to Uppsala! - Ergo

26 / KULTUR Ergo #7 / 2010
ESSÄ
Skinheads. Varför söker sig just nynazister till
skinnskallekulturen? Kanske för att den, till skillnad
från andra subkulturer, är en genuin arbetarklasskultur
som sätter en ära i att inte vara medelklass.
Att inte tycka ”rätt” är för skinnskallen den enda vettiga
attityden, skriver Rasmus Landström.
Illustration: Hanna Strandberg
När jag var fjorton rakade jag av
mig tuppkammen och kavlade
upp jeansen, köpte ett par röda
hängslen och tatuerade in en
Trojan-hjälm på armen. En trasig
t-shirt med säkerhetsnålar byttes ut mot
en Ben Sherman-skjorta, specialbeställd från
Stockholm, och de slitna Underground-kängorna
byttes mot ett par röda Dr Martens. Jag
hade blivit skinnskalle och körde hela kittet
med kläderna, musiken och attityden. Inte
någon nazist. Nej nej. Jag hade blivit en riktig
skinnskalle som de var på 60-talet. Jag lyssnade
på Reggae och soul och kallade mig opolitisk,
drömde om att åka till Jamaica och äga en riktig
scooter.
Tyvärr fattade ingen det utan tog mig för en
vit makt-anhängare. I skolan skakade lärarna
på huvudet och på stan hamnade jag i bråk
med invandrarna. De fattade inte hur mycket
jag älskade rastafari-kulturen och hur många
svarta musiker jag lyssnade på utan såg mig
som värsta benskallen. Jag var helt enkelt missförstådd,
väldigt väldigt missförstådd. Jag representerade
rentav en kultur som hade missförståddheten
som sitt emblem.
Detta var i slutet av 90-talet då Ny demokrati
suttit i riksdagen och vit makt-musiken fått
sitt stora genombrott. På den tiden var skinnskalle
synonymt med nynazist. Bilden av honom
(det var alltid en han då) hittade man i
“Romper Stomper” och “American History X”.
Edward Norton med en stor svastika på bröstet
som går med pistol i kalsonglinningen
och spräcker skallbenet på inbrottstjuvar. I
Sverige var det Jocke Karlsson, sångaren i Pluton
Svea, som fick bli sinnebilden. En gammal
kåkfarare som spöade sin tjej, sniffade kokain
och skrev texter om den ariska eliten. Det
var egentligen en bedrövlig tid att vara skinnskalle.
Alla såg ner på en, såväl invandrarna
som punkarna som nynazisterna. Antingen
fick man stryk för att man var för vänster eller
för att man var för höger trots att man gav
blanka fan i politik.
Men så hände något under det
tidiga 00-talet. Plötsligt blev
det på modet att ha hängslen
och på Göteborgsscenerna
syntes Håkan Hellström med
uppkavlade chinos och plommonstop. I skivaffärerna
sålde Trojan-boxarna som smör,
bland annat en som hette “Skinhead-reggae”,
och i en Telia-reklam hördes Jimmy Pursey
skråla “Hurry up Harry” – en riktig gammal
skinnskalleklassiker. Allt oftare nickade folk
förstående när man sa att man var opolitisk
Rasmus Landström är magister
i litteraturvetenskap
vid Uppsala universitet och
före detta skinnskalle.
och på skolan blev ens kläder allt trendigare.
Nu kunde helt plötsligt Ben Sherman köpas på
MQ och Fred Perry fanns överallt.
Så kom “This is England” 2006 som den stora
genombrottsfilmen för skinnskallerörelsen.
Plötsligt visste alla att det fanns snälla skinnskallar
såväl som elaka. Att de kunde vara både
svarta och vita och lyssna på punk såväl som
reggae. Det kändes väldigt befriande trots att
jag själv lagt undan kängorna. Jag stod i en
bokhandel då och såg hur människor kom
och köpte Richard Allens gamla klassiker om
skinnskallen Joe Hawkins och Gavin Watsons
ursnygga fotobok “Skins”. The times they are
a-changin, tänkte jag, och kände mig löjligt
lillgammal.
Men någonting hade faktiskt
hänt med samhällsklimatet.
