Nyheter fÃ¶r kunskapssugna Allt om klubbvÃ¥ren - Ergo

More documents

Recommendations

Info

Ergo #4 / 2008 NYHETER / 17 FORSKNING PÅGÅR Färgerna går inte ur KRÖNIKA KRISTIN REHNQVIST Kristin Rehnqvist läser statsvetenskap och sänder ”Kulturkoftan” på Studentradion. Arvet från apartheid kastar ännu skuggor över Sydafrikas civilsamhälle. Det visar statsvetaren Sara Monaco i sin studie av lokala boendeorganisationer i Kapstaden. Sara Monaco har studerat Sydafrika efter apartheid. Ett område som skulle få plats mellan Fyrisån och järnvägen i Uppsala har blivit en av Sydafrikas mest omstridda landremsor. I en fallstudie av den svarta townshipen Imizamo Yethu i Hout Bay utanför Kapstaden belyser Sara Monaco svårigheterna att överbrygga de klyftor som apartheidregimen skapade. – Från början trodde många att Hout Bay kunde representera ett nytt Sydafrika där alla lever tillsammans i harmoni. Men så har det inte riktigt blivit, säger hon. Nästan 15 år efter att apartheidsystemet avskaffades lever svarta, vita och färgade i Kapstaden åtskilda och under skilda sociala och ekonomiska villkor. Segregationen återspeglas i de lokala organisationer som verkar för boendemiljön i sina bostadsområden. I Sydafrika är boendeorganisationerna mer partipolitiska än vad vi i Sverige är vana vid, berättar Sara Monaco. – Särskilt de svarta organisationerna har legat lågt när ”deras” parti ANC har suttit vid makten lokalt, trots att de konkreta förändringarna till deras fördel har varit små. I en idealdemokrati skulle de arbeta för sina mål på samma sätt oavsett vilket parti som styr. Boendeorganisationerna har ända från början varit inblandade i historien om townshipen Imizamo Yethu. Svarta som arbetade hemma hos vita, välbeställda familjer i Hout Bay bosatte sig under apartheidtiden olagligt i bushen i närheten av sina arbetsplatser. De blev med jämna mellanrum vräkta och förflyttade av myndigheterna eftersom området var reserverat för vita. Men i början av 1990-talet tvingade påtryckningar både inom landet och från omvärlden regimen att luckra upp apartheidlagarna. Människor från de informella bosättningarna i Hout Bay fick rätt att bosätta sig permanent i ett område som gavs namnet Imizamo Yethu, ”genom vår gemensamma kamp”. Bostadsbyggande tilläts dock bara på 18 av sammanlagt 34 hektar. Övriga 16 hektar skulle reserveras för allmänna nyttigheter som idrottsanläggningar och skolor. De vita fastighetsägarnas intresseorganisation Rate Payers’ Association, motsatte sig i början att svarta överhuvudtaget bodde i området. Efterhand har de förlikat sig med tanken men vill att inflyttningen begränsas. Ett större Imizamo Yethu sägs leda till ökad brottslighet och sjunkande fastighetspriser i området. Det finns också en oro för den allmänna miljön i Hout Bay. – Det är till exempel ont om toaletter, och föroreningar rinner rakt ner i floden som sedan mynnar ut i havet. Den svarta boendeorganisationen Sanco:s lokalavdelning vill däremot att hela Imizamo Yethu ska få bebyggas med bostäder. Det viktigaste argumentet är att beslutet om att avdela delar av marken för andra ändamål togs av en rasistisk regim, vägledd av principen om att den kommunala servicen skulle vara åtskild för olika etniska grupper. I det nya Sydafrika ska skolor och idrottsanläggningar delas av alla, resonerar man. Efter att en brand år 2004 gjort många människor i Imizamo Yethu hemlösa började ANC-politiker bygga bostäder på de 16 hektaren. Då gick Rate Payers’ Association till domstol och fick fastslaget att den gamla provinslagen gäller. Domen har överklagats men inget nytt avgörande har kommit. – Där står man idag, de lokala politikerna är lite bakbundna, säger Sara Monaco. Hur upplever då organisationerna själva att deras situation har förändrats i det nya demokratiska Sydafrika Bland de vita organisationerna finns ett stort missnöje. Alla håller med om att det är bra att Sydafrika har blivit demokratiskt men många är skeptiska till ANC och till hur den kommunala servicen har försämrats. – Många fler ska dela på resurserna idag. Tidigare kunde ju apartheidregimen kanalisera