Svensk patologi – en översyn och förslag till åtgärder - Region Skåne

Omvärldsanalys
Det finns en skarp gräns runt om i världen för vad patologer ansvarar för och vad andra yrkesgrupper
har ansvar för inom patologin. När det gäller den slutliga diagnostiken av histopatologiska preparat
och preparat från blod och benmärg är denna till så gott som hundra procent reserverad för
patologer, cytologer och hematologer, medan förhållandena för cytologiska analyser från
screeningen varierar som i Sverige. I allmän hälsoundersökning för tidig upptäckt av tjocktarmscancer
ingår i processen vävnadprov från misstänkta förändringar i tarmen, som lokaliseras och provtas med
hjälp av coloskopi. Dessa prover ”pre-screenas” i vissa program av cytodiagnostiker. Det ska också
sägas att frågan om att överlåta även andra granskningar till kvalificerade BMA eller CD diskuteras.
Analys och problembeskrivning
Processandet av vävnadspreparat fram till analys och diagnostik utgör i vissa fall en flaskhals och
leder till ”klossberget”, men är ett hanterbart kapacitetsproblem genom en effektiv organisation och
kompetens när det gäller BMA och stödfunktioner för dessa. Det är de färdiga objektglasen som
utgör ”glasberget”. Det är ett problem som är svårare att lösa upp och det finns få tecken till att
andra yrkesgrupper genom delegation av ”rätten” att ställa diagnos på kort sikt skulle kunna
medverka till att minska den flaskhalsen i vårdkedjan till exempel för personer med cancer.
En formell vidareutbildning av BMA, som ett led i kompetenshöjning och som stöd för bredare
rektrytering måste motsvaras av ökat ansvar på arbetsplatsen. Det innebär att den skarpa gränsen
för vem som kan ställa diagnos kan komma att luckras upp. Ett aktuellt område som nämnts ovan är
tarmbiopsier från screeningprogram för tidig upptäckt av cancer i grovtarmen, där BMA/CD på vissa
laboratorier utför ”prescreening” det vill säga sorterar bort preparat med normal vävnad.
I.K./M.B.S. 2012.03.29
48