Kelderashgruppens historia och kulturarv i Sverige - Minoritet

NN: Ja, där står det som exempel; här utförde de ett jobb eller här bodde familjen X i
fjorton dagar.
MD: Men ni reste och återkom tillbaka till samma plats?
NN: Ja! Det kanske gick ett år eller två innan vi återvände till en plats. För gadjeer
ville att vi skulle uppträda. Vi sjöng och spelade musik. De kontaktade oss och bad att
vi skulle komma. I nästan varje by eller stad så fanns det en dansbana. Men det känner
du väl till, eller hur?
MD: Ja!
NN: Och de byar och städer som inte hade dansbana där, gick vi till parken och
spådde.
MD: Oj, oj, oj.
NN: Mmm, det gick, vi överlevde (otydligt).
(…)
De kom under vintern, de var minst sju släkten som kom, för att göra det lite kortare.
De samlades för gemenskapens skull. Och vi hade en dansbana och min pappa
brukade bygga ut den, så att den blev större för att kunna dansa. Min mamma brukade
sälja choklad där.
ADT: Ja, ja.
NN: Det hände att hon inte spådde utan sålde choklad … jag kommer ihåg när det var
jul, så hade de inte smink. De hade alkohol som var minst en halv liter som höll i tre
månader, cirka ett kvartal. De lät det vara i minst ett halvår, för julen. Då drack de och
var minst åtta till tio stycken som drack. Men de var inte redlösa, eller kunde inte
behärska sig. De var glada. Och kvinnorna tog girlangerna. Och kvinnorna la [satte]
det på läpparna, och de sminkade sig. För det fanns inte smink och de hade inte heller
sånt. [Avser att girlangerna färgade av sig och användes därför som smink.]
ADT: Ja.
NN2: Pappret!
NN: Kommer du ihåg!
NN2: Jag kommer ihåg! Även min mamma gjorde så, alla kvinnorna gjorde så!
(NN och NN2 pratar privat hur kvinnorna sminkade sig och skrattar.)
MD: Men, vänta! Det heter någonting.
ADT: Ja!
NN3: Kräsenpapper
MD: Ja! Kräppapper.
NN: Ja! Girlangerna som man la [hängde] upp.
MD: Ja! Det pappret finns även idag, och det finns fortfarande färg i det.
NN2: Och med det pappret, brukade kvinnorna sminka sig med.
MD: Fascinerade! Och konstigt egentligen.
(Paus för kaffe)
NN: Men det var också fruktansvärt. För att inte nämna förtenningen. Min pappa var
dragspelsmusiker men också förtennare. Han lärde oss bägge yrken. Han tyckte det
var synd om oss, så han anställde en gadjo som hjälpte till när vi spelade musik. Innan
vi lärde oss tillräckligt för att kunna hjälpa till i musikspelandet. (…).
MD: Jag vet! Jag har sett dem.
NN: Ja, ja!
MD: Hur var det med din farmor? Den gamla tanten NN [din farmor]mot din
mamma?
NN: Oj, oj! Hon var älskad av henne.
MD: Det fanns inte …
46