to Uppsala! - Ergo

28 / RECENSIONER
Ergo #7 / 2010
Betygen sätts i skala 0–5
MUSIK
Provkarta som skapar nyfikenhet
Bring Down The Beat
Bring Down The Beat
(Egen utgivning)
”I’ll be robbin’ Robbin Hood, just to get mine”. Raden
kommer från rapparen Siz låt ”Loose it”. När hiphop-projektet
Bring Down The Beat från Gottsunda albumdebuterar
är det späckat med sådana guldkorn.
Som helhet skulle skivan också fungera som en provkarta
på olika hiphop-stilar, vilket bör betyda att projektledarna
inte inverkat för mycket på ungdomarnas
musikaliska utveckling. Variationen är stor och växlar
mellan spoken word-inspirerad rap på svenska till amerikansk
bling bling, amerikansk östkusthiphop och den
franska urbana traditionen.
Även produktionens ledstjärna är variation och anpassning
efter respektive artists stil. Housebeats bryts
av med akustiska gitarrer som bryts av med klassiska
hiphopbeats. Flexibiliteten imponerar, men de olika stilarna
gör också att det känns splittrat, vilket samlingsskivor
i 99 procent av fallen gör. De starka smakproven
gör dock sitt jobb. Man blir oundvikligen sugen på framtida
egna album av Siz, Big O, Flex, Bita och Hassman,
där var och en kan presentera en helhet som inte störs av
varandras egensinne.
På väg mot fulländning
Generous Men
“Sweden Rock Promo 2010”
(www.myspace.com/generousmen)
ANDREAS JAKOBSSON
Det är en enorm talang som ligger nedgrävd i den unga
Uppsalakvintetten Generous Mens kollektiva kunnande.
Förmågan till intrikat progrockmusicerande är imponerande,
Robert Bärlin och Anton Dromberg tycks klara
vad som faller dem in på gitarr respektive klaviatur, och
i Robin Sangheim hör vi en sånghjälte i vardande. En god
känsla för melodi, harmoni och dramatik besitter man
också i den stundtals komplicerade musik som skapas i
anda av de Flower Kings och Dream Theater vilka namedroppas
som influenser.
Generous Men är ett band som ligger rysligt nära betyget
4. Så varför ges det inte? Dels är tre låtar för lite för
att avgöra bandets förmåga till storverk (även om den
sammanlagda låtlängden tangerar den man fann hos
åtskilliga 60-talsalbum), dels känns det som Generous
Men har en bit kvar innan de finslipat sin genuint egna
skapelsekrona.
Sjukdom tvingade nyligen Generous Men att ställa in
sitt uppträdande på Uppsala Progressive Rock Festival.
Hoppas inbjudan kvarstår till 2011 och att snickarverket
nått fulländning tills dess.
Står stadigt på egna ben
Hasse Fröberg & Musical Companion
“Future Past”
(Reingold Records)
DANIEL REICHBERG
Med en singeldebut daterad 1978, näst högsta betyg i
hårdrockbibeln Kerrang 1986, seger i Rock-SM 1991 och
alltsedan 1997 turnéer på snart sagt samtliga kontinenter
är Knivstasonen och sångaren Hasse Fröberg en av de
Uppsalamusiker med fetast CV att förevisa. Ändå har det
dröjt ända tills nu innan Fröberg givit ut något på egen
hand. ”Har inte haft låtarna tidigare”, lyder förklaring-
Efter de praktfulla sockerchockerna ”Amelie från Montmartre”
och ”En långvarig förlovning” inger grundhistorien
i Jean-Pierre Jeunets senaste visuella misshandel
av publiken hoppet om att han har sökt sig tillbaka till
mörkare trakter. Upplägget i ”MicMacs” påminner om
”Delikatessen” och ”De förlorade barnens stad”, samarbetena
med Marc Caro där sackarinet uppvägdes av en
mardrömslik laddning och en viss svärta.
Dessvärre är det förhoppningar som snabbt grusas för
märkligt nog är dessa element helt frånvarande i den i
grunden tragiska berättelsen om Bazil. Inte bara har han
förlorat sin far i vad filmen skildrar som en lustiger dödsolycka
med en landmina utan dessutom råkar Bazil få en
kula i huvudet en kväll när han jobbar i videobutiken.
Istället för att tas om hand av sjukvård och samhälle så
slungas han rätt ut i rännstenen där han plockas upp av
andra utslagna krymplingar som bor på ett skrotupplag.
Precis utanför deras krypin springer Bazil på de två konkurrerande
vapenföretagen, som förutom att utrusta
fjärran land med krigsvapen som lemlästar barn, också
har tillverkat ammunitionen som är skyldig till Bazil
och hans fars öden. Bazil beslutar sig för att hämnas och
tar sin nyfunna ”familj” till hjälp.
Det är ändå en historia som anmodar ett visst allvar
eller åtminstone en gnutta medkänsla, eller hur? Inte
då. Jeunet bryr sig inte ett skvatt om vapenindustrin,
dess offer eller ens sina egna karaktärer. Han är på tok
för upptagen av sina egna infernaliska påhittigheter för
att ägna sig åt att bygga spänning eller skapa stämning.
