När korridoren var ung - Ergo

24 / RECENSIONER Ergo #14 / 2007
Betygen sätts i skala 0–5
MUSIK
Med känsla för tomhet
Don’t Be A Stranger
”Frutti di Mare”
(ia!/v2)
Min första tanke och känsla slogs an av den snillrika instrumenteringen
och känslan för tomhet, ljud som inte
staplades på varandra utan skapade gott om utrymme
och klangbotten för varandra. En lätt svävande varsamhet
som inte alls var oäven. En Julee Cruise med band
på en öde landsvägbar i inre Hälsingland dansade in i
mina pannlober, och i ett sånt sammanhang tror jag på
allvar att jag skulle uppskatta Don’t Be a Stranger.
Men sen blir det alltmer problematiskt för vart spår
som går. De förhållandevis riff-fria popkonstruktionerna
faller samman till alltför snömosiga varianter på
samma tema. Tonläget reproduceras om och om igen
utan att egentligen ha några påtagliga brister i det rent
utförliga. Verkshöjden är konstant, inga som helst avvikelser.
Sen har vi då titeln. ”Frutti di Mare”, eller havets frukter
som vi brukar säga. Jag är verkligen inte säker på att
det är okej att döpa en skiva till det. Försvenskade associationer
går i spikrak riktning mot fulpizza som möjligen
har en jämn och fin salthalt, men med smaker fadda
bortom vett och sans. För varje gång skivan tonar ut har
jag ingen som helst aning om hur många låtar jag lyssnat
på, det kan vara fem, det kan vara femton. Musiken
går i det närmaste inte att lyssna koncentrerat på, hur
mycket man än vill.
Ett par förlåtande spår kan jag gå med på, den jagade
och lätt suggestiva ”You leave alone” har kvaliteter och
avslutande ”Bending” är en gisten och oförutsägbar
skuta som effektfullt leker med kontrastverkan mellan
klockspel och gitarrlarm. Dessa två sistnämnda blir
höjdpunkter på spelningen på V-dala den femtonde. Allt
som i stämningsväg kan få lokalen att påminna om inre
Hälsingland, uppmuntras!
Dundrande comeback
Ingen diskussion
”Spartacus”
(Egen utgivning)
Med naivt uppkäftiga rader som ”Jag vandrar barfota i
snö / sa jag åt dom / för att ni har skor” och ”Jag ser igenom
spegeln där ni står / och försöker sminka över era
blödande sår” är Uppsala/Örsundsbro-bandet Ingen
diskussion tillbaka efter fyra års tystnad.
Med dunder och brak känns faktiskt inte som någon
överdrift. Jämfört med de två tidigare albumen är ”Spartacus”
många gånger bättre. Välproducerat, lättlyssnat,
men aldrig insmickrande. Mest imponerar texterna,
fulla av formuleringar som nästan alltid sitter där de
Ingen diskussion vandrar i snö.
BJÖRN BERGLUND
Foto: ID musik
Don’t Be A Stranger spelar på V-dala den 15/12.
ska och som levereras med Per Nordbergs gnälligt tonårslika
stämma.
Ingen diskussion är värda att nå långt utanför länets
gränser den här gången.
Överraskande mångfacetterat
Cirkus
”Metal Head”
(www.cirkusmusic.se)
Skenet bedrar. En blick på Uppsalakvartetten Cirkus,
och man kan lätt tro att det är ännu ett i raden av 80-
tals-retro-sleaze-band man kommer att få höra. Ni vet,
de där Crash Diet, Crazy Lixx och allt vad heter. Men så
går ”Deceiver” igång, och där blandas det friskt mellan
kron-Sabbath-verser och refränger à la tidiga Kiss.
Sedan har vi den politiskt laddade ”Everlong Lasting
Cirkus”, i vilken man förväntar sig en vrålande Steven
Tyler (Aerosmith) bakom varje hörn. Och så slutligen
svängfesten ”City Slicker” mittemellan Status Quo och
Saxon (från vilka skivtiteln väl är snodd), där sången
är som hämtad från det bästa, glittrande 70-talet.
Alltsomallt är således Cirkus betydligt mer mångfacetterat
än vad man inledningsvis kan tro, och med
topprefränger som dessa är det inte konstigt att de
blivit inbjudna på Kalifornienturnéer både en och två
gånger. Icke desto mindre präglas cirkusmusiken av
viss tafflighet. Eller det kanske är med flit man lägger
an replokalsvibbarna
DANIEL REICHBERG
Naiv och bitter på samma gång
Elias and The Wizzkids
”A Little Mess”
(Hybris)
ANDREAS JAKOBSSON
Storyn är följande: en ung man med gitarr var arbetslös
en sommar och bestämde sig för att försörja sig som gatumusikant.
Med spattig röst och taktinstrument fasttejpade
här och där på kroppen lockade han tydligen
till sig en hel del uppmärksamhet på Uppsalas gator
och torg.
FILM
Foto:Oscar Stenberg
Elias One Man Band tog hjälp av några musicerande
vänner och blev Elias and The Wizzkids, enligt honom
själv för att komma bort från stämpeln ”rolig trubadur”.
Han lyckades sådär.
”A Little mess” består av fyndig lo-fi countrypop, med
titlar som ”Young and Hairy” och ”Fourth Of July”. Vid
första lyssningen är det verkligen roande men i längden
blir Elias and The Wizzkids dessvärre aningen
tröttsamma. Hitsen gör sig säkert bättre som skojiga,
kortare inslag i en tråkig radiotablå än på ett tolvspårigt
album.
Tonen i musiken är naiv och bitter på samma gång.
Klarsynt och humoristiskt. Jag gillar Elias söta och lite
fåniga röst men ibland tippar den dock över och blir
en tillgjord bebisröst, som osökt för tankarna till den
skrämmande jättebabyn Salem Al Fakir, och då blir det
genast svårare att ta det hela på allvar. Det här är roligt
och oblygt men kanske inte tillräckligt bra.
MATILDA WEIBE
Akins mästerverk imponerar
Vid himlens utkant
Regi: Fatih Akin
Premiär 14 december på Fyris.
När ”Vid himlens utkant” visades på festivalen i Cannes
tidigare i år vann Fatih Akin priset för bästa manus.
Det är ett pris som denna film verkligen förtjänar. En
mer välskriven och välberättad film får man leta efter.
Det är faktiskt svårt att överhuvudtaget hitta några fel
när man ser Fatih Akins senaste film.
Akin intresserar sig för invandrares situation och svårigheterna
att komma in i ett nytt samhälle. Framförallt
går han ofta tillbaka till sin egen familjs bakgrund
och berättar historier om turkiska invandrare i Tyskland.
”Vid himlens utkant” utspelar sig i Hamburg och
Istanbul, precis som Akins tidigare mycket uppmärksammade
film ”Mot väggen” som vann Guldbjörnen i
Berlin 2004. Här får vi följa tre familjer vars öden flätas
samman på ett mycket snillrikt sätt. Det är en stark historia
om vänskap, död och att tvingas ta ansvar för sina
handlingar.
Men ”Vid himlens utkant” är inte bara en skickligt skriven
historia utan lika mycket ett filmiskt mästerverk.