Subkulturerna hade liksom
fått mera luft och det hade
blivit lättare att andas som
alternativ. I DN skrev Fredrik Strage om Gothic
Lolitas och för något år sedan kom Chris Anderssons
“Long tail” som förutspådde ett samhälle
bestående enbart av subkulturer. Tänk
er det för tjugo år sedan. Eller för tio. Idag är
det inte längre okej att se ungdomskultur som
enbart ett uttryck för hormoner, att betrakta
alla punkare som “Rebels without a cause”
eller alla skinnskallar som huliganer. Man
måste närma sig dem mera varsamt, förstå
dem på deras egna villkor och lyssna till vad de
faktiskt säger. Kanske är det till och med så att
varje subkultur inom kort kommer att ha sin
egen skildring, sin egen fotobok och sin egen
avhandling. The times they are a-changin, som
sagt.
Men tillbaka till skinnskallekulturen. För
förra året gjordes faktiskt ett försök att skriva
den stora skinnskalleromanen i England. Det
var författaren John King, mest känd för sin
“Fotball Factory”, filmatiserad härom året,
som gjorde den heroiska ansatsen. Boken hette
“Skinheads” kort och gott och var ett försök
att ta ett helhetsgrepp på subkulturen. Den
handlar om Terry, en femtioårig skinnskalle
som äger en taxifirma och som drömmer om
att starta en egen klubb, och den något yngre
Ray, som lever för fredagsbläckan och slagsmålen
på läktaren. I bakgrunden finns också
Lol, en liten babyskin som upptäckt att hans
kängor och uppkavlade jeans blivit hippa. Tillsammans
representerar de skinnskallekulturens
tre faser. Födelsen på 60-talet med reggae
och soulmusik, uppblomstringen på 80-talet
med punkrörelsen och återkomsten på 00-talet.
Samtidigt är Ray, Terry och Lol olika personlighetstyper
som blivit närmast stereotypa
när man skildrar skinnskallar. Terry är den
propra med ett alltid perfekt veck på jeansen
och en tjusig crombiecoat. För honom handlar
skinnskallekulturen om sammanhållningen
och kärleken till musiken medan det för Ray är
slagsmålen och det hårda i stilen som lockar.
Lol däremot är en slags blandning som gärna
lyssnar på både punk och reggae och har en
bandtröja och ett par Levis Sta-prest samtidigt.
Är då “Skinheads” den stora skinnskalleromanen?
Lyckas den med
sin ansats? Dessvärre inte. För problemet
med boken är att den inte
har något kritiskt förhållningssätt
till skinnskallekulturen. Ray och Terry
skildras som schyssta snubbar, sköna skins,
trots att de faktiskt är misogyna nationalister
med aggressionsproblem. Och detta är ett problem
över lag i skinnskalle-skildringar. Ofta
upprepar man bara frasen: “det finns faktiskt
skinnskallar som inte är rasister” och svär sig
på så sätt fri från frågan om varför nynazister
söker sig till just skinnskallekulturen. Kan det
vara så att dess macho-ideal och våldsförhärligande
faktiskt liknar nynazisternas? Kan det
handla om att det är en genuin manskultur?
Och var man verkligen så opolitiska på sextiotalet?
Gick man inte ut på “Paki-bashing” även
då? I filmen “This is England” finns en ansats
till att diskutera dessa frågor men i övrigt råder
fullkomlig tystnad.
Låt mig därför göra ett försök: jag tror att det
handlar om klassfrågor. För till skillnad från
andra subkulturer, exempelvis punken och
hippierörelsen, är skinnskallekulturen en
genuin arbetarklasskultur som gör en hederssak
av att inte vara medelklass. “The liberal left
full of themselves, the right full of shit” sammanfattar
Ray det politiska landskapet och
ger på så sätt uttryck för den anti-intellektuella
attityd som råder bland skinnskallarna.
Här premieras lojalitet framför liberalism och
fotbollstabellen och Penthouse framför Marx
och Sartre. Att inte tycka “rätt”, att inte ha de
fina värderingarna och att öppet skita i politiska
dagskurser, det är för skinnskallen den
enda vettiga attityden.
Detta kan vara en del av förklaringen till
hans utanförskap. Han trivs helt enkelt med
att stå bortom samhällets värme och öppenhet,
vilken han genomskådat som falsk. Istället
föredrar han gatan, grabbgänget och “det
äkta”. Han står därför hellre i ett gatuhörn och
försöker se farlig ut än sitter på ett fik och försöker
vara politiskt korrekt.