Kelderashgruppens historia och kulturarv i Sverige - Minoritet

NN: Det måste det ha vart för jag var inte född och jag tror knappast att min pappa var
född, utan det var nog hans äldsta syskon som var födda.
ADT: Men hur kom det sig att de köpte hästar ifrån arabländerna?
NN: Enligt farfar så var det de bästa hästarna som kunde springa snabbt och de kunde
också bära tunga saker. Så det var de bästa hästarna som kom från Arabien.
NN: Hade de nåt speciellt utseende?
NN: Ja det hade de. De var prickiga. De var svarta och vita prickar.
ADT: Som Pippi Långstrump
NN: Ja, ungefär.
ADT: Men när du var liten NN, berätta, fick du gå i skola, bodde du i hus eller
bodde du i tält?
NN: Vi bodde inte i hus, vi fick inte bo i hus. Vi bodde i tält och sedan på senare år,
när jag var väl ungefär en sju eller åtta år, kanske mer också, då byggde de
specialgjorda husvagnar som vi fick bo i. Men riktiga bostäder fick vi inte för vi var
ju statslösa i vårt eget födelseland, så vi var inte mantalsskrivna, inte kyrkobokförda.
Vi hade varken bostäder eller skolor eller arbete.
ADT: Men du var ju född i Sverige eller hur?
NN: Ja.
ADT: Och ändå var du inte mantalsskriven?
NN: Nej. Båda mina föräldrar, båda mina föräldrar, både min mor och far, är födda i
Sverige. Pappa är född 1912 i Härnösand och mamma 1916 i Södertälje.
ADT: Och ni hade inga, hade ni pass på den tiden?
NN: Nej, vi fick inga pass.
ADT: Då var ni mer eller mindre statslösa.
NN: Ja, vi var statslösa i vårt eget födelseland.
ADT: Men då när ni kom under krigstiden, fick dina föräldrar sådana här
ransoneringskort så att de kunde äta?
NN: Absolut inte, eftersom vi var inte mantalsskrivna, inte kyrkobokförda så då fanns
vi inte någonstans på några papper, så vi fick inte sådana här kort att handla mat med
eller handla bensin till exempel eller nånting sådant, utan de arbetade med förtenning
eller spelade musik, romerna är ju kända för musiken, och kvinnorna spådde. Och
många gånger i stället för att få pengar, så begärde de de här ransoneringskorten för
att kunna köpa mat och bensin.
ADT: Men ni mådde bra i alla fall efter omständigheterna?
NN: Efter omständigheterna mådde vi bra därför att vi hade en väldigt stor
gemenskap i zigenarlägret som det hette på den tiden. Alla var tillsammans, om en var
glad så var alla glada. Om en var ledsen, så var alla ledsna.
ADT: Då var ni lite av ett kooperativ.
NN: Arbete, ja det var ett kooperativt arbete, därför att i zigenarlägret så var det
många kvinnor. Männen handlade då med hästar eller med förtenning eller musik och
kvinnornas yrke det var ju att gå och spå. Men det var inte alla kvinnor som kunde gå
och spå, utan [det fanns också] de som passade barnen och som passade den övriga
familjen i lägret och lagade mat, de fick stanna hemma. Så kanske av tjugo kvinnor så
var det åtta-tio kvinnor som var ute och spådde och då hämtade de hem pengarna och
delade med de andra kvinnorna som var hemma, för de gjorde ju också ett arbete. De
passade barnen, de lagade mat och såg till att allt var rent och fint i tälten.
ADT: Ni hade ett bra nätverk med varandra, ni behövde inget dagis, ni hade
dagis på plats.
NN: Nej vi behövde inget dagis för det var alltid någon mormor eller farmor hemma
eller någon äldre tant eller farbror som kunde passa barnen.
12