Det enda djup man kan hitta här är i scenografin, allt annat
är platt, så livlöst platt. Säga vad man vill om ”Amelie
från Montmarte”, men där fanns det ändå en centralfigur
att engagera sig i. Den här ensemblen känns bara
som cirkusartister, om än synnerligen yrkesskickliga
sådana.
För briljant teknik har Jeunet alltid haft och i ”Mic-
Macs” är den onekligen i någon slags högform. Filmrefeen,
men nu har han dem, så det räcker och blir över.
”Future Past” är en närmast sensationell samling låtar,
där den stämbandsvige Hans blandar häxbrygd på alla
sina gamla Stones-, Queen-, Led Zeppelin- och i synnerhet
Yes-influenser. Här boxas retrointrycken för fullt,
men alltid med fräschheten som domare.
Hör jag ”Piece of the Sky” finns stunder då jag faktiskt
snuddar vid den himmel som efterlyses. Under ”The Ultimate
Thrill” skänks jag klassisk hårdrock i paritet med
dess bästa nutida utövare. Ja, den akustiska popstorfavoriten
”Song for July” excellerar magnifikt i sitt uppsåt att
måla en böljande sommar, reflekterad ur vinterkylans
perspektiv.
Just det, kanske ska nämna att det var Barrellhouse respektive
Spellbound, Solid Blue och The Flower Kings jag
orerade om i öppningsstycket.
FILM
Sötsliskig och kallhjärtad
MicMacs
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Premiär 27 augusti på SF
DANIEL REICHBERG
Jean-Pierre Jeunets senaste verk “MicMacs“ är lite av en
besvikelse.
Foto: Scanbox Entertainment
renserna haglar och de trixiga bildlösningarna står som
spön i backen, men filmen blir aldrig mer än en högljudd
uppvridningsbar leksak som bara går och går. I avsaknad
av varje tillstymmelse till värme eller glädje så blir de
aldrig sinande upptågen bara mekaniskt stolliga och ansträngt
charmiga. Då hjälper det inte hur mycket man
krämar på med frejdigt pianoklink och dragspel i ompa
ompa-takt. Den hurtiga burlesken klingar entonigt och
allt ihåligare ju längre den förutsägbara storyn segar sig
mot sin korkade upplösning.
Jeunets mest överlastade film hittills är både drypande
sötsliskig och isande kallhjärtad. Därmed lyckas han
med konststycket att kombinera det värsta från sina tidigare
filmer och dessutom ta det ett steg längre. Inte ens
hans mest ihärdiga beundrare borde stå ut.
Irrande intriger
Puss
Regi: Johan Kling
Royal
Johan Kling lär ha inspirerats av självaste Bergman i
uppföljaren till rosade ”Darling”. Den var nedtonad och
vardagsnära, här ser vi istället ett försök till livfullt och
stiliserat ensemblespel. En ”Sommarnattens leende”
förflyttad till samma kyliga stockholmsmiljö som i debuten,
och gestaltad i samma förströdda bildspråk. Till
och med den nästan parodiskt flyktiga jazzmusiken från
”Darling” finns kvar, låt vara med bas som dominerande
instrument istället för gitarr.
I förhandsmaterialet talas om en fjäderlätt komedi.
Det är nog främst denna ständigt närvarande och egenartade
jazzmuzak som kan upplevas så. Känslomässigt
och berättarmässigt blir detta snarast en tung film som
låter ett antal människor skava mot varandra i ett svårfångat
intrigmönster.
Miljön är en teater. Kajsa (Susanne Thorson) leder en
fri grupp som sätter upp hennes egenhändigt skrivna
feministiska pjäser. Två veckor kvar till premiär och en
rad problem uppstår. Värden vill vräka, programmet är
feltryckt, kaffekassan sinar och ingen verkar intresserad
av att föra projektet i hamn. Alla utom Kajsa är istället
invecklade i en hejdlös kärlekskarusell där hennes egen
pojkvän Alex (Alexander Skarsgård) är ett av naven.
Där Bergman en gång i tiden lät sina figurer utbrista
i konstfullt konstruerade teaterrepliker när han skulle
gestalta erotisk cirkus i sommarnatt, går Kling en annan
väg i sin dialog. Den svenska realismens väg. Kanske är
det detta som hindrar förvecklingarna från att lyfta från
marken – det är svårt att göra elegant komedi av det korthuggna
prosaiska språk som aktörerna i ”Puss” oftast får
använda. Där Bergman i sin film framhävde det teatrala
– och därmed också falskhet, yta och spel – tonar Kling
faktiskt ned det genom sin strama ton.
Kanske är Kling inte lika hemma i teaterns värld som i
den skenbart glansiga storstadsvardag som dissekerades
i ”Darling”. Där var de korthuggna replikerna och den irrande
kameran kongeniala redskap för att skildra falskhet,
yta och spel. Här blir Klings estetiska medel länge
förvirrande i en ambitiös film som tyvärr aldrig riktigt
tar fart.
Svår politik med barnslig ton
Toy Story 3
Regi: Lee Unkrich
Premiär 27 augusti på SF Bio.
CHRISTOFFER OLOFSSON
PER VESTERLUND
Nu är den tredje filmen om de levande leksakerna Woody,
Buzz Lightyear och de andra i gänget i ”Toy Story” här.
Men tiderna har förändrats under de 15 år som gått sedan
den första filmen, både i verkligheten och i filmen.