Svensk patologi – en översyn och förslag till åtgärder - Region Skåne

3.2 Rekrytering av personal
3.2.1 Rekrytering av patologer
Patologi är som framgått i beskrivningen ovan en diagnostisk specialitet med begränsad
patientkontakt. Patologer träffar patienter i samband med viss provtagning men har inte
huvudansvar för utredning och behandling av enskilda patienter. För den unga läkaren, som har som
mål en hög grad av patientkontakt är patologi inget förstahandsval.
Det anses värdefullt för rekryteringen till patologin om denna i grundutbildningen får en tydlig
markering. Emellertid är i den moderna integrerade grundutbildningen för medicinare uppdragen
och ansvarsområdena för enskilda medicinska specialiteter - varav patologin är en - mindre tydliga än
tidigare. Som nämndes ovan (3.1.1.) kan man i curriculum för grundutbildningarna inte tydligt se vad
som ryms inom patologin, för studenterna är ofta obduktioner det starkaste och ofta negativa
minnet av kontakterna med patologavdelningen, trots att patologer till nära hundra procent av sin
tid arbetar med diagnostik, som gäller levande patienter. Patologens roll i vårdkedjan blir tydlig i de
integrerade, problembaserade modellerna, men hur underlagen för patologens bedömningar, det vill
säga den histopatologiska processen, tas fram är ofta mindre väl känt.
Allmäntjänstgöringen innehåller inga valfria moment där patologi skulle kunna vara ett alternativ
(3.1.2.). Med den utveckling som sker inom grundutbildningen och med AT-utbildningens innehåll
har därför en ung medicinare inför valet av specialiseringsutbildning begränsad kunskap och
uppfattning om vad yrkesrollen som patolog innebär.
Att arbeta inom patologin innebär att man inte har krav på akuta sjukvårdsinsatser på obekväm tid.
Patologins arbetsrutiner innebär också att deltidsarbete ofta kan fungera på ett tillfredsställande
sätt. Dessa faktorer anses vara gynnsamma för rekrytering till patologin. Å andra sidan innebär
jourfriheten att man inte heller kan tjäna in jourersättning. Det har lett till att den fasta ersättningen
till patologer ligger lägre än den genomsnittliga ersättningen till läkare inom jourtunga specialiteter
på samma kompetensnivå.
Det analysarbete som utgör kärnan i patologin fordrar intresse och kompetens att tolka bilder och
känna igen mönster. Inte alla som inleder sin karriär för att bli patologer har förutsättningar för yrket.
Det är därför rimligt att acceptera ett visst bortfall under utbildningens gång genom att unga läkare
väljer annan specialitet. Det kan därför finnas anledning att ”överrekrytera” det vill säga anta något
fler ST-läkare än som på sikt kan erbjudas specialisttjänst.
Den breda kontakten mot kliniska specialiteter ger goda möjligheter till translationell och klinisk
forskning. Ämnesområdet genomgår också en snabb utveckling med nya, detaljerade analyser på
vävnadsnivå, på cellulär och på subcellulär nivå. Till det kommer en pågående teknisk utveckling där
digitalisering är en del.
I.K./M.B.S. 2012.03.29
40