resurserna framförallt till de vita, säger Sara Monaco. Trots det hävdar hon att de vita organisationerna fortfarande har en privilegierad position. – Det handlar inte bara om pengar. De har erfarenhet av att verka inom byråkratin, de fick ju vara med och påverka under apartheidtiden. De vet hur de kan få tag i folk och bland sina medlemmar kan de ha exempelvis advokater och journalister som driver deras sak. De svarta organisationerna överskattar däremot sin möjlighet att påverka politiska beslut, menar hon. – Många jag talade med kände en trygghet bara i vetskapen om att det är ANC som styr landet. Men när det kom ner på lokal nivå var det inte så mycket som hände, det var mest retorik. I Imizamo Yethu är det fortfarande väldigt dåliga levnadsförhållanden. GUSTEN HOLM/red@ergo.us.uu.se Sara Monaco försvarade sin avhandling ”Neighborhood Politics in Transition. Residents’ Associations and Local Government in Post-Apartheid Cape Town.” den 7 mars. Foto: Gusten Holm Inflation i ångest En gång i mitt liv har jag varit orakel. Händelsen utspelade sig på litteraturvetenskap A då jag tilldelades min första hemuppgift, att analysera en valfri dikt. Som av en plötslig ingivelse valde jag Pär Lagerkvists titeldikt ur diktsamlingen Ångest från 1916. ”Ångest, ångest är min arvedel,/ min strupes sår,/ mitt hjärtas skri i världen”. Ett enormt välkänt verk om att förtvivlat gripa efter livslust i ett konstant mörker. Fantasilöst val, säger den poesikunnige läsaren. Profetisk blick, säger jag! Ingen dikt kunde nämligen ha varit mer talande för den kommande tiden i Uppsala. För aldrig har jag befunnit mig i ett sammanhang där ordet ”ångest” använts så ofta som just här bland studenterna. I mitt val av dikt låg alltså en kvalificerad spådom. Det måste verkligen beklagas att jag inte siade om något litet muntrare, när jag nu för en gång i livet fick bebåda framtid. DAGLIGEN HÖR JAG ÅNGEST nämnas i samband med allt från arbete till kärleksliv och utbildning. Vi har bostadsångest, framtidsångest, tentaångest, bakfylleångest, tjockångest. Och som om det inte vore tillräckligt används ordet i kombination med allt ifrån konsumtion till relationer och matlagning. – Hur mår du – Bra, men jag har litet ångest över... (fyll i valfritt ord). Känns konversationsmallen igen När allting verkar leda till oro och stress finns anledning att fråga sig varför. Är det kanske det individualistiska projektet där vi är vår egen lyckas smed som tynger våra sinnen Leder vår förmodade frihet och stora ansvar till dessa ständiga kval Oavsett vilket kan man ju undra om det är definitionen på begreppet ”ångest” som är det verkliga problemet. Kanske skulle det lika väl kunna vara kriterierna för vad det innebär att vara ångestbefriad som är orimligt många. För vilka krav ställer vi egentligen på vårt vardagliga välbefinnande Ryms ingen tråkighet eller motgång ATT DELA MED SIG av sina vardagsvåndor är måhända förtroligt och fint, men när just termen ”ångest” används har jag tyvärr svårt att ta tillståndet på allvar. Ångest över städningen säger du, men vad menar du egentligen Att det är lite trist att dammsuga Jag måste få veta, är förekomsten av ”ångest” ett tecken på strukturell ohälsa bland studenterna eller ett modeord bland gnällspikar ”Ångest hör till livet” läser jag på sjukvårdsrådgivningens hemsida. Det är svårt att säga emot. Så ofta som ordet nämns betecknar det snart ett normaltillstånd. Ångest, ångest är vår arvedel, vår strupes nudelsoppa, vårt hjärtas skri i korridoren. Är studenttiden verkligen så mörkermättad som det ständiga upprepandet av ordet ”ångest” indikerar
Ergo #4 / 2008 RECENSIONER / 19 MUSIK Långt från partymusik Kirsten Holm Spelar min å (Rinn) När Kirsten Holm gjorde en konsert tillsammans med Roland Keijser på Tant Gröns kulturoas i februari rubricerades musiken som ”folkfantasy”. Det skulle kunna gälla även för ”Spelar min å”. Kirsten Holm spelar på femsträngad kantele, ett traditionellt finskt instrument, som i hennes händer skapar en suggestiv, drömsk musik. Skivan är inspelad vid en gammal vattenkvarn strax utanför Champagne-Mouton i Frankrike. I albumkonvolutet står det att Kirsten Holm undrade, ”kan och vill min kantele spela så långt borta från sina nordiska hemtrakter”. Det verkar ha gått bra. ”Spelar min å” är ungefär så långt från partymusik man kan komma, men som musik att vila, drömma, fantisera till är det svårt att tänka sig bättre. ANDREAS JAKOBSSON Borde kittlas till bättring Tiac ”Overstaying the Welcome” (Hybris/Border) Moon Safari är retro utan att för den skull bli mossiga. Imponerande stämsång Moon Safari ”Blomljud” (Blomljud Records) Livsbejakande vemod Tomas Andersson Wij ”En sommar på speed” (Ebeneser Recordings) Foto: Moonsafari.se Uppsalaaktuella TIAC var en duo men är numera, i alla fall på skiva, ett enmansprojekt som påminner om ett Göteborgsband fast utan den där fejklyxiga västkustestetiken. TIAC, eller Three Is A Crowd, är ett bandnamn det känns som man sett på tusentals klubbaffisher det senaste åren men som man aldrig riktigt orkat ta itu med. Deras andra album ”Overstaying the Welcome” är troligtvis den enda skiva jag hört som både för tankarna till svävande shoegaze och The Sounds. Att alla spår skiljer sig så från varandra är värt en eloge i sig. De instrumentala spåren är bitvis väldigt fina men de stämmningsfulla syntharna kan inte på något sätt få mig att bortse från, eller acceptera, Fredrik Åslunds röst. Tänk er Tough Alliance, fast bröligare. Det är möjligt, tro det eller ej. Det obefintliga samspelet mellan röst och musik gör det möjligen mer intressant, men inte direkt bättre. Om det nu är så att man råkar sjunga som en Belgian Blue-tjur, måste man då ha titlar som ”Fuck What You Heard” Någon borde kittla snubben! MATILDA WEIBE Den unga svenska prog/symfrockens frontalstötar blir allt kraftigare och fler. Efter fjolårets utmärkta Black Bonzooch Beardfish-släpp, möter vi här något ännu starkare, nämligen en Skellefte-kvintett kring de 25 (inbillar jag mig), som på sitt andra album (det första producerades av Uppsalamusikern Tomas Bodin från The Flower Kings) fullkomligen vältrar sig i föräldragenerationens musikaliska ideal. Vinkarna till 60- och 70-talens mer svulstiga hjältar (från Beatles till Beach Boys till Deep Purple till Genesis) trängs i text som musik, och ifall man tycker en låt bör vara halvtimmeslång, ja då ska den naturligtvis också vara det! Som instrumentalister är de fem klanderfria, men är det något som verkligen tokimponerar, så är det stämsången. Ifall denna är skapad helt utan tekniska hjälpmedel, då hör vi på min ära något långt utöver det gängse. Årets bästa album hittills (dubbel, dessutom), och det är oerhört att kunna göra något som är så extremt retro helt utan att låta det minsta mossig. DANIEL REICHBERG Varje gång Tomas Andersson Wij släpper ett nytt album behöver jag ett några lyssningar för att vänja mig vid det överdrivet dramatiska tilltalet. Den här gången går det fortare än förut. Min motståndskraft har väl mjukats upp. Men jag vill också tro att det beror på att hans tvärsnitt genom det svenska samhällsvemodet blir allt mer precisa. Även den här gången finns det saker att invända mot. ”Hornsgatans dag (28 september 1980)” låter som en parodi på Ulf Lundell, ”Det går inge bra nu” är pinsamt smetig. Och bilderna på Tomas Andersson Wij med bar överkropp poserande som rapparen 2 Pac (fast utan Thug Life-tatueringar och muskler) i albumomslaget känns mest konstiga. Men vid de tillfällen han prickar rätt finns det knappast någon Sverigeskildrare som slår Tomas Andersson Wij på fingrarna. Och på ”En sommar på speed” är de fler än tidigare. ANDREAS JAKOBSSON Annons 4-spalt 60mm
Page 1 and 2: Foto: Christin Lenthamre Illustrati
Page 3 and 4: 04 / DEBATT Ergo #4 / 2008 UPPDATER
Page 5 and 6: 06 / NYHETER Ergo #4 / 2008 »Stude
Page 7 and 8: Ergo #4 / 2008 NYHETER / 09 än tid
Page 9 and 10: Ergo #4 / 2008 NYHETER /13 Kåren s
Page 11: Ergo #4 / 2008 KULTUR / 15 Bokade a
Page 15 and 16: Ergo #4 / 2008 KALENDARIUM / 23 VÄ
Page 17: Ergo #4 / 2008 NATIONERNA / 25 17/3

Nyheter fÃ¶r kunskapssugna Allt om klubbvÃ¥ren - Ergo

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?