05 nov M„n o 06 Tis - Socialdemokraterna

26
satte djupa spår i det svenska samhället. Högern talade om gatans parlament
och om att pöbeln skulle förstöra det fina svenska samhället.
De fattiga å sin sida trodde inte på August Palms och andras tal om alla
människors lika värde, för de kände: Jag kan väl inte ha samma värde som
alla andra.
Känn efter lite själv i dag. Jag påstår att den största segern för arbetarrörelsen
inte är a-kassan eller sjukförsäkringen eller sjukvården eller vilken
välfärdsreform ni än vill. Jag hävdar att den största segern för arbetarrörelsen
är att vi alla som sitter här inne känner att vi har lika mycket
värde som alla andra. Det var en utopi för de unga socialdemokraterna att
alla hade samma värde. Men jag tror att de allra flesta i dag känner att de
har lika värde som alla andra.
Efter 1881 tog det ytterligare 40 år innan vi, också det ett jubileum,
1921 fick rösta allihop för första gången när demokratin vann sin slutliga
seger här i Sverige. Vi hörde om gentlemannen, kamraten från
Västmanland som är 89 år gammal. Vi får aldrig glömma att han faktiskt
har levt nio år av sitt liv i en diktatur, fast han alltid har varit svensk.
Längre bort än så ligger inte diktaturen.
Under de första decennierna var det en enormt intensiv debatt i arbetarrörelsen.
Jag vill påstå, när jag läst protokoll och handlingar, att den
debatten måste har varit hård, att alla dagens debatter inom arbetarrörelsen
framstår som rena söndagsskolan. Den första debatten handlade om
någonting som kom att kallas för magfrågan. Den hade inte med magen
att göra, utan den hade med helt andra saker att göra. Magfrågan var en
splittring mellan dem i arbetarrörelsen som sade att om bara arbetarna
får bröd så uppnår vi våra mål och dem som sade: Nej, vi behöver också
frihet. Arbetarrörelsen måste också slåss för frihet. Brödet har kommit
att stå för jämlikhet.
Det påstås i Stockholms arbetarekommuns protokoll från 1890-talet
att frågan avgjordes av textförfattaren till Arbetets söner. Han fick ena
veckan reda på att den skulle handla om frihet och andra veckan att den
skulle handla om bröd. Ni vet vad det står på textraden, att vi kämpar för
frihet och bröd – den motsättning som vi levt med över hundra år, att
slåss för både jämlikhet och frihet.
Den andra debatten, som var lika intensiv, handlade om vi skulle bygga
arbetarrörelsen demokratiskt eller elitistiskt. Det kan man tycka är konstigt
i dag i början av 2000-talet att den debatten var stor inom arbetarrörelsen.
Men det kanske inte var så konstigt när medlemmarna i de nya
organisationer som växte fram till väldigt liten del kunde läsa och skriva,
där väldigt många led av undernäring och där förnedring var vardag för
de flesta människor på arbetsplatserna. Det var många andra länder i vår
omvärld som faktiskt valde den elitistiska vägen, inte minst kommunistländerna
som valde ett proletariatets diktatur, som de kallade det för, en
liten styrande elit ur den stora massan. Men också i andra länder i
Europa har den elistiska ådran vunnit många länders hjärtan.