöshet som helt styr dagordningen.
Den här kongressen kan vi ägna åt vår politik, åt våra idéer och värderingar.
Vi kan ta oss tid att diskutera vad en föränderlig internationaliserad
värld ställer för krav på den socialdemokratiska politiken. Vi kan
ta oss tid att analysera de senaste årens utveckling i Sverige, de nya och
gamla klyftorna i vårt land och hur vi bäst angriper dem. Vi kan ta oss
tid att tala om de problem som vi ser runt hörnet, på lite längre sikt